lördag 23 maj 2009

Karlsson på Brunnsgatan Fyra

Blenda Karlsson (Mirja Burlin) kommer till sjukhuset för att bli omhändertagen. Men kvinnan som tar emot henne har visserligen en sjuksköterskemössa, men kritstrecksrandig kostym, slips och tre portmonnäer i ett band över axeln. Hon är ifrågasättande och avvisande, för hon (Lina Englund) är ditsatt som Spärrvakt idag. Lilla Karlsson som så gärna vill träffa Husläkaren, doktor Ignell (Staffan Göthe).

I programbladet står monologen som inleder Husläkarens första uppdykande på scenen. Läser man bara orden så verkar han så sympatisk! Men när han dyker upp och säger exakt samma ord, låter han torr och distanserad. Jo, han har emmpati med sina patienter och vill få ordning på deras liv, men på samma sätt som han nämner att han förbiser sin ångest för att kunna arbeta vidare, så lägger han band på sina känslor för att kunna vara effektiv.

Kanske är Karlsson Husläkarens frånvarande fru, som försvann för några år sedan? Men nu är han gift med Spärrvakten. Hon kokar av undertryckta känslor, men äktenskapet verkar kallt och formellt. Fast på något sätt verkar Karlsson för ett tag ha blivit deras lilla barn...

Scenografin med de svängande spegelklädda väggarna blir en riktigt bra bakgrund när föreställningen avslutas i toner. De tre personerna sjunger både snabba och långsamma melodier, och väggarna svänger i takt med musiken. Alla sångerna och replikerna beskriver ensamma människor som inte får kontakt med varandra. Ändå sitter jag och småler genom hela föreställningen, åt Kristina Lugns känsla för situationer och för vad hon kan utvinna ur ganska vanliga ord i nya kombinationer. De senare åren har jag tyckt att flera av Kristina Lugns nyskrivna pjäser inte har haft den humor och det hjärta som hennes bästa pjäser har, men i Karlsson lyser det igen.

Länk till Teater Brunnsgatan Fyra

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar