Jorden runt på 80 dagar

Åttio dagar, pfft, idag behöver vi inte ens åttio timmar för att ta oss runt jordklotet! Men när Jules Verne skrev den klassiska boke år 1872 var det något man precis kunde tänka sig, av en äventyrare med stor reskassa, god planeringsförmåga och smarta idéer i kniviga situationer. Honom har vi i den engelske gentlemannen Phineas Fogg, och därtill en förslagen fixare i betjänten Passepartout.

I nyinspelningen av boken från 2021 är det bara detta som är kvar från originalberättelsen, och knappt ens det. Visst kan man skriva om och stuva om för att något skall passa bättre i bild än på boksida, och visst är det bra att skruva ned alltför tondöva uttryck för kolonialism och rasism, men några av de mest spännande episoderna som en läsare kan minnas även flera decennier senare är helt borta och det som är kvar är mer banala krokbenslägganden och konfrontationer uppenbart tillrättalagda för en nutida blick. Sällskapets hemlige förföljare är omgjord till den charmanta kvinnliga reportern Miss Fix, och fastän hon har en verklig motsvarighet hos journalisten Nellie Bly som reste runt jordklotet år 1889, blir ödet för vår symboliska följeslagerska tyvärr att vara del i spirande romanser av det trivialaste slaget. 

För övrigt ar relationsproblem och inre stridigheter i gruppen onödigt stor plats till förfång för det viktigaste av allt - fascinationen för tekniken som nu håller på att koppla samman hela världen! En skicklig filmatisering hade kunnat låta oss känna den med dåtidens världsmedborgare. Och Phineas Fogg får endast sällan vara den briljante problemlösare av ingenjörstyp som en annan kan längta efter. En viss tröst är det att den gode skådespelaren David Tennant lyser som starkast i de känslomässigt svåraste scenerna. I övrigt är denna filmatisering en stor besvikelse.