måndag 17 januari 2011

Den siste greken av Aris Fioretos

De kvinnor som blev kvar i Grekland började föra bok över dem som flyttat till andra länder och dött där. Så många livsöden och vardagsdetaljer om människor som varken var kungar eller hjältar, men som inte får glömmas ändå. Från kartotekskorten med fakta noggrant utsållade från rykten kan man sammanställa en livshistoria till Encyklopedin över utlandsgreker, en encyklopedi som sprids och trycks på tryckerier runt om i världen när tillfälle ges.

Kartotekskorten dyker upp i början på boken Den siste greken, i händerna på människor vi ännu inte hunnit lära känna. Från fragmenten kan man sammanställa ett helt liv, och inte bara livet för en man, utan för hans mor, far, mor- och farföräldrar och närmaste vänner. Som kort som vänds upp ett efter ett, men sömlöst berättat, glider historien till fördrivandet från Smyrna 1922, eller till händelser i Jannis Georgiadis' barndomsby Áno Potamiá, men alltid går den åter till "nutid", 1960-talets Småland dit Jannis kommit som gästarbetare.

Varje scen, vare sig det är en het dag på ett kafé i Grekland eller en tidig morgon vid en frusen sjö i Sverige, känns tydligt för mig med alla mina sinnen. Men kanske är det för att scenerna växlar så omärkligt från en tid till en annan att jag får svårare att hålla isär människorna det handlar om. På första uppslaget finns ett familjeträd uppritat, men jag tappar bort mig ändå. Det är nog därför, tillsammans med en nivå på berättarspråket som inte fångar mig, som gör att jag inte engagerar mig i personernas öden.

När det är hundra sidor kvar av boken känns det som att berättelsen för ett tag fokuseras. Kartotekskorten från de första sidorna dyker upp igen, och allt utkristalliserats i scenen som avbildas på bokens omslag: den stilige mörkhårige mannen med en krocketklubba i handen. Men intresset räckte inte till slutet, tyvärr. Det kanske låter fantasilöst, men jag önskar att historien hade berättats kronologiskt, och med ett mer stringent språk. Nu har jag ju önskat bort det som gör boken unik! Så dumt av mig. Men Den siste greken var visst inte rätt för mig. Däremot var den rätt för Hermia, som har skrivit om hur mycket hon tyckte om boken. Låt inte mig sitta med sista ordet, ge det till Jannis Georgiadis!

6 kommentarer:

  1. Jag har varit nyfiken på vad du skulle tycka om den! Minns jag var väldigt översvallande men också att kronolgin inte var helt enkel -fast jag köpte konceptet. Det är ingen bok jag idag skulle kunna redogöra handlingen för, har spridda detaljer kvar i minnet. Annars skulle det väl mest bli som i Proustsketchen... ;)

    Är också nyfiken på dina upplevelser av Aten fast du kanske inte varit där än?

    SvaraRadera
  2. Jag tycker att du förklarade väldigt väl vad du tyckte om med boken, så därför hoppas jag att man ser både din och min sida av saken! Något kan vara bra men bara inte falla i ens egen smak.

    Det är nästa vecka jag åker till Aten! Den siste greken har bidragit med en liten bit till mina förberedelser. :) Jag har fått en känsla för landets 1900-talshistoria och vad den kan ha betytt för människorna. Det är en början i alla fall!

    SvaraRadera
  3. När jag läste den här boken förra året vet jag att jag tyckte om den! Tyvärr kommer jag inte riktigt ihåg vad det vad som verkligen fängslade mig så kanske var den inte allt för minnesvärd men jag har för mig att jag helt enkelt fattade tycke för Jannis!

    Håller med om att kronologin var rörig så jag har för mig att jag vände tillbaka bladen då och då för att komma ihåg sammanhangen.

    Härligt att få lite sol som omväxling - ha det gott i Grekland!

    SvaraRadera
  4. Tack, Åsa! En allmänt sympatisk historia och en god stämning i en bok kan man ju minnas länge efteråt.

    SvaraRadera