I de sista skälvande timmarna som utställningen är öppen, går jag och ser Mörkrets Hjärta, verk av Jan Håfström, på Liljevalchs konsthall. Jag har tyckt om hans Mr. Walker-bilder länge, och här får de möjlighet att ta större fysisk plats och form, de såväl som andra verk av Håfström.
Vi får se förstudier i litet format för de stora verken som täcker väggarna i andra rum. Vi får också se barnteckningar av Håfström: pappersark fyllda med serierutor och noggrant ditplitad text. Historierna utspelar sig bland cowboys eller i exotiska miljöer. En del av dem innehåller nästan ingen dialog och inga förklaringar; en försmak av de förstorade serierutor i den vuxne konstnärens värld som får tala för sig själva.
I ett av rummen har en exotisk miljö ur Mr. Walker-världen fått växa ut i nästan full skala: en ö modellerad efter den kända Toten Insel, här med en inbjudande låg trappa som leder vidare till några diskreta dörrar... vart? Det röda ljuset i scenografin skapar en mystisk stämning. På väggarna i resten av rummet finns Mr. Walker i flera upplagor, ett antal förskräckta eller flyende kvinnor, skummisar i lastbil, urtidsdjur, ett antal lösa kroppsdelar och andra ingredienser till ett spännande äventyr. I en annan sal visas ett bildspel där besökare på en webbplats kopplad till utställningen fått använda de uppvisade bild-delarna för att skapa egna Håfström-verk. Och så en projicerad Mr. Walker som rusar över väggen i olika färgsättningar då och då.
De stiliserade serietidningsrutorna saknar inte personlighet. I fyra stora målningar av Mr. Walker finns det två profilbilder som vid en snabb blick är exakt likadana. Ser man efter noggrannare har den ena av dem en något uppdragen mungipa; litet mer av ett leende än den andre.
Förutom Mr. Walker-sviterna visas hans kända och nu trettio år gamla målning Farmor, där fotot av en kär gammal kvinna målats av så att ansiktet mest liknar en hotfull mask. Fotoförlagan finns på annan plats i utställningen. Som någon som som barn som ibland blivit skrämd av gamla släktingars rynkiga ansikten räknar jag det som ett litet sympatidrag; äldre människor är inte alltid vackra och levnadsvisa. Eller inte bara. En större installation, återskapad från Malmö konstmuseum, behandlar döden, på ett sätt som jag kanske inte helt förstår men som känns väldigt intressant att se i sin egen rätt.
Mer och mer dyker också stiliserade dödskallar upp i konstverken. Hittills har jag bara fascinerats av deras form och inte fått grepp om vad de kan betyda. Men när jag har läst igenom den fylliga och prisvärda utställningskatalogen kanske jag får mer förståelse. Konstverkens yta är intressant nog, men jag känner på mig att det finns mycket mer därunder.
Länk till Liljevalchs sida om utställningen
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar