Mia Madre

Regissören Nanni Moretti alternerar mellan att göra roliga filmer, som Kära dagbok och Vi har en påve!, och allvarliga filmer, som Ett rum i våra hjärtan och nu senast Mia Madre. Huvudpersonen är en filmregissör, inte han själv utan Margherita Buy som Margherita, men Moretti är med i periferin som hennes bror Giovanni.

Många släpper med mig ifrån sig en suck när författare skriver om författare, journalister om journalister och liknande, och att filmen handlar om en regissör verkar först som navelskåderi, speciellt som den fiktiva filmen verkar så tråkig! Men det går att istället se inspelningen som en symbol för Jobbet, det som varje dag kräver ens uppmärksamhet hela dagen, och vissa perioder ännu fler timmar på dygnet, fastän det kan pågå saker i det privata livet som egentligen är ännu viktigare. Och det i Margheritas liv som borde få ta hennes fulla uppmärksamhet är modern i filmens titel; åldrad, mer och mer svag och förvirrad, och nu intagen på sjukhus för ett fall som ansträngde hela hennes kropp.

Till en början verkar det som att det ändå är på jobbet som Margherita kan styra vad som händer, till skillnad från hemma där hon är maktlös inför moderns vacklande hälsa. hon kan kommendera masscener, och detaljstyra huvudpersonernas reaktioner i bild. Men steg för steg börjar de delar av livet som var under kontroll att pocka på och krångla till det. Filmens stjärna, amerikanen Barry Huggins (en överlagrad dubbelroll som spelas både grandiost och känsligt av John Turturro) flyger in med stora planer på vad de skall göra för film tillsammans härnäst, men börjar sedan strula till inspelningen. En översvämning i lägenheten tvingar Margherita att flytta hem till sin mors tomma hem. Dottern som varit på skidresa med sin pappa kommer tillbaka och behöver stöd av föräldrarna för att klara sig i skolan. En och en skulle varje händelse kunna hanteras, men när alla kommer på samma gång som modern ligger på sjukhus staplas de till ett berg av oro.

Dagens händelser letar sig in i Margheritas drömmar om natten. Oron tar sig in i dagdrömmarna som smyger sig in i Margheritas vardag. Men ändå, se på modern, Ada (Giulia Lazzarini). Genom hennes tillfälliga förvirringar lyser ett lugn; de många besöken av tacksamma elever visar hur uppskattad hon varit i livet; tillsammans med Margheritas dotter lyckas hon väcka lusten att lära sig latin igen. Den sorgliga men fina tanken som slår en är inte att Ada hade behövt mer av Margheritas omsorger under de där sista, kaotiska veckorna, utan att det var Margherita som hade behövt vila ut hos sin mor och få del av hennes lugn.