Pianorama - Särlingar och pianomosaik

Om man definierar en särling som någon som har originella idéer och tänker nytt, så kan även en publikfavorit som Debussy räknas in bland de mindre kända och spelade kompositörer som får höras under den fyra timmar långa sessionen av tre konserter i rad. Den gode herr Pöntinen släppte idag upp några andra pianister på scenen, och till och med två stråkar! 

I första sjoket med Särlingar tog sig Vilhelm Moqvist an Charles-Valentin Alkans Le festin d’Ésope för piano op 39:12 (1857). Ett tema introducerades litet stelt, som på en spinett, men varierades sedan på många olika och roliga sätt. Först halkade det in några glidande toner både uppifrån och nerifrån pianoregistret. I andra omgångar spelades det mäktigt eller stillsamt, och det var underhållande att höra hur många variationer det finns på att spela pampigt eller för den delen mjukt.

Roland Pöntinen tog själv plats vid flygeln för att spela Aleksandr Skrjabins Pianosonat nr 9 "Messe noire” (1913), ett dramatiskt och litet organiskt växande verk som jag kanske inte helt skulle förknippa med en svart mässa, men jag litar på att Skrjabin vet vad han menar.

Så tog Martin Malmgren över flygeln för resten av den första konserten, i följande verk som alla var intressanta och givande, och så olika varandra fastän de skrivits nästan samtidigt:

Claude Debussy Berceuse héroïque för piano (1914)

Samuil Feinberg Pianosonat nr 2 a-moll (1916)

Väinö Raitio Fyra färgdikter för piano (1923)

Claude Debussy Etyd nr 10 ”Pour les sonorités opposées” ur 12 etyder för piano, bok nr 2 (1915)

Det första Debussy-stycket startade tungt på ett intressant sätt och gick vidare till en sorts frågande dialog med sig själv. Det sista Debussy-stycket var i mina öron mer naturlyriskt än Raitios färgdikter strax innan, trots att de lånat namn från naturen - där undrar jag om trädet i Den gulnade björken sågades ned mot slutet när musiken blev mer aggressiv?

Pontus Carron

Efter en paus startade en ny konsert, nu med enbart den ytterst begåvade Pontus Carron i närmast symbios med flygeln. Han spelade känsligt och inlevelsefullt i de stillsamma partierna men lät sitt instrument dåna när musiken krävde det. Verken som spelades var följande:

Frederic Mompou Angelico ur Música callada I för piano (1959)

Frederic Mompou Damunt de tu només les flors, version för piano arr Arcadi Volodos (1948)

Francis Poulenc Trois pièces för piano (reviderad version 1953)

Francis Poulenc Intermezzo nr 2 Dess-dur för piano (1934)

Manuel Ponce Intermezzo nr 1 för piano (1909)

César Franck Preludium, koral och fuga för piano (1884)

Alfredo Casella A la manière de… Ravel för piano (1913)

Charles-Valentin Alkan Barcarolle g-moll för piano (1864)

Frédéric Chopin Etyd h-moll för piano op 25:10 (1837)

Frederic Mompou XXII – Molto lento e tranquillo ur Música callada IV för piano (1967)

Alltså av litet nyare datum i många fall. Styckena var bara några minuter långa, förutom César Francks Preludium, koral och fuga som var längre än en kvart och lät musiken porla mäktigt. Det sista verket av Mompu var spännande - först en attack över skalorna, sedan en underhållande melodi, och så ännu en tangentattack som avslutning. Förutom att den unge Pontus Carron bara använde noter för ett av styckena, var han oerhört skicklig och virtuos och jag hoppas att få höra honom spela många gånger till.

Så fick vi en ny runda av Särlingar - Charles Ives och Aleksandr Skrjabin. För Charles Ives Pianotrio (1915) intogs scenen av Christian Bergqvist (violin), Erik Wahlgren (cello), Love Derwinger (piano) och Roland Pöntinen (bladvändare). Verkligen ett påhittigt verk där kända psalmer och melodier vävs in i pianostämman samtidigt som stråkarna nästan dränker dem i en kontrollerade kakafoni!

Därefter blev vi i den glesnande publikskaran ensamma med Love Derwinger och Aleksandr Skrjabin från tre olika perioder ur den senares liv. Hans Fem preludier för piano op 16 (1895) var helt enkelt ljuvliga och man kan bara drömma om vad de är preludier till, men jag önskar att jag finge leva sorgfritt där. Dock var det också givande att höra mer allvar i Två poem för piano op 32 (1903) och den större dramatiken i Fem preludier för piano op 74 (1914). Och dagskonsertens sista verk, Vers la flamme för piano (1914) var en mystisk skönhet som jag vill höra igen.