Akropolis i Aten

Över mångmiljonstaden Aten reser sig Akropolisklippan med Parthenontemplet och kan ses från många platser i staden. Att gå uppför klipporna till Parthenon är inte så tungt som det kan se ut från den brantaste sidan, för det finns breda stenlagda trappor med lagom avpassade steg största biten, och det finns andra helgedomar och Dionysosteatern att stanna upp och titta på under vägen. Dionysosteatern, vilken teater! Byggd 500 f Kr på sydsidan av Akropolisklippan kan den ta emot 17000 besökare. Tänk så många verk som spelats där för så länge sedan. Hur många av våra förfäder träffades där och blev förälskade? Vilka var skådespelarna? Var de omsvärmade, hade de rampfeber, slogs de på krogen efter en föreställning?

Skyltar dirigerar med jämna mellanrum besökare att välja en slinga på vägen upp och en annan på vägen ned. Jag antar att det är nödvändigt att tänka på under högsäsongen när klippan myllrar av turister. När man kommer i januari är vi besökare så få att man kan flanera åt vilket håll man vill, stanna upp och se templen så länge man vill och med fri sikt. Nackdelen är att det kan vara molnigt och duggregna, som när jag var där. Det var inget som störde mig just då, men när jag jämförde med ett annat tempel jag besökte senare i bättre väder, önskar jag att jag hade fått se de magnifika pelarna i solljus och skuggorna de kastar.

Propyléerna är portalbyggnaden genom vilken man träder in till tempelområdet högst uppe på den plana klippan. Nästan alla byggnader är under renovering, och man ser byggnadsställningar, arbetsverktyg och ett par grovarbetare. Jag vet inte hur mycket som man har tänkt att restaurera och hur det kommer att se ut efteråt. Skall de bevara det som är intakt och bygga på så att det ser ut som under områdets glansdagar? Jag är inte säker på att det blir bättre än att låta ruinerna stå kvar som de är, även om det säkert vore en mäktig känsla att gå bland de stora, vackra templen och med hjärtat i halsgropen tänka sig att man är på väg för att offra en gris för att få ett bättre kärleksliv...

Precis nedanför klippan ligger Akropolismuséet med sin läckra fasad av glasrutor tonade i svart. Mest imponerande är rekonstruktionen av friserna längs Parthenontemplets sidor, placerade utåt i en rektangel som om de satt kvar på Parthenon, men i ögonhöjd för oss som inte är lika upphöjda som de grekiska gudarna. Vilka scener, och så fantastiskt välgjorda figurerna är! Som tur är var de väldokumenterade i ord och bild innan överbeskyddande engelsmän plockade ned dem och förde dem till England, där de ännu är kvar. Annars är det litet komiskt att se att när det enda som är kvar är en (halvmeterstor) tå, så har de ändå lyckats rekonstruera jätten som den satt på, och hur han vrider sig i sin dödsscen. Och det utan DNA! Och det är också fantastiskt att så mycket har bevarats trots flera attacker och plundringar av Aten under århundradena, arméer som använde templen som krutlager och fromma kristna som byggde om alla tempel till kyrkor. Muséet är placerat så att man vid ena långsidan av frisen kan vända sig om och tydligt se Parthenon uppe på Akropolis. Det är snyggt!

På muséets nedre våningar finns fler statyer och mindre fynd som skålar, amoforor och leksaksfigurer, de flesta från åren 500-400 f Kr, eran då Akropolis bebyggdes. Precis som vid templen uppe på klippan finns det faktiskt inte så mycket information om fynden mer än från vilken tidsperiod de kommer. Jag hade gärna velat ha fler berättelser om vad föremålet har använts till. Om man går till muséet är det en god idé att ha med en egen guidebok. Säkert kan man hitta någon bra i museishoppen. Så listig var inte jag, tyvärr, men i efterhand fick jag låna en bok som en vän hade köpt, och den var riktigt bra! Den innehöll helsidesbilder på (de orestaurerade) templen på Akropolis och även några andra runt om i staden. Till varje bild fanns ett transparent blad, och när man vek ned det bladet såg man hur byggnaden sett ut när det var nybyggt. Det gillade jag riktigt mycket! Man kunde skapa sig en känsla av hur det var tänkt att se ut, och ändå få se det som är kvar av vad människor baxade uppför klippan utan hjälp av lastbilar och lyftkranar för över två och ett halvt tusen år sedan. Det är svindlande att tänka på. Vad vi människor kan!

Micaela Dahlberg på Angelika Knäpper Gallery

Jag känner igen stämningen från den förra utställningen i Micaela Dahlbergs nya utställning med titeln Postcards and Dreamers. I stilla, mjuka men kalla landskap finns det föremål utplacerade som borde frysa eller ta skada. En drake mot en himmel med tunga moln är inte lika oväntad som miniatyrhusen under ett fågelbursgaller. Men även de ensamma snäckorna ser ömtåliga ut där de ligger på klippor i bergiga landskap. De har färger och mönster som om de försöker smälta in i landskapet. Hur kom de dit? De kan ha tagit sig dit på egen hand. Snäckorna kanske längtade till bergen.

Micaela Dahlberg The Mountain (2010/2011)

Jag tycker om tavlorna som ställer ett element av saga mitt i verkligheten. Allra bäst tycker jag om bilden av trädstammar och mjuk, ljusgrön mossa från en djup skog, med två fritt svävande sängstolpar i förgrunden. Det är en fantasiväckande bild av blandningen mellan dröm och verklighet.

Länk till Angelika Knäpper Gallery

Micaela Dahlberg The Bed (2010/2011)

Unga filharmoniker i närbild

Musikerna som tog plats på Grünewaldsalens scen är alla unga till åren, men har ändå erfarenhet från såväl Kungliga Filharmonikerna som andra goda orkestrar. I elfte timmen fick Elisabeth Dingstad hoppa in i en fiolstämma, men ingen darrade på stråken för det. Ensemblen lät samspelt, och det är inte fel att hålla sig nära intill det skrivna utan att ge sig ut i egna tolkningar.

Det första stycket, Philip Glass Stråkkvartett nr 2 "Company", är minimalistiskt men ändå harmoniskt och melodiskt. Instrumenten spelar långa pågående figurer som är både rytm och ton, med lätta förskjutningar som skapar växlande känslor. Det var suggestivt och mjukt att lyssna på.

Att komma direkt efter Glass gör att Maurice Ravel kanske inte låter lika nyskapande som han faktiskt var. Nu är hans Stråkkvartett i F-dur så vacker, med sin inbjudande inledningsmelodi som ekar i de följande satserna, att det ändå bara är att blunda och njuta.

Efter paus anslöt pianisten Peter Friis Johansson för Schumanns Pianokvintett i Ess-dur. Det är ett fint verk, där pianot ibland kommer in överraskande, men där harmonin sedan återuppstår. Det var ett vackert program för en januarisöndag.

Bjarne Melgaard på Lars Bohman Gallery

The Sadistic Skater är titeln på Bjarne Melgaards utställning på Lars Bohman Gallery. Det syns skejtare, hotfulla och lockande, i de färgrika drömbilderna gjorda av ett virrvarr av streck som här och där liknar fallosar. På en kille som går med en bräda under armen sticker det fram en penis i form av ett gristryne. (Den figuren har synts förr i Melgaards konst.) Jag vet inte om skejtscenen hatar eller välkomnar bögar. Den har ju sina egna koder, och säkert en grov machismo mot utbölingar. På ett självporträtt i aggressiv pose förnekar Melgaard att han tänkt göra någon skejtramp som konst.

Hat mot homosexuella är ju tyvärr inte ovanligt. I några andra tavlor med text verkar den talande längta efter att utsättas för våldet av en (själv)rättfärdig kristen man. Det är bra att peka på felslutet hos dem som tolkar det kristna budskapet till att misshandla bögar. Men inbjudan till våldet påminner ju också om underkastelsen hos någon med masochistisk läggning, och tar alltså udden av böghatarens våld. Fast med tanke på att de flesta homosexuella i världen nog helst skulle slippa vara rädda för stryk, får jag ändå en dålig känsla av tavlorna.

På golvet står kompakta skulpturer i halv människostorlek. Det är figurer, två och två, en med en arm om den andre. De har ingen hals utan ett knopphuvud liksom andra gubbar som synts i Melgaards konst, de har tunna, tillbakabildade armar och utslätade kroppsliga kännetecken, förutom att flera av dem har tjocka penisar som når ned till marken som ett tredje ben, ett elefantben, grövre än de två andra. Det ser ut som att någons dröm har blivit verklighet där. Färg har kladdats på dem i tjocka lager som bildar egna formationer. Vad är de där stora runda färgcirklarna för något? Kulhål? Jag kan inte läsa av dem. De kulturer som Melgaards utställning rör sig i är varken bekanta eller intressanta för mig, så jag får nog betrakta dem som en utomstående.

Uppdaterat: Bjarne Melgaard hade så mycket att säga om skatescenen, att han nu fortsätter med utställningen Sadistic Skater del två.

Länk till Lars Bohman Gallery

The Town

Ben Affleck har skrivit, regisserat och spelat huvudrollen i The Town. Jag vill gilla honom och filmen, men det gör jag inte. The Town handlar om Charlestown, stadsdelen som frambringat de flesta och värsta kriminella gängen som rånar värdetransporter och banker i Boston. Ben Affleck spelar Doug MacRay, hjärnan i ett av de gängen, och filmen börjar med att de överfaller en värdetransport vid en bank de har övervakat. De är rutinerade och målmedvetna, och brutala vid minsta antydan till motstånd.

Särskilt Dougs barndomsvän Coughlin (Jeremy Renner) är snabb att reagera och slå eller skjuta först. När gänget diskuterar att deras tillfälliga gisslan kan ha sett något som kan sätta dit dem vill Coughlin röja undan henne, men Doug kliver emellan. Gisslan Claire Keesey (Rebecca Hall) är en vacker ung kvinna som Doug följer efter och till slut lär känna. Doug är ju en ganska smart och schysst kille, så de två faller för varandra. Men Affleck är inte tillräckligt bra för att jag också skall falla för honom. Jag får inga sympatier för honom, men jag accepterar filmens storyline.

Det uppstår spännande situationer när man undrar om Claire skall komma på att det var Doug och Coughlin som rånade henne, eller att polisen skall börja undra över deras relation. Adrenalinet sprutar i takt med kulorna vid de hårda skottväxlingarna, och under biljakterna på de trånga gränderna mellan stenhusen är det många karosser som kraschas. Action och spänning, alltså, speciellt den sista halvtimmen. Men jag hejar fortfarande inte på Doug och hans gäng. Jag hoppas inte att Doug skall lyckas med sin sista kupp, jag hoppas inte att han och Claire skall få varandra i slutet. Därför engagerar jag mig inte så mycket, jag vill bara veta hur det skall gå. Det är ingen dålig film, men inte något jag kommer att minnas länge.

Händels Messias som balett

Foto: Hans Nilsson

På Kungliga Operan dansas nu i vinter en balett av argentinaren Mauricio Wainrot till delar av Händels körverk Messias. Koreografin följer inte det som berättas av sångarna, utan är en hyllning till livet och en gestaltning av den andliga extas som även en icke-religiös kan känna, till exempel glädjen i ett lyckat slutackord. Det är fint tänkt; som troende själv unnar jag alla att känna den där innerliga och nästan vemodiga samhörigheten med universums innersta väsen. Och jag har inget emot en abstrakt dans utan synlig handling.

De sjungna orden och musiken är skrivna för varandra. Koreografin följer musiken i takt, melodi och intensitet. Därav ges alltså inte att koreografin följer sången. Tvärtom är det inte förrän jag slutar att lyssna på orden som jag kan slappna av och se dansen som fristående. Men även förutan det har jag ibland svårt att koppla ihop några pas de deux med musiken som ledsagar. Allra bäst tycker jag om scenerna när hela kören sjunger och många eller alla dansare rör sig på scenen.

Foto: Carl Thorborg

Det är ofta antingen bara män eller bara kvinnor som dansar samtidigt, i såväl stora som små scener. Jag tycker att det är vackert när det är två eller tre män eller två kvinnor som står i fokus. Trots att jag delvis behövde koppla bort sången, spetsade jag öronen när jag hörde de två kvinnliga solisterna, Marie Alexis (sopran) och Susanna Sundberg (alt). De sjöng mycket klart och vackert.

Även om jag tycker att tolkningen av Messias blir litet skev utan kopplingen till texten (som vi dock får i sin helhet i programmet - tack!), är uppsättningen sevärd. Passa på, den går inte så länge till! Och smit inte innan applådtacket, för det är välkoreograferat och vackert när de vitklädda dansarna och de svartklädda sångarna tar emot publikens uppskattning! Då var jag glad att jag satt högst upp och kunde se alla på en gång.

Länk till Operans sida om Messias

Utrensning av Sofi Oksanen

Hur mycket skall man låtsas ovetande om handlingen när man börjar läsa en bok som alla redan talar om? Är en historia väl berättad så gör det inget att man vet hur det slutar. Det är just så det är med Utrensning. Den börjar visserligen trögt, lika trögt som när de båda kvinnorna Aliide och Zara försöker ta reda på vad den andra är för typ.

"Vad för typ", ja, vilka typer finns det? Det finns de som (för)brukar andra människor för att få det bättre själva, som kräken som säljer Zara som hora och misshandlar henne när hon inte lyder, och även de som på 1940-talet i Estland torterar sina grannar för att hitta nationalister, för att visa sig lojala mot Sovjetstaten. Det finns de som så fast tror på kommunismens löfte om ett bättre samhälle, som Martin Truu, att de blundar hårt för alla människor som plågas och krossas på vägen dit. Det finns typen som Aliide tillhör, de som pinats tills de inte kan lita på sina grannar längre, och då väljer att klamra sig fast vid dem som har den där starka, självsäkra tron, som Martin.

Riktigt så enkelt är det inte att ursäkta Aliide, och det gör inte boken heller. I Sofi Oksanens debutbok Stalins kossor berättades en historia som kunde vara hämtad från grannhuset, av dem som mer eller mindre sanktionerat bestals på sina få ägodelar av dem som var socialismens främsta representanter. Så lätt det är att måla i svart och vitt och hata dem! En större utmaning är att visa upp deras liv med nyanserna som ges av brustna hopp och rena katastrofer.

Hånfullhet, grym illvilja och ren tortyr utsätts Zara och Aliide för med femtio års mellanrum, liksom Aliides syster Ingel och systerdottern Linda. Jag är glad att boken bara sällan lämnar ut detaljer om exakt hur de plågas och våldtas, för det hade lätt kunnat ge en chockeffekt som överskuggade resten av berättelsen. Minst lika viktiga är beskrivningarna av ögonblicken av rädsla under minuterna och sekunderna när man vet att någon vill en illa, och framför allt timmarna då man kastats ut från ett brutalt förhör, försöker samla sig, knäppa blusen och kamma håret på vägen hem för att verka normal när man kliver in genom sin egen dörr.

Boken innehåller många detaljer som ger en god bild av Aliides stuga, skogarna runt byn och hur man livnärde sig på 1940-talet, och det känns mycket levande för mig som läsare. Berättelsen löper i fler än två plan, och spänningen är lika stark och sugande i de olika tidsperioderna. Jag blir lika engagerad i alla pågående bihandlingar, och när de till slut knyts samman får jag svar på mina frågor och åtminstone litet hopp om att något kan bli bättre.

Fler böcker av Sofi Oksanen:
Stalins kossor
När duvorna försvann

Teaterrepubliken öppnar apotek

 August Lindmark, Jörgen Thorsson och Torbjörn Lindberg driver Teaterrepubliken, och som många andra skådespelare går de på A-kassa medan de repeterar. Skall det vara så? Det kanske går att göra annorlunda. Inför våra ögon visar killarna upp sina planer på att nischa in sig, expandera och skaffa sig ekonomiska resurser. Det är snabbt, stiligt, smart och roligt.

Jag väntar mig att det skall flippa ut i nidbilder av change management-konsulter och vidlyftiga planer, men resonemanget håller ju hela vägen! Förutom vad gäller den viktigaste resursen: grabbarna själva. Skall de hinna skriva, repetera och uppföra två pjäser om året i vardera genrerna skräck, science fiction, klassiker och barnteater? Och samtidigt hålla generösa öppettider på sitt apotek?

Men jag tvivlar inte på att de skulle kunna göra underverk inom teatern. Då och då avbryts verksamhetsberättelsen med scener ur samtidsdramat Pontus och Erik. På 0,8 kvadratmeter parkettgolv (patenterat av gruppen?) och på 0,8 sekunder växlar stämningen till den innerliga kärlekshistorian mellan Erik och Pontus, som drivs ifrån varandra av depressionen som uppstår när ett ständigt jobbsökande aldrig leder till resultat. Det är väl skrivet och känsligt spelat, och en påminnelse om vad teater är när det är som bäst.

Under andra scener illustrerar de på andra sätt bristen på inkomstbringande arbete i skådespelarbranschen. Jörgens utläggningar om den låga A-kassan avbryts när de två andra påpekar att just han ju faktiskt fått ett fast uppdrag i Paraplyerna i Cherbourg senare i vår, och att han syntes i TV hela hösten i I Anneli. Jaaa... Näää... Och när de kommer på att Torbjörn har tagit emot svarta pengar måste han be om ursäkt, speciellt till Mona Sahlin som sitter i publiken. Det är inte lätt att agitera när inget är riktigt svart eller vitt.

Foto: Jens Peter Karlsson

Vad är det nu för ett apotek de vill öppna? Jo, ett med personligt bemötande, kulturell prägel, kanske ett musikaltema på hela köpet om man önskar det, och teater på 0,8-kvadratmetersscenen utom under rusningstid när alla måste hjälpa till i kassan. Den farmaceutiska kompetensen tar de in via en konsult, och visst får man drömma om hur hon skall vara? Gun, en pensionerad receptarie från Österlen som gillar att vandra längs stranden. Och varje krona av överskottet skall gå till teater.

Jag hoppas att de inte var sarkastiska. Jag skulle vara jätteglad för deras och min skull, och för många andras också, om de vid sidan av teaterarbetet kunde driva ett inspirerande apotek. I foajén på vägen ut sålde de andelar i Apoteksrepubliken och ett prov ur deras sortiment: en tub C-vitaminbrus med en haiku av Tomas Tranströmer. De har köpt loss 48 av hans dikter, säger de, och jag kommer gärna tillbaka och handlar tills jag har samlat alla.

Länk till Stadsteaterns sida om Teaterrepubliken

Du kommer att möta en lång mörk främling

Freudiansk terapi i 80-talsfilmerna, kinesiska örter som ger ett nytt liv åt Alice i filmen med samma namn, och nu en spåkvinna som tröstar med löften om det goda som skall komma. Woody Allen känner sig själv och sina likar; intelligenta människor som har det ganska gott ställt, lever i vackra miljöer med kultur i sina liv. Men förhållandena till andra människor, särskilt de som man står närmast, går inte alltid som man önskar, och då vänder man sig till en eller annan vägledare i livet.

Helenas dotter Sally (Naomi Watts) och ännu mer svärsonen Roy (Josh Brolin) retar sig på hur Helena stolpar in i deras hem, ber om något att smutta på (sherry, eller whisky) och berättar vad hennes spådam har lovat dem alla den här gången. Med sitt upphetsade stammande och lätt nervösa påflugenhet är Helena (Gemma Jones) Woody Allens alias i den här filmen. Att få löften om kommande lycka hjälper henne igenom skilsmässan från Alfie (Anthony Hopkins). Alfie som på ålderns höst ser sig själv i relation till evigheten, börjar träna som en dåre för att hålla sig ung, och lämnar Helena när hon inte hänger med. Om nu Helena blir lycklig av sin spådam, varför inte låta henne fortsätta med sin fixa idé?

Fixa idéer är det många fler än Helena som har. Det har förstås Alfie, med sin ålderskris som blåses upp bortom alla proportioner. Även Roy, som upptäcker en vacker kvinna att längta efter utanför sovrumsfönstret. De här fixa idéerna kan ge livet nytt mål och mening, men också driva bort en från sina närmaste i onödan. Det är så synd! Filmen är en bagatell, och riktigt rolig, men jag börjar ändå fundera på vilka fixa idéer som har drivit mig åt olika håll, och ännu mer på de fixa idéer som har drivit andra ut ur mitt liv. Finns det ett vänligt öde för oss alla? Filmen ger inget definitivt svar på det. Jag kanske också skulle behöva en spådam som berättar hoppfulla saker för mig varje vecka. Eller en klok gammal kines som blandar till ett örtte som låter mig flyga. Litet terapi kan vi behöva även i våra goda liv med innerstadstak över huvudet och märkeskläder på kroppen.

Den siste greken av Aris Fioretos

De kvinnor som blev kvar i Grekland började föra bok över dem som flyttat till andra länder och dött där. Så många livsöden och vardagsdetaljer om människor som varken var kungar eller hjältar, men som inte får glömmas ändå. Från kartotekskorten med fakta noggrant utsållade från rykten kan man sammanställa en livshistoria till Encyklopedin över utlandsgreker, en encyklopedi som sprids och trycks på tryckerier runt om i världen när tillfälle ges.

Kartotekskorten dyker upp i början på boken Den siste greken, i händerna på människor vi ännu inte hunnit lära känna. Från fragmenten kan man sammanställa ett helt liv, och inte bara livet för en man, utan för hans mor, far, mor- och farföräldrar och närmaste vänner. Som kort som vänds upp ett efter ett, men sömlöst berättat, glider historien till fördrivandet från Smyrna 1922, eller till händelser i Jannis Georgiadis' barndomsby Áno Potamiá, men alltid går den åter till "nutid", 1960-talets Småland dit Jannis kommit som gästarbetare.

Varje scen, vare sig det är en het dag på ett kafé i Grekland eller en tidig morgon vid en frusen sjö i Sverige, känns tydligt för mig med alla mina sinnen. Men kanske är det för att scenerna växlar så omärkligt från en tid till en annan att jag får svårare att hålla isär människorna det handlar om. På första uppslaget finns ett familjeträd uppritat, men jag tappar bort mig ändå. Det är nog därför, tillsammans med en nivå på berättarspråket som inte fångar mig, som gör att jag inte engagerar mig i personernas öden.

När det är hundra sidor kvar av boken känns det som att berättelsen för ett tag fokuseras. Kartotekskorten från de första sidorna dyker upp igen, och allt utkristalliserats i scenen som avbildas på bokens omslag: den stilige mörkhårige mannen med en krocketklubba i handen. Men intresset räckte inte till slutet, tyvärr. Det kanske låter fantasilöst, men jag önskar att historien hade berättats kronologiskt, och med ett mer stringent språk. Nu har jag ju önskat bort det som gör boken unik! Så dumt av mig. Men Den siste greken var visst inte rätt för mig. Däremot var den rätt för Hermia, som har skrivit om hur mycket hon tyckte om boken. Låt inte mig sitta med sista ordet, ge det till Jannis Georgiadis!

Gudar och människor

Intill en liten by i Algeriet ligger ett kloster med trappistmunkar. Som brukligt inom trappistorden, odlar de grönsaker och honung till sig själva och till försäljning. De är vänner med många av byborna, och har en läkarmottagning där de också hjälper folket med kläder, skor och goda råd, när de kan. Bröderna lever i samklang med samhället, de gör nytta för sina grannar utan att särskilja dem för deras religion, och de uppskattas för det.

Men en fanatisk rörelse med stränga religiösa krav rör sig genom Algeriet. Kvinnor dödas för att de inte bär slöja, kroatiska byggarbetare dödas bara för att de är utlänningar. De fredliga bröderna från Frankrike är förstås ett självlysande mål när terroristerna närmar sig deras trakter. Vad skall de göra? Åka tillbaka till Frankrike? Men vad är deras kallelse värd, om de överger den i svåra tider?

I de första scenerna visar kameran människorna bara bakifrån; på väg genom korridorerna, under mässan i kapellet. Det är inget avvisande, tvärtom; jag får känslan av att höra till dem, att vara den nästa i raden på väg till vesper. Under långa scener - ordlösa, med vänliga dialoger, eller under högljudd sång - får vi se hur bröderna arbetar i trädgården, umgås med byborna och firar tidegärden. Åtta män i likadan klädsel skiljer långsamt ut sig till olika personligheter, med det gemensamma målet att leva och arbeta tillsammans i Guds namn.

När terroristerna dyker upp på deras gård och hotet blir påtagligt, reagerar de också på olika sätt. Inom den fridsamma gruppen blir diskussionerna allvarliga; några är rädda och vill åka hem till Frankrike. Andra svarar att deras hem och kall är här, bland byborna som behöver dem och själva inte har något annat land att fly till. Aldrig är det någon envis önskan att trotsa terroristerna, eller en längtan efter att bli martyrer, som leder diskussionen. Däremot blir det tydligt hur de i den här svåra tiden behöver lyssna på och trösta sina oroliga medbröder.

Gudar och människor bygger på verkliga händelser i Algeriet på 1990-talet. Jag blir gripen av hur väl skriven och spelad filmen är. Replikerna är skriven av någon med djup erfarenhet av en Gudstro som väl må vara stark men har prövats, som kan sätta sig in i vad trappistbröderna måste känna under det krypande hotet. Diskussionerna mellan bröderna är så ärlig som den måste vara bland åtta människor som delar en uppriktig tro, och som inte kan gömma sig bakom tomma ord eller avstå från en åsikt.

De regelbundna böner som tidegärden föreskriver under varje dag innehåller ofta rop till Gud om att rädda oss från de eviga striderna i jordelivet. Sällan har de haft så konkret mening som när de sjungs i en tid där döden kan ligga och vänta bakom nästa hörn i ens eget hus. Utan att någonsin brista i respekt för männen, låter filmen oss uppleva deras förtvivlan och tro. Sorgen är hjärtslitande, men inte meningslös.

Helryskt med Borodinkvartetten i Konserthuset

 

Precis som förra gången Borodinkvartetten gästade Konserthuset, var belysningen i Grünewaldsalen dämpad. De distingerade herrarna i ensemblen har säkert musiken i märg och ben och behöver inte fokus på noterna för att veta vad de skall spela. Och som de spelar! Vilken känsla och precision! Det första stycket, Stråkkvartett nr 13 i a-moll Op 86 (1950) av Nikolaj Mjaskovskij, lät finare än jag kunnat föreställa mig. Underbara harmonier och vackra och varierade melodier, med ett lätt framåtdriv, som gruppen spelade med fantastisk spänst och energi. Att han fick sex priser av Stalin skall inte hindra mig från att söka upp mer av Mjaskovskijs ljuvliga musik.

Därefter följde Stravinskijs Concertino för stråkkvartett (1920). Låt mig säga att det lät spännande, men så experimentellt att jag hade svårt att njuta av det, trots Borodinkvartettens hängivna spelande.

Efter paus fick vi höra Stråkkvartett nr 1 i A-dur (från andra hälften av 1800-talet) av mannen som ensemblen är döpt efter, Aleksandr Borodin. Även den musiken var vacker, och spelades utsökt väl. Jämfört med eftermiddagens ypperliga första verk lät dock satserna mindre självsäkra, mer som att de prövade sig fram, även om de ibland bröt ut i lekfulla sekvenser. Men det var ändå skön musik.

Som extranummer fick vi ännu ett stycke av Stravinskij, "a little piece for string quartet" berättade förstaviolinist Ruben Aharonian. Nu var jag bättre upplagd för de vågade melodierna, och skrattade nöjt åt krumsprången i musiken.

Ovidkommande fotnot:
På förmiddagen hade jag haft tenta i rysk geografi och historia. Det var så skönt att få rensa sinnena med musik, musik som faktiskt också var rysk från början till slut!

Winter's Bone

Rees pappa, Jessup Dolly, är försvunnen. Det har han varit ganska länge. Rees mamma är sjuk, passiv, och gör varken till eller från i familjen. Småsyskonen är tolv och sex år gamla, och det är sjuttonåriga Ree som får ta hand om dem. Hon sköter hemmet och passar också hela tiden på att lära barnen allt som är viktigt att kunna: att laga en gryta, att skjuta ekorrar och att flå dem. Det är inget toppenliv, men det skulle nog gå an. Men nu har barnens pappa ställt deras hus som borgen vid sin häktning, och sedan försvunnit. Snart kommer stugan att tas ifrån dem, om inte Ree hittar sin far först.

Det är en tuff trakt hon bor i. Vänliga ord eller ett tack har man inte tid till, även om grannar ger varandra ett handtag när det går. Att få stiga in i någons hus är inte självklart. Ree går några kilometer till sin bästa vän för att få låna hennes bil, sedan till sin farbror för att fråga var hennes far kan vara. Ingen säger något i första taget, för alla vet att man inte lämnar ut någon som håller sig undan, och alla är också inblandade i knarkhandeln som satte dit Jessup Dolly till att börja med.

Att gå från hus till hus och fråga efter sin pappa kan låta hur simpelt som helst, och vara hur svårt och farligt som helst. Ree är tystlåten och beslutsam, och svarar hela tiden lika hårt på de hot och det hån hon möter, efter de primitiva reglerna för den starkes rätt och vad blodsband ger en rätt till. Men hennes letande väcker upp mycket ilska och de som försöker stoppa henne blir mer brutala för varje gång. Det verkar inte finnas någon gräns för vad Ree utsätts för, men heller ingen gräns för hennes styrka och envishet. Eller? Hur mycket skall hon behöva stå ut med?

Det finns ingen skönhet i livet som beskrivs, inga vackra scener ur naturen, bara ett slit för att skaffa mat, och slitna människor som lever på droger, ilska och tvingande blodsband. Men det finns några ljuspunkter; att krama om en älskad hund, att sitta tillsammans och spela musik. För mig som åskådare är det också mycket som bär emot att tänka sig; det hårda livet, de hårda människorna, de dåliga framtidsutsikterna. Men ljuspunkterna i filmen är de fantastiska skådespelarna, trovärdiga i varje ord och gest, och främst av dem Jennifer Lawrence som spelar Ree Dolly och John Hawkes som spelar Teardrop Dolly. Filmen förändras långsamt från något hårt och ogästvänligt till något som fortfarande är hårt men värt att se och minnas.

Life After God av Douglas Coupland

Boken är aningen mindre och bredare än vanliga pocketböcker, satt med ganska stort typsnitt och få meningar på varje sida, stycken och kapitel på bara några sidor och illustrationer på minst varannan sida. På så sätt liknar det en sådan samling av aforismer eller uppbyggliga berättelser som finns i såväl kristna som new age-varianter. Men det är Douglas Coupland som skriver och tecknar, mannen som sätter ord på ödsligheten i ett liv fullt med saker som smakar gott, är mjuka eller har fina färger. Han är inte nihilist, för genom allt lyser ett sökande efter en mening och en ömhet inför oss alla som trampar runt på jorden utan mål.

Boken Life After God är den minst positiva jag har läst av Douglas Couplands böcker. Det är olika personer som berättar episoder ur sina liv, inga direkta katastrofer men tonen är sorgsen eller vemodig. De korta novellerna innehåller ingen tröst och inga lyckliga slut, som så många av hans andra berättelser gör. Men det är ändå inte deprimerande att läsa boken. Det är skönt att någon kan sätta ord på ensamheten och sortera igenom sina tankar utan att nå fram till en lösning.

Douglas Coupland talar om hur livet är för dem som är uppväxta i familjer och ett samhälle där tron på Gud är så oviktig att man inte längre talar om den. Med sina exempel visar han hur det skapat en känsla av att hela världen är din att förfoga över, men att det saknas något djupare; känslan av att världen har en mening eller bara att det finns något bortom tingen som är större än ens fattningsförmåga.

Jag vill flika in att jag har vuxit upp med en levande tro på Gud, men har också känt av den tomheten och meningslösheten som Coupland talar om. Det har inte alltid sammanfallit med de perioder som jag har kämpat som hårdast med min tro. Något som alltid varit viktigt för att orientera mig i ett kaos har varit kulturen, och alla som sysselsatt sig med den; tanken på att man kan skapa något som människor minns och diskuterar och berörs av århundraden senare.

Men det räcker inte alltid. Ju lättare vårt vardagsliv blir, ju mindre vi blir beroende av andra, desto lösare blir våra band till människorna omkring oss. Det är vad personerna i Life After God upplever. Även de som har en maka glider ifrån varandra och lider av det; de som inte glidit ifrån varandra är rädd för den dagen de kommer att göra det; den som inte har någon är rädd att aldrig någonsin kunna älska. Omtanke, välvilja och en människa som ärligt från sitt innersta önskar att du skall ha det gott... det går inte att köpa på 7-11 eller kommendera fram. Vi kanske aldrig får det. Vad kan vi trösta oss med under tiden? Vänskap med andra ensamma existenser, ett rus, äventyr, blanka nya saker från affären i färgglada förpackningar. Som alla andra.

De andra böcker av Douglas Coupland som jag har läst har varit med optimistiska, och det har hjälpt mig en bit på vägen i de ödsliga stunderna. Jag är ändå glad att jag har läst Life After God, och jag kommer nog att plocka upp och läsa den igen. Men jag har beställt en ny bok av Douglas Coupland, i hopp om mer sällskap i ensamheten.

Fler böcker av Douglas Coupland: 
Generation X
Shampoo Planet
Girlfriend in a Coma
Miss Wyoming
All Families are Psychotic
Hey Nostradamus! 
JPod
The Gum Thief

Emilia Galotti på Stadsteatern

Lättjefullt ligger furst Gonzaga (Johannes Bah Kuhnke) och plockar med de ärenden han fått in från sina undersåtar. Hans betjänt Battista (Bengt Järnblad) kommer och går med nya uppgifter som fursten struntar i som han vill. Nyckfullt godkänner han en petition och ignorerar budet som väntar på svar. Sedan kliver han ur sin silverskimrande morgonrock och i sina officiella kläder, med påsytt glittrande mönster vackrare än den finaste klänningen min Barbiedocka hade. Det är inte bara de vackra kläderna och de erotiska drömmarna som påminner om stämningen i TV-serien The Tudors; fursten själv är ett bortskämt barn med skrämmande mycket makt över sitt folk.

Perspektivet och detaljerna i rummet är uppmålade med vit krita mot svart bakgrund. Det visar att strukturerna i samhällslivet är sociala konstruktioner, uppritade av någon med makten att definiera gränserna. Man har kommit överens om att följa reglerna, men är de rättvisa för alla eller bara för härskarna? Den sparsamma scenografin säger mycket men låter också aktörerna framstå ännu tydligare, till exempel Åke Lundqvist i sin korta men intensiva insats som tjänstemannen Rota, sorgsen över furstens godtycklighet.

En annan roll som tydligt står fram är furstens kammarherre och kumpan, Marinelli. Andreas Kundler spelar honom strålande väl; han skulle lätt kunnat framstå som en lismande orm, men istället är han hård och knivskarp, alltid redo med en lögn eller en ny intrig för att klara sitt och furstens skinn. Det är han som med ord vränger verkligheten till den sanning som passar honom bäst, det är han som med en krita målar upp nya dörrar och luckor på de svarta väggarna när han behöver det. En av de bästa scenerna i pjäsen är hans uppgörelse med den åtrådda Emilia Galottis mor Claudia Galotti, spelad av den underbara Lena T Hansson. Claudia Galotti förstår vad som håller på att hända, och förstår likaså när Marinelli försöker kollra bort henne. De båda möter varandra med undertryckt raseri och blixtrande intellekt, och det är ett nöje att se dem, delvis för att det är skönt att se en kvinna få vara intelligent, modig och stark i en pjäs från 1700-talet.

När handlingen börjar hetta till gör så furstens nyss bortglömda älskarinna entré, grevinnan Orsina (Petronella Barker). Åh nej, ett galet fruntimmer som drar uppmärksamheten från huvudpersonen, den vackra Emilia Galotti, så pinsamt! Men hennes roll som övergiven och bortglömd blir inte ett sorgligt skämt att skratta generat åt. Inte heller henne kan Marinelli kollra bort med sina ordvrängningar, och precis som med Claudia Galotti växer hennes ilska till en iskall vrede när hon förstår vidden av Marinellis och furstens intriger. Hennes längtan efter rättvisa och hämnd driver handlingen till sitt hemskt slut. För även den unga åtrådda Emilia Galotti (Kirsti Stubø) ser hur hon inte bara förlorat sin älskade greve Appiani (Kalle Malmberg) på grund av grevens åtrå, hon ser nu hur hon själv kommer att antingen bli förförd av fursten eller inlåst i kloster av sin far, och inget av det kommer att vara hennes eget val. Det enda val som helt och fullt är hennes eget är att ta sitt liv, som en protest och som en kvinnas hjältedöd inför ett övermäktigt öde. Det är tragiskt, men går inte att undvika.

Foto: Petra Hellberg

Pjäsen spelas utan paus i två timmar och en kvart. Det är bra, för då tappar man inte tempo, utan de intensiva scenerna följer tätt på varandra. Språket är ledigt men ändå seriöst, skådespelarna är bra, och historien av moral som bryts mot egenmäktiga krav på andra är full av intelligenta och tänkvärda diskussioner. Jag hoppas att fler tar sig tid att se den här kloka och spännande uppsättningen. Det är den absolut värd.

Länk till Stadsteaterns sida om Emilia Galotti

Ann Lislegaard i Marabouparken

Science fiction är temat för Ann Lislegaards utställning i Marabou konsthall. Till sina verk har hon låtit sig inspireras av kända och viktiga böcker och filmer inom genren. Hon skapar ljud- och bildinstallationer som det tar ett tag att sjunka in i, så det fåtal verk som konsthallen har samlat räcker gott för en djup upplevelse.

När man läser en sf-bok som beskriver fenomen vi inte har i vår värld, får man låta sin egen fantasi måla upp hur de fenomenen (mutationer, ett väsensskilt djur- och växtliv) ser ut rent fysiskt, som en bakgrund eller huvudingrediens i handlingen. Även om man under läsningen kan längta efter att se en film med de effekter man själv fantiserat fram, kommer den filmen samtidigt att bestämma åt oss hur allt skall se ut och fungera, ned till minsta detalj. Det är ju litet synd.

I Lislegaards animation Crystal Gardens har hon skapat filmsekvenser i svartvita och grå nyanser efter J.G. Ballards bok Kristallvärlden/The Crystal World. Det visas stycken ur boken, som beskriver hur djungeln och huset där huvudpersonen bor långsamt förvandlas till kristall. Växter och husinteriörer, men inga människor eller djur, visas av en kamera som flyter fram mellan rummen. Skuggor av det vandrande solljuset rör sig över det spartanska möblemanget, kristalleringsprocessen antyds. Inga strukturer förstörs, men det märks att något förvandlas. Man kan egentligen inte säga att det sker någon åverkan på byggnader eller växtligheten, inte förrän en stor hög av (snö?!) kristall bildas framför ett fönster. Det är hypnotiskt att sitta och titta på de flödande bilderna. De skapar en stämning som är en inramning och en fördjupning till det som berättas i textsnuttarna. Jag skulle gärna läsa hela boken på det viset. Då skulle jag kunna sjunka djupare in i handlingen, men ändå få bestämma själv över hur det egentligen ser ut.

En annan animation har som utgångspunkt Ursula K. Le Guins bok Left Hand of Darkness. Förbiflygande föremål, ringar som dras ut och roterar kring varandra, en androgyn människas dans och tecknade genomskärningsbilderna av genitalier skall berätta om ett universum där kön är något människan kan välja efter eget behag. Jag får inte handlingen och filmen att hänga samman, men faktiskt tycker jag om de sjok av rader ur texten som dyker upp, så tätt att det är oläsligt. De mångfaldigas och förtätas tills de för en stund liknar pubeshår. Det är den enda kopplingen till ett flytande genus som jag gör.

I hörlurar kan man lyssna på ljuden från filmen 2001: A Space Odyssey, som speedats upp, sträckts ut och komprimerats till 8 minuter och 41 sekunder. En ljudlig ton som i filmen måste varit en ominös bakgrundsmusik hörs ett par gånger, mänskligt tal som tjatter, och då och då en mening av hörbart tal som måste ha sparats och lagts på separat. Jag lyssnar efter om jag kan höra HAL säga "I'm afraid I can't let you do that, Dave", men om repliken finns med så missade jag den.

Det verk jag tyckte bäst om förutom Crystal Gardens är titelverket, Haunted. Tapping of the Fox Sisters. Det visar dörr på dörr ganska nära bakom varandra i en rad som försvinner ur fokus, animerade i svartvitt och grått, med tydliga linjer men litet kornigt så att de ändå ser verkliga ut. Dörrarna öppnas och stängs, hastigt eller långsamt, i sekvens eller helt slumpmässigt. Då och då släcks ljuset emellan dem, ibland i något som liknar en rörelse av mörker som kommer emot oss åskådare från dörrarna bortom ögats fokus. Ibland blixtrar det av urladdningar i mörkret emellan dörrarna. Kusligt, spännande, fantasieggande! Jag minns drömmar jag haft, och tänker mig att det visar andra dimensioner eller hela världar alldeles intill vår egen, som vi bara kan känna antydningar av.

Men så fel jag hade. Titeln och motivet är hämtat från den spiritistiska rörelsen, som för drygt hundra år sedan sysselsatte sig med att försöka tala med avlidnas andar. Plötsligt slocknande ljus, smällande i dörrar och knackningar i bord var de sätt som andarna använde sig av för att meddela sig. När jag läser Lislegaards förklaring ser jag kopplingen. Men jag tycker ändå bättre om min egen tolkning.

Utmaningen att först och främst hitta till Marabouparken, där jag faktiskt jobbade för tjugo år sedan, bidrog till helhetsupplevelsen. Ombyggnader och modernisering av infrastrukturen, och det tjocka snötäcket och de yrande snöflingorna, gjorde det till ett äventyr att hitta rätt, men det passade också till utställningens atmosfär. Helt underbart hemtrevlig var däremot restaurangen i konsthallen, med välkomnande möblemang och ljus, och riktigt god lunchmat. En dubbel belöning för oss som hungrar efter kultur.

Länk till Marabouparkens sida om Ann Lislegaard

Trettondagsafton på Stadsteatern

Nej, det är ingen diskbänksrealism, nästan ingen realism alls i pjäsen Trettondagsafton. Ännu en storm, ytterligare några skeppsbrutna som sköljs upp på stranden, romantik som bryter fram ur kaos, och förvecklingar och intriger. Det verkar inte bo så många i riket Illyrien, men hälften av dem är högadliga och förälskade i varandra, och ännu fler blir det när tvillingparet Viola och Sebastian (Sofia Ledarp) spolas i land, var för sig, ovetande om att den andra har överlevt.

Jag tycker jättemycket om scenografin, som visar ringen i en manege, omgiven av sexton eller sjutton höga vallmoblomster, och ljuset som skiftar styrka omärkligt ibland och djupnar till en seriös rödsvart skog av kärlek. Riktigt lika mycket tycker jag inte om kläderna, som består av fladdrande lapptäcken av gympabrallor, rutmönstrade tygsjok och blank brokad. Det passar i och för sig till berättelsen som är överlastad med förvirring och ödesdigra möten, men det får mig att längta efter de få personer som är litet mer diskret klädda i svart. Till och med efter Malvolio (Peter Haber), fast han är en sådan tråkmåns, och efter Fabian (Christer Fant) - han har dock en svart sidenbehå ovanpå den vita skjortan under sin svällande kostym.

Men allra mest längtar jag efter Olivia (Nadja Mirmiran), eftertraktad av hertig Orsino (Henrik Norlén) som hon avvisar, för att istället falla för flickan Viola utklädd till pojken Cesario. I en annan pjäs skulle hennes frasande svarta sorgklänning och krinolinen sydd av hundratals blommiga bikinidelar vara det mest extravaganta, men här är de stramhet och koncentration bland alla andra postmoderna (post-apokalyptiska) dräkter. Och flickan som bär dem, hon likaså! Olivias roll kan vara tråkig och otacksam i andra uppsättningar av Trettondagsafton. Det krävs en inbjudande regissör och en bra skådespelerska för att Olivia skall blomma ut som hon gör här. Nadja Mirmiran har den teatraliska styrka att hon med precisa gester kan skicka folk hit eller dit, kasta sig efter den hon älskar, gunga eller segla fram över golvet i sin vida kjol, och ändå ha så mycket självdistans och humor att det inte blir styltigt, bara läckert. Underbart!

Humor har vi annars i överflöd! Kanske litet för mycket och litet för fräckt ibland, men det får fart på föreställningen. Narren (Pia Johansson) har fått ta stor plats med all rätt, och trion Fabian, Tobias (Ralph Carlsson) och Andreas Blek af Nosen (Ulf Eklund) är ju för roliga! Alla kärleksförvecklingar är ju så otroligt osannolika att det är bra att de dränks in med humor. Och så bra att de inte går riktigt så hårt åt stackars Malvolio den här gången! Jag förstår att han varit en olidlig torrboll långt innan vi får se honom på scen, men jag tycker alltid litet synd om honom när han kommer i sina gula strumpor och tror att han skall möta kärleken...

Foto: Petra Hellberg

Men kärleken är det så många andra som får möta! Grattis till dem! Sådan tur att det blev några lyckliga par på slutet i alla fall. Och så bra alla spelar! Scenen är full av energi och glädje, och bra musik, och allt hakar i vartannat så väl. Shakespeares komedier är allt annat än högtidliga, de är vilda och glada och en fest för publiken, och det är det som Stadsteaterns Trettondagsafton spelar upp för oss.

Ovidkommande fotnot:
Jag är mycket nöjd med att det faktiskt blev på själva trettondagsaftonen som jag kom iväg för att se pjäsen! Inte för att datumet har någon betydelse för handlingen, men ändå.

Länk till Stadsteaterns sida om Trettondagsafton

Pereat Mundus av Leena Krohn

Håkan jobbar i ett forskarteam som sysslar med att spara över människors minnen till virtuella maskiner. Håkans medvetande har sparats över till en dator, och den nye Håkan har redan utvecklats och blivit mer intelligent än original-Håkan. Utan att få panik förnimmer original-Håkan en förskjutning av sin egen betydelse. Den nye Håkan uppmanar honom att släppa förankringen till sin köttsliga kropp, men Håkan tar avsked med orden:

- Det hinner jag inte nu. Min arbetsdag är slut.

Han får då det sakliga svaret:

- Adjö. Du trodde dig stå på evolutionens högsta pinne. Du trodde att stegen för alltid skulle vara så kort. Oj, det är en mycket flexibel stege. Tiden drar ut den som en girland. Den får allt fler pinnar, stegen reser sig allt högre.

Håkan är på väg att passeras av sin klon. Men Håkan är också en trädgårdsmästare i en värld som förbjuder alla växter utom nyttoväxter. Och en perfektionist på gränsen till vansinne. Han är en självsäker storebror, och en student engagerad i en rörelse för mänsklighetens frivillige utplånade. Och ett försöksdjur; en hybrid mellan människa, schimpans och get, med en rörande kärlek till poesi och klassisk musik. I berättelse efter berättelse dyker Håkan upp i ny gestalt, under nya förutsättningar och omständigheter. Det är underhållande och avväpnande att alla de här science fiction-historierna befolkas av en man/män med det prosaiska namnet Håkan.

En återkommande person som inte ändrar form är Doktor Keinolempi. Han är psykolog och ger terapi åt fobiker och patienter med sexuella problem. Men han vill inte möta dem utan tar emot deras frågor och besvarar dem via mail. Han behåller gärna den distansen, blir lätt irriterad på folks dumma problem och svarar dem gärna sarkastiskt. När Håkan vill diskutera jordens undergång frågar Doktor Keinolempi honom vilka bakomliggande trauman som orsakat de idéerna.

Varje berättelse är bara några sidor kort, men hinner vända alla begrepp upp och ned och skaka om Håkan på ett nytt sätt. Leena Krohn ritar snabbt upp ramarna för handlingen, och förlorar sig inte i detaljer. Men vad hon berättar och de lakoniska dialogerna ger precis lagom mycket information för att det skall svindla för ögonen. Jag är imponerad av Seija Torpenfält som har översatt från finska till en knivskarp och humoristisk svenska.

Fiat ars, pereat mundus säger någon i boken. Det betyder ungefär Skapa konst, låt världen förgå. 'ars' kan även betyda teknik. Så kan det gå, faktiskt.

Jag har en lista över böcker jag vill läsa, som jag har skrivit på i över tio år. Redan på andra sidan står Pereat Mundus av Leena Krohn. Jag hade sedan länge glömt vad det kunde vara för en bok. Döm om min förvåning när jag såg Pereat Mundus uppställd under science fiction i den eklektiska biblioteksfilialen intill röstbåsen i Kulturhuset i september! Jag lånade inte boken förrän i mellandagarna, för att ha gott om tid att läsa den och kunna lämna tillbaka den i tid. Men åh, så snabbt det gick att läsa den, alltför snabbt. Jag kunde inte hejda mig utan plockade upp boken så fort jag kom åt och läste tio-tjugo sidor till, som om jag plockade praliner ur en Aladdin-ask.

Vilken fantastisk bok, och vilken suverän författare Leena Krohn är! Den karga humorn och de självklara antagandena är perfekta inramningar till det som berättas, som ju är högst onormala händelser. Jag skall absolut leta reda på fler böcker av Leena Krohn. Jag är riktigt glad att hennes böcker finns på bibliotek så att fler kan få läsa dem och skakas om nästan lika mycket som Håkan.

Fler böcker av Leena Krohn:
Tainaron

Umbra: En inblick i Paradoxarkivet  

Bipaviljongen

Dollhouse

Efter Buffy the Vampire Slayer är vi många som älskar Joss Whedon för hans förmåga att skapa spännande historier om kampen mellan gott och ont, men där de mänskliga känslorna ändå förblir viktigast under alla övernaturliga hot och överraskningar som väntar. Jag hör inte till dem som saknar Firefly, hans westernserie i rymdmiljö som fick läggas ned efter bara en säsong, så jag tror inte att han är ofelbar. Men jag blev ändå nyfiken så fort jag fick höra om Dollhouse, serien han drömde ihop under en lunch med Eliza Dushku. Ett hemligt centrum med människor som programmerades in med nya personligheter och skickades ut på uppdrag, det lät som Alias men ännu bättre.

Eliza Dushkus roll som Faith i BtVS tyckte jag om så mycket att jag följde henne i den förbisedda (och nedlagda) serien Tru Calling. Hon är en mycket fysisk skådespelerska, men det är inte bara kroppslig styrka hon visar i Dollhouse under sitt kodnamn Echo. Jag låter kanske småförälskad när jag säger att jag tycker att hon är så vacker, med sina stora ögon och fylliga läppar som passar bra i såväl starkt rött läppstift som bubbelgumsrosa läppglans. På ett ögonblick kan hennes anletsdrag hårdna till förakt, men vad vi får se gång på gång när Dollhouse börjar är Echos oskyldiga, tillitsfulla blick när hon vaknar upp efter ett uppdrag, eller när hon programmerats att älska någon förbehållslöst.

Ja, till vad bokar man en "doll"? Självklart är det vanligaste av allt att en rik man beställer en vacker ung flicka. Men ofta inte (bara) till sina sexuella fantasier, utan väl så ofta för att få uppleva total hängivenhet och kärlek. Och äventyr. Vill du ha en flickvän att klättra i berg med för en dag, så får du en fysiskt stark tjej som älskar friluftsliv (och dig).

Varje docka har en handler, en övervakare som finns med i bakgrunden för att se till att uppdraget inte går snett. När uppdraget är över kommer övervakaren fram till dockan och säger att det är dags för hans/hennes "treatment". Varje docka är programmerad att lita på sin övervakare, och att villigt gå till sin behandling, vare sig han/hon är i aktivt eller passivt tillstånd. Tillsammans med sin övervakare återvänder dockan till dockhuset, sätter sig i en stol, får sin behandling - och vaknar upp utan ett endaste minne av vad som nyss har hänt. Det är hjärtskärande av flera anledningar att se Eliza Dushku dansa tillbaka till dockhuset medan hon berättar för sin övervakare Boyd att hon är kär, äntligen har hon funnit den äkta kärleken! Tio minuter senare är alla känslorna borta.

När dockorna inte är ute på uppdrag lever de ett stillsamt drönarliv i dockhusets harmoniskt inredda lokaler. De gör yoga, simmar och äter frukt. Och det är allt de vet om. De är mer oskuldsfulla än barn. De målar med vattenfärg och pratar om att jordgubbar är gott. Åh, det verkar som ett behagligt liv... så länge de kan lita på att de som har ett medvetande skyddar deras kroppar under uppdragen, och deras personligheter som är lagrade på annan plats.

Som sagt trodde jag att Dollhouse skulle bli en serie som fokuserade på de actionspäckade uppdragen som dockorna sändes ut på. Men snart märkte jag att det som hände "bakom draperiet", inne i dockhuset, var mer spännande än allt annat. Steg för steg uppdagades att Echo inte var den enda dockan, utan att hon hade några dockvänner i dockhuset, och därefter att dockhuset innehöll fler dockor än bara de vi fått se. Steg för steg uppenbarades även större och mer avancerade intriger och sidospår.

Till skillnad från andra manusförfattare, som slänger in några mystiska händelser för stämningens skull, och fläskar på med fler mysterier för att slippa lösa de första gåtorna, kan man lita på Joss Whedon. Fastän han säger att han hittade på mycket längs vägen i DVD:ns extramaterial, vet man att han har en plan från början, att han tar upp trådar ända från de allra första avsnitten och knyter ihop dem på slutet. Det finns några saker jag funderar på, mest av allt förstås hur tekniken med att kopiera och radera minnen och placera in nya i hjärnan kan fungera. Men det var lätt för mig att bara acceptera det som en förutsättning för serien, för i övrigt hängde logiken ihop väldigt väl.

Skådespelarna till de viktigaste rollerna i serien är otroligt väl utvalda. Fastän jag känner igen dem från andra TV-serier finns det inget tvivel om deras roller i Dollhouse. Harry Lennix, som spelade den amerikanske presidenten i Little Britain USA, är stadig i rollen som Echos övervakare. Tahmoh Penikett var en av mina favoriter i Battlestar Galactica, och jag var glad att se honom i Dollhouse. Som polisen Paul Ballard som söker efter sanningen i ryktena om Dollhouse var det meningen att han skulle förpassas ut efter ett avsnitt, men precis som i BSG älskade kameran Penikett så mycket att han fick stanna och bli en viktig del i persongalleriet.

Jag tyckte aldrig om Amy Ackers roll som nipprig allt-i-allo-vetenskapskunnig i Angel, men som Dr. Saunders i Dollhouse är hon skarp, hård och litet skrämmande. Det gillar jag. Från Firefly glider sedan Alan Tudyk in i en viktig roll. Enver Gjokaj hade jag aldrig sett på TV förut, men efter Dollhouse vill jag se mycket mer av honom! Både han och hans roll utvecklas fantastiskt under serien, och det är ett rent nöje. (En av anledningarna till den här namedroppingen är att ni skall slippa slå upp personerna på imdb.com och råka ut för spoilers.)

I DVD-boxen finns pilotavsnittet till Dollhouse. Det heter Echo och visades aldrig på TV. Som tur var såg jag det inte förrän sist, efter att jag sett hela första säsongen och alla extrascener som jag sög i mig som godis. De viktigaste scenerna från piloten användes på nödvändiga ställen under säsongen, och på så sätt fick en del av bihandlingarna utvecklas långsammare och bli större och bättre överraskningar. Jag har aldrig orkat se extramaterialet ens till de andra serier jag älskar, men efter första säsongen av Dollhouse kunde jag bara inte få nog. De bortklippta scenerna innehåller sidohistorier som det inte alltid blev något av, men som ändå ger fördjupning åt ramhandlingen.

Som sagt, del två. Jag hade trott att Dollhouse skulle handla om uppdragen och de skickades ut på. Och i säsong två var det just så det blev. Uppdragen blev mer och mer fantastiska: Echo gifter sig! Echo har ett barn! Man tog också in ännu mer spännande gästskådespelare: Keith Carradine, Alexis Denisof, Summer Glau och den ende mannen i BSG som är mer attraktiv än Tahmoh Penikett, nämligen Jamie Bamber - tackfördettackfördet! Men efter de knivskarpa och oroande kontrasterna i första säsongen, och den perfekta balansen mellan oskuld och cynism, kunde inte de första avsnitten av säsong två nå upp till samma höjder. Det är orättvist. Hade jag inte haft säsong ett att jämföra med, skulle jag utan tvivel varit klistrad vid rutan, för andra säsongen av Dollhouse är ändå mycket bättre än det mesta som visas på TV idag.

Men snart var jag fast igen. Kaoset i säsong två medförde nya utmaningar, och nya konspirationer att försöka undergräva. Mer av dockhusets struktur och bakgrund förklaras och utforskas, och den glimt vi fick av framtiden, är den verkligen sann? Vad kan vi göra för att stoppa apokalypsen?

Under en intensiv december såg jag upp till två avsnitt nästan varje dag av Dollhouse. Serien som jag längtat efter så länge visade sig vara ännu bättre än jag vågat hoppas på. Hela tiden visste jag om att den redan var nedlagd, och att två korta säsonger vad allt jag hade att få. Efter att ha följt serien till slut är jag omtumlad och nöjd. Tack vare att jag nogsamt undvikit spoilers fick jag nya överraskningar varje dag, i en väl uttänkt historia som hängde ihop i alla detaljer. Serien fick ett värdigt slut, och stämningen i Dollhouse kommer jag inte att glömma på länge än.

- Did I fall asleep?
- For a little while.
- Shall I go now?
- If you like.