Brooklyn av Colm Tóibín

Efter andra världskriget är Irland, liksom större delen av Europa, fattigt och det är ont om jobb. Eilis bröder har flyttat till England, storasystern Rose har lyckligtvis ett arbete som kan försörja de tre i familjen som är kvar, men utsikterna för Eilis är dystra, trots att hon har goda betyg från sina studier i bokföring. När familjen får besök av Father Flood, en irländsk präst som har flyttat till Brooklyn, ser han deras dilemma och berättar att det skulle finnas arbete och bostad i New York för en pålitlig ung kvinna som Eilis. Steg för steg blir planerna mer konkreta, och snart lämnar Eilis hemlandet för ett nytt liv i Amerika.

Sammanfattad i några meningar (några fler än ovan) är handlingen nog så intressant, men det är inte händelserna i sig som är det viktiga, utan Eilis inre värld och hur hennes tankar och känslor korresponderar med det som försiggår. Colm Tóibín har till huvudperson valt en kvinna med en rationell och återhållsam personlighet och god analysförmåga, som inte röjer sina känslor utåt men inom sig upplever desto starkare vad enskilda handlingar kommer att betyda på längre sikt. Vid ett tillfälle reflekterar hon över att de som flyttat till England brukar komma hem för en vecka till jul, medan de som flyttat till Amerika inte kommer tillbaka till hembyn.

Med finkänslighet och sympati beskriver Tóibín först livet i den lilla irländska byn; människor som känner varandra och varandras släktingar, en ungefär förståelse av hur framtiden kommer att förlöpa. Resan över Atlanten får också tillbörligt stor plats. I Eilis liv är det ju en omvälvande händelse, liksom att ångra att man åt en stor middag första kvällen när sjösjukan sätter in och man är fast på en plats man inte har någon kontroll över. Väl på plats i Brooklyn skildras i god detalj de viktiga aspekterna i Eilis nya omständigheter, och framför allt hur hon behöver förhålla sig till de människor hon möter och som har mer eller mindre inflytande över hennes liv: Mrs Kehoe från vilken hon får hyra ett rum, de unga kvinnor som hyr de övriga rummen, Miss Fortini som är hennes närmaste överordnade på varuhuset där hon får anställning. Sammantaget ger det en verklig känsla av att det är ett liv som har levts på ett ställe, sedan lyfts upp och fortsätter på en annan plats.

Boken är inte fri från djupa sorger och katastrofer, men jag uppskattar att berättelsen ger lika stor vikt åt även de situationer som förlöper (någorlunda) väl, men som ändå kan orsaka oro eller eftertanke i stunden de sker. Jag är också imponerad av skildringen av tiden och omständigheterna; det hela ligger bara ett femtiotal år tillbaka men det är just därför det är viktigt att få med detaljer som hur kundkretsen reagerar när det överraskande blir nylon-rea på Eilis varuhus, eller stämningen när de börjar sälja varor riktade till kunder med mörkare hudfärg.

Eilis irländska hemby är Enniscorthy, där även Colm Tóibín själv kommer ifrån, liksom en annan av hans huvudpersoner, Nora Webster. Handlingen i boken inspirerades av en tidningsnotis, och att Nora Webster skymtar förbi bidrar till att Brooklyn känns som en levande berättelse om människor som har funnits och finns. Men mest av allt beror det på Colm Tóibíns inkännande skildring av Eilis yttre och inre liv.

Fler böcker av Colm Tóibín:
The Master

Lycklig resa - En hyllning till Jan Johansson

Pianisten Jan Johansson är en svensk skatt, och fastän han togs ifrån oss alldeles för tidigt hann han bland annat ge oss underbara, personliga jazztolkningar av folkmusik. Femtio år senare silas hans musik genom ett nytt filter när en annan begåvad pianist, Jan Lundgren, kontrabasisten Mattias Svensson och Bonfiglioli Weber String Quartet spelar musiken på delvis nya sätt, med fina arrangemang av Martin Berggren.

Konserten i den fullsatta Grünewaldsalen börjar vackert och engagerande med Emigrantvisa. Stråkkvartetten låter inte som folkmusik, utan kompletterar de mjuka tonerna från bas och piano. Litet mer av folkton hörs när fiolen inleder ett medley på visor från olika svenska landskap. Den första var Vallåt från Jämtland och den sista var Visa från Rättvik; jag minns inte namnet på alla fem och vilken som lät hur, men i en av dem gav sig piano och bas ut på mer jazziga turer, och det tyckte jag om, men lika mycket tyckte jag om när musiken ökade tempo och stråkarna anslöt.

Polska efter Höök Olle spelade bara piano och bas, lugnt och skönt och kontemplativt, och därefter Berg-Kirstis polska, även den från Jazz på svenska. Därefter var det dags för Jazz på ryska. Efter Bandura kom en stark version av Kvällar i Moskvas förstäder. Det var härligt att få höra så jazziga toner från stråkarna! Efter Det går en kosack fick Jan Lundgren flyta ut i underbara pianotoner i Stepp, min stepp - en av de många höjdpunkterna under kvällen.

Foto: Jan-Olav Wedin

Så var det dags Jazz på ungerska, och en fin version av Det snöar för bara bas och piano. Stycket Det vore synd att dö än inleddes av en mycket romantisk violinstämma, och utvecklade sig till medryckande bossanovatakter. Vi fick också höra musik komponerad av den sympatiske Jan Lundgren själv, med titeln Lycklig Resa tagen från resväskan på omslaget till Jan Johanssons Jazz på svenska. Det var en mycket jazzig låt, mer kraftfull än tidigare musik under kvällen. Energin fortsatte i nästa låt, en slängpolska från Uppland som hann prova sig igenom både boogie-woogie och rocktoner i sina olika ombyten.

Genom hela konserten var det en fröjd att höra de begåvade musikerna spela så väl samstämt med varandra och med musiken och arrangemangen. Ingen ville förstås att konserten skulle ta slut, så vi fick två stjärnor till extranummer: Visa från Utanmyra, personligt och fint på bara bas och piano, och Jan Johanssons sista och enda sång för Astrid Lindgren: Pippi Långstrump, i en mängd lekfulla och även molltonade variationer i olika konstellationer av musikerna på scenen. Fantastiskt! Men då blev ju vi tacksamma i publiken så uppspelta att vi inte kunde gå! Så vi fick ett extra extranummer, Klara Stjärnor, ett stillsammare adjö innan vi lämnade en ytterst minnesvärd konsert.

Marguerite

Året är 1920, en spännande tid! Avantgardet sysslar med musik, film, poesi och konst som övriga inte förstår sig på, och kreativiteten flödar. Men många älskar fortfarande klassisk musik från äldre tider. Filmen Marguerite börjar på en exklusiv tillställning för ett sällskap inom Paris högre societet. Musiker och sångare framför musik av Händel på en konsert till förmån för välgörenhet. Och allra sist, i vanlig ordning, ett sångnummer av värdinnan själv, baronessan Marguerite Dumont.

Bland de aspirerande musikerna och blasérade gästerna finns två oinbjudna, musikkritikern Lucien Beaumont och allkonstnären Kyrill von Priest, som plockar för sig av kanapéerna i väntan på den länge omsusade sånginsatsen från baronessan Marguerite. Och så börjar hon sjunga. Hon har valt ett välkänt men svårt stycke: Nattens Drottnings aria ur Mozarts Trollflöjten. Och som det låter! Fruktansvärt! Då och då ur takt, men allra mest så falskt, så falskt i de toner som skall vara höga, klara och rena.

Intensiv koncentration krävs av musikerna för att hålla masken. De vana åhörarna ler roat. De minst tålmodiga har stängt in sig i en annan sal för att slippa höra. De enda som imponeras av framförandet är de två snyltgästerna, framför allt von Priest, som tilltalas av "det djuriska, det vilda" i Marguerites sång. Själv skruvar jag mig plågat i biofåtöljen. Det är inte några få toner här och där som är fel, utan så gott som allt, och det skär i öronen.

Men Marguerite hör sig själv som en sångerska i klass med dem man hör på operans scener. Med sina världsliga tillgångar har hon byggt ett eget universum av musik. Hon samlar originalnoter, och på sitt slott har hon iscensatt fotosessioner av sig själv i scenkläder och dramatiska poser från de stora operorna. När hon läser Beaumonts välvilliga recension söker hon upp honom på hans tidning och inleder en vänskap med de båda unga männen.

Varje ögonblick i filmen utgörs av en balansgång mellan världen som Marguerite upplever och verkligheten. Varje person hon möter måste utföra den balansgången - underblåsa Marguerites missuppfattning eller sticka hål på bubblan, vilket är grymmast? Catherine Frot gör en lysande skådespelarinsats; hennes vackra, lätt åldrade ansikte är naket för alla känslor som drar fram inom henne. Hur skulle man kunna såra en så ärlig själ? Trotjänaren Madelbos stöttar sin husfru på alla vis, medan maken Baron Dumont har tröttnat och dragit sig tillbaka i uppgiven tystnad. Men tack vare de två unga männens uppmuntran börjar Marguerite sjunga offentligt. Hur skall en månghövdad publik reagera på hennes falsksång?

Filmen berättar en fascinerande historia på ett finkänsligt sätt, även om jag blev besviken på det melodramatiska slutet där alla började agera helt på tvärs mot sin karaktär. Jag väljer hellre att bortse från det, och fokusera på den till största delen charmerande historien och de lockande miljöskildringarna - sammet, spetsar, guld och glitter, några jazztoner och energin kring människor som skapade något nytt! Som motvikt till Marguerite finns birollen Hazel Klein, en verkligt sångerska i början av sin karriär. Hon ger filmen chansen att visa den mer seriösa sidan av konstnärskapet, och den hade gärna fått understryka ännu mer hur osäkert och fattigt det kan vara att slå sig fram som sångerska, när man inte har en förmögenhet i ryggen. Men huvudpersonen är ändå Marguerite, och hur viktigt det är att inte trampa på någon annans drömmar, även om de bygger på en livslögn.

Lola Blau på Stadsteatern

Nittonhundratrettiotalet på kontinenten är en tid som inte upphör att fascinera: så många artister som spelade och sjöng pjäser och sånger med bra musik och fräcka texter, medan mörkare krafter drog ihop sig till ett nytt fasansfullt krig. Georg Kreisler var en av artisterna som verkade i Europa men lyckades fly till USA för att undkomma nazisternas förtryck. I pjäsen om Lola Blau låter han musiken berätta om en artist med en liknande levnadsbana.

I Stadsteaterns uppsättning behövs bara tre begåvade musiker (Martin Östergren, Mathias Venge, Maria Olsson) och Sarah Jangfeldt i titelrollen för att skapa gedigen scenkonst. I första akten biter det till i ekivoka sånger, avsedda för en tuff publik som vill tänka på annat än den hårda samtiden - som dock gör sig påmind ändå. Efter resan till Amerika blir tonen mer vemodig, för att erbjudandena är så få för en nyinvandrad, hur stor hon än var i sitt hemland, men främst i för att oron över dem som är kvar i Europa ständigt finns med.

Pjäsen är uppbyggd som en gammal kvinnas minnen, en kvinna med allt bräckligare grepp om verkligheten i en sjavig lägenhet. De krackelerande väggarna är förstås också rätt bakgrund för de slitna miljöerna i förkrigstidens Europa. Men berättelsen framförs främst i form av sångerna (med smarta texter, listigt översatta till svenska av regissören Rikard Bergqvist), och med hjälp av historiska filmklipp som projiceras på scenografin, och trots lysande insatser av alla på scenen blir handlingen för knapphändig. Jag skulle önskat att produktionen hade varit fylligare, med fler skådespelare och fler scener - det hade den förtjänat! Men det är även gott som det är nu: ögonblicksbilder från en viktig tid i form av oförglömliga sånger av en fantastisk ensemble.

Länk till Stadsteaterns sida om Lola Blau

 

Foto: Petra Hellberg

Heimsuchung av Jenny Erpenbeck

Vi kan tacka våra språks gemensamma rötter för att titeln på Jenny Erpenbecks bok blir lika sinnrik på svenska som på tyska: Hemsökelse, gärna uttytt som hem-sökelse. I centrum för de flesta av kapitlen står ett vackert hus vid en sjö ett stycke utanför Berlin; ett hus en omgivning som är mycket närvarande och viktig för människorna som för tillfället bor där.

Men prologen till boken handlar om landskapet, om inlandsisen som skapar åsar och rännor såväl ovan jord som under vattenytan. Jord, sand, vatten, årtusendens påverkan understryker hur kort människans stund på jorden är, och fåfängligheten i hennes strävanden, som Predikaren i Bibeln talade om.

Tyskland och Berlin har varit skådeplats för många stora omvälvningar under det senaste århundradet, och det avspeglar sig i vilka som flyttar in i huset vid sjön. Boken börjar i en odefinierad förtid och rör sig sedan långsamt framåt genom nittionhundratalet; ett steg fram och tre steg tillbaka, till händelserna som föregick det vi nyss läste, eller till gäster som befann sig i huset med en egen historia från långt bortifrån eller nästgårds.

De flesta personerna hålls anonyma med benämningar som Arkitekten eller Författarinnan, och blir därigenom allmängiltiga men utan att förlora sin personlighet. En familj nämns dock vid namn, upprepade gånger, som en besvärjelse: den judiska familjen som ägde bad-huset vid stranden på 1930-talet. I kapitlen om dem nämns också flera gånger priset på handdukar, bordsdukar och andra föremål; ett kusligt och mycket effektivt sätt att visa att deras liv var utmätta, prissatta men i slutändan meningslösa. De styckena är genuint sorgliga och gripande i sin stillsamma uppräkning av obestridliga fakta.

Emellan varje berättelse kommer ett kort kapitel om Trädgårdsmästaren. Han nämns aldrig vid namn, så det kan vara samma person genom hela århundradet, åldrandes långsammare än människor, i takt med naturen. Han dikar ut land och hugger ned träd, efter ägarens önskemål eller efter vad han ser behövas. Det konkreta arbetet i naturen, speciellt de staplar av ved som skapas när han fällt ännu ett stort träd, är ännu en påminnelse om att naturen och marken under våra fötter finns kvar medan människor kommer och går, bygger och river, och minns eller glömmer det som varit viktigt.

Jenny Erpenbecks bok är en mästerligt genomförd resa genom historien, där det futtiga i fiendskap och krig blir extra tydligt i en punkt strax bredvid stridens centrum.

Fler böcker av Jenny Erpenbeck:
Wörterbuch
Aller Tage Abend
Gehen, Ging, Gegangen 

Åsa Cederqvist på Wetterling Gallery

Åsa Cederqvists plumpar och klumpar är så uttrycksfulla att det känns som att de är på väg att säga något. Det är också den ungefärliga titeln på verket som hänger bakom disken, ett nästan-mänskligt ansikte med öga-öga-näsa-mun gjort av klumpar. Men även de enskilda klumparna, uppsatta på väggen nära varandra, är liksom självsäkra och därför extra lockande.

De trinda föremålen har ytor av blankt material med spännande mönster. Jag påminns om Marie-Louise Ekmans kroppsutsöndringar, men här är de inte naiviserade utan förskönade och mycket lockande. Även de verk som avbildar något som skulle kunna vara fekalier har färg och skuggning som gör att de ser värdefulla ut. Det är intressant hur Cederqvist kan skapa ett värde i föremål som i förstone ser banala ut.

Länk till Wetterling Gallerys sida om utställningen

 

Foto: Jean-Baptiste Béranger

 

Inside Amy Schumer

Det talas mycket om Amy Schumer nuförtiden, och det med all rätta. I tre säsonger har hon kört sin komediserie med namnet Inside Amy Schumer, hon skrev och spelade huvudrollen i filmen Trainwreck, och hennes bitska kommentarer hörs på Twitter och i andra sammanhang. Många irriterar sig på henne, många andra älskar hennes smarta humor. Det fansen uppskattar är bland annat att hon ofta skämtar om fåniga saker som kvinnor gör eller förväntas göra (av sig själva och av män), men också vrider skämtet några grader extra så att det absurda i förväntningarna tydligt framstår. Jag gillar också att hon ofta driver med sig själv, men utan att framstå som korkad.

Många avfärdar Amy Schumer med att hon bara skämtar om sex och är plump hela tiden, men det är bara en del av hennes repertoar. Relationer är ett tacksamt ämne att skämta om, och det här grälande paret har extremt specifika och illvilliga önskningar åt varandra:



Att ha en hund kan bli en tävling med andra mattar om vem som är den mest godhjärtade djurälskaren:



"Girl, you don't need makeup" sjunger pojkbandet, men när de ser Amy utan smink ändrar de sig. "Get up an hour earlier, and you can make yourself much girlier!"



Vet ni vad universum försöker säga till oss? Vita kvinnor i tjugoårsåldern vet! Härligt specialprogram av Bill Nye The Science Guy:



Men ibland är det den unga kvinnan som vet mest, och den kunskapen är en tung börda:



Som en bizarro-version av de program där kvinnor och stylister jublar sig igenom klänningsprovningar finns programmet för den totalt klädointresserade pojkvännen, "Say Fine to the Shirt":



Varje avsnitt av Inside Amy Schumer innehåller sketcher av det här slaget, varvade med scener då hon gör standup comedy för en publik, klipp då hon frågar folk på sta'n privata frågor, och sist i varje show ett par minuters intervju med någon utvald intressant person. Ett undantag från det var avsnittet i senaste säsongen som var en modifierad version av filmen Tolv edsvurna män, där en jury av tolv män skulle avgöra om Amy Schumer är tillräckligt snygg för att få vara på TV. Det välskrivna manuset låg nära originalet, de tolv skådespelarna (inklusive kända namn som Jeff Goldblum, Paul Giamatti och John Hawkes) seriösa i sina tolkningar, och resultatet blev en fantastisk mix av humor och allvar.

På liknande sätt älskade jag TV-serien Friday Night Lights, men tycker att Amy Schumers parodi är skrämmande tänkvärd:



Men jo, visst skämtar Amy Schumer en hel del om sex, och det är antingen så smart eller så härligt vulgärt att jag skrattar tacksamt varje gång. Den här sketchen är ganska oskyldig:



Den här, däremot, är mycket tänkvärd, och skrattet fastnar i halsen:



Här kommer det till slut jättemycket ångande sex appeal! Till varje säsongsavslutning har Amy Schumer bjudit in Bridget Everett (som även hade en liten toppenroll i Trainwreck). Det är som en perfekt storm när denna stora kvinna går runt i sin avslöjande klänning och sjunger; hon är självsäker, rolig och fantastiskt sexig! Tack för att du tar med henne i din show, Amy Schumer, och skynda dig att släppa en ny säsong!

En uppstoppad hund på Stadsteatern

Jag har alltid velat uppskatta Staffan Göthes pjäser familjen Cervieng, ända sedan jag först såg En uppstoppad hund på 1980-talet och fram tills nu. Sveriges nutidshistoria förtjänar en rundmålning av småstadslivet, och Staffan Göthe är en sympatisk man med ett gott öga för detaljer. Men En uppstoppad hund har aldrig blivit någon bättre upplevelse för mig, inte ikväll på Stadsteatern, inte för tiotalet år sedan på Stadsteatern, inte ens för nästan trettio år sedan med Riksteatern då jag försökte insupa allt jag såg för att lära mig mer om världen.

Pjäsen är av det slaget där handlingen främst talas fram i ordrika repliker, och språket flyter sällan naturligt trots att det inte tyngs av invecklade meningar.  För mig gör det att rollerna inte får personlighet och att scenerna inte hänger ihop. Scenografin på Klarascenen, med en nästan Eschersk trappa som vindlar sig runt sig själv och ned i underjorden, understryker känslan av dockskåp där figurer flyttas runt för att göra en historia.

I huset bor människor som är typer snarare än helgjutna individer. Allra mest sticker det svårbegripliga paret Gunnel och Per-Erik Ljungh (Eva Rexed och Jakob Fahlstedt) ut, trots en antydan till röd tråd i Gunnels uppflammande ilska och efterföljande självförbråelser. En fantastisk skådespelerska som Lena B Eriksson kan bara med nöd och näppe få sin roll som centralfiguren Linnéa Cervieng att lyfta. Större tur med karaktärerna har har Jörgen Thorsson som fyller adjunkt Bengt-Teddy Lampa med sin egen självdistanserade humor, och Katarina Cohen som svassar fram med studsande lockar som småstadsvampen Nattbiträdet.

Pjäsen bestämmer sig inte för om den är en komedi eller tragedi, och det är den i sin fulla rätt att inte göra, men resultatet blir ett konstigt icke-läge mellan båda, och bara någon gång glimmar det till i skratt eller bränner till i sorg. När det plötsligt blir åttiotal har det glädjetörstande Nattbiträdet dragits in i narkotikamissbruk. Då gör det ont att se henne vackla över scenen, ropande efter Love, och hennes eländiga lilla hund (Mina Azarian) följa efter med orolig blick. Men i övrigt kände jag inte att jag levde tillsammans med människorna i det rymliga trähuset.

Länk till Stadsteaterns sida om En uppstoppad hund

Modiglianikvartetten i Konserthuset

Tillsammans med de fyra begåvade musikerna i Modiglianikvartetten fick vi göra en fin resa med utvalda nedslag i musikhistorien. Det började med Wolfgang Amadeus Mozarts Stråkkvartett Nr. 15 i d-moll KV 421 (1783), en av de fina kvartetterna inspirerade av vänskapen med Haydn. De unga männen i Modiglianikvartetten äger den skicklighet som krävs för att spela den porlande tonerna både rätt och lätt. I de första satserna ger moll-tonerna en vemodig klang till musiken, även om Andantet påminner om en vänlig, inbjudande vaggvisa. Men i sista satsen låter Mozart lekfullheten ta överhanden i en serie variationer över ett tema - roande, men det hade också varit vackert om han låtit kvartetten sluta allvarligare.

Robert Schumann skrev sina kvartetter efter studium av Mozarts, Haydns och Beethovens verk i genren, men hans Stråkkvartett i A-dur (1842) har ändå hans egen prägel; passionerad men ändå behärskad musik. Ensemblen fann rätt balans för att ge musiken uttryck; inte för tungt, inte för tekniskt, inte heller för romantiskt, och det gav ett mycket njutbart resultat.

Sista utannonserade verket för dagen var från den musikaliskt intressanta tiden alldeles i nittonhundratalets början: Maurice Ravels Stråkkvartett i F-dur (1903), dedikerad till Gabriel Fauré men tydligen mer uppskattad av Claude Debussy. Att höra den spelas på konsert tar onekligen fram kvartettens filmiska kvaliteter; inte att den låter som bakgrundsmusik eller ouvertyr utan som om den berättar en dramatisk historia för oss. Och än en gång utsökt framfört av Modiglianikvartetten.

Som extranummer fick vi ta ytterligare ett kliv framåt i musikens utveckling; sista satsen i Sjostakovitjs Stråkkvartett Nr.1 i C-dur (1938). Genom eftermiddagen hade verken steg för steg krävt mer expressivitet av musikerna, och nu brann de av passionen för musiken de skapade. Jag är mycket imponerad av Modiglianikvartetten och ser fram emot att höra dem många gånger igen.

Tenth of December av George Saunders

Novellerna i George Saunders bok Tenth of December (finns även på svenska med titeln Den tionde december) är så spännande att suget att läsa vidare blir väldigt starkt, genom en berättelse och vidare till nästa. Men av och till under läsningen måste jag hejda mig, när en novell skakat om mig extra mycket. För bilderna Saunders målar är starka, inte bara de fysiska händelserna utan det genomgripande fokuset på tankarna, filosofin, och ofta en ensam människa i en svår situation.

Efter dramat i den inledande novellen känns den andra, endast tvåsidiga historien, som ett alltför oblygt försök att spela på hjärtats strängar. Men så följer den tredje novellen, Puppy, djupt, djupt sorglig, som visar vad George Saunders skriver som bäst. Det är människor som resonerar med sig själva, oroar sig för händelser och för andra människor, sårade och osäkra människor som försöker resonera sig fram till fotfäste i en krävande omvärld.

Några namn och familjekarakteristika återkommer, och ger en (egentligen ogrundad) känsla av att flera av huvudpersonerna är släkt med varandra. I så fall är hälften av novellerna från en generation framåt i tiden, i en fiktiv framtid där människovärdet urholkats så mycket att fångar används till experiment med droger som förändrar deras känslor, och fattiga unga kvinnor blir dekorationer i trädgårdarna hos rika västerlänningar.

En av anledningarna till att man snabbt vill läsa vidare i Saunders noveller är att han inte berättar allt från början, och ganska snart vet man att det är den felande ledtråden som utgör berättelsens språngbräda. Det är ett trick, visst, men på samma gång är resonemangen som Saunders låter sina huvudpersoner föra så mänskliga, så igenkännbara i sina svagheter och sina försök till navigering mellan gamla och nya skuldkänslor. En del av berättarna är ytterligt välformulerade, av olika anledningar, och vacklar inför valet att göra något eller dölja något de gjort. På andra sidan spektrat har varken den hemvändande soldaten Mike i Home eller hans familj förmågan att säga vad som behövs till varandra utan måste agera på sina impulser, utan att ändå lyckas komma någonstans.

George Saunders går djupt med en lätt hand. Jag uppskattade både innehållet och språket i hans noveller, och kommer att leta upp fler av hans böcker.

Fler böcker av George Saunders:
Lincoln in the Bardo

Pinar Yolaçan på Wetterling Gallery

Kropparna i Pinar Yolaçans tavlor är stora, med generösa bröst och valkar som lägger sig över stadiga lår. Huvudet är alltid utanför bild där de vrider sig och kråmar sig för åskådarögat, men ibland syns en hand eller en fot, där fingrar och tår utgör överraskande detaljerade kontraster mot de övriga runda formerna. Men på så sätt liknar de också urkvinnofiguren Venus från Willendorf.

Kvinnorna framför våra blickar är också dubbelt förevigade; på flera av fotografierna har Yolaçan behandlat deras hud så att den skimrar i grått, rosa och lila, som om de vore statyer redan blänkande av århundradens smekande händer. Andra motiv visar kropparna täckta av abstrakta mönster, ibland med en matchande bakgrund som tycks utgå från kropparna och deras kraft, inte tvärtom.

Jag tycker om hur Pinar Yolaçan väljer ett förbisett skönhetsideal och gör det till grund för en hel serie av tavlor (inklusive diptyker och triptyker) som sväller av oanad styrka.

Länk till Wetterling Gallerys sida om Pinar Yolaçans utställning

Mia Madre

Regissören Nanni Moretti alternerar mellan att göra roliga filmer, som Kära dagbok och Vi har en påve!, och allvarliga filmer, som Ett rum i våra hjärtan och nu senast Mia Madre. Huvudpersonen är en filmregissör, inte han själv utan Margherita Buy som Margherita, men Moretti är med i periferin som hennes bror Giovanni.

Många släpper med mig ifrån sig en suck när författare skriver om författare, journalister om journalister och liknande, och att filmen handlar om en regissör verkar först som navelskåderi, speciellt som den fiktiva filmen verkar så tråkig! Men det går att istället se inspelningen som en symbol för Jobbet, det som varje dag kräver ens uppmärksamhet hela dagen, och vissa perioder ännu fler timmar på dygnet, fastän det kan pågå saker i det privata livet som egentligen är ännu viktigare. Och det i Margheritas liv som borde få ta hennes fulla uppmärksamhet är modern i filmens titel; åldrad, mer och mer svag och förvirrad, och nu intagen på sjukhus för ett fall som ansträngde hela hennes kropp.

Till en början verkar det som att det ändå är på jobbet som Margherita kan styra vad som händer, till skillnad från hemma där hon är maktlös inför moderns vacklande hälsa. hon kan kommendera masscener, och detaljstyra huvudpersonernas reaktioner i bild. Men steg för steg börjar de delar av livet som var under kontroll att pocka på och krångla till det. Filmens stjärna, amerikanen Barry Huggins (en överlagrad dubbelroll som spelas både grandiost och känsligt av John Turturro) flyger in med stora planer på vad de skall göra för film tillsammans härnäst, men börjar sedan strula till inspelningen. En översvämning i lägenheten tvingar Margherita att flytta hem till sin mors tomma hem. Dottern som varit på skidresa med sin pappa kommer tillbaka och behöver stöd av föräldrarna för att klara sig i skolan. En och en skulle varje händelse kunna hanteras, men när alla kommer på samma gång som modern ligger på sjukhus staplas de till ett berg av oro.

Dagens händelser letar sig in i Margheritas drömmar om natten. Oron tar sig in i dagdrömmarna som smyger sig in i Margheritas vardag. Men ändå, se på modern, Ada (Giulia Lazzarini). Genom hennes tillfälliga förvirringar lyser ett lugn; de många besöken av tacksamma elever visar hur uppskattad hon varit i livet; tillsammans med Margheritas dotter lyckas hon väcka lusten att lära sig latin igen. Den sorgliga men fina tanken som slår en är inte att Ada hade behövt mer av Margheritas omsorger under de där sista, kaotiska veckorna, utan att det var Margherita som hade behövt vila ut hos sin mor och få del av hennes lugn.

Farmor och Vår Herre på Stadsteatern

Under de sista åren av min tonårstid läste jag alla böcker av Hjalmar Bergman som jag kom över, och jag minns en uppsättning av Clownen Jac med Riksteatern som kom till min lilla stad och överväldigade mig. Diptyken Farmor och Vår Herre och Clownen Jac var mina absoluta favoriter. Att göra den inre monologen i Farmor och Vår Herre rättvisa i en scenuppsättning kan vara svårt, men den gedigna ensemblen med Yvonne Lombard i spetsen ingav förtroende.

Till att börja med gillade jag att de äldre skådespelarna även spelar sina yngre jag i scenerna från ungdomen, såsom Lars Lind som Axelsson och förstås Farmor Agnes själv, men ibland blev dubbelexponeringen svårsmält, främst i form av Farmor Agnes barn, där äldste sonen Gabriel spelas av Shanti Roney, och de tre yngre syskonen av skådespelare ur en äldre generation. Dock är Thérèse Svensson lysande i sin överlägsenhet när hon tillrättavisar den ingifta Agnes, som nyss var piga hos den välbärgade släkten Borck.

Korsklippning mellan dåtid och nutid är inget ovanligt, men lyckas inte så bra i den här uppsättningen. Det är mycket som skall berättas i första akten, och det hastas igenom utan att få den tyngd som skulle behövas. Så är det i andra akten dags för Farmor Agnes födelsedagskalas, tillställningen då hon skall ge sina arvingar några överraskningar och näpsningar men för första gången i livet blir motsagd själv. Bristen på förankring i första akten fortsätter; det är fortfarande mycket som skall berättas och nu görs det i grälform.

Det som ändå kommer ut av det hela är livslögnen som Farmor Agnes byggt sin självbild på, en undran om hur lögnerna och förvillelsen kunde gå så djupt, och vad som drev Agnes till det. Vi har sett henne hårdna inför hot från sina närmaste, hårdna till någon som alltid är på sin vakt, benhårt håller fast vid vad hon ser som rätt för att inte bli lurad, och som vänder sin hårdhet tillbaka mot alla utom en älskad och utvald liten pojke.

Och pojken kommer verkligen till födelsedagsfesten, Nathan, ända från Amerika! Det finaste i pjäsen är stillheten när Farmor och Nathan möts i långa omfamningar. Kärleken mellan dem är skadad men stark; båda två är skadade små människor som bitit ihop och tagit sig vidare. Shanti Roney är charmigt irriterande och nervig, och bär med sig en egen historia av lögn och sorg. Stadsteaterns uppsättning av Farmor och Vår Herre är skev och otillfredsställande, men ger ändå några glimtar av berättelsens smärtpunkter.

Länk till Stadsteaterns sida om Farmor och Vår Herre

Foto: Markus Gårder

Mother of Eden av Chris Beckett

Dark Eden berättade om händelserna som ledde till att den lilla mängden av människor på den mörka planeten Eden splittrades i flera grupper. Mother of Eden tar vid ett par generationer senare, när uppdelningen blivit ännu mer konkret. Och precis som allas urmoder Gela (Angela), och händelserna före och efter att hon och de andra kom till Eden, hade blivit till legender som fördes vidare, så har John, Jeff och David blivit urfäder vars arv förts vidare på olika sätt i de nya samhällena.

Mother of Eden börjar hos en liten grupp av människor, ättlingar till Jeff, som lever av att fiska från sina välbyggda barkbåtar på den lilla ön Knee Tree Grounds. Men Starlight Brooking, som för ordet i de flesta av bokens kapitel, är trött på det enahanda livet och övertalar några att paddla till Mainground, ett mycket större samhälle uppbyggt kring Veeklehouse. Johns antaganden i första boken var rätt; Davids grupp följde efter dem och tog över den gynnsamma plats de hade röjt intill Worldpool, så nu är där bebott av Davidfolk som driver en framgångsrik marknad. Hatet mellan folkgrupperna är dock inte starkare, än att även Johnfolk kommer dit från andra sidan Worldpool för att handla. Eller snarare är läget i ett vaksamt status quo - för tillfället.

Det är ögonblicklig förälskelse när Starlight möter Greenstone Johnson, och hon följer honom tillbaka till hans hem långt bort på andra sidan Worldpool. John Redlantern och hans efterkomlingar har mottot Become Like Earth, och tack vare hårt arbete (och gynnsamma förutsättningari faunan) har de byggt upp ett samhälle med avancerad stadsstruktur, "bilar" på hjul och utvinning av metall till vapen och annat. Den första tredjedelen av boken är en spännande exposé över vad människorna på Eden utvecklat från det enkla samlar- och jägarstadiet i Dark Eden: naturnära i Knee Tree Grounds, marknadsplatsen vid Veeklehouse, och det avancerade samhället i New Earth. Men snart blir de sämre sidorna av New Earth och dess styrning synliga.

Det Gela lämnade efter sig var en matriarkaliskt ledd direktdemokrati, men trots att den hade förvaltats omsorgsfullt växte spänningarna, och de som hade fysisk styrka insåg att de kunde använda den till att samla makten hos sig. De motsättningarna ledde till uppbrottet i Dark Eden, och det är fascinerande men nedslående att se hur skillnaderna förstorats och permanentats i de olika samhällsbildningarna. Tack och lov nämns då och då Tinafolk, vilket ger hopp om att den kloka Tina Spiketree lyckats skapa en egen gemenskap utan maktkampen i grupperna hon lämnade efter sig.

Starlight hamnar i centrum av spänningarna i New Earth, då hennes Greenstone är Headmanson, på väg att ta över ledarskapet efter sin döende far men ansedd som svag av de konspirerande männen i kretsen kring makten. Till saken hör att en Headmans maka (Housewoman) bär Gelas ring, och blir en symbol för Mother Gela. På Starlights finger växer mytologin till en större kult än någonsin, och den smarta Starlight ser en chans att förändra de orättvisor hon ser, fastän både hon och Greenlantern är pressade mellan traditionerna och den pågående maktkampen.

Precis som i Dark Eden är Chris Beckett mycket bra på att skildra strömningar i ett samhällsbygge i form av hur människorna påverkas och själva vill förändra eller bevara. Det unika på Dark Eden är ju att en modern läsare kan se var kunskapen och legenderna kom ifrån och hur de har misstolkats och omformats genom generationernas gång. Hoppet om att återvända till Jorden finns kvar men har försvagats, även om Starlight ett par gånger sätter ord på det absurda i att de är där de är, håriga små varelser på en planet de inte borde finnas på (och indirekt att de skapat strukturer för att plåga och hålla varandra i schack). En stor bonus är fördjupningen i floran och faunan på planeten.

Chris Beckett har redan skrivit en uppföljare, Daughter of Eden, som inte har något utgivningsdatum än men är mycket efterlängtad av mig och många fler.

Fler böcker av Chris Beckett:
Dark Eden
Daughter of Eden

The Holy Machine 
The Turing Test

Filharmoniker i närbild i givande blandningar

Jag säger det ofta och tänker det ännu oftare: konsertserien Filharmoniker i närbild ger chansen att visa uppriktigt spännande kombinationer av instrument. För eftermiddagens konsert var det nio musiker som i olika konstellationer bjöd på mycket fin musik.

Till Eulenspiegel, staty i Mölln, Tyskland

 De två första styckena var medryckande glädjekällor: Richard Strauss Till Eulenspiegel...einmal anders! "Grotesque Musicale", i arrangemang av Franz Hasenöhrl som innehöll flera variationer på Strauss ekande tema för Till Eulenspiegel. Därefter följde Mozarts Kvintett i Ess-dur för horn, violin, två violor och cello, där hornet spelar huvudrollen. Markus Maskuniitty spelade sitt instrument både skickligt och känsligt, och bjöd på både virtuositet och fin mjuk klang.

Efter paus kom Leoš Janáčeks spännande Concertino för piano, klarinett, horn, fagott, två violiner och viola. Spännande för oss lyssnare, men kanske mindre så för musikerna som fick långa pauser i stycket? I var sina satser fick horn, klarinett och stråkarna duellera mot pianot. Nej, det kan inte ha varit tråkigt att lyssna på det, vare sig man satt på scenen eller i publiken, så originella och infallsrika var Janáčeks slingor och takter.

I sista verket fick den nya gruppen av musiker dock samarbeta och bygga klanger, och mycket sköna dessutom. Ernst von Dohnányis Sextett för piano, klarinett, horn, violin, viola och cello inledde med en lång, dramatiskt romantisk sats, fortsatte med en långsam sats där enskilda välmatchade känslosprång stod ut ur den förtätade stämningen. Nästa sats var underbart varierad; från vaggvisa för barn över springande i trappor till kärleksfull stillhet, och så raskt in på sista satsen som spratt av energi. Det var ett mycket vackert och roligt stycke, och de begåvade musikerna på scenen ställde både musiken och sig själva i god dager med sitt engagerade framförande. Jag är mycket tacksam över det fina och varierade programmet, och över att än en gång få närbilder av några av de skickliga musikerna i Kungliga Filharmonikerna.

Olafur Eliasson Verklighetsmaskiner på Moderna Muséet

En soluppgång i ett rum, ett vattenfall under Brooklyn Bridge - är det publikfriande kitsch (till ibland spektakulära priser) eller genuin, visionär konst? Innan jag såg utställningen Verklighetsmaskiner på Moderna Muséet var jag kluven, men nu är jag hänförd. Det han tänker ut och presenterar är så skönt, just skönt. Visst kittlas det fram omedelbara reaktioner från hjärnans nöjescentrum av de fina färgerna och formerna, men där finns också något att kontemplera vilket lämnare en djupare upplevelse.

Till att börja med finns en stor glasmonter med lockande, varierade geometriska former. Det är en samling av tredimensionella skisser där Eliasson tillsammans med matematikern och arkitekten Einar Thorsteinn undersökt möjliga strukturer. Föremålen har samlats under ett drygt decennium men nu har Moderna Muséet köpt in det så att man kan komma tillbaka och se och förundras! Det är en tröst, när man går in i salarna med verk som snart inte skall vara kvar.

Under den svängande fläkten, som alltså utför en extra rotation förutom den i fläktbladen, kan man gå fram till den stora, trinda glaskulani väggen. Den visar en förvrängd bild, och jag försöker ett tag hitta mig själv tills jag inser att det den visar inte är en spökvärld utan mig men med andra föremål, utan det som finns på andra sidan väggen, där jag inte varit förut. Även kommen till andra sidan, och när en liknande kula återkommer senare i föreställningen, är det lika lockande att se Einarssons verk genom ytterligare ett verklighetsvridande filter.

På väggen i första salen sitter en meteorit, svart, blank och vacker. Man får röra den! Medan jag, efter uppmaning, tänker på hur den färdats genom rymden för att hamna på museum, känner jag efter hur många av dess spännande vinklar som passar perfekt i min kupade hand. Som om den vore gjord för mig. Strax intill är hela väggen klädd med mossa, men den får man tyvärr inte röra. Jag gillar att mossan inte är presenterad som något naturligt växande, utan har fästs på ett o-naturligt men estetiskt vis av människohand på ett ståltrådsgaller. Olafur Eliasson skapar nya verkligheter.

I nästa rum finns ett stort, snedställt kaleidoskop. Jag älskar kaleidoskop och bilderna de kan skapa. Inga färgstarka småbitar finns i det här kaleidoskopet för att forma vackra mönster, men effekten av vinklarna och speglarna som speglas är ren och tillräckligt vacker i sig själv.

Strax intill finns en genombruten vägg byggd av speglar i diamantmönster. Vad man kan se i den är sig själv, verken bakom en i nya format, det fascinerande mönstret av vinklar i sig självt, och plötsligt en annan människa på andra sidan väggen.

Förbi en gultonad boll av speglar och lysrör som visar sig vara mer harmoniskt utplacerade än vid första ögonkastet, går man in i en mörklagd avgränsning där en blåfärgad vattenfontän enbart belyses under ögonblicket vattnet är på maximal höjd, innan det faller ned igen. Kontinuiteten i fontänen är totalt bruten och det ser enbart ut som glasskulpturer som byter form i mörkret. En annan vattenlek är det tjugotre år gamla verket Beauty, där belysningen får fallande vattendroppar och vattendimman runt omkring att se ut att bölja, som ett hårsvall eller något annat som man skulle vilja röra vid... men inte kan.

I en stor sals mitt rör sig ett antal färgfilter och svartmålade metallskivor kring en ljuskälla och skapar tillsammans en rörelse av färg och skuggor på de vita väggarna. Förutom färgleken njuter jag av att se min och andras skuggor mot väggen - skarpa då vi är nära väggen, stora och suddiga då vi är nära ljuskällan. I lyckosamma stunder har man tre skuggor i olika färger. Det kan låta banalt men är mycket rogivande och skapar en fin stämning i rummet.

Your condensation, en konkav klase av reflekterande glasbollar i olika storlekar visar sammanlagt 321 bilder av åskådaren, invävda med glasbollarnas egna grannar. Det är ett verk så läckert att jag vill ta på det och ta med mig hem, liksom de flesta andra av verken i utställningen, faktiskt. Dock kanske inte verket intill, The Sandstorm Park, trots att det är fascinerande att se på hur slangen som hängts från taket kastas runt av kraften i sin egen utblåsning mot sandhögarna den hänger i, samtidigt som den ritar nya spår i sanden.

I Room for one colour från 1997 gör ljuset från sodiumbaserade lampor att allt i rummet går i en skala från gult till svart. Vad var det för färg på mina kläder nu igen? Allt matchar plötsligt ännu mer än man tänkt, och alla detaljer framstår extra tydligt. Känns det olustigt kan man ta fram sin smartphone; den generar sitt eget ljus så färgerna på skärmen är fortsatt normala. Med den jämförelsen blir det gula i rummet extra påtagligt.

I en verkstad finns en stor mängd delar i en byggsats som människor från tre år och uppåt får bygga strukturer med. Efter en lång och välbesökt period finns där en hel del stora, rätvinkliga verk som dock är konventionella och tråkiga i mina ögon. Förmodligen skulle jag själv också börjat med något invant och lättbyggt, men mer givande är det att se när någon har byggt in nya former inuti andra strukturer; former som inte liknar något i vår synliga värld.

Det är bara tre olika färger på de stora ljusfilterdraperierna som hänger som en välkomnande labyrint i den största salen. Men med de tre färgerna cyan, magenta och gul kan det skapas så många andra färger, och bara genom att gå mellan skikten ändrar världen färg flera gånger. Hela utställningen är som att en fantasivärld blivit verklig och vi får vandra i den en stund. I filmen från Olafur Eliassons studio i Berlin får vi andra scener från en fantasivärld; bredvid människor som målar och bygger på hans stora strukturer rör sig gatuartister i slow motion och med intrikata handrörelser. Det är som att de rör sig i en annan tid och rymd, och att olika dimensioner existerar på samma plats. De kantiga hand- och armrörelserna återkommer så ofta, och ibland synkade i par, att de liknar ett eget språk och en dialog. Jag skrattar till när två personer går ut på rastgården i slow motion - dem är det av förståeliga skäl ingen i basketteamet som vill passa till! Men vid matdags går det inte att hålla sig, och även rörelseartisterna äter och pratar i normaltempo. Det verkar som en underbar arbetsplats, och jag är inte förvånad över att Olafur Eliassons formexperiment inte bara utförs i rymd utan även tid, som här.

Utställningen på Moderna Muséet är en fin djupdykning i ett innovativt konstnärskap, men också en härlig upplevelse i färg och form som det är lätt att njuta av. Jag är tacksam att jag fått uppleva den på plats.

Länk till Moderna Muséets sida om Verklighetsmaskiner

Dept. of Speculation av Jenny Offill

Tunna böcker är ofta inget man plöjer igenom snabbt. Speciellt när man slår upp Jenny Offills Dept. of Speculation och ser upplägget med kortare stycken infinner sig tanken att man bör läsa den lika långsamt som den (nog) är uttänkt och skriven. Men riktigt så krävande är den inte - de korta styckena hänger ihop i kapitel och kan läsas i ett svep - men jag lät ändå läsningen ta tid, och pausade oftast efter några kapitel innan jag fortsatte.

Jenny Offill berättar en historia i ögonblicksbilder. Meningarna beskriver då och då stora vändpunkter, men oftare ganska vardagliga ögonblick som verkar mer viktiga för en tillbakablickande berättare. Tillsammans ger de en god bild av vad som pågår och vad som står på spel; två människor finner varandra, kärleken väcks, de två själarna binds samman, ett barn blir till, dottern växer upp och blir så självständig att det värker i modershjärtat.

Jag tycker om formatet på berättelsen, som låter sin läsare ta del av intima tankar men ändå håller hen på armslängds avstånd. Huvudpersonerna förblir anonyma inte bara för att de är namnlösa, men på det sättet blir berättelsen allmängiltig, som en mall som många tidigare eller även samtidigt har pressats igenom (när allvaret dyker upp), men alltid med djupt personliga inslag.

Boken finns även översatt till svenska med titeln Avd. för grubblerier. Dept. of Speculation är läsvärd och intressant inte minst för sitt ovanliga format, men av den anledningen är jag också glad att den inte är längre, eftersom det nog hade kunnat bli tröttsamt.

Taxi Teheran

Trafiken är inte hetsig, men rörig, och med kameran framåtriktad i vindrutan kör bilen över korsningen. Föraren stannar och tar upp en person som står i gatan och signalerar, och litet senare en till. Kameran vrids (och vrids då och då igen) så att vi kan se mannen i framsätet, mannen i förarsätet och kvinnan i baksätet. De två passagerarna börjar diskutera - de har radikalt olika åsikter och retar sig på varandra. Grälandet är många gånger roligt men det de grälar om är allvarligt - dödsstraff för tjuvar.

Om vi inte visste det innan, får vi reda på vem chauffören är när nästa passagerare stiger in. Han är en glad man som känner igen föraren som herr Panahi, filmregissören som han har sålt piratkopierade filmer till! Raskt dras herr Panahi och hans temporära taxi in i den driftige filmförsäljarens verksamhet, där han åker från dörr till dörr och erbjuder svåröverkomliga filmer.

Fler människor kliver in och ut ur taxin, och det är ett brett spektrum av livsöden som avslöjas genom bara några minuter i baksätet på en bil. Till en början är människornas diskussioner underhållande, till den grad att man skrattar högt några gånger, men efter hand blir allvaret tydligare och en stark indikation på vilket repressivt samhälle Jafar Panahi kör runt i. (Ett samhälle som egentligen har förbjudit honom att regissera filmer, men uppenbarligen gör han det ändå, i smyg.) Flera av samtalen rör sig kring brott och straff, skuld och nåd. En barndomsvän till Jafar Panahi berättar att han har blivit överfallen och rånad, och han vet av vilka. Men om han anger dem kan straffet bli grymt hårt, och dessutom har de använt det de stulit till att komma på fötter och arbeta för sig.

Brottsoffrets berättelse står i motsats till det inledande grälet, när den unge mannen gärna såg att man avrättade några tjuvar för att statuera exempel. I ett samhälle där regeringsmakten kan använda sig av drakoniska straff för att skrämma sitt folk, och där det finns fattiga som från dag till dag lever skrämmande nära svältgränsen, behöver varje människa förhålla sig till sådana praktisk-filosofiska frågeställningar.

Statens grepp om sina medborgare blir ännu tydligare när herr Panahi plockar upp sin systerdotter Hana, en bestämd ung dam. Ännu en filmare! Hon har i läxa att göra en film, och sätter igång med det i morbrors bil. Och med mönsterelevens självsäkerhet räknar hon upp alla regler som finns för att en film skall vara godkänd, regler i stil med att personer som är postiva roller inte får ha slips men bör ha ett muslimskt namn och skägg. Så listigt att lära barnen det i så unga år, när man redan håller på och internaliserar alla svårbegripliga påbud från vuxenvärlden! Och så bra av Jafar Panahi att låta Hana räkna upp reglerna i sin film, så att de framstår i all sin löjlighet och så att publiken kan tänka på vilka erbarmliga pekoral som skapas efter dem.

Taxi Teheran är som sagt underhållande, men visar också upp den fascinerande diskussion om skuld och förlåtelse som en repressiv diktatur kan skapa. Jag är mycket glad att ha fått sett den här fliken av Teheran och några av stadens människor.

Anna Odell "Okänd kvinna 2009-349701" på Kulturhuset

Det är nästan precis sju år sedan Anna Odell iscensatte en psykos på Liljeholmsbron och sedan löpte gatlopp i tidningarna när hon avslöjade att det var ett konstprojekt, ett examensarbete för Konstfack. Att Kulturhuset i Stockholm ställer ut det färdiga verket inklusive tidningsartiklar och kompletterande scenografi är bra och tänkvärt av flera anledningar. Själv hade jag från början svårt att se händelserna som ett konstverk, och jag har flera invändningar.

Besökaren når utställningen via en avgränsad passage längs de stora fönstren på Kulturhusets femte våning - ett tillfälle att leva sig in i känslan att gå över en bro och kanske känna lockelsen att ta sig över räcket. Därefter kommer man till rummet där ett stort antal tidningsartiklar om Anna Odells projekt är uppklistrade på väggen i läshöjd och i kronologisk ordning. Det är värt att stanna upp och läsa om artiklarna trots att många säger samma sak och trots att man själv förmodligen läste dem redan när de trycktes. Det rummet var ändå min största behållning med utställningen, och jag skall återkomma till varför.

Strax intill finns ett starkt upplyst rum med vita väggar med en säng med spännbälten i mitten. Har man inte legat fastspänd i en sådan är det litet svårt att tänka sig in i användningen, men det är bra att få känna på tjockleken i bältena, och likaså att sedan gå vidare genom en lika kliniskt vit korridor med stängda dörrar.

I den mörklagda huvudsalen visas sju separata samtal mellan Anna Odell och en advokat, psykologer och personal inom psykiatrin från innan genomförandet, personer vilka så gott som alla på olika grunder avråder henne från vad hon planerar. En sju minuter lång film från Liljeholmsbron (filmad på avstånd av en medhjälpare). En textad ljudupptagning återger samtalet med klinikens överläkare när Odell avslöjar att hon endast spelat sjuk kvällen innan, en annan textad ljudupptagning är från rättegången och förhören med poliserna som hämtade in Anna Odell och sköterskorna som tog emot henne.

Sist i raden finns en fyrtio minuter lång epilog med inklippta sekvenser från de tidigare filmerna, dialoger om rätten och giltigheten i vad hon gjort från efteråt, och filmade scener av Anna Odell i snö klädd i liknande tunna kläder som de hon bar vid händelserna på bron. Det är bra att få se bilder av hur det ser ut när hon är fastspänd i bältena i sängen, men jag ogillar hennes halvsmält filosofiska diskussioner med sig själv där hon banaliserar anklagelsen om våldsamt motstånd. I stort är detta dock en bra sammanfattning av skeendet, ifall man inte skulle ha tillgång till hela utställningen men ändå vill se något.

Jag ser som sagt flera problem med Anna Odells tilltag. Ett är att det urvattnar vad konst är. Jag är sedan tidigare mindre nöjd med konstnärer vars verk utgörs av socialkritiska reportage som presenteras i osammanhängande format. Det är inte så att jag bara vill se vackert målade blommoer, eller vill bli skriven på näsan vad konstnären tycker (allra mindre vad jag bör tycka), men en aspekt jag önskar mig av konsten är visioner, inte bara en presentation av fakta.

Något jag heller har svårt för i konst är när upphovsmannen blir för privat och lägger in för mycket av sig själv i verket. Därför har jag svårt att uppskatta till exempel Ylva Oglands konst, böcker baserade på en sann historia, och liknande verk. Om jag skulle uppleva verket enbart estetiskt skulle jag känna mig som en snyltare på en annan människas känslor. Jag vill då hellre se en mer allmängiltig beskrivning av verkligheten, och just jag har lättare för att då ta till mig allvaret.

Ett annat problem är att i och med att Anna Odell i och med det här har upprepat en verklig psykos och ett omhändertagande hon var med om fjorton år tidigare, så blir hennes motiv grumlat. Minsta tvivel om att hon inte gör det här för att hämnas upplevd orättvisa undergräver verkets trovärdighet.

Det är ändå i mina ögon något viktigt som Anna Odell har gjort, och det borde ha gjorts förr och i olika scenarier av wallraffande journalister. Och främsta anledningen till att undersökningen borde ha gjorts av en neutral part, är hur stort fokus hela efterspelet fick på att tilltaget kallades konst. Det ser man inte bara i de hövliga diskussionerna om vad som kan kallas konst, utan hör även i de ilskna telefonröster från allmänheten som spyr galla över konstnärer som leker för pengar som andra jobbat ihop åt dem. Detta är också vad man ser i rummet med pressklipp; så många artiklar som handlar om Konstfacksstudenters dumdristigheter, om giltigheten i konstverket, och så väldigt få om själva meningen med konstverket, att visa vad som kan hände en människa i utsatt situation, och endast en artikel om en partiell utredning och uppföljning som gjorts inom psykvården efteråt.

En annan följd var att det blev ett så stort, ilsket drev att folk liksom skrek sig trötta och sedan var glada när det var över. Alla pressklipp är från 2009, och de är en storm av åsikter. Men idag, när verket sätts upp igen - knappt en vindil.

Kvar i pressrummet, med frågan om det här är konst: det finns två gedigna recensioner av Bo Madestrand och Sinziana Ravini som fokuserar på konstaspekten, tillika en av Ingrid Elam som i just mina ögon dock blir obehaglig för att hon så tydligt ser konstverket rakt igenom smärtan som skapat det. Allra sist sitter en välbehövlig spalt där David Eberhard, dåvarande överläkare vid S:t Görans psykiatriska klinik, ber om ursäkt för den raljanta tonen han använde när han avfärdade Anna Odell. I ett hörn finns också det mest konst-lika i utställningen: ett uppslag från DN där Anna Odell själv berättar om förberedelserna och känslorna inför att genomleva den spelade psykosen och dess följder. Det är poetiskt beskrivet och förmedlar verkligen stämningen; rädslan och beslutsamheten. Med kunskap om allt som hände sedan önskar jag faktiskt att verket hade stannat där.

Länk till Kulturhusets sida om utställningen