Det är nästan precis sju år sedan Anna Odell iscensatte en psykos på Liljeholmsbron och sedan löpte gatlopp i tidningarna när hon avslöjade att det var ett konstprojekt, ett examensarbete för Konstfack. Att Kulturhuset i Stockholm ställer ut det färdiga verket inklusive tidningsartiklar och kompletterande scenografi är bra och tänkvärt av flera anledningar. Själv hade jag från början svårt att se händelserna som ett konstverk, och jag har flera invändningar.
Besökaren når utställningen via en avgränsad passage längs de stora fönstren på Kulturhusets femte våning - ett tillfälle att leva sig in i känslan att gå över en bro och kanske känna lockelsen att ta sig över räcket. Därefter kommer man till rummet där ett stort antal tidningsartiklar om Anna Odells projekt är uppklistrade på väggen i läshöjd och i kronologisk ordning. Det är värt att stanna upp och läsa om artiklarna trots att många säger samma sak och trots att man själv förmodligen läste dem redan när de trycktes. Det rummet var ändå min största behållning med utställningen, och jag skall återkomma till varför.
Strax intill finns ett starkt upplyst rum med vita väggar med en säng med spännbälten i mitten. Har man inte legat fastspänd i en sådan är det litet svårt att tänka sig in i användningen, men det är bra att få känna på tjockleken i bältena, och likaså att sedan gå vidare genom en lika kliniskt vit korridor med stängda dörrar.
I den mörklagda huvudsalen visas sju separata samtal mellan Anna Odell och en advokat, psykologer och personal inom psykiatrin från innan genomförandet, personer vilka så gott som alla på olika grunder avråder henne från vad hon planerar. En sju minuter lång film från Liljeholmsbron (filmad på avstånd av en medhjälpare). En textad ljudupptagning återger samtalet med klinikens överläkare när Odell avslöjar att hon endast spelat sjuk kvällen innan, en annan textad ljudupptagning är från rättegången och förhören med poliserna som hämtade in Anna Odell och sköterskorna som tog emot henne.
Sist i raden finns en fyrtio minuter lång epilog med inklippta sekvenser från de tidigare filmerna, dialoger om rätten och giltigheten i vad hon gjort från efteråt, och filmade scener av Anna Odell i snö klädd i liknande tunna kläder som de hon bar vid händelserna på bron. Det är bra att få se bilder av hur det ser ut när hon är fastspänd i bältena i sängen, men jag ogillar hennes halvsmält filosofiska diskussioner med sig själv där hon banaliserar anklagelsen om våldsamt motstånd. I stort är detta dock en bra sammanfattning av skeendet, ifall man inte skulle ha tillgång till hela utställningen men ändå vill se något.
Jag ser som sagt flera problem med Anna Odells tilltag. Ett är att det urvattnar vad konst är. Jag är sedan tidigare mindre nöjd med konstnärer vars verk utgörs av socialkritiska reportage som presenteras i osammanhängande format. Det är inte så att jag bara vill se vackert målade blommoer, eller vill bli skriven på näsan vad konstnären tycker (allra mindre vad jag bör tycka), men en aspekt jag önskar mig av konsten är visioner, inte bara en presentation av fakta.
Något jag heller har svårt för i konst är när upphovsmannen blir för privat och lägger in för mycket av sig själv i verket. Därför har jag svårt att uppskatta till exempel Ylva Oglands konst, böcker baserade på en sann historia, och liknande verk. Om jag skulle uppleva verket enbart estetiskt skulle jag känna mig som en snyltare på en annan människas känslor. Jag vill då hellre se en mer allmängiltig beskrivning av verkligheten, och just jag har lättare för att då ta till mig allvaret.
Ett annat problem är att i och med att Anna Odell i och med det här har upprepat en verklig psykos och ett omhändertagande hon var med om fjorton år tidigare, så blir hennes motiv grumlat. Minsta tvivel om att hon inte gör det här för att hämnas upplevd orättvisa undergräver verkets trovärdighet.
Det är ändå i mina ögon något viktigt som Anna Odell har gjort, och det borde ha gjorts förr och i olika scenarier av wallraffande journalister. Och främsta anledningen till att undersökningen borde ha gjorts av en neutral part, är hur stort fokus hela efterspelet fick på att tilltaget kallades konst. Det ser man inte bara i de hövliga diskussionerna om vad som kan kallas konst, utan hör även i de ilskna telefonröster från allmänheten som spyr galla över konstnärer som leker för pengar som andra jobbat ihop åt dem. Detta är också vad man ser i rummet med pressklipp; så många artiklar som handlar om Konstfacksstudenters dumdristigheter, om giltigheten i konstverket, och så väldigt få om själva meningen med konstverket, att visa vad som kan hände en människa i utsatt situation, och endast en artikel om en partiell utredning och uppföljning som gjorts inom psykvården efteråt.
En annan följd var att det blev ett så stort, ilsket drev att folk liksom skrek sig trötta och sedan var glada när det var över. Alla pressklipp är från 2009, och de är en storm av åsikter. Men idag, när verket sätts upp igen - knappt en vindil.
Kvar i pressrummet, med frågan om det här är konst: det finns två gedigna recensioner av Bo Madestrand och Sinziana Ravini som fokuserar på konstaspekten, tillika en av Ingrid Elam som i just mina ögon dock blir obehaglig för att hon så tydligt ser konstverket rakt igenom smärtan som skapat det. Allra sist sitter en välbehövlig spalt där David Eberhard, dåvarande överläkare vid S:t Görans psykiatriska klinik, ber om ursäkt för den raljanta tonen han använde när han avfärdade Anna Odell. I ett hörn finns också det mest konst-lika i utställningen: ett uppslag från DN där Anna Odell själv berättar om förberedelserna och känslorna inför att genomleva den spelade psykosen och dess följder. Det är poetiskt beskrivet och förmedlar verkligen stämningen; rädslan och beslutsamheten. Med kunskap om allt som hände sedan önskar jag faktiskt att verket hade stannat där.
Länk till Kulturhusets sida om utställningen
Besökaren når utställningen via en avgränsad passage längs de stora fönstren på Kulturhusets femte våning - ett tillfälle att leva sig in i känslan att gå över en bro och kanske känna lockelsen att ta sig över räcket. Därefter kommer man till rummet där ett stort antal tidningsartiklar om Anna Odells projekt är uppklistrade på väggen i läshöjd och i kronologisk ordning. Det är värt att stanna upp och läsa om artiklarna trots att många säger samma sak och trots att man själv förmodligen läste dem redan när de trycktes. Det rummet var ändå min största behållning med utställningen, och jag skall återkomma till varför.
Strax intill finns ett starkt upplyst rum med vita väggar med en säng med spännbälten i mitten. Har man inte legat fastspänd i en sådan är det litet svårt att tänka sig in i användningen, men det är bra att få känna på tjockleken i bältena, och likaså att sedan gå vidare genom en lika kliniskt vit korridor med stängda dörrar.
I den mörklagda huvudsalen visas sju separata samtal mellan Anna Odell och en advokat, psykologer och personal inom psykiatrin från innan genomförandet, personer vilka så gott som alla på olika grunder avråder henne från vad hon planerar. En sju minuter lång film från Liljeholmsbron (filmad på avstånd av en medhjälpare). En textad ljudupptagning återger samtalet med klinikens överläkare när Odell avslöjar att hon endast spelat sjuk kvällen innan, en annan textad ljudupptagning är från rättegången och förhören med poliserna som hämtade in Anna Odell och sköterskorna som tog emot henne.
Sist i raden finns en fyrtio minuter lång epilog med inklippta sekvenser från de tidigare filmerna, dialoger om rätten och giltigheten i vad hon gjort från efteråt, och filmade scener av Anna Odell i snö klädd i liknande tunna kläder som de hon bar vid händelserna på bron. Det är bra att få se bilder av hur det ser ut när hon är fastspänd i bältena i sängen, men jag ogillar hennes halvsmält filosofiska diskussioner med sig själv där hon banaliserar anklagelsen om våldsamt motstånd. I stort är detta dock en bra sammanfattning av skeendet, ifall man inte skulle ha tillgång till hela utställningen men ändå vill se något.
Jag ser som sagt flera problem med Anna Odells tilltag. Ett är att det urvattnar vad konst är. Jag är sedan tidigare mindre nöjd med konstnärer vars verk utgörs av socialkritiska reportage som presenteras i osammanhängande format. Det är inte så att jag bara vill se vackert målade blommoer, eller vill bli skriven på näsan vad konstnären tycker (allra mindre vad jag bör tycka), men en aspekt jag önskar mig av konsten är visioner, inte bara en presentation av fakta.
Något jag heller har svårt för i konst är när upphovsmannen blir för privat och lägger in för mycket av sig själv i verket. Därför har jag svårt att uppskatta till exempel Ylva Oglands konst, böcker baserade på en sann historia, och liknande verk. Om jag skulle uppleva verket enbart estetiskt skulle jag känna mig som en snyltare på en annan människas känslor. Jag vill då hellre se en mer allmängiltig beskrivning av verkligheten, och just jag har lättare för att då ta till mig allvaret.
Ett annat problem är att i och med att Anna Odell i och med det här har upprepat en verklig psykos och ett omhändertagande hon var med om fjorton år tidigare, så blir hennes motiv grumlat. Minsta tvivel om att hon inte gör det här för att hämnas upplevd orättvisa undergräver verkets trovärdighet.
Det är ändå i mina ögon något viktigt som Anna Odell har gjort, och det borde ha gjorts förr och i olika scenarier av wallraffande journalister. Och främsta anledningen till att undersökningen borde ha gjorts av en neutral part, är hur stort fokus hela efterspelet fick på att tilltaget kallades konst. Det ser man inte bara i de hövliga diskussionerna om vad som kan kallas konst, utan hör även i de ilskna telefonröster från allmänheten som spyr galla över konstnärer som leker för pengar som andra jobbat ihop åt dem. Detta är också vad man ser i rummet med pressklipp; så många artiklar som handlar om Konstfacksstudenters dumdristigheter, om giltigheten i konstverket, och så väldigt få om själva meningen med konstverket, att visa vad som kan hände en människa i utsatt situation, och endast en artikel om en partiell utredning och uppföljning som gjorts inom psykvården efteråt.
En annan följd var att det blev ett så stort, ilsket drev att folk liksom skrek sig trötta och sedan var glada när det var över. Alla pressklipp är från 2009, och de är en storm av åsikter. Men idag, när verket sätts upp igen - knappt en vindil.
Kvar i pressrummet, med frågan om det här är konst: det finns två gedigna recensioner av Bo Madestrand och Sinziana Ravini som fokuserar på konstaspekten, tillika en av Ingrid Elam som i just mina ögon dock blir obehaglig för att hon så tydligt ser konstverket rakt igenom smärtan som skapat det. Allra sist sitter en välbehövlig spalt där David Eberhard, dåvarande överläkare vid S:t Görans psykiatriska klinik, ber om ursäkt för den raljanta tonen han använde när han avfärdade Anna Odell. I ett hörn finns också det mest konst-lika i utställningen: ett uppslag från DN där Anna Odell själv berättar om förberedelserna och känslorna inför att genomleva den spelade psykosen och dess följder. Det är poetiskt beskrivet och förmedlar verkligen stämningen; rädslan och beslutsamheten. Med kunskap om allt som hände sedan önskar jag faktiskt att verket hade stannat där.
Länk till Kulturhusets sida om utställningen
Jag tyckte först att Odell bar oansvarig, men sen förstod jag vad hon var ute efter. Såg verket då när det begav sig, men det var rätt trångt. Tyckte bäst om filmen.
SvaraRaderaNyligen var Marianne Lindberg De Geer intervjuad i P1 morgon (lyssningsvärt! om ängslighet) och hon passade på slutet på att5 säga att hon trr att de två konstnärsskap som kommer att kommas ihåg om 50/100 år är: Anna Odell och Lars Vilks.
Anna Odell har verkligen gjort värdefulla insatser med det här verket och filmen Återträffen, och likaså Lars Vilks. Jag vet att konsten vill vara en kommentar till samtiden, och jag uppskattar det. Jag känner det ändå som att konstbegreppet håller på att vidgas så vitt att jättemycket kommer med, men kanske är det oundvikligt att landskapsmålningar och samhällsprovokationer får samsas i samma stora bubbla.
SvaraRadera