Efter dramat i den inledande novellen känns den andra, endast tvåsidiga historien, som ett alltför oblygt försök att spela på hjärtats strängar. Men så följer den tredje novellen, Puppy, djupt, djupt sorglig, som visar vad George Saunders skriver som bäst. Det är människor som resonerar med sig själva, oroar sig för händelser och för andra människor, sårade och osäkra människor som försöker resonera sig fram till fotfäste i en krävande omvärld.
Några namn och familjekarakteristika återkommer, och ger en (egentligen ogrundad) känsla av att flera av huvudpersonerna är släkt med varandra. I så fall är hälften av novellerna från en generation framåt i tiden, i en fiktiv framtid där människovärdet urholkats så mycket att fångar används till experiment med droger som förändrar deras känslor, och fattiga unga kvinnor blir dekorationer i trädgårdarna hos rika västerlänningar.
En av anledningarna till att man snabbt vill läsa vidare i Saunders noveller är att han inte berättar allt från början, och ganska snart vet man att det är den felande ledtråden som utgör berättelsens språngbräda. Det är ett trick, visst, men på samma gång är resonemangen som Saunders låter sina huvudpersoner föra så mänskliga, så igenkännbara i sina svagheter och sina försök till navigering mellan gamla och nya skuldkänslor. En del av berättarna är ytterligt välformulerade, av olika anledningar, och vacklar inför valet att göra något eller dölja något de gjort. På andra sidan spektrat har varken den hemvändande soldaten Mike i Home eller hans familj förmågan att säga vad som behövs till varandra utan måste agera på sina impulser, utan att ändå lyckas komma någonstans.
George Saunders går djupt med en lätt hand. Jag uppskattade både innehållet och språket i hans noveller, och kommer att leta upp fler av hans böcker.
Fler böcker av George Saunders:
Lincoln in the Bardo
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar