Hennes söner av Sogand Sasanpour

 Fru Darijas liv blev inte alls som hon hade drömt om. Hon gick i skola för att bli journalist, och när hon just flyttat till Sverige skrev hon korta dikter. Men nu jobbar hon på en vårdcentral, och är fast i ett liv med make och två barn som hon inte orkar älska fastän de skulle behöva det så mycket. Tryggheten i att ha en man som älskade henne mer än hon honom och som aldrig skulle vara elak mot henne har förvänts i en motvilja mot hans kraftlöshet. 

Tonårssönerna Frank och Kim är odefinierat handikappade, långsamma i tankar, tal och rörelser. De talar en blandning av slang och sludder, och eftersom de har ett begränsat ordförråd och förmåga att föreställa sig vad som händer är frågorna de ställer till varandra och svaren de får raka och ärliga. Lillebror Kim är allra minst skickad att klara sig på Stockholms gator. Han möter ändå människor som verkar snälla mot honom. Men inte helt snälla, för visst hade de baktankar med att ge honom magiskt röka gratis och sedan be honom om tjänster.

Den initiala sympatin för fru Darija försvinner inte men under handlingens gång blir engagemanget för Frank och Kim djupare, de två pojkarna som vet att de är litet fel och att de inte kan göra något åt det. När Kim flyr in i det mjuka drogmolnet är det lätt att förstå vilken lisa det är i hans omtumlande vardag. De skoningslösa beskrivningar av den udda pojken som vaknar upp på offentliga toaletter och kräks litet till visar något som vi kanske har sett på riktigt eller velat slippa se.

Utan att vara en eländesskildring är Sogand Sasanpours berättelse genomgående mycket sorglig att läsa. Ingen av människorna i boken har förmågan att ta sig ur labyrinterna de är fast i, och de har inte heller förmågan eller orken att hjälpa sina allra närmaste. Men det är ändå bra att de här människornas liv fästs på papper av någon som Sasanpour, som har träffat deras likar i yrket som försvarsadvokat. Förhoppningsvis kan vi komma ihåg att känna sympati när vi träffar människor som sitter fast i svåra liv.

Feel Good

 Feel Good kallas för en romantisk komedi, men låt mig börja med att ta avstånd från allt det och sedan säga att den har sina kvaliteter i att den är raka motsatsen. Man skrattar sällan åt vad som händer, romantiken snubblar ofta på mållinjen och jag blir snarare stressad än mår bra när jag ser historien om ståuppkomikern Mae som flyttat från Kanada till England. 

Mae är kvicktänkt och självutlämnande i sina ståupprutiner, och efter en kväll på scenen får hon kontakt med Georgie som gillat det hon såg. De två blir ett par, snabbt och lätt, och det är tur att deras passion är så intensiv för det är mycket som krånglar från alla håll. Georgie dröjer länge med att berätta för sina vänner att hon är tillsammans med en kvinna, och Mae har drogproblem som gör livet jobbigt för henne på olika sätt.

Det är som att allt som kan gå snett gör det vid sämsta tillfälle, och Maes rappa kommentarer till vad som händer låter oftare som att de ökar kaoset snarare än som comic relief - åtminstone för mig, som känner mig dubbelt så gammal och seg som de båda huvudpersonerna. Kanske är det som den enerverande talangjägaren i säsong två säger, att millenials tycker om att höra om ångest och problem i privatlivet, att det är deras version av att ha roligt?

Feel Good tar verkligen upp en del riktigt svåra problem, som Maes distanserade föräldrar och övergrepp i ungdomen vilket säkert bidrog till Maes drogberoende och destruktiva livsstil. Även Georgie har ännu mer distanserade föräldrar och missförstånd på jobbet. Säkert vill inte Feel Good vara en äkta Må Bra-serie som visar hur man kan kommer över sina problem och hamnar i harmoni med sig själv och världen, men det är ändå otillfredsställande att den drar upp så mycket krångel och kastar omkring det litet planlöst. Andra säsongen är mer sammanhållen i framställningen än första säsongen, men fortfarande mer stressande än underhållande. Kanske är jag för gammal för att förstå.

Nobelpriskonsert 2020 på Konserthuset Play

 Till Nobelpriskonserten år 2020 bjöds dirigenten Stéphane Denève och pianisten Igor Levit in med vackert resultat. Första stycket som spelades var Ludwig van Beethovens Pianokonsert nr 5 "Kejsarkonserten" (1809), där Levit kastar sig in med kraft och säkerhet i den redan från början så mäktiga musiken. Igor Levit spelar så han lyfter från stolen, självsäkert och obegripligt virtuost. Men också mjukt och innerligt i den stillsammare Adagio-satsen, och i fin samklang med de likaledes blida hornen. Därför blir det nästan litet komiskt när han med återfunnen energi drämmer igång Allegrot, vilket blir ännu en magnifik sats som får en att önska att man suttit på plats och omslutits av ljudet.

Guillaume Connesson skrev sitt verk Flammenschrift (2012) som inspirerad av Goethe och tysk musik, inte minst Beethovens. Det kan jag inte riktigt höra; musiken är så modern att referenserna till klassiska kompositörer är svår att höra. Eldigt kan man dock hålla med om att stycket är.

Nästa verk på programmet skrevs under 2020 av vår svenska kompositör Andrea Tarrodi för Londons Last Night of the Proms. Solus skall berätta om människornas isolering under pandemin, men det är ingen stillsam historia, utan tvärtom mycket spännande. På en bas av triangulerande toner från stråkarna kommer upprepade crescendi från blåsarna. Det är intressant hur ett crescendo, något som brukar vara ett avslut eller ett enskilt utropstecken någonstans, kan upprepas så att det blir en byggsten i musiken. De skickliga Kungliga Filharmonikera låter inte figurerna tappa skärpa trots upprepningarna och det gör musiken fascinerande.

Mer eld! Det avslutande stycket är ur Igor Stravinskijs Eldfågeln-svit (1945). Mjukt och nästan ohörbart låter Stéphane Denève orkestern locka med toner i fjärran som blir mer och mer tilldragande ju "närmare" vi kommer. Dansant och oemotståndligt klingar melodierna, och mot slutet är de på väg att försvinna bort i fjärran igen... men nej, med en kraftfull avslutning får vi minnas att Eldfågeln, och den underbara musiken, alltid finns i vår närhet. Det jag kommer att minnas från den här konserten under Stéphane Denèves taktpinne är de starka och givande kontrasterna mellan fortissimo och pianissimo.

Länk till Nobelkonserten 2020 på Konserthuset Play

The Book of Koli av M.R. Carey

 I den värld som Koli lever i, hann tekniken utvecklas en bit bortom vad vi har nu innan ett stort (oavslutat) krig fick civilisationen att kollapsa. De maskiner och redskap som finns kvar från den tiden är oändligt användbara för de numera primitivt levande samhällena, och vårdas och används som skydd mot annan fientlig teknologi och inte mindre fientlig natur. För i Kolis värld är det inte bara djuren som är aggressiva, utan till och med träden och andra växter - stora träd kan röra på sig och attackera människor.

I Kolis by, Mythen Rood, finns tre vapen från den högteknologiska tiden vilka tillsammans med noggranna säkerhetsåtgärder hjälper till att skydda invånarna från den fientliga omgivningen och drönare inställda på att döda. Det är litet konstigt att kunskapen att använda artefakterna bara tycks finnas hos familjen Vennastin, men byborna är vana vid det och vid att Vennastin skyddar och leder dem. Men Koli längtar mer än de flesta efter att få använda forntidens tech, och den längtan kommer att driva honom till både lyckligare och olyckligare omständigheter i livet.

När man börjar läsa The Book of Koli går tankarna lätt till den kusliga klassikern Riddley Walker, men visst finns det rum för fler böcker om en postapokalyptisk värld som fallit från civilisationens höjder och talar en förvanskad engelska. M.R. Carey finner en egen väg och berättar en spännande historia. Dock skulle jag önska att han inte avslutade vartannat kapitel med att låta Koli säga att allt snart skulle komma att bli mycket värre och att det är hans eget fel - det blir tjatigt och stressande. Men världen han målar upp är fascinerande, med fungerande tech som lockande fyrar i det vardagliga och livsfarliga slitet. Det kan nog bli intressant att följa Koli i de följande delarna i trilogin.

Fler böcker av Mike Carey:
The Trials of Koli

The Fall of Koli

Lucifer

The Unwritten

The Girl with all the Gifts
Fellside
The Boy on the Bridge

Dune

 "När är en gåva inte en gåva?" Planeten Arrakis är den enda källan till den dyrbara och oumbärliga kryddan som bland annat är nödvändig för att navigera i rymden. Men att kejsaren ger Arrakis till ätten Atreides att förvalta är ingen vänlig handling, då han räknar med att de tidigare förvaltarna, ätten Harkonnen, kommer att tvinga sig tillbaka till makten över planeten, och förhoppningsvis krossa det allt starkare huset Atreides. Så det är flerdubbelt tungt för familjen Atreides att lämna sin hemplanet Caladan: man vet att man går in i en fälla, att kejsarens rättvisa inte kommer att skydda dem, och att ökenplaneten Arrakis och dess invånare är hårda och ovälkomnande. 

Denis Villeneuves filmatisering av Dune låter kameran svepa långsamt och ordlöst över små och stora scener av visuell betydelse. Inte bara de böljande sandlandskapen på Arrakis, fantastiskt vackra men livsfarliga, utan också intrikata stenläggningar i dystert men livgivande regn på Salusa Secundus. Stora, majestätiskt framglidande rymdskepp med tekniken dold under estetiska former, som antyder tusentals år av utveckling och ett vidsträckt kejsardöme som är tänkt att hålla i tusentals år till. 

När vi följer medlemmarna i familjen Atreides i dessa miljöer är det inte en annan sorts människa vi möter, utan personer lika oss med många olika känslor inför vad som är på väg att hända. Nej, inte helt lika oss för prins Paul Atreides mor Jessica tillhör sällskapet Bene Gesserit och har tränat sin son i dess kraftfulla teknik att med rösten kunna befalla andra att lyda ovillkorligen. 

I fel händer (både originalförfattarens och regissörens) hade Bene Gesserits krafter kunnat upplevas som trolleritrick att ta till då och då, men här framgår det att såväl den befallande rösten som Bene Gesserits långtgående program för att förädla kungahusens ättlingar är grundade i noggranna analyser och hård träning, en vetenskap olik vår men likväl välgrundad. 

Filmen låter oss lära oss om den sandtäckta planeten, dess invånare Fremen och de skräckinjagande sandmaskarna tillsammans med Paul och hans far hertig Leto. Ätten Harkonnen undertryckte Fremen för att kunna skörda kryddan fritt, men kan ätten Atreides istället sluta förbund med invånarna och utforska hela planetens möjligheter? Filmen slutar halvvägs genom boken, med Paul på en väg som han redan har sett i sina drömmar men som skrämmer honom. Om vi hamnar rätt på Shai-Huluds rygg, kan vi styra historien vidare till en andra film. 

Something Clean på Playhouse Teater

 Playhouse Teater gör ett gott jobb med att snabbt hämta hit pjäser som haft framgång på Broadway; som kompletta uppsättningar eller i form av en reading, där skådespelarna läser sina repliker från manus efter en dags repetition. Selina Fillingers pjäs Something Clean fick goda recensioner vid premiären i New York 2019, och nu har Playhouse Teater läst den för oss som ett smakprov, med skådespelarna Yngve Dahlberg, Ingela Lundh och Antonio Tengroth på rad på scenen bredvid regissören Björn Lönner.

Something Clean behandlar skuldkänslor och verklig skuld och låter sin huvudperson Charlotte försöka ta sig ur ett svårt känsloläge genom att liksom arbeta av de skuldkänslor hon har. Sex månader i fängelse fick sonen för våldtäkten han begick på collegets campus. Skall föräldrarna vara glada över att straffet blev så lindrigt? Förskjuta sin son eller stötta honom ovillkorligt? Utan att berätta vem hon är och vem hon är mor till, börjar Charlotte volontärarbete på en mottagning för offer för sexuella övergrepp.

Att brottas med skuldkänslor och att veta att ens nye vän kanske fördömer en om han får veta vad som hänt är viktiga och svåra frågor som pjäsen tyvärr inte ger så stor plats som de förtjänar. Det finns också flera andra viktiga aspekter av övergrepp, brott och straff som bara plockas fram för syns skull och snabbt försvinner, som att straffet statistiskt sett blir strängare om offret är vitt och förövaren är icke-vit.

I det här fallet är också regin och framförandet för lättsamt: skådespelarna studsar fram sina repliker alltför snabbt och muntert, vilket är extra illa då dialogerna i många fall berättar om svåra händelser med förenklade meningar, eller låter någon byta åsikt utan egentliga argument. Charlottes glättighet hade kunnat vara en fasad för att dölja hennes verkliga oro, men så framstår den inte här. Överlag hade jag önskat mig mer allvar och eftertänksamhet i framförandet. 

Oftast brukar jag efter en reading önska att pjäsen sattes upp i sin helhet, men Something Clean känns för tunn och som att den inte gör tillräckligt av sitt material, så jag passar på den efter den här lyssningen.

Länk till Playhouse Teater

The Promise av Damon Galgut

Ett hem är där man bor, en familj är två människor, barnen de fått och de närmaste släktingarna som visar intresse. Det är många konvenanser och upplevda plikter som håller samman familjen Swart, men inte så mycket kärlek och äkta omtänksamhet. Boken The Promise låter oss möta de tre syskonen Swart och deras närmaste under fyra tidpunkter med några års mellanrum, perioder som kan tidsbestämmas av vad som i förbifarten nämns om dagsläget i Sydafrika.

De fyra nedslagen i familjens och landets historia sker i samband med att någon av familjemedlemmarna dör. Alla dödsfallen är så olika varandra de kan vara, och även begravningarna, då de döda har valt begravingsformer som irriterar eller åtminstone krånglar till det för de efterlevande som har sina egna idéer om hur avskedet skall gå till.

I takt med landet omkring dem förändras familjen också, krymper och tappar taget om varandra. Den förste att lämna familjen är äldste sonen Anton, driven av skuldkänslorna efter att ha skjutit ihjäl en svart kvinna under sin tid i armén, men det kan inte helt ursäkta hur han utnyttjar människorna omkring sig under sitt fortsatta självdestruktiva liv. 

Ju fler av familjemedlemmarna som dör, desto svårare är det att hitta och samla dem som är kvar till begravningen. Nästa person att lämna familjen är yngsta dottern Amor, som utan att visa något agg eller hämndlystnad verkar vilja komma så långt bort från familjen som möjligt, till ett liv i stillhet och tjänst åt samhällets svagaste. Det är Amor som genom hela boken driver på att familjens hushållerska Salome skall få huset hon bor i, det som pappan lovade mamman strax innan hon dog men som alla nu helst vill glömma bort. Medan apartheid och de gamla maktstrukturerna nedmonteras går det att jämföra med hur familjen Swart håller fast vid det de ser som sitt. Medan åren går får vi också se hur besvikelsen sipprar in hos dem som trodde att allt skulle bli bra när de själva fick bestämma.

Damon Galguts prosa byter smidigt perspektiv, ofta från en mening till en annan: från en person till en annan, från utsagda ord till en tanke och tillbaka igen, från en scen till en senare tid, utan att man tappar greppet om vem som säger vad. Det är mycket skickligt gjort, inte som ett trick utan så att man känner att man hela tiden är med om det som är viktigast. På liknande sätt illustrerar han med några meningar vad som orsakat förändringarna under åren som gått mellan ett kapitel och nästa. Boken bladar in några övernaturliga händelser utan att bli en spökhistoria, och några lustiga scener utan att bli en komedi, därför att den berättar om ett land och några liv där det finns både bra, dåligt, sorg, seghet och en glädje i att inte ta mer än sin andel av världen.

The Chair

 En del vill att gamla traditioner och institutioner skall bevaras för evigt. Låt mig erkänna att jag är en av dem som önskar att de tunga byggnaderna och salarna och tjänsterummen med vackra trädetaljer och fönster skall fyllas av intelligenta, kunskapstörstande ungdomar som andäktigt skriver ned vad deras litteraturprofessorer föreläser för dem. Det önskar även alla de som fick fast tjänst vid (det fiktiva) universitetet Pembroke för några decennier sedan. Men på senare år lockar de bara en handfull studenter till sina kurser.

Att Ji-Yoon Kim får tjänsten som prefekt vid engelskainstitutionen är en dröm som går i uppfyllelse - i fem minuter. Sedan får hon veta hur knapert institutionen har det och att hon måste välja ut en av de gamla lektorerna till att avskedas. Och börja locka fler studenter till kurserna. Men att belöna den som faktiskt fyller sitt klassrum, Yaz McKay, med en välbehövd fast tjänst och hederstitel - det blir inte så lätt när de som sitter på pengarna vill ha ett ord med i laget.

Ji-Yoon Kim har fått ta över prefekttjänsten efter sin kollega Bill Dobson som sjunkit ned i sorg och kaos efter att den älskade hustrun dött. Hans liv är fortfarande i oordning, och i nästan hela första avsnittet snubblar han runt, slarvar ännu mer och kommer försent till sin föreläsning. Men där, i de sista minuterna, längst fram i föreläsningssalen framför lyssnande studenter, kommer han ihåg sin kärlek till litteraturen och till att undervisa och börjar inlevelsefullt att berätta om olika författares vägval under andra världskriget.

Men där sår han fröet till sin egen undergång. En skämtsam Hitlerhälsning i förbifarten spelas in på mobilen av en student, klipps ur sitt sammanhang och sprider sig på nätet. Har Pembroke en nazi-lärare? För Bill är anklagelsen löjlig och han skojar bort dem som vill ställa honom till svars. Hur fungerar det i dessa dagar? Inte alls, studentprotesterna växer och Bill blir en allvarlig belastning för Pembroke.

Några teman i miniserien The Chair är gamla - maktkamp i en ledningsgrupp, svåra balansgångar för den nya chefen som dessutom är ensamstående mor till en busunge - och några situationer är nya - universitetsmiljön, Ji-Yoon Kims koreanska bakgrund och adoptivdotterns mexikanska påbrå. En serie på sex delar ger inte tid för alla ingredienser att få det utrymme de förtjänar. Som en som skulle höra en lastgammal lektor dra samma föredrag som för trettio år sedan hellre än att rappa om Moby Dick med en ung och hipp adjunkt skulle jag gärna ha sett mer fokus på institutionen och de övervintrade lektorerna som känner att de håller på att blåsas bort av tidsandan. Vilken vemodig fröjd det är att se goda skådespelare som Holland Taylor, Bob Balaban och David Morse - fast mycket rynkigare och gråare än för några år sedan. Ändå är det roligt att få se en underhållningsserie i de här miljöerna och ljuda med i T.S. Eliot-citaten.

Amy Bennett Land Of Plenty på Magnus Karlsson Galleri

 Skärpan i bilden och känslan av att tiden har stannat ger en speciell kvalitet åt tavlorna av Johannes Vermeer, Edward Hopper och Amy Bennett. De är konstnärer från olika tidpunkter i världshistorien, deras bilder liknar inte varandra men deras motiv verkar existera utanför tiden. 

Linjerna i Amy Bennetts bilder är inte skarpa och skuggorna faller naturligt över ytorna, men konturerna och färgfälten är ändå klara och rena. Även om man inte kan urskilja några ansiktsdrag ger bilderna ändå intryck av stor precision. Detta beror förstås mest på att tavlorna är så väldigt små och ändå fulla av detaljer.

Installationsvy

Vet man att Bennett först ställer upp sina scener som tredimensionella modeller så är det inte konstigt att se några av scenerna ur fågelperspektiv. Men det rimmar ändå med den distanserade beskrivningen av en igenkännbar verklighet som Bennetts utställning Land Of Plenty utgör. 

De två tavlorna som avbildar tält på en camping är större än de andra, men lika klart målade som de små verken. När jag står framför dem och ser på dem får jag illusionen av att de rör sig, som en del stillbilder på webbsidor som långsamt fokuserar in och ut för att simulera rörelse. 

En av bilderna har den dubbeltydiga titeln Ladies' Room - för är inte kvinnan som ligger på knä och skrubbar rent toaletten också en dam? I övrigt ser jag ingen samhällskritik eller undermening i tavlorna, men det behövs inte heller. De är ögonblicksbilder ur vår tid och en dag kanske de är en ledtråd till hur vi levde på tjugohundratalet.

Länk till Amy Bennett Land Of Plenty på Magnus Karlsson Galleri

China Room av Sunjeev Sahota

 Mehar Kaur är namnet hon har fått av sin nya familj, de som köpte hennes framtid när hon bara var fem år gammal. Vid femton års ålder gifts hon bort med en av familjens söner. Vilken av sönerna hon är gift med vet hon inte, inte heller de andra två flickhustrurna som hon delar rum med. Det var snabbare och lättare (och billigare) att låta alla tre bröderna gifta sig med sina brudar i samma ceremoni.

Harbans, Gurleen och Mehar bor i Porslinsrummet/China Room, kallat så för att några dyrbara porslinsskålar som var svärmoderns hemgift hänger där. Det är ett avskilt skjul på gården som flickorna bara får lämna med slöjorna nedfällda, men lämna det måste de ofta för de många sysslorna de har på gården, arbetsuppgifter som blir svårare av att synfältet begränsas av slöjan. Vissa kvällar befalls också en av dem av svärmodern Mai att inte gå tillbaka till China Room utan vänta i ett mörklagt sovrum på att hennes make skall komma och ligga med henne.

Vem av bröderna är Mehars make? Att fråga om det skulle ses som promiskuöst och hon skulle straffas av den stränga Mai och omvärldens fördömanden. Mehar försöker ändå att lista ut det... och tar fel. Och på falska grunder startar en kärlekshistoria med mer skönhet och glädje än Mehar känt dittills.

Berättelsen om Mehar varvas med kapitel från nutid, när en 18-årig berättare rest till Punjab från England och kanske från heroinmissbruket han tampas med. Farbroderns frus missnöje får honom att ta tillflykt till en förfallen familjegård ett stycke utanför byn. I brottstycken får han höra om människorna som levde där, varav en var hans gammelfarmor som kanske var den som besökte England när han var nyfödd. Den unge mannen märker också hur sedvänjor kring kärlek och äktenskap, påbjudna av grannars åsikter och fördömanden, kringränner hans nya vänner och släktingar även om tvånget inte är lika starkt som på Mehars tid. 

Trots att berättarens historia endast är ramhistorian kring den stora berättelsen om Mehar, ger Sunjeev Sahota i några få kapitel ett starkt intryck av hans barndom i England och det yttre och inre tryck som drivit honom till missbruk. Den fångenskap som både Mehar och berättaren är fast i beskrivs starkt men inte hopplöst. Sahota har ett fint språk som fångar människor, miljöer och stämningar både i Luton och Kala Sanghian livfullt och empatiskt. Och så är det den där svindlande insikten om att det som utgjorde hela Mehars liv, det är halvt förfallet och ingen minns exakt vad som hände henne. China Room är en mycket välskriven och läsvärd bok.

Bakom hennes ögon

 Låt oss inte protestera när osannolikheterna radar upp sig, för i en thriller behöver man ovanliga förutsättningar och oväntade hemligheter för att bygga spänningen i historian. Så när Louise möter en lång, mörk, skotsk främling i en bar och har ett one-night-stand med honom är det den första oturliga slumpen att just han råkar vara psykologen David som nästa dag dyker upp på Louises jobb för sin första dag som hennes chef.

Nästa överraskande slump är att Louise får en ny väninna, Adele - som är gift med David. Att Louise och David inte kunnat hålla fingrarna från varandra måste de hålla hemligt på jobbet, och att Louise och Adele blivit vänner måste Louise dessutom hålla hemligt för David. Hemlighetsmakeriet tilltar och även de möjligtvis övernaturliga inslagen, för både Louise och Adele verkar plågas av skrämmande och verklighetstrogna drömmar och syner. I Adeles fall får vi dessutom se tillbakablickar till en tid som intagen på ett mentalsjukhus, i förtroget samtal med medpatienten Rob. 

Har man hört ryktas att serien Bakom hennes ögon har ett oväntat slut kan man snart börja fundera på vad det egentligen är som händer i serien. Min egen alternativa lösning hade förklarat varför dialogerna blev mer och mer klichéartade och varför Tom Batemans gestaltning av David blev allt klumpigare. Men jag hade inte gissat rätt! Det stereotypa i berättelsen finns där för att göra framställningen tydligare, med den livfulla Louise och hennes fantastiskt charmige son Adam i sin hemtrevliga lägenhet ställda mot den återhållsamma Adele i sin prydliga, nästan färglösa lägenhet. Trots klichéerna bjuder serien på tillräckligt många originella idéer för att vara riktigt spännande och underhållande.

Svensk romantik i Konserthuset

 Kammarmusikprogrammet som avslutas med ett verk av Ludvig Norman inleder med tre kompositörer som gick i lära hos honom, privat eller officiellt vid Musikaliska Akademin. Först ut är Tre romanser för violin och piano (1871) av Elfrida Andrée, stämningsfullt framförda av Patrik Swedrup (violin) och Kiyo Wada (piano). Romanserna är innerliga och melodiska, och en glädje att lyssna på.

Fortfarande med Kiyo Wada vid flygeln stiger istället Henrik Peterson (violin) och Klas Gagge (cello) in för Helena Munktells Kleines Trio, version Kiyo Wada. De inledande takterna väcker lyssnarens uppmärksamhet och så ger sig stämmorna ut i sköna variationer på de enkla stroferna, i både dansanta slingor och tyngre, allvarligare klanger.

Valborg Aulins Stråkkvartett nr 1 F-dur (1884) är en rik och komplex komposition som släpper fram ett ljuvligt vemod i harmonierna. Utan flygeln men åter med Patrik Swedrup i ensemblen på scenen klingar musiken stadigt och inbjudande. 

En givande diskussion där några av musikerna ger oss både fakta och personliga tankar om musiken och kompositörerna föregår konsertens sista verk, Sextett i a-moll för piano och stråkar (1868-69) av Ludvig Norman. Till de nämnda musikerna ansluter Arne Stenlund viola och Valur Pálsson kontrabas och skapar stora klanger. Tidvis påminner sextetten om den just framförda stråkkvartetten, men inga av verken på programmet låter som några kopior av de andra, utan alla kompositörer framstår som skickliga och självständiga. Konserten från Grünewaldsalen, inspelad den 12 februari 2021, ger en fin bild av svensk musik från de sista årtiondena av 1800-talet.

Länk till konserten Svensk romantik på Konserthuset Play

Light Perpetual av Francis Spufford

 Fem barn inne på Woolworth's i Bexford dödades inte av en fallande bomb under andra världskriget. Francis Spufford låter bomben landa någon annanstans och berättar om barnens uppväxt under 1900-talet. Tricket med alternativa tidslinjer har inte större bäring på boken än att den ger extra vikt åt människornas liv därför att de faktiskt levs, därför att liven inte släcktes redan innan fem års ålder. Och ändå så är hela Francis Spuffords bok fiktion, och ingen bomb slog ned någonstans alls i Londonförorten Bexford för såväl Bexford som människorna där är skapade av Spufford.

Fiktion kan säga mer än rent dokumentära berättelser. Nedslagen i de fem personernas liv från 1944 och framåt med mellanrum på 15 eller 20 år ger både en god bild av nittonhundratalets England och de personliga livsödena. De fem lever mycket olika liv, till och med Val och Jo som är tvillingsystrar. 

Vern är en bråkstake som barn, elak och retsam, och Francis Spufford har i en intervju sagt att Vern är den karaktär han tycker minst om. Men jag kan ändå beundra hans energi och vilja att börja om igen när allt har raserats - tyvärr på andras bekostnad, dock. Även Val hamnar i riktigt dåliga omständigheter på grund av sin rebelliska ådra. I Bens levnadshistoria kan vi se hur mycket livet kan ändra sig allteftersom åren går - ja, det är ju just det vi ser hos alla fem huvudpersoner. Och inte minst i våra egna liv.

Nedslagen i utvalda tidpunkter - 1964, 1979, 1994, 2009 - plockar upp händelser i samtiden och deras olika påverkan. 60-talets musikunder och skinheads på 70-talet har olika inverkan på dig beroende på hur du lever ditt liv. Då och då skymtar en av våra huvudpersoner i en annans berättelse. Bombnedslaget som skedde någon annanstans än på Woolworths sätter också spår i handlingen.

Francis Spufford skriver fram liven för sina människor med lätt hand men psykologisk tyngd. Vissa kapitel, såsom Bens tvångstankar, är jobbiga att läsa, men trots att ingen av personerna får en hel bok för sig själv har Spufford ändå gett dem så välrundade personligheter att man engagerar sig i deras ögonblick av plåga eller lycka. Light Perpetual är en mycket väldisponerad, lättläst men minnesvärd bok.

The Prom

 När Emma inte vill gå på skolavslutningsbalen med en manlig kavaljer, går vågorna höga i småstaden Edgewater, Indiana. Hellre än att bryta mot heteronormen ställer Hem & Skola-föreningen in hela balen, och om inte Emma var utstött av klasskamraterna förut så blir hon det nu. Ingen avslutningsbal - det som är det viktigaste av hela skoltiden! 

Räddningen är på väg - eller kanske är den på väg att ställa till det ännu värre. En grupp Broadwaystjärnor som har hört talas om Emmas olycka ger sig av mot staden för att stötta och hjälpa henne - litet oklart hur, men en glamourös entré är väl en bra början? Fast egentligen är musikalartisternas engagemang för Emma uppblandat med en ännu större önskan att fila på sin offentliga image och själva hamna i rampljuset. Och att stå upp för gayrättigheter uppskattas av musikal-fans, det vet de alla mycket väl!  

Filmen The Prom är själv en musikal, med frekventa sångnummer, såväl innerliga solonummer som stora, härliga koreograferade scener med en korus av röster. Att Broadwaystjärnorna mest av allt vill lysa själva framställs med mer humor än cynism, men sorgen och allvaret för Emma och hennes hemliga flickvän sopas inte under mattan. 

Filmen är proppfull av verkliga film- och TV-stjärnor, från den allsmäktiga Meryl Streep över sötnosen Andrew Rannells till humorgeniet Keegan-Michael Key. Alla sånginslag är bra och några av melodierna är riktigt minnesvärda. Dock blir historien litet för lång med några behjärtansvärdamen litet för långa sidohistorier som lyfts in mot slutet. Men alla longörer blir förlåtna i den skönt glittrande finalen, med ett slut som känns bra i maggropen.

Brännpunkt Europa Nysakligheter 1919-1939 på Göteborgs Konstmuseum

 Under 1900-talets första år blomstrade kulturen, med nya idéer, energi och en vilja att förändra samhället. Impressionism, kubism och fauvism var bara några av inriktningarna som skapade konst som visade världen på helt nya sätt. Men en del konstnärer valde att istället för att skruva till synen på omvärlden, så skärpte de den till en realism som inte liknade gamla tiders avmålningar. Trots variationer i uttryck kan man gruppera många av dem under begreppet Nysakligheter / Neue Sachlichkeit / New Objectivity, och det är väldigt bra att Göteborgs Konstmuseum visar denna konst, inte bara för att det var på tiden, utan för att den kan säga något även om vår tid, och är mycket tilldragande. 

Hanns Kralik Från mitt fönster

Carel Willinck Zeppelinaren

Kanske var dessa konstnärer även litet pressade av den precisa fotokonsten, och ville också visa att en bra målning kan tillföra något i seendet. Men de var inte automatiskt avoga mot den nya tidens anda och uppfinningar. Tvärtom kan man ofta se fascination för maskiner, bilar och annan ny teknik. 

Carl Grossberg Den gula pannan

Dock kände många av risken att människans värde sjönk då många flyttade in till storstaden och blev anonyma på myllrande gator och i fabriker. Flera av verken i utställningen är finkänsliga porträtt och självporträtt. 

Edgar Fernhout Självporträtt, Anita Rée Porträtt av Hildegard Haise

Fredrick William Elwell In A Bar

På spårvagnen kunde man hamna bredvid vem som helst, gammal eller ung, fattig eller (ganska) rik.  

Peter Weiss På spårvagnen I och II

På Rudolf Wackers tavla är det intressant hur vyn av husen utanför fönstret är ännu mer stiliserad än inredningen i rummet vi står i. Allra mest av mjuka former och naturtrogna skuggningar har Kristusfiguren intill fönstret.  

Rudolf Wacker Fönstret

Även i Sverige fanns flera konstnärer som ägnade sig åt att avbilda verkligheten realistiskt, ibland hyperrealistiskt som Arvid Carlsons vackra kvinnoporträtt. Kvinnorna på Stina Forssells porträtt är inte (bara) ljuva ögonfägnader utan egna subjekt i originella positioner. Såväl kvinnorna vid penslarna som deras självständiga kvinnliga motiv är en del av den frambrytande moderniteten. Det är mycket intressant att få se de här ögonblicksbilderna från en omvälvande och spännande tid. 

Länk till Göteborgs Konstmuseums sida om utställningen

Arvid Carlson

Stina Forssell

Stina Forssell

The Fortune Men av Nadifa Mohamed

 De somaliska sjömännen och ex-sjömännen som samlas i landsmannen Berlins pub i Cardiff är inte riktigt ovänner men heller inte riktigt vänner. En del av dem håller på med småfuffens, inklusive Mohammad Hussein Mattan. Han har stulit ibland, och sedan han stal skorna som stod på rad utanför moskén är de jemenitiska imamerna avoga mot honom. Han hyr ett rum i ett hus med flera andra halv-vilsna män sedan hustrun Laura fått nog av honom. Men han har inte nog av henne och de tre sönerna och försöker så gott han kan att vara en bra far för pojkarna.

I kvarteren där de somaliska och västindiska sjömännen rör sig begås ett mycket grymt mord på en affärsinnehaverska. En man med mörk hy söks för mordet. Mohammad tas in till polisstationen, för ett uppenbart fall av häleri och för något allvarligare de inte vill berätta för honom. När mordanklagelserna riktas mot Mohammad vill han inte tro på att det är sant. Bit för bit får han höra halvklara vittnesmål från människor som han har stött sig med och andra som han knappast har träffat. I England måste rättvisan segra, tänker Mohammad och försvarar sig med halvsanningar, lögner och några sanningar. I rättssalen hör vi hur hans brutna engelska inte räcker långt, och när han försöker härma det snåriga juridiska språket låter allt han säger värre ändå.

Nadifa Mohamed målar mycket skickligt upp de yttre och inre stämningarna. Miljöskildringarna är livfulla, vare sig det handlar om ett regnigt Cardiff, barndomshemmet i Hargeisa eller den helvetiska men spännande tillvaron som kolskyfflare i innanmätet av stora skepp. Med en fin balans mellan empati och respekt skildras mordoffret och hennes syster som måste leva vidare med smärtan och sorgen.

Nadifa Mohameds väl framställda scener blir i synnerhet effektiva i kapitlen (numrerade på somaliska och engelska) när Mohammad sitter fängslad. Minnena av att hålla om Laura, söka sin lycka i Dar-es-Salaam eller korsa världshaven blir extra viktiga för en man som sitter inspärrad i en trång cell. Nadifa Mohamed presenterar med mänsklig värdighet en man som inte var en mönstermedborgare men som lotsades in i mordanklagelser av människor och ett rättssystem som nöjde sig med att sätta dit en skum typ istället för att hitta den verklige mördaren.