Taxi Teheran

Trafiken är inte hetsig, men rörig, och med kameran framåtriktad i vindrutan kör bilen över korsningen. Föraren stannar och tar upp en person som står i gatan och signalerar, och litet senare en till. Kameran vrids (och vrids då och då igen) så att vi kan se mannen i framsätet, mannen i förarsätet och kvinnan i baksätet. De två passagerarna börjar diskutera - de har radikalt olika åsikter och retar sig på varandra. Grälandet är många gånger roligt men det de grälar om är allvarligt - dödsstraff för tjuvar.

Om vi inte visste det innan, får vi reda på vem chauffören är när nästa passagerare stiger in. Han är en glad man som känner igen föraren som herr Panahi, filmregissören som han har sålt piratkopierade filmer till! Raskt dras herr Panahi och hans temporära taxi in i den driftige filmförsäljarens verksamhet, där han åker från dörr till dörr och erbjuder svåröverkomliga filmer.

Fler människor kliver in och ut ur taxin, och det är ett brett spektrum av livsöden som avslöjas genom bara några minuter i baksätet på en bil. Till en början är människornas diskussioner underhållande, till den grad att man skrattar högt några gånger, men efter hand blir allvaret tydligare och en stark indikation på vilket repressivt samhälle Jafar Panahi kör runt i. (Ett samhälle som egentligen har förbjudit honom att regissera filmer, men uppenbarligen gör han det ändå, i smyg.) Flera av samtalen rör sig kring brott och straff, skuld och nåd. En barndomsvän till Jafar Panahi berättar att han har blivit överfallen och rånad, och han vet av vilka. Men om han anger dem kan straffet bli grymt hårt, och dessutom har de använt det de stulit till att komma på fötter och arbeta för sig.

Brottsoffrets berättelse står i motsats till det inledande grälet, när den unge mannen gärna såg att man avrättade några tjuvar för att statuera exempel. I ett samhälle där regeringsmakten kan använda sig av drakoniska straff för att skrämma sitt folk, och där det finns fattiga som från dag till dag lever skrämmande nära svältgränsen, behöver varje människa förhålla sig till sådana praktisk-filosofiska frågeställningar.

Statens grepp om sina medborgare blir ännu tydligare när herr Panahi plockar upp sin systerdotter Hana, en bestämd ung dam. Ännu en filmare! Hon har i läxa att göra en film, och sätter igång med det i morbrors bil. Och med mönsterelevens självsäkerhet räknar hon upp alla regler som finns för att en film skall vara godkänd, regler i stil med att personer som är postiva roller inte får ha slips men bör ha ett muslimskt namn och skägg. Så listigt att lära barnen det i så unga år, när man redan håller på och internaliserar alla svårbegripliga påbud från vuxenvärlden! Och så bra av Jafar Panahi att låta Hana räkna upp reglerna i sin film, så att de framstår i all sin löjlighet och så att publiken kan tänka på vilka erbarmliga pekoral som skapas efter dem.

Taxi Teheran är som sagt underhållande, men visar också upp den fascinerande diskussion om skuld och förlåtelse som en repressiv diktatur kan skapa. Jag är mycket glad att ha fått sett den här fliken av Teheran och några av stadens människor.