När man läser en sf-bok som beskriver fenomen vi inte har i vår värld, får man låta sin egen fantasi måla upp hur de fenomenen (mutationer, ett väsensskilt djur- och växtliv) ser ut rent fysiskt, som en bakgrund eller huvudingrediens i handlingen. Även om man under läsningen kan längta efter att se en film med de effekter man själv fantiserat fram, kommer den filmen samtidigt att bestämma åt oss hur allt skall se ut och fungera, ned till minsta detalj. Det är ju litet synd.
I Lislegaards animation Crystal Gardens har hon skapat filmsekvenser i svartvita och grå nyanser efter J.G. Ballards bok Kristallvärlden/The Crystal World. Det visas stycken ur boken, som beskriver hur djungeln och huset där huvudpersonen bor långsamt förvandlas till kristall. Växter och husinteriörer, men inga människor eller djur, visas av en kamera som flyter fram mellan rummen. Skuggor av det vandrande solljuset rör sig över det spartanska möblemanget, kristalleringsprocessen antyds. Inga strukturer förstörs, men det märks att något förvandlas. Man kan egentligen inte säga att det sker någon åverkan på byggnader eller växtligheten, inte förrän en stor hög av (snö?!) kristall bildas framför ett fönster. Det är hypnotiskt att sitta och titta på de flödande bilderna. De skapar en stämning som är en inramning och en fördjupning till det som berättas i textsnuttarna. Jag skulle gärna läsa hela boken på det viset. Då skulle jag kunna sjunka djupare in i handlingen, men ändå få bestämma själv över hur det egentligen ser ut.
En annan animation har som utgångspunkt Ursula K. Le Guins bok Left Hand of Darkness. Förbiflygande föremål, ringar som dras ut och roterar kring varandra, en androgyn människas dans och tecknade genomskärningsbilderna av genitalier skall berätta om ett universum där kön är något människan kan välja efter eget behag. Jag får inte handlingen och filmen att hänga samman, men faktiskt tycker jag om de sjok av rader ur texten som dyker upp, så tätt att det är oläsligt. De mångfaldigas och förtätas tills de för en stund liknar pubeshår. Det är den enda kopplingen till ett flytande genus som jag gör.
I hörlurar kan man lyssna på ljuden från filmen 2001: A Space Odyssey, som speedats upp, sträckts ut och komprimerats till 8 minuter och 41 sekunder. En ljudlig ton som i filmen måste varit en ominös bakgrundsmusik hörs ett par gånger, mänskligt tal som tjatter, och då och då en mening av hörbart tal som måste ha sparats och lagts på separat. Jag lyssnar efter om jag kan höra HAL säga "I'm afraid I can't let you do that, Dave", men om repliken finns med så missade jag den.
Det verk jag tyckte bäst om förutom Crystal Gardens är titelverket, Haunted. Tapping of the Fox Sisters. Det visar dörr på dörr ganska nära bakom varandra i en rad som försvinner ur fokus, animerade i svartvitt och grått, med tydliga linjer men litet kornigt så att de ändå ser verkliga ut. Dörrarna öppnas och stängs, hastigt eller långsamt, i sekvens eller helt slumpmässigt. Då och då släcks ljuset emellan dem, ibland i något som liknar en rörelse av mörker som kommer emot oss åskådare från dörrarna bortom ögats fokus. Ibland blixtrar det av urladdningar i mörkret emellan dörrarna. Kusligt, spännande, fantasieggande! Jag minns drömmar jag haft, och tänker mig att det visar andra dimensioner eller hela världar alldeles intill vår egen, som vi bara kan känna antydningar av.
Men så fel jag hade. Titeln och motivet är hämtat från den spiritistiska rörelsen, som för drygt hundra år sedan sysselsatte sig med att försöka tala med avlidnas andar. Plötsligt slocknande ljus, smällande i dörrar och knackningar i bord var de sätt som andarna använde sig av för att meddela sig. När jag läser Lislegaards förklaring ser jag kopplingen. Men jag tycker ändå bättre om min egen tolkning.
Utmaningen att först och främst hitta till Marabouparken, där jag faktiskt jobbade för tjugo år sedan, bidrog till helhetsupplevelsen. Ombyggnader och modernisering av infrastrukturen, och det tjocka snötäcket och de yrande snöflingorna, gjorde det till ett äventyr att hitta rätt, men det passade också till utställningens atmosfär. Helt underbart hemtrevlig var däremot restaurangen i konsthallen, med välkomnande möblemang och ljus, och riktigt god lunchmat. En dubbel belöning för oss som hungrar efter kultur.
Länk till Marabouparkens sida om Ann Lislegaard
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar