Jean Michel Jarre i Stockholm

Det kvittrar av fejkade mobiltelefonsignaler som bakgrundsmusik. Ljudet stegras tills det stängs av, ljuset dämpas och JMJ och hans tre medmusikanter smyger in. En triangel av vitt ljus projiceras vid scenkanten. Först syns en hälsande hand, sedan hela mannen, spelande Industrial Revolutions Overture på en synt hängd över axeln.

Ännu pampigare blir det när Magnetic Fields drar igång. De blågula fanorna som strålkastarna skapar, är de för att hedra Sverige? Tack i så fall! Det var fint! Efter ett nummer från Oxygene ställs det fram en theremin som Jarre improviserar på. Det är ett spännande instrument med fascinerande ljud, men det är väldigt svårt att spela fram en intressant melodi på det. Det blev inget höjdarnummer.

Om jag hörde rätt på de smattrande luftbubblorna så kom ytterligare en fin Oxygene. Sedan dämpades belysningen igen, en vertikal grön laserstråle reste sig från scenens mitt och delade sig i spelbara strängar. Rendez-Vous! De mäktiga tonerna känns i magen. Mellan varje parti i musiken steg laserharpan en oktav, vilket illustrerades med en snygg svängning av de projicerade strålarna. Efter varje låt slänger Jarre upp en knytnäve i luften i en segergest och tar ett välförtjänt skutt.

Jag kände faktiskt inte igen låten som kom efter, men jag tyckte om den liksom kontrasten mellan de feta röda strålkastarna och de tunna vita laserstrålarna. Souvenir of China som följde är inte en av mina favoritlåtar, och här lät den litet mer solemn än på skivan och till och med litet tråkig. Men det gjorde inget. Strax kom en ny Magnetic Fields med driv och engagerande melodi. Oxygene V som kom därefter lät smått orientalisk i scenversionen, och ackompanjerades av ett kaleidoskopsliknande ljusspel.

Än en gång, om jag minns rätt så följde två olika nummer av Equinoxe. Under ett av dem fick strålkastarna ansikten och nästan liv, svävade upp och ned och tittade ned på musikerna och publiken. Roligt och rörande. Så följde Chronologie 2, och zut alors, Monsieur Jarre släntrar in med basker, baguette och accordéon! Nej, bara med ett dragspel, men ändå, så euro-chict! Den ordinarie konserten avslutades med en låt jag tyvärr inte kände igen, med toner av Spökhus-orglar. Men efter idogt klappande kom JMJ tillbaka, och den sugande rytmen i underbara Oxygene IV sätter igång. Musiken är tidlös och precis lika bra som när den skapades för över trettio år sedan!

Jag vet inte titeln på stycket som Jarre tacksamt dedicerade till Sverige, men det lät snarast elitiskt, futuristiskt, sovjetiskt. (uppdatering: Det var visst Calypso Pt 3.) Publiken lät sig inte förledas till att marschera ut till sina fabriksarbeten, utan stannade kvar och applåderade efter mer. Ja! Den gröna laserharpan steg upp igen, för ännu mer Rendez-Vous. Strålkastarna rörde sig som för att signalera till dockning med ett annat rymdskepp och verkligen ge sig av till slut. Som en vortex projicerades åter en vit triangel, och Jean Michel Jarre vinkade adjö, klev långsamt bakåt in i den och försvann hem till rymden. Merci et au revoir, Monsieur Jarre!

Faktum är att mannen har sin egen blogg, se här:
AEROJARRE
Scrolla ned till Ryska Posten den 22 november och se hur hans namn skrivs med kyrilliska bokstäver! Och så får vi titta efter hans personliga minnen från stockholmskonserten.

BRASKLAPP: Min jarrologi är litet ringrostig, så jag kan bara hoppas att jag inte blir lynchad av ett gäng fans med lasersvärd om jag tagit fel på låtnamnen.