Eugene O'Neills pjäs är inte lätt att spela. Familjen talar så fritt och snarast hänsynslöst med varandra, men håller sig ändå på avstånd från de stora hemligheterna som plågar dem. Det är svårt att hitta rätt i den balansgången. Till en början tror jag inte att Teater Giljotin har hittat den, men efter någon halvtimme har de ökat intensiteten och nålsticken har blivit knivhugg. Då stämmer allt, det är hemskt och det är hemskt bra.
Så gott som alla rollfigurer har allvarliga samtal två och två i tur och ordning, där dialogerna rör sig i cirklar. Man närmar sig något som är viktigt, när det bränns för mycket rör man sig bort från det igen men snubblar strax på nästa smärta, och måste retirera igen. Framför allt beror det på att modern, Mary (Ann Petrén), inte vill kännas vid sitt missbruk. När någon antyder att hon är beroende blir hon förnärmad eller förtvivlad och spelar komplett oförstående. Hennes blinda fläck har smittat av sig på hela familjens problem personliga varianter av missbruk.
För två år sedan såg jag samma pjäs på Dramaten. Den var mycket mer nedtonad; moderns missbruk behandlades ännu mer diskret och fördes knappt fram i ljuset. Det skapade en hämning på spelet hos hela resten av familjen, och det gjorde att tonen i pjäsen inte stämde. På Teater Giljotin skruvas de personliga katastroferna upp steg för steg, och Mary och hennes delirium får ta plats på scenen. Som en barometer för stämningen är yngste sonen Edmund, suveränt spelat av Alexander Salzberger. Med varje vinkel i ansiktsdragen och spänning i lemmarna uttrycker han vad han känner inför de andras gräl och anklagelser. Han försöker hejda attackerna eller ropar "Varför sade du så?" efteråt, som det sårade barnet han är.
Anklagelser och utpekandet av syndabockar blir som kryckor för de skadade människorna, när de märker att det missbruk de flytt in i inte hjälper som skydd mot ångesten. Skådespelarna gör ett fantastiskt jobb med att spela påverkade, lössläppta i sitt rus och ärliga, lögnaktiga, självsäkra och självhatande på samma gång. När Tobias Hjelm kommer in på scenen för en lång, självutlämnande monolog, berusad bortom allt förstånd men så äkta, är det magnifik skådespelarkonst, och jag kan inte ta ögonen från honom. Därifrån och in i pjäsens sista skärande sekund är detta något av det bästa jag har sett på scenen på länge.
Länk till Teater Giljotins sida om Lång dags färd mot natt
Stort tack för recensionen! Har passerat förbi teater Giljotin vid ett par tillfällen den senaste tiden och sett affischerna, men inte kommit till skott med att boka biljetter. Låter som om jag borde!
SvaraRaderaSåg också Dramaten-uppsättningen med Lena Endre som Mary Tyrone. I motsats till dig tyckte jag det var en magnifik uppsättning! Jämförde den med den förra Dramatenuppsättningen från slutet av 90-talet, som jag också såg. Där var det min favvo Marie Göranzon som spelade mamman. Övriga i ensemblen utgjordes av Keve Hjelm, Dan Ekborg, Mikael Persbrandt och Eva Röse. Regisserade gjorde Torsten Flinck. Trots denna fantastiska laguppställning, måste jag säga att den senare uppsättningen tilltalade mig mer. Oklart varför. Kan absolut inte sätta fingret på det. Kanske var jag bara mer mottaglig för pjäsen den här gången?
Tack för din kommentar, Titti! Uppsättningar kan verkligen skilja sig, och det är ju bra att veta att olika versioner tilltalar olika personer. Hoppas att du hinner komma iväg på den här, för den är verkligen sevärd!
SvaraRadera