Kulturella höjdpunkter maj 2009

Utan att jag har hunnit märka det så har det gått en månad till! Avslutning av vårt projekt på jobbet och två tentor i ryska har gjort att jag knappt hunnit stanna upp och hämta andan, men jag är glad att jag har skrivit ned allt fint jag har varit med om, så att jag kan se tillbaka på det nu.

Bästa bok

Delad guldplats till Smärtans ministerium av Dubravka Ugresic och Ebenholts av Ryszard Kapuściński. Böckerna har det gemensamt att de berättar om liv och erfarenheter som är mycket annorlunda än mina, och att de är riktigt välskrivna och bra.

Bästa film

Låt mig falla till föga för såväl mina nörd-intressen som mina hormoner, och ropa WOLVERINE! Läckra specialeffekter, stora byggnader som sprängs och rasar så att marken skakar, intensiva strider man mot man (och järv mot järv) och så Hugh Jackmans bara överarmar. Oh ja.

Bästa konsert

Äntligen fick jag höra Jean Michel Jarre live.

Bästa utställning

Jan Håfström på Liljevalchs Konsthall.

Bästa teater

Båda gästspelen på Dramaten från Finland: Caligula och Aska.

Nu är det sommar, och kulturutbudet framöver kommer att variera. Lässtunder i parken kompenserar att teatrarna och konserthusen snart stänger för säsongen. Det kommer många fler tekniktäta storfilmer för oss som hellre sitter i biomörkret än i solen (ibland). Jag kommer att resa bort i juni-juli, och förstås leta upp kulturen där jag är, men jag kommer inte att hinna uppdatera här lika mycket.

Jag vill gärna höra om alla ni andra har kunnat avstå några av de ljuvliga försommarkvällarna för kulturupplevelser i maj!

La traviata på Operan

Verdi, Verdi, Verdi! Jag älskar hans operor. Underbara melodier med omisskännligt verdiska tongångar, som fångar känslorna i den gripande handlingen. Violettas sorgliga öde i La traviata var en historia ur Verdis samtid, ja, nästan direkt ur hans eget liv. Att flytta handlingen till modern tid är helt rätt. Allt går inte att föra över till nutid, men tillräckligt mycket för att det skall kännas nära. Violetta (Maria Fontosh) kan försörja sig på att umgås med rika män, men det är ett krävande liv och kommer inte att hålla för alltid, särskilt inte som det förvärrar hennes sjukdom och steg för steg för henne mot döden. Fest-scenerna är degenererade och lyxiga, men jag tycker att operakören låter ofokuserad och kunde artikulera tydligare.

Den unge Alfredo Germont (Jonas Degerfeldt) faller för Violetta, och för första gången i sitt liv vågar hon tro på en äkta kärlek som kan finnas för henne också. De lämnar Paris' ytliga nöjesliv för att leva tillsammans. Jonas Degerfeldt sjunger Alfredos kärleksförklaringar så innerligt - det är äkta känslor och äkta lycka för Violetta.

Jag tycker om att det inte finns några beräknande skurkar i La traviata. Ondskan kommer inte från en persons illvilja, utan från folkets skvaller och från Violettas dödliga sjukdom, förstås. Alfredos far Giorgio Germont (Karl-Magnus Fredriksson) kommer till den lantliga lyckan för att be Violetta att ge upp sin kärlek till hans son; så länge de två är tillsammans faller en skugga på Alfredos oskuldsfulla systers rykte. När Violetta förstår att valet står mellan hennes egen lycka under tiden fram tills hon dör, och lyckan för en ung kvinna som hoppas på ett hedersamt liv, väljer hon att offra sin sista tid av glädje, fastän det krossar hennes eget hjärta.

Giorgio Germont ser inte ned på Violetta, utan ber henne om den stora uppoffringen med sympati i rösten. Jag trodde inte att Maria Fontosh kunde sjunga vackrare än i den gripande duetten med honom. Men i den sista akten, när allt är förlorat, ljuder hennes sorg så vackert och så smärtsamt på samma gång. Det är inte rättvist att operan slutar när tårarna rinner nedför mina kinder, men jag vill inte vara utan en enda ton eller en enda känsla som Verdi bjuder på, hur sorglig den än är.

Länk till Operans sida om La traviata

Smärtans ministerium av Dubravka Ugresic

En sak jag tyckte om med att bo i södra Tyskland var att man så lätt kunde ta bilen eller tåget till ett annat land. Hela Europa låg på ett avstånd av en dagsresa eller två. Men den närheten är en källa till förvirring och alienation för de ex-jugoslaver som samlats i till exempel Amsterdam under och efter sönderfallet och inbördeskriget i hemlandet. Bokens huvudperson Tanja Lucic upplever Holland som ett dockskåp, där allt skall vara förenklat, prydligt, gulligt och ofarligt, och kontrasten mot det gamla landet blir både genomgripande och svårgripbar för människorna som har kriget och hatet i färskt minne.

Tanja, som även är bokens berättare, får arbete som lärare på en kurs i jugoslavisk litteratur på universitetet. Kursen drar till sig en intresserad holländska, men i övrigt främst unga människor från de forna jugoslaviska länderna. Många av dem har tillfälliga uppehållstillstånd och behöver kursen som en anledning att förnya den; som ett enkelt sätt att tjäna universitetspoäng på något de redan känner till. Men också som ett sätt att minnas och diskutera den barndom och den skolundervisning som syftade till att ena de länder som nu slagit sig fria från varandra. Även om studenterna har olika sätt att förhålla sig till sin historia, uppstår det tack och lov sällan allvarliga konflikter dem emellan på lektionerna. När de diskuterar godissorter och den blå-vit-rödrandiga plastväska som de skämtsamt kallar för Balkans resväska, är det som att de försöker hålla samman sig själva och få fotfäste i livet. En del av dem uttrycker sig hellre på holländska eller
engelska än på sin variant av det gamla språket.

Den här sammanhållande funktionen är viktig även för Tanja. Under den första terminen kan hon arbeta med att få fäste i Amsterdam, och samtidigt känna att hon gör något viktigt för andra människor i samma situation. Boken fylls av hennes ibland bitande observationer av landsmännen hon ser i staden: de hukar vid kafébord, ser ut att ha en ständig örfil klistrad vid kinden, och klappar om varandra med ord, prat, småprat, trivialiteter. Hon verkar lugn när hon berättar, men det ligger en oro under ytan som kanske aldrig kommer att kunna stillas.

Till universitetskurser hör kursutvärderingar. Inför den andra terminen får Tanja veta att en av studenterna har klagat på att de inte gjort något konkret på lektionerna. Hennes bräckliga, knappt fungerande liv får sig en stöt, och under den andra terminen tvingar hon sig själv att höra upp med vänskapen med studenterna och vara en sträng lärare för dem. Det är inte den enda motgång Tanja och de övriga får vara med om; misslyckanden och besvikelser kommer slag i slag. Jag må låta cynisk när jag säger det, men jag tycker att det är rätt att historien tar den vägen. Det här är inte en berättelse som kan sluta i rosenrött; alltför mycket ont har skett på vägen och människor kan inte glömma det de har varit med om - då skulle de inte bli lyckligare utan bara tommare inuti och falska. Men ändå gör Ugresics svala språk att sorgerna blir hanterbara; som om man tagit ett lugnande piller, kan se och inse vad för arbetsamt man varit med om, men ändå inte låta det drabba en och slå ned en. Det är inte en styrka som driver framåt, det är en anpassning driven av en vilja att överleva. Den smidigheten är starkare än att kasta sig framåt och vidare med kraft.

Karlsson på Brunnsgatan Fyra

Blenda Karlsson (Mirja Burlin) kommer till sjukhuset för att bli omhändertagen. Men kvinnan som tar emot henne har visserligen en sjuksköterskemössa, men kritstrecksrandig kostym, slips och tre portmonnäer i ett band över axeln. Hon är ifrågasättande och avvisande, för hon (Lina Englund) är ditsatt som Spärrvakt idag. Lilla Karlsson som så gärna vill träffa Husläkaren, doktor Ignell (Staffan Göthe).

I programbladet står monologen som inleder Husläkarens första uppdykande på scenen. Läser man bara orden så verkar han så sympatisk! Men när han dyker upp och säger exakt samma ord, låter han torr och distanserad. Jo, han har emmpati med sina patienter och vill få ordning på deras liv, men på samma sätt som han nämner att han förbiser sin ångest för att kunna arbeta vidare, så lägger han band på sina känslor för att kunna vara effektiv.

Kanske är Karlsson Husläkarens frånvarande fru, som försvann för några år sedan? Men nu är han gift med Spärrvakten. Hon kokar av undertryckta känslor, men äktenskapet verkar kallt och formellt. Fast på något sätt verkar Karlsson för ett tag ha blivit deras lilla barn...

Scenografin med de svängande spegelklädda väggarna blir en riktigt bra bakgrund när föreställningen avslutas i toner. De tre personerna sjunger både snabba och långsamma melodier, och väggarna svänger i takt med musiken. Alla sångerna och replikerna beskriver ensamma människor som inte får kontakt med varandra. Ändå sitter jag och småler genom hela föreställningen, åt Kristina Lugns känsla för situationer och för vad hon kan utvinna ur ganska vanliga ord i nya kombinationer. De senare åren har jag tyckt att flera av Kristina Lugns nyskrivna pjäser inte har haft den humor och det hjärta som hennes bästa pjäser har, men i Karlsson lyser det igen.

Länk till Teater Brunnsgatan Fyra

Jan Håfströms Mörkrets Hjärta på Liljevalchs

I de sista skälvande timmarna som utställningen är öppen, går jag och ser Mörkrets Hjärta, verk av Jan Håfström, på Liljevalchs konsthall. Jag har tyckt om hans Mr. Walker-bilder länge, och här får de möjlighet att ta större fysisk plats och form, de såväl som andra verk av Håfström.

Vi får se förstudier i litet format för de stora verken som täcker väggarna i andra rum. Vi får också se barnteckningar av Håfström: pappersark fyllda med serierutor och noggrant ditplitad text. Historierna utspelar sig bland cowboys eller i exotiska miljöer. En del av dem innehåller nästan ingen dialog och inga förklaringar; en försmak av de förstorade serierutor i den vuxne konstnärens värld som får tala för sig själva.

I ett av rummen har en exotisk miljö ur Mr. Walker-världen fått växa ut i nästan full skala: en ö modellerad efter den kända Toten Insel, här med en inbjudande låg trappa som leder vidare till några diskreta dörrar... vart? Det röda ljuset i scenografin skapar en mystisk stämning. På väggarna i resten av rummet finns Mr. Walker i flera upplagor, ett antal förskräckta eller flyende kvinnor, skummisar i lastbil, urtidsdjur, ett antal lösa kroppsdelar och andra ingredienser till ett spännande äventyr. I en annan sal visas ett bildspel där besökare på en webbplats kopplad till utställningen fått använda de uppvisade bild-delarna för att skapa egna Håfström-verk. Och så en projicerad Mr. Walker som rusar över väggen i olika färgsättningar då och då.

De stiliserade serietidningsrutorna saknar inte personlighet. I fyra stora målningar av Mr. Walker finns det två profilbilder som vid en snabb blick är exakt likadana. Ser man efter noggrannare har den ena av dem en något uppdragen mungipa; litet mer av ett leende än den andre.

Förutom Mr. Walker-sviterna visas hans kända och nu trettio år gamla målning Farmor, där fotot av en kär gammal kvinna målats av så att ansiktet mest liknar en hotfull mask. Fotoförlagan finns på annan plats i utställningen. Som någon som som barn som ibland blivit skrämd av gamla släktingars rynkiga ansikten räknar jag det som ett litet sympatidrag; äldre människor är inte alltid vackra och levnadsvisa. Eller inte bara. En större installation, återskapad från Malmö konstmuseum, behandlar döden, på ett sätt som jag kanske inte helt förstår men som känns väldigt intressant att se i sin egen rätt.

Mer och mer dyker också stiliserade dödskallar upp i konstverken. Hittills har jag bara fascinerats av deras form och inte fått grepp om vad de kan betyda. Men när jag har läst igenom den fylliga och prisvärda utställningskatalogen kanske jag får mer förståelse. Konstverkens yta är intressant nog, men jag känner på mig att det finns mycket mer därunder.

Länk till Liljevalchs sida om utställningen

Du är alltså svensk? av Lena Andersson

Fatima har kommit till Sverige från ett annat land och slussas genom myndigheter för att få ansöka om ett jobb. På oklara grunder hamnar hon hos regeringen och får jobb som vaktmästare hos statsministern. Alla hon möter spottar ur sig klichéer och bjuder på kaffebröd. Alla låter korkade, skruvade så långt in i politisk korrekthet att de inte kan säga något vettigt, och inte heller Fatima blir mer än en stereotyp. Det skall kanske försöka vara så absurt att det är roligt, men det är det inte.

Det enda som blir litet intressant är när någon får säga mer än varannan mening i en av alla goddag-yxskaft-dialoger, och litet personlighet lyser fram. Även det som glimtar fram av bokens kärlekshistoria, såväl förälskelsens glöd som den olyckliga kärleken, blir mänskligt och något mera intressant. I övrigt är boken så tondöv och uppfylld av sin egen busighet att den blir lika löjlig som maktfigurerna den försöker driva med. I mitten av boken är det också bortglömt att den nya humana lagstiftningen i början av boken krävde att man skall kalla tyskar för deutschare. Jaha, så det var bara en skojig grej som skulle roa för stunden.

Som en överraskning kommer den sista delen av boken; statsministerns kvarlämnade anteckningar från tiden som beskrivits. Plötsligt framstår den stilige statsministern som reflekterande och sympatisk, efter att ha betett sig ansvarslöst och själviskt mot Fatima. Jag förstår inte ens om det är meningen att han skall verka intelligent, eller så satiriskt att jag inte ser mellan raderna. Det hjälper i vilket fall som helst inte det här självgoda stolpskottet till bok.

Fler böcker av Lena Andersson:
Var det bra så?
Duck City

Mellanrum på Stadsteatern

Scenen är ett typiskt hotellrum, och vi vet att det är i London och att paret som sitter där har kommit dit på semester. När man har ledigt brukar problemen och grälen bubbla upp. Nu är det kanske undermedvetet det som paret önskat sig; att lufta det som trycker dem och kanske komma närmare varandra igen. Den idén till en pjäs är riktigt bra, men jag blir så hemskt missnöjd med vad jag får se.

Replikerna bollas som ett enerverande klapp-klapp-spel mellan Johan Rheborg och Gunilla Röör. Under den första minuten funderar jag på hur det skulle ha blivit om dialogen fått flyta fram mer eftertänksamt och inte så putslustigt. Pjäsen skulle ha blivit dubbelt så lång, men publiken hade nog skrattat lika hysteriskt ändå. På det intensiva gnäggandet i salongen verkar det som att det är buskis man vill ha. Det finns passager i texten som är mer lyhörda för hur människor pratar med varandra, men det mesta låter barnsligt och irriterande. Jo, säkert finns det par som talar förbi varandra så här. Men i det här sammanhanget leder det ingenvart.

En annan sak som känns fel är att det blir replikerna som får driva handlingen framåt, till synes slumpmässigt. Då och då kommer ordväxlingar där någon av personerna avslöjar rädslor och önskningar, eller där de försöker närma sig varandra, men de blandas snabbt bort med nya nonsensrepliker.

Av Jonas Karlssons tidigare pjäs Nattpromenad och novellsamlingen Det andra målet har jag förstått att han tycker att bygga upp en osann fasad som sedan raseras av en överraskande vändning. Så även här. Men i Mellanrum blandas det småkluriga slutet även upp med new age-flum i värsta Paolo Coelho-stil. Jag får anstränga mig hårt för att inte sucka ljudligt.

I want this hour of my life back.

Länk till Stadsteaterns sida om Mellanrum

Coraline i 3D

Vilken saga Neil Gaiman har skrivit! Den är som gjord för att animeras, och helst av en så begåvad regissör som Henry Selick, och allra helst i 3D. Inledningsscenen är magnifik; närbilder på grovt tyg, stoppning, nål och tråd och alla detaljer som skapar en nästan levande docka är så realistiska att det kliar i fingrarna efter att få stryka över dem.

Coraline Jones och hennes föräldrar flyttar in i ett rosa hus på en liten enslig plätt. I det tjusiga huset bor redan flera roliga hyresgäster, men Coralines föräldrar är så upptagna och tjuriga att de knappt tittar åt sin dotter. Coraline är tuff och påhittig, och drar runt i huset för att hitta alla spännande vinklar och vrår. En övertapetserad liten dörr i vardagsrummet hittar hon! Och en nyckel som passar till låset. Mitt i natten väcks hon av en dansmus som skuttar före och visar: nu är dörren inte igenmurad längre.

En tunnel öppnar sig mot ett hus och en familj som ser ut som Coralines hus och familj, men allt är mycket bättre. Föräldrarna är gladare, lagar god mat och bryr sig om sin lilla Coraline. Det är magi i luften! Taklampan kan erbjuda goda smoothies, i trädgården odlar pappan vackra levande växter som verkligen är levande. Allt är precis som Coraline skulle kunna önska, förutom att det är litet konstigt att både människor och djur har ditsydda knappar istället för ögon. Det finns till och med en version av den snacksalige grannpojken Wybie, men den här killen kan inte prata. Coraline tycker det är toppen, men jag tycker att det börjar bli kusligt. Och kusligare blir det.

För att Coraline skall få stanna och trivas för alltid vill förstås den Andra Mamman att hon skall byta sina ögon mot knappögon. Det är inte ett val hon bara kan tacka nej till och gå hem i lugn och ro, nej, så lätt går det inte. Den Andra Mamman vill inte höra ett nej och börjar skrämmas och hålla kvar Coraline med tvång och hot. Nu blir det mer och mer otäckt. Att komma ur den Andra Mammans våld kräver list och hjälp från oväntat håll.

Som sagt, animeringen är perfekt för att skapa magin som berättelsen är fylld av. Jag blir litet störd på Coralines tjuriga underbett och sidsnörpta mun. Barn på film kan spela så illa sockersött att jag blir irriterad, och tydligen kan animerade barn också spela över! Men när historien tar fart blir det ingen tid att vara gullig. Vilken fantasi, vilka detaljer, vilken saga! Och i 3D är den så verklig att jag vill sträcka ut handen och ta en tuss sockervadd.

Don Carlos på Dramaten

Bente Lykke Möller har klätt hela ensemblen som regissören, Staffan Valdemar Holm. Grå skjorta, litet för stor grå kavaj, byxor i en annan grå nyans och litet säckiga. Det var ju en kul idé, men det borde stannat på idé-stadiet. Pjäsen ifråga tillför det inget, snarare tvärtom. Därtill är Dramatens stora scen helt kal. Det är också tråkigt, inte innovativt. Tillsammans med den förvirrade ljussättningen blir det en ointressant inramning till pjäsen.

Så till själva historien, då. I centrum står den unge Don Carlos (Andreas Rothlin Svensson) och hans hopplösa kärlek till Elisabet av Valois (Nina Fex) som nu har gift sig med hans far, Kung Filip av Spanien (Örjan Ramberg). Därtill hotas kungens rike att slitas sönder av inre och yttre spänningar. Men åh. Kärlekshistorien har ingen glöd. Mer hetta har en annan olycklig älskande, Prinsessan av Eboli (Gunnel Fred) men hennes fysiska utlevelse blir malplacerad i den sterila, grå miljön. Och Örjan Ramberg som kan vara magnifik - den här kungen är fladdrig och gnällig. Den makt han har och utövar godtyckligt är skrämmande, men syns inte i hans gestalt.

Men det finns en enda anledning till att jag inte gick hem i pausen, och det är Markisen av Posa, den egentliga huvudrollen, som spelas av den underbare Johan Holmberg. Från sin första scen till sin sista fyller han rollen med intelligens och känslor. Hans roll är egentligen att berätta om intriger och skapa strategier, och i fel händer kan det bli hur platt och tråkigt som helst. Men Johan Holmberg bär rollen och hela pjäsen i sin gestaltning. Vad prinsen säger visar han i sin kropp, med sitt eftertänksamma tal, en liten paus och en uttrycksfull min.

Jag blir mer och mer övertygad om att Johan Holmberg är en av landets allra mest begåvade skådespelare med sin stillsamma kompetens. Aldrig ett överspel, aldrig ett ord utan uttryck, aldrig en känsla utan tanke. Jag är glad att han inte behövde kliva in i någon av de uttalade huvudrollerna. Det enda som är litet synd är att han får alla andra på scenen att framstå som halvpubertala egoister som jag tappar såväl sympati som intresse för. Men för den här krävande och drivande rollen är Johan Holmberg rätt man på rätt plats, och det är jag så tacksam för.

Länk till Dramatens sida om Don Carlos

Jean Michel Jarre i Stockholm

Det kvittrar av fejkade mobiltelefonsignaler som bakgrundsmusik. Ljudet stegras tills det stängs av, ljuset dämpas och JMJ och hans tre medmusikanter smyger in. En triangel av vitt ljus projiceras vid scenkanten. Först syns en hälsande hand, sedan hela mannen, spelande Industrial Revolutions Overture på en synt hängd över axeln.

Ännu pampigare blir det när Magnetic Fields drar igång. De blågula fanorna som strålkastarna skapar, är de för att hedra Sverige? Tack i så fall! Det var fint! Efter ett nummer från Oxygene ställs det fram en theremin som Jarre improviserar på. Det är ett spännande instrument med fascinerande ljud, men det är väldigt svårt att spela fram en intressant melodi på det. Det blev inget höjdarnummer.

Om jag hörde rätt på de smattrande luftbubblorna så kom ytterligare en fin Oxygene. Sedan dämpades belysningen igen, en vertikal grön laserstråle reste sig från scenens mitt och delade sig i spelbara strängar. Rendez-Vous! De mäktiga tonerna känns i magen. Mellan varje parti i musiken steg laserharpan en oktav, vilket illustrerades med en snygg svängning av de projicerade strålarna. Efter varje låt slänger Jarre upp en knytnäve i luften i en segergest och tar ett välförtjänt skutt.

Jag kände faktiskt inte igen låten som kom efter, men jag tyckte om den liksom kontrasten mellan de feta röda strålkastarna och de tunna vita laserstrålarna. Souvenir of China som följde är inte en av mina favoritlåtar, och här lät den litet mer solemn än på skivan och till och med litet tråkig. Men det gjorde inget. Strax kom en ny Magnetic Fields med driv och engagerande melodi. Oxygene V som kom därefter lät smått orientalisk i scenversionen, och ackompanjerades av ett kaleidoskopsliknande ljusspel.

Än en gång, om jag minns rätt så följde två olika nummer av Equinoxe. Under ett av dem fick strålkastarna ansikten och nästan liv, svävade upp och ned och tittade ned på musikerna och publiken. Roligt och rörande. Så följde Chronologie 2, och zut alors, Monsieur Jarre släntrar in med basker, baguette och accordéon! Nej, bara med ett dragspel, men ändå, så euro-chict! Den ordinarie konserten avslutades med en låt jag tyvärr inte kände igen, med toner av Spökhus-orglar. Men efter idogt klappande kom JMJ tillbaka, och den sugande rytmen i underbara Oxygene IV sätter igång. Musiken är tidlös och precis lika bra som när den skapades för över trettio år sedan!

Jag vet inte titeln på stycket som Jarre tacksamt dedicerade till Sverige, men det lät snarast elitiskt, futuristiskt, sovjetiskt. (uppdatering: Det var visst Calypso Pt 3.) Publiken lät sig inte förledas till att marschera ut till sina fabriksarbeten, utan stannade kvar och applåderade efter mer. Ja! Den gröna laserharpan steg upp igen, för ännu mer Rendez-Vous. Strålkastarna rörde sig som för att signalera till dockning med ett annat rymdskepp och verkligen ge sig av till slut. Som en vortex projicerades åter en vit triangel, och Jean Michel Jarre vinkade adjö, klev långsamt bakåt in i den och försvann hem till rymden. Merci et au revoir, Monsieur Jarre!

Faktum är att mannen har sin egen blogg, se här:
AEROJARRE
Scrolla ned till Ryska Posten den 22 november och se hur hans namn skrivs med kyrilliska bokstäver! Och så får vi titta efter hans personliga minnen från stockholmskonserten.

BRASKLAPP: Min jarrologi är litet ringrostig, så jag kan bara hoppas att jag inte blir lynchad av ett gäng fans med lasersvärd om jag tagit fel på låtnamnen.

The Memoirs of a Survivor av Doris Lessing

Jag längtade ju efter att läsa en berättelse från en apokalyptisk tid, och Doris Lessing är en författare jag redan litar på. Så varför blir den här boken så fel? Det är så många delar som inte hänger ihop, och varken språket eller handlingen tilltalar mig.

En stad, ett helt land är på väg att falla samman. Infrastruktur, arbete, skolor, elektricitet fungerar alltmer sporadiskt. Det går att låtsas som ingenting och leva vidare som vanligt, men mer och mer inser invånarna att det "normala", det civiliserade livet de varit vana vid, är på väg att försvinna och ersättas av något annat. Berättaren bor i ett lägenhetskomplex med utsikt över ett litet torg där förbiströvande ungdomsgäng samlas eller tar rast på väg vidare. En dag kommer en främling till hennes hem och lämnar en trettonårig flicka, Emily, i hennes vård, som om det vore något avtalat sedan länge.

Emily är lillgammal och gör allt hon kan för att inte vara till besvär, men de två i lägenheten får aldrig någon kontakt med varandra. Efter hand börjar Emily dra sig mot samlingen av ungdomar som samlas på plätten utanför fönstret. Genom hennes delaktighet i gruppen får man en inblick i vad som kan vara det nya sättet att leva: att leta efter mat på olika ställen, plundra halvtomma affärer, hitta ett övergivet hus och odla växter och hålla sig med husdjur. Eller, när tiden känns rätt, samla sig i kolonn och dra iväg på jakt efter... efter vad?

Jag har riktigt svårt att sätta mig in i det jägar- och samlarliv som uppstår, med byteshandel och stölder och den starkares/listigares rätt. Fastän Lessing är generös med detaljer, får jag inte någon känsla för motivationen hos ungdomarna som försöker bygga ett nytt liv. Och om jag än kan acceptera att det är just barnen och ungdomarna som sluter sig samman i små och kapabla grupper, så får jag inte veta hur alla de övriga, äldre, klarar sig från dag till dag. Berättelsen blir ofullständig.

Till historien fogas berättarens visioner av rum bortom väggen i hennes vardagsrum. När det är lugnt och hon är ensam, upplever hon sig komma in bakom väggen, till olika rum varje gång. De kan vara i stökiga, slitna, dammiga, så att hon känner att hon skall städa upp och ställa dem i ordning, men kanske till ingen nytta eftersom de kan vara i oordning i nästa sekund igen. Ibland öppnar sig väggarna upp mot himlen och en natur bakom dem. Det är en idé som borde vara fascinerande, men jag får inget sammanhang mellan de bilderna och resten av historien.

När berättaren börjar se visioner av Emilys tidiga barndom, av en kärlekslös och ständigt förebrående mor, blir det förklarat vad som har format Emily till det ängsliga barn med en spelad glättighet och säkerhet som på något sätt blivit en styrka för henne. Jag börjar mer och mer känna att det är Emily, inte den namnlösa berättaren, som är bokens huvudperson. Men det skapar också känslan av att alla andra är bifigurer som finns med för att illustrera en tes, inte i sin egen rätt.

Så många delar som jag (eller Lessing) inte kan skruva ihop till något helt. Jag vill engagera mig i boken, men jag får inte ut något av den. Förhoppningsvis kommer den att stanna i mina tankar ett tag, och kanske kommer bitarna att falla på plats.

Snowflake tyckte bättre om boken än jag.

Nu har Jenny Diski berättat att det var hon som stod modell för Emily.
Här berättar hon mer om tiden hos Doris Lessing.

Fler böcker av Doris Lessing:

The Grass Is Singing

Martha Quest

A Proper Marriage
A Ripple from the Storm
Landlocked
The Four-Gated City 

Aska av Harold Pinter

Ännu ett ypperligt gästspel från Finland på Dramatens scen! En man och en kvinna (Johan Fagerudd och Ylva Ekblad, lysande och exakta båda två) sitter i varsin fåtölj och samtalar. Kvinnan börjar berätta om en händelse hon varit med om; hennes förre älskare höll en hand om hennes nacke och förde hennes huvud framåt så hennes läppar snuddade vid hans knutna hand. Under flera sekunder är det osäkert om det är inledningen på en misshandel eller en erotisk lek.

Mannen ställer några följdfrågor, men inget blir klarare. Snarare framstår kvinnan som lätt galen, när hon berättar vidare. Är han hennes psykolog? Nej, det framkommer att de har en intim relation. På pinterskt vis spelar han ett maktspel med sina repliker, ställer henne mot väggen och tillrättavisar henne. Hon tycks svara på helt andra frågor och berättar fler fragmentariska minnen. Även mannen börjar uppträda förvirrat. När kvinnan säger "Någon berättade häromdagen för mig om mental elefantiasis" utbrister han "Vad då 'någon berättade för dig'? Vad då 'häromdagen'?" - som om de orden inte var de mest normala i den meningen!

Tidvis kan jag föreställa mig att deras dialog är fyllesludder mellan två missbrukare på en parkbänk, så osammanhängande är deras replikväxlingar. Men de sitter i röda, sammetsklädda fåtöljer på en äkta matta, dricker vin ur kristallglas och fyller stillsamt på ur en karaff på ett sidobord, och deras ordval och artikulation är civiliserat. Det är en mycket surrealistisk känsla, särskilt som några av kvinnans minnesfragment återkommer i mer och mer absurda varianter.

Men till sist, i de sista meningarna, berättar kvinnan en historia som omramar några av fragmenten och som växer ut till ett sammahängande, starkt minne. I den allra sista minuten känner jag hur det vindlande pratet från trekvarten innan dras samman till något som inte är en förklaring men en början till förståelse. Det är som att historien börjar i mitt minne när pjäsen är slut. Det är kusligt men fantastiskt.

Länk till Dramatens sida om gästspelen från Finland

Lång dags färd mot natt på Teater Giljotin

Eugene O'Neills pjäs är inte lätt att spela. Familjen talar så fritt och snarast hänsynslöst med varandra, men håller sig ändå på avstånd från de stora hemligheterna som plågar dem. Det är svårt att hitta rätt i den balansgången. Till en början tror jag inte att Teater Giljotin har hittat den, men efter någon halvtimme har de ökat intensiteten och nålsticken har blivit knivhugg. Då stämmer allt, det är hemskt och det är hemskt bra.

Så gott som alla rollfigurer har allvarliga samtal två och två i tur och ordning, där dialogerna rör sig i cirklar. Man närmar sig något som är viktigt, när det bränns för mycket rör man sig bort från det igen men snubblar strax på nästa smärta, och måste retirera igen. Framför allt beror det på att modern, Mary (Ann Petrén), inte vill kännas vid sitt missbruk. När någon antyder att hon är beroende blir hon förnärmad eller förtvivlad och spelar komplett oförstående. Hennes blinda fläck har smittat av sig på hela familjens problem personliga varianter av missbruk.

För två år sedan såg jag samma pjäs på Dramaten. Den var mycket mer nedtonad; moderns missbruk behandlades ännu mer diskret och fördes knappt fram i ljuset. Det skapade en hämning på spelet hos hela resten av familjen, och det gjorde att tonen i pjäsen inte stämde. På Teater Giljotin skruvas de personliga katastroferna upp steg för steg, och Mary och hennes delirium får ta plats på scenen. Som en barometer för stämningen är yngste sonen Edmund, suveränt spelat av Alexander Salzberger. Med varje vinkel i ansiktsdragen och spänning i lemmarna uttrycker han vad han känner inför de andras gräl och anklagelser. Han försöker hejda attackerna eller ropar "Varför sade du så?" efteråt, som det sårade barnet han är.

Anklagelser och utpekandet av syndabockar blir som kryckor för de skadade människorna, när de märker att det missbruk de flytt in i inte hjälper som skydd mot ångesten. Skådespelarna gör ett fantastiskt jobb med att spela påverkade, lössläppta i sitt rus och ärliga, lögnaktiga, självsäkra och självhatande på samma gång. När Tobias Hjelm kommer in på scenen för en lång, självutlämnande monolog, berusad bortom allt förstånd men så äkta, är det magnifik skådespelarkonst, och jag kan inte ta ögonen från honom. Därifrån och in i pjäsens sista skärande sekund är detta något av det bästa jag har sett på scenen på länge.

Länk till Teater Giljotins sida om Lång dags färd mot natt

Naturprogram i Konserthuset

Hugo Alfvéns En skärgårdssägen börjar ljuvligt pastoralt, och nästan orientaliskt i de första tonerna. Den unga dirigenten Shi-Yeon Sung leder Kungliga Filharmonikerna till en fin och distinkt klang, som efter hand stiger till ett par kraftiga crescendon. Efter de urladdningarna behåller musiken en mörkare underton av återhållen energi, även när den dämpar sig igen, och ända in i finalen.

Därnäst spelar Filharmonikerna Felix Mendelssohn-Bartoldys En Midsommarnattsdröm-svit. Den börjar lika lågmält som En skärgårdssägen, men är mycket mer livlig och lekfull genom de två första satserna. Tredje satsen är mjuk och smeksam. Och sedan gifter vi oss! Den sista satsen har använts som bröllopsmarsch i hundrafemtio år, men det är så roligt att få höra den på konsert. Den är så vacker, och hela publiken ler brett och blir på bra humör. Precis som i första stycket får Shi-Yeon Sung orkestern att spela klart och vackert; intelligent och känsligt på samma gång, och det är jag mycket imponerad av.

Efter paus får nestorn Hans Leygraf stående ovationer redan när han äntrar scenen. Det är inte för intet: under hans fingrar porlar Beethovens Pianokonsert nr 2 fram som ett rinnande vatten. Vilken briljans, vilken säkerhet, vilken inspiration! Orkestern framför konsertens typiska Beethovenvändningar felfritt, men de har ju ingen chans mot de gudomliga solopartierna. Den överlyckliga publiken fick en fin avskedspresent i form av ett extranummer som jag tyvärr inte var tillräckligt kunnig för att känna igen, av Hans Leygraf ensam vid flygeln. Åh, så vackert! Ett fantastiskt slut på en välljudande konsert.

Konserten uppförs även torsdag den 7 maj kl 18.00

Selma och Ågust på Stadsteatern

Så här några dagar efter sista föreställningen vill jag skriva några rader om Staffan Westerbergs pjäs Selma och Ågust. Det är Selma Lagerlöf (Anita Dahl) och August Strindberg (Staffan Westerberg) som åsyftas, och de spelar huvudrollerna, uppbackade av sina närmaste.

Historien tar sin början på toaletten i Royals vinterträdgård, där man firar att Selma Lagerlöf fått Nobelpriset i litteratur. Och oj så sur Strindberg är för att hon fått det, och inte han! Nu är det en ramberättelse med många ingående sång- och shownummer, vart och ett värda sina applåder, så på scenen finns också ett kompetent kompband som då och då får kliva in i pjäsen. Gustave Lund är en gullig liten syrsa i rullstol, och sången han sjunger om en försvunnen kärlek blir så mycket mer rörande av att den handlar om två pojkar. Där finns också en sprallig sång- och dansman som konferencier och förklarande röst, spelad av den mycket begåvade Jens Nilsson. Vare sig han är Nils Holgersson eller graciös gymnast, har han tighta ljusblå paljettkalsonger, humor och en intensiv närvaro.

Vid ett tillfälle kommer Ågust in med en vacker silversmidesask, som han låter föreställa ett fint hus på Östermalm. Plötsligt dyker det upp fönster i asken, och han öppnar locket och promenerar med fingrar bakom de upplysta fönstren, så att det ser ut som skuggor av små varelser där! Jag ryser av glädje över att få se Staffan Westerbergs hemmabygge glimma till framför mig. I står silverasken på en bit av scenen som dras bakåt för att ge plats åt ny scenografi, och jag tittar längtansfullt när den lilla världen försvinner bort.

I andra akten är vi på Selmas Mårbacka, och Ågust är död. Men han är kvar och smågnabbas med Selma, överdragen med en vit nattsärk och med sitt halvlånga gråa hår sprayat så att det står i en krans kring huvudet! Ämnesvalet kretsar alltmer kring döden. Den onde Sintram (Per Sandberg) dyker upp ur Gösta Berlings saga, halvt tjur och halvt djävul, med röda kläder, röd sminkning och horn i pannan. Efter att ha bråkat och skrämts, berättar han en kuslig och fängslande historia om en dröm han har haft, om hur han slaktats och styckats och hamnat i en konserv i en lanthandel, och hur han kan höra en fluga surra mot fönstret i lanthandeln. Det är så realistiskt och surrealistiskt att jag huttrar till.

Det är en ömsint och fundersam uppsättning vi får se, med litet mer Selma än Ågust, en massa vänner som skojar, intrigerar och talar allvar. Det blir en fin kväll med sång, sorg och skratt.

Ebenholts av Ryszard Kapuściński

Boken Ebenholts samlar ett antal essäer från Ryszard Kapuścińskis tid som reporter i Afrika, från 1958 och framåt till 90-talet. Han beskriver sakligt men samtidigt målande landskapet, människorna han möter, politikerna han intervjuar och de statsbildningar som ofta går på tvärs med hur afrikanska folkslag har levt i år hundraden. Många av essäerna ger bakgrunden till konflikter som pågår än idag, och ibland kan det kännas tröstlöst att läsa det. Men blandat med essäerna om månghundraåriga fejder, finns det berättelser om människor som samarbetar eller ger Kapuściński en hjälpande hand när han behöver det som bäst.

Jag tycker om när Kapuściński beskriver djuren han stöter på i Afrika, såväl de allra största, elefanterna, som de minsta insekterna, för att inte tala om de läskigt stora kackerlackorna där mittemellan. Utan att disneyfiera djuren, ger han dem drag av målmedvetenhet eller eftertanke, så att de framstår ömsom som galningar på självmordsuppdrag eller avmätta betraktare av människorna.

Jag tycker också mycket om hur Ryszard Kapuściński beskriver de annorlunda seder och förpliktelser som människor i Afrika har att förhålla sig till. En del seder låter väldigt invecklade och hämmande i mina öron, men Kapuściński berättar om dem utan att låta fördömande. Alla hans reportage innehåller en så bra blandning av fakta och personliga betraktelser att de blir intressanta, och analyserna hålls på en sådan nivå att de verkligen skapar förståelse för landet. Och berättelserna skapar också förståelse för att Afrika inte går att fångas i några ord, inte ens i så kloka ord som Kapuścińskis. Jag har bara fått en försmak av den stora, heta kontinenten.

Vänner - och vännernas vänner av Andrea Bruno på Kulturhuset

På ena väggen hänger sidor med svartvita seriestrippar, fyra rutor per sida. Ett sotigt stadslandskap med spår av krig, och slitna människor som ser ut att vara på väg in i en strid eller just har varit i slagsmål. Pratbubblorna i varje ruta är övermålade med tippex, så det de säger förblir okänt. Då går min fantasi igång, och jag börjar fylla i orden själv. Det blir hårda ord och tuffa repliker; det är det enda som passar i den karga miljön. Men det blir också spännande.

På nästa vägg kommer några av rutorna igen, tillsammans med några nya rutor, den här gången med originaltexten på italienska i bubblorna. Mina halvljumna språkkunskaper kommer till nytta och jag lyckas tyda några av dem. Några av dem jag gav en egen historia minuten innan hade en helt annan handling; några snällare, några argare än vad jag tänkte mig. Det gör inget, jag gillade både min egen historia och den som Bruno själv tänkte sig.

På sista väggen, intill den stora väggmålningen Bruno utfört på plats, sitter en ny omgång av seriestrippar. De är i färg, utspelar sig i en litet gladare värld än de svartvita teckningarna, och alla personer talar något asiatiskt språk jag inte kan placera. De fascinerande välskrivna små krumelurerna fyller alla pratbubblor, och jag har ingen aning om det finns något land i världen där man kan förstå vad som står där. En del av bildrutorna lämnar vardagslivet och rör sig i tankar och drömmar. Det är fantasirikt och välgjort och härligt att se.

Länk till Kulturhusets sida om Andrea Bruno

Teater Viirus spelar Caligula på Dramaten

Jag förväntade mig nakna skådespelare som hostade blod på varandra under simulerade orgier/massmord av det här gästspelet från Finland. Men knappt en kavajknapp knäpps upp under föreställningen. Däremot gestaltar ord och gester bestialisk tortyr och grova våldtäkter till den grad att damerna bredvid mig går hem innan pausen. Jag, jag tycker ändå att det är en fantastiskt bra pjäs.

I ett litet, dåligt upplyst scenrum, klätt med speglar ligger fyra stolar omkullvälta på golvet. Hereja (Dick Idman) kliver stillsamt in, ställer en stol med ryggen mot publiken och sätter sig med fyra mikrofonstativ som inramning. Som för en TV-intervju berättar han hela historien om hur Caligula började missbruka sin kejsarmakt, och pressade Roms senatorer till förnedring och död. Hans historia slutar med hur han leder en styrka av konspiratörer till att göra slut på Caligula, med handgranater, infrarödsikten och modern teknik värdig Jack Bauer i 24.

Jag skulle kunnat lyssna på Dick Idmans välmodulerade röst en timma till, men då hade vi ju missat att se berättelsen spelas upp och nyanseras av de övriga aktörerna. Som "Caligulas störste rövslickare" beskrevs Helicon av Hereja. I Robert Enckells gestalt tar han till orda och berättar om hur han kom till Rom, lärde känna Caligula och träffade senatorerna. Det antyds kort att senatorernas välde var egenmäktigt och orättvist, och att det är därifrån som Caligula spinner sina idéer om att utnyttja och och plåga dem. Men kejsaren i sin galenskap tänker ut så utstuderat plågsamma pålagor för dem, att det inte går att rättfärdiga med eventuella tidigare brott.

Caligula själv står inte på scenen. Hans roll spelas, när det behövs, av alla fyra skådespelarna i tur och ordning. Kanske är det fel att åskådarnas bild av tyrannen blandas upp med sympati, men det är den bild av honom som målas upp av hans närmaste. Cesonia (Marika Parkkomäki) möter honom med kärlek och omtanke, och försöker hindra honom från att gå djupare in i galenskapen. Scipio den yngre (Tobias Zilliacus) sörjer fadern som Caligula torterade till döds, men även efter att de båda varit en hårsmån från att döda varandra, fortsätter deras filosofiska diskussioner. Det är först nu efter föreställningen som jag kan tänka igenom texten och känna tvekan inför hur en galen, blodtörstig diktator kan framställas så mänsklig och nästan ursäktas.

Nu vill jag absolut inte påstå att det är ett problem att pjäsen är så bra regisserad och spelad att man inte hinner tänka efter! Som en ostoppbar kraft sköljer orden och handlingarna över publiken. Skådespelarna är starka och säkra i alla sina repliker och alla sina rörelser över scenen. Utan skådespelarnas intensitet och perfekta samspel hade historien kunnat bli en katastrof. Så tunn är gränsen mellan framgång och fiasko. Men modiga, starka Teater Viirus är väl förankrade långt in på succéns domäner.

Länk till Dramatens sida om Caligula