Pianisten Jan Johansson är en svensk skatt, och fastän han togs ifrån oss alldeles för tidigt hann han bland annat ge oss underbara, personliga jazztolkningar av folkmusik. Femtio år senare silas hans musik genom ett nytt filter när en annan begåvad pianist, Jan Lundgren, kontrabasisten Mattias Svensson och Bonfiglioli Weber String Quartet spelar musiken på delvis nya sätt, med fina arrangemang av Martin Berggren.
Konserten i den fullsatta Grünewaldsalen börjar vackert och engagerande med Emigrantvisa. Stråkkvartetten låter inte som folkmusik, utan kompletterar de mjuka tonerna från bas och piano. Litet mer av folkton hörs när fiolen inleder ett medley på visor från olika svenska landskap. Den första var Vallåt från Jämtland och den sista var Visa från Rättvik; jag minns inte namnet på alla fem och vilken som lät hur, men i en av dem gav sig piano och bas ut på mer jazziga turer, och det tyckte jag om, men lika mycket tyckte jag om när musiken ökade tempo och stråkarna anslöt.
Polska efter Höök Olle spelade bara piano och bas, lugnt och skönt och kontemplativt, och därefter Berg-Kirstis polska, även den från Jazz på svenska. Därefter var det dags för Jazz på ryska. Efter Bandura kom en stark version av Kvällar i Moskvas förstäder. Det var härligt att få höra så jazziga toner från stråkarna! Efter Det går en kosack fick Jan Lundgren flyta ut i underbara pianotoner i Stepp, min stepp - en av de många höjdpunkterna under kvällen.
Så var det dags Jazz på ungerska, och en fin version av Det snöar för bara bas och piano. Stycket Det vore synd att dö än inleddes av en mycket romantisk violinstämma, och utvecklade sig till medryckande bossanovatakter. Vi fick också höra musik komponerad av den sympatiske Jan Lundgren själv, med titeln Lycklig Resa tagen från resväskan på omslaget till Jan Johanssons Jazz på svenska. Det var en mycket jazzig låt, mer kraftfull än tidigare musik under kvällen. Energin fortsatte i nästa låt, en slängpolska från Uppland som hann prova sig igenom både boogie-woogie och rocktoner i sina olika ombyten.
Genom hela konserten var det en fröjd att höra de begåvade musikerna spela så väl samstämt med varandra och med musiken och arrangemangen. Ingen ville förstås att konserten skulle ta slut, så vi fick två stjärnor till extranummer: Visa från Utanmyra, personligt och fint på bara bas och piano, och Jan Johanssons sista och enda sång för Astrid Lindgren: Pippi Långstrump, i en mängd lekfulla och även molltonade variationer i olika konstellationer av musikerna på scenen. Fantastiskt! Men då blev ju vi tacksamma i publiken så uppspelta att vi inte kunde gå! Så vi fick ett extra extranummer, Klara Stjärnor, ett stillsammare adjö innan vi lämnade en ytterst minnesvärd konsert.
Konserten i den fullsatta Grünewaldsalen börjar vackert och engagerande med Emigrantvisa. Stråkkvartetten låter inte som folkmusik, utan kompletterar de mjuka tonerna från bas och piano. Litet mer av folkton hörs när fiolen inleder ett medley på visor från olika svenska landskap. Den första var Vallåt från Jämtland och den sista var Visa från Rättvik; jag minns inte namnet på alla fem och vilken som lät hur, men i en av dem gav sig piano och bas ut på mer jazziga turer, och det tyckte jag om, men lika mycket tyckte jag om när musiken ökade tempo och stråkarna anslöt.
Polska efter Höök Olle spelade bara piano och bas, lugnt och skönt och kontemplativt, och därefter Berg-Kirstis polska, även den från Jazz på svenska. Därefter var det dags för Jazz på ryska. Efter Bandura kom en stark version av Kvällar i Moskvas förstäder. Det var härligt att få höra så jazziga toner från stråkarna! Efter Det går en kosack fick Jan Lundgren flyta ut i underbara pianotoner i Stepp, min stepp - en av de många höjdpunkterna under kvällen.
 |
| Foto: Jan-Olav Wedin |
Genom hela konserten var det en fröjd att höra de begåvade musikerna spela så väl samstämt med varandra och med musiken och arrangemangen. Ingen ville förstås att konserten skulle ta slut, så vi fick två stjärnor till extranummer: Visa från Utanmyra, personligt och fint på bara bas och piano, och Jan Johanssons sista och enda sång för Astrid Lindgren: Pippi Långstrump, i en mängd lekfulla och även molltonade variationer i olika konstellationer av musikerna på scenen. Fantastiskt! Men då blev ju vi tacksamma i publiken så uppspelta att vi inte kunde gå! Så vi fick ett extra extranummer, Klara Stjärnor, ett stillsammare adjö innan vi lämnade en ytterst minnesvärd konsert.
Åh, Jan Johansson... jag får nästan tårar i ögonen. Någonstans i mina gömmor finns skivan med det omslag du visar. Vilken fantastiskt fin konsert det måste ha varit.
SvaraRaderaJa, det var det! När jag först såg den i januariprogrammet var den redan slutsåld. Tack och lov dök det upp ett par ströbiljetter de sista dagarna innan, och jag kunde få en plats. Det här kändes som ett unikt tillfälle, något man inte ville missa.
SvaraRaderaEnsemblen har gett ut musiken de spelade på skiva, inspelat från en konsert i Helsingborg förra året, så det var tur nog inte enda chansen att höra detta vackra!
Jan Lundgren och ensemblen kommer att göra fler konserter med musiken från den nya skivan THE YSTAD CONCERT. Dvs samma musik som framfördes på den fantastiska konserten i förrgår på Stockholms konserthus. Trolig start under hösten 2016.
SvaraRaderaUnderbart! Tack, det var bra att veta att det blir fler chanser att höra den fantastiska musiken live!
SvaraRadera