Humanitet – konstens kraft i svåra tider på Sven-Harrys

Vad var det som hände i Tyskland och resten av Europa på 1930-talet? Vad skulle man göra som åskådare från Sverige, var det bara att låta saker ha sin gång eller var det något värre i görningen, något man måste protestera emot? De svenska konstnärerna Vera Nilsson (1888 – 1979), Sven X-et Erixson (1899 – 1970), Bror Hjorth (1894 – 1968) och Albin Amelin (1902 – 1975) hade rest i Europa, inte bara till Paris som så många andra konstnärer utan också till Estland, Balkan och Spanien med flera länder.

Grävskopa Krångede, Sven X-et Erixson (1939)

Beredskapsbaracken, Sven X-et Erixson (1941)

På Sven-Harrys utställning visas tavlor med konstnärernas intryck från Sverige och Europaresorna, där moderniteten började förvandla samhället och kasta ut några till en ny sorts fattigdom och ensamhet mitt i stadslivet. Vi kan se en annan variant av detta i Neue Sachlichkeit / New Objectivity som med rätta får alltmer uppmärksamhet i våra tider, men till skillnad från de hyperrealistiska bilderna i den strömningen har tavlorna på Sven-Harrys oftare en murrig färgskala och grova penseldrag som tycks förråda konstnärens upprördhet över sakernas tillstånd.

På terrassen, Rom, Vera Nilsson (1926)

Metron vid Saint Michel, Sven X-et Erixson (1929)

Zeppelinare, biografer, det nybyggda Slussenkomplexet och tunnelbanor är ju egentligen också spännande företeelser som pekar mot en framtid där tekniken underlättar livet. Men visst går det att se ödsligheten än idag i bussar där människor förs från en plats till en annan, precis som i tavlan Bussen (Bussresan). Att ny teknik förändrade vardagen konkret gav säkert en viss känsla av att livet var osäkert, tillsammans med de förenklingar och underhållning som tekniken kom med.

Bussen (Bussresan), Sven X-et Erixson (1931)

På plats finns också konstnärernas vänporträtt av varandra, men det verkligt gripande och tillika titeln på utställningen är Humanitet, en grafisk mapp som gavs ut 1933 och följdes av tidskriften Mänsklighet. Där uttryckte de engagerade konstnärerna i bild vad som hände i Tyskland: godtyckliga fängslanden, den starkes rätt och hur andra skrämdes till tystnad och reguljära övergrepp på oliktänkande. Det de varnade för kom att stegras under åren och till slut bryta ut i världskrig. De involverade konstnärerna ville visa upp detta för att skapa en opinion mot kriget. 

I efterhand kan man tyvärr fråga sig hur långt detta räckte, för kriget bröt ju faktiskt ut. Man vill också försöka jämföra med idag och vad man kan göra mot det som är på gång eller redan händer av krig och förtryck idag. För idag råder ju snarare ett överflöd av bilder och information. Hur hanterar vi det? Gör det någon skillnad, att vi vet, och att vi protesterar? Det känns dock ynkligt att se så cyniskt på ansträngningarna från såväl forna tider som idag, och visst kan vi vara tacksamma mot dem som försöker visa vad som pågår, eller pågick på 1930-talet.

Länk till Sven-Harrys sida om Humanitet

Tyska mödrar, Vera Nilsson (1939)