The Chair

 En del vill att gamla traditioner och institutioner skall bevaras för evigt. Låt mig erkänna att jag är en av dem som önskar att de tunga byggnaderna och salarna och tjänsterummen med vackra trädetaljer och fönster skall fyllas av intelligenta, kunskapstörstande ungdomar som andäktigt skriver ned vad deras litteraturprofessorer föreläser för dem. Det önskar även alla de som fick fast tjänst vid (det fiktiva) universitetet Pembroke för några decennier sedan. Men på senare år lockar de bara en handfull studenter till sina kurser.

Att Ji-Yoon Kim får tjänsten som prefekt vid engelskainstitutionen är en dröm som går i uppfyllelse - i fem minuter. Sedan får hon veta hur knapert institutionen har det och att hon måste välja ut en av de gamla lektorerna till att avskedas. Och börja locka fler studenter till kurserna. Men att belöna den som faktiskt fyller sitt klassrum, Yaz McKay, med en välbehövd fast tjänst och hederstitel - det blir inte så lätt när de som sitter på pengarna vill ha ett ord med i laget.

Ji-Yoon Kim har fått ta över prefekttjänsten efter sin kollega Bill Dobson som sjunkit ned i sorg och kaos efter att den älskade hustrun dött. Hans liv är fortfarande i oordning, och i nästan hela första avsnittet snubblar han runt, slarvar ännu mer och kommer försent till sin föreläsning. Men där, i de sista minuterna, längst fram i föreläsningssalen framför lyssnande studenter, kommer han ihåg sin kärlek till litteraturen och till att undervisa och börjar inlevelsefullt att berätta om olika författares vägval under andra världskriget.

Men där sår han fröet till sin egen undergång. En skämtsam Hitlerhälsning i förbifarten spelas in på mobilen av en student, klipps ur sitt sammanhang och sprider sig på nätet. Har Pembroke en nazi-lärare? För Bill är anklagelsen löjlig och han skojar bort dem som vill ställa honom till svars. Hur fungerar det i dessa dagar? Inte alls, studentprotesterna växer och Bill blir en allvarlig belastning för Pembroke.

Några teman i miniserien The Chair är gamla - maktkamp i en ledningsgrupp, svåra balansgångar för den nya chefen som dessutom är ensamstående mor till en busunge - och några situationer är nya - universitetsmiljön, Ji-Yoon Kims koreanska bakgrund och adoptivdotterns mexikanska påbrå. En serie på sex delar ger inte tid för alla ingredienser att få det utrymme de förtjänar. Som en som skulle höra en lastgammal lektor dra samma föredrag som för trettio år sedan hellre än att rappa om Moby Dick med en ung och hipp adjunkt skulle jag gärna ha sett mer fokus på institutionen och de övervintrade lektorerna som känner att de håller på att blåsas bort av tidsandan. Vilken vemodig fröjd det är att se goda skådespelare som Holland Taylor, Bob Balaban och David Morse - fast mycket rynkigare och gråare än för några år sedan. Ändå är det roligt att få se en underhållningsserie i de här miljöerna och ljuda med i T.S. Eliot-citaten.