Till Nobelpriskonserten år 2020 bjöds dirigenten Stéphane Denève och pianisten Igor Levit in med vackert resultat. Första stycket som spelades var Ludwig van Beethovens Pianokonsert nr 5 "Kejsarkonserten" (1809), där Levit kastar sig in med kraft och säkerhet i den redan från början så mäktiga musiken. Igor Levit spelar så han lyfter från stolen, självsäkert och obegripligt virtuost. Men också mjukt och innerligt i den stillsammare Adagio-satsen, och i fin samklang med de likaledes blida hornen. Därför blir det nästan litet komiskt när han med återfunnen energi drämmer igång Allegrot, vilket blir ännu en magnifik sats som får en att önska att man suttit på plats och omslutits av ljudet.
Guillaume Connesson skrev sitt verk Flammenschrift (2012) som inspirerad av Goethe och tysk musik, inte minst Beethovens. Det kan jag inte riktigt höra; musiken är så modern att referenserna till klassiska kompositörer är svår att höra. Eldigt kan man dock hålla med om att stycket är.
Nästa verk på programmet skrevs under 2020 av vår svenska kompositör Andrea Tarrodi för Londons Last Night of the Proms. Solus skall berätta om människornas isolering under pandemin, men det är ingen stillsam historia, utan tvärtom mycket spännande. På en bas av triangulerande toner från stråkarna kommer upprepade crescendi från blåsarna. Det är intressant hur ett crescendo, något som brukar vara ett avslut eller ett enskilt utropstecken någonstans, kan upprepas så att det blir en byggsten i musiken. De skickliga Kungliga Filharmonikera låter inte figurerna tappa skärpa trots upprepningarna och det gör musiken fascinerande.
Mer eld! Det avslutande stycket är ur Igor Stravinskijs Eldfågeln-svit (1945). Mjukt och nästan ohörbart låter Stéphane Denève orkestern locka med toner i fjärran som blir mer och mer tilldragande ju "närmare" vi kommer. Dansant och oemotståndligt klingar melodierna, och mot slutet är de på väg att försvinna bort i fjärran igen... men nej, med en kraftfull avslutning får vi minnas att Eldfågeln, och den underbara musiken, alltid finns i vår närhet. Det jag kommer att minnas från den här konserten under Stéphane Denèves taktpinne är de starka och givande kontrasterna mellan fortissimo och pianissimo.
Länk till Nobelkonserten 2020 på Konserthuset Play
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar