Nittonhundratrettiotalet på kontinenten är en tid som inte upphör att fascinera: så många artister som spelade och sjöng pjäser och sånger med bra musik och fräcka texter, medan mörkare krafter drog ihop sig till ett nytt fasansfullt krig. Georg Kreisler var en av artisterna som verkade i Europa men lyckades fly till USA för att undkomma nazisternas förtryck. I pjäsen om Lola Blau låter han musiken berätta om en artist med en liknande levnadsbana.
I Stadsteaterns uppsättning behövs bara tre begåvade musiker (Martin Östergren, Mathias Venge, Maria Olsson) och Sarah Jangfeldt i titelrollen för att skapa gedigen scenkonst. I första akten biter det till i ekivoka sånger, avsedda för en tuff publik som vill tänka på annat än den hårda samtiden - som dock gör sig påmind ändå. Efter resan till Amerika blir tonen mer vemodig, för att erbjudandena är så få för en nyinvandrad, hur stor hon än var i sitt hemland, men främst i för att oron över dem som är kvar i Europa ständigt finns med.
Pjäsen är uppbyggd som en gammal kvinnas minnen, en kvinna med allt bräckligare grepp om verkligheten i en sjavig lägenhet. De krackelerande väggarna är förstås också rätt bakgrund för de slitna miljöerna i förkrigstidens Europa. Men berättelsen framförs främst i form av sångerna (med smarta texter, listigt översatta till svenska av regissören Rikard Bergqvist), och med hjälp av historiska filmklipp som projiceras på scenografin, och trots lysande insatser av alla på scenen blir handlingen för knapphändig. Jag skulle önskat att produktionen hade varit fylligare, med fler skådespelare och fler scener - det hade den förtjänat! Men det är även gott som det är nu: ögonblicksbilder från en viktig tid i form av oförglömliga sånger av en fantastisk ensemble.
Länk till Stadsteaterns sida om Lola Blau
I Stadsteaterns uppsättning behövs bara tre begåvade musiker (Martin Östergren, Mathias Venge, Maria Olsson) och Sarah Jangfeldt i titelrollen för att skapa gedigen scenkonst. I första akten biter det till i ekivoka sånger, avsedda för en tuff publik som vill tänka på annat än den hårda samtiden - som dock gör sig påmind ändå. Efter resan till Amerika blir tonen mer vemodig, för att erbjudandena är så få för en nyinvandrad, hur stor hon än var i sitt hemland, men främst i för att oron över dem som är kvar i Europa ständigt finns med.
Pjäsen är uppbyggd som en gammal kvinnas minnen, en kvinna med allt bräckligare grepp om verkligheten i en sjavig lägenhet. De krackelerande väggarna är förstås också rätt bakgrund för de slitna miljöerna i förkrigstidens Europa. Men berättelsen framförs främst i form av sångerna (med smarta texter, listigt översatta till svenska av regissören Rikard Bergqvist), och med hjälp av historiska filmklipp som projiceras på scenografin, och trots lysande insatser av alla på scenen blir handlingen för knapphändig. Jag skulle önskat att produktionen hade varit fylligare, med fler skådespelare och fler scener - det hade den förtjänat! Men det är även gott som det är nu: ögonblicksbilder från en viktig tid i form av oförglömliga sånger av en fantastisk ensemble.
Länk till Stadsteaterns sida om Lola Blau
 |
| Foto: Petra Hellberg |
Musikalen Lola Blau på Stadsteatern är inte en dålig uppsättning. Skådespelerskans förvandlingar från gammal till ung kvinna och tillbaka om och om igen är imponerande.
SvaraRaderaUppsättningen är dock, för åtminstone mig, provocerande långt efter sitt bäst-före-datum för aktualitet. Det är ett stycke skrivet i en svunnen tid, om en svunnen tid och för en svunnen tid. Kanske förståeligt att Stadsteatern vars publik till så stor del består av 60-80 åringar sätter upp en musikal som visar upp ett skådespel från denna publiks barndom, eller deras föräldrars erfarenheter. Men det är inte särskilt fräscht.
Jag ogillar framför allt det unkna könsförakt som genomsyrar flera av styckets sånger; det är dumma kåta män överallt som lätt manipuleras av smarta kvinnan. Har vi sett det förut? Måste det "alltid" vara mäns eventuella dumhet och skröpligheter som skall förlöjligas offentligt? Detta har varit det ständiga temat i hela mitt nu +40-åriga liv. Jag har fått mer än nog. Varför klär skådespelerskan ut sig till en gammal snuskgubbe som står och runkar bakom pianot? Ligger det inte närmre för henne att gestalta en gammal slemtant som ligger och vresande onanerar offentligt? Nej, för det vore ju osmakligt och elakt! Ja, just det. Och det är denna musikal på för många ställen också.
Tack för din kommentar, Håkan! Det är bra att få höra avvikande röster, och att andra åsikter också kommer fram. De snuskgubbesångerna som sjöngs hörde inte till mina favoriter i föreställningen; de var inte så roliga och en var riktigt obehaglig, men jag tog det som något typiskt för tiden de skulle komma ifrån. Många i publiken skrattade ju gott åt de visorna, men för mig låg de för nära buskis för att vara underhållande.
SvaraRadera