The Bride!

År 1935 gjordes filmen Bride of Frankenstein, där det jagade monstret önskar sig inte bara en vän utan en motsvarande kvinna att älska och älskas av. Maggie Gyllenhaal plockar upp idén och låter historien utspela sig året efter, i ett trettiotal som har kvar en del av tjugotalets dansande glädje, men börjat mörkna och hårdna. På flera ställen ser vi affischer från Bauhaus Wiener Ausstellung, trots att vi är i Chicago.

Längs de mörka, regnvåta gatorna haltar en man med dolt ansikte fram. I ett av husen begär han att få möta Dr. Euphronius, vars verk han nämner med beundran. Men det är Dr. Cornelia Euphronius som redan står framför honom, kvinnan som dolt sig bakom förkortningen C. Och det är hon som skulle kunna uppfylla "Frank"s önskan, att uppväcka en död kvinna till att bli hans brud.

Men först har vi sett Mary Shelley tala till oss från andra sidan graven, och sedan ta plats i partyflickan Ida. Två frispråkiga själar i samma kropp! Det är en oväntad fröjd att se Idas paroxysmer när Mary Shelleys alliterationer och iterationer spricker fram ur hennes stämband. Men hon är i sällskap med farliga personer, och maffiabossen Lupino ser ogillande på. Än en gång får man en överraskning i hur vacker scenen är när Ida störtar till sin död. Vi tittare kan tröstas av att vi vet att hon snart kommer att väckas upp till ett annat sorts liv.

Genom de stelnade ärren och missbildningarna i ansiktet lyser förtjusningen fram. Frankenstein (monstret har tagit över namnet) är betagen i flickan som fått liv i en spännande ceremoni, den här gången utan onödigt sammantråcklande av lemmar från olika lik. Från början presenteras hon som hans brud, att de två var på väg att gifta sig men att det skedde en olycka. De båda ger sig ut bakgatorna och hamnar på en uppsluppen, dekadent danskväll där Fever Ray sjunger. Men monster blir alltid utstötta och snart måste de båda två ta till flykten. 1930-talet var också decenniet då Bonnie och Clyde rasade fram längs vägarna, men våra två huvudpersoner är inte ute efter att råna eller döda. Dock följer i deras spår en mobb av efterföljerskor som har mer lust på blod och hämnd.

Filmen The Bride! spelar på ett underbart sätt med fantasifulla detaljer, som när en hel balsal dras in i en Monster Mash; alla gånger som glamour ställs mot förruttnelse; och de bitande kommentarerna från Mary Shelley som både är aktör och åskådare. Sidohistorien med de två detektiverna som följer monsterparet är inte lika givande, men riktigt underhållande på flera plan är dansinslagen med  filmstjärnan Ronnie Reed som Frankenstein beundrar så mycket. Regissören har tagit in familjemedlemmar i flera roller - maken Peter Sarsgaard som en detektiv, brodern Jake Gyllenhaal som Ronnie Reed. Huvudpersonerna spelas mer än ypperligt av Christian Bale som den rörande och fine Frank, och Jessie Buckley som den oberäkneliga och fascinerande Ida/The Bride! Den egensinniga handlingen kommer till sin rätt i färgerna, ljuset och skönheten i det slitna och fula.

Parmenides av César Aira

Det är svindlande och uppmuntrande att tänka på att det finns verk som har överlevt i tusentals år, exempelvis religiösa skrifter från olika kulturer, liksom teaterpjäser och traktater från antiken. De måste ha skrivits av någon (eller några). Vi kan forska och spekulera i hur det gick till, och hur det dagliga livet och arbetet upplevdes av människorna i fråga. César Aira har tagit sig an en sådan situation och skrivit en berättelse om det som är kort men rik på tankar och även på komik.

Bokens huvudperson är Perinola, en ganska uppskattad poet i den grekiska kulturvärlden femhundra år före Kristi födelse. Av boktitelns Parmenides blir han kallad till ett uppdrag: Parmenides vill ha hans hjälp för att skriva en bok med alla de tankar han har om världen och livet. 

Skriven år 2006 är det fascinerande hur César Airas bok föregriper dagens genvägar till kreativitet via AI, där man formulerar sina önskningar och en annan entitet producerar själva verket. Perinola själv snuddar vid tanken att han genom detta kommer att bli någon sorts... spök-skrivare... Men det är i den här processen som den lågintensiva humorn infinner sig. Parmenides håller långa utläggningar för Perinola om vad han vill skriva, eller rättare sagt hur han vill att det skall vara formulerat: Lättförståeligt, men med klokhet. Börja med stora idéer och sedan röra sig mot konkreta exempel ur livet, eller kanske gå den rakt motsatta riktningen. Perinola försöker med kloka frågor och förslag få Parmenides att specificera sina tankar, men vid varje möte instämmer Parmenides förnöjt med frågorna och ger samma nebulösa icke-svar som förra gången.

Parmenides är en välbeställd man med inflytande i trakten, ersätter Perinola rundligt för hans insats, är allmänt generös och sätter ingen press på Perinola att faktiskt skriva något under åren de umgås. Efter inre överläggningar låter Perinola de återkommande samtalen fortgå, och kan under tiden dessutom, utan avoghet mot den generellt sympatiske Parmenides, formulera tankar om skillanderna i liv mellan fattiga och rika, och om skrivandets konst i sig.

Till en början kan boken Parmenides kännas trögläst då dess långa bisatsfyllda meningar fyller sidorna i det ovanligt lilla bokformatet. Det behöver dock inte dröja länge förrän man ser förbi det och sveps med i berättandet. Som vi kan minnas från filosofins historia, eller kvickt dubbelkolla via valfritt medium, så existerar boken Om Naturen av Parmenides, eller åtminstone fragment därav och därtill samtida mycket uppskattande omdömen om verket. Vi kan gissa att något faktiskt kommer att komma ut från de bådas långvariga samarbete, men njuta av den intellektuella resa som boken bjuder på innan den kommer fram till slutet.

I bomullsfältens ensamhet på Dramaten

De två på scenen bär båda varsin tung, fluffig päls - ett pansar man kan svepa in sig i för att se rik och stark ut, även om man inte har något annat i världen. Föreställningen är inramad av musik av Jean-Philippe Rameau, som visserligen inte var samtida med Racine eller Molière. Men det är som att Bernard-Marie Koltès har tagit två pundares ord och klätt dem i en språkdräkt av formalitet och niande lånad från dessa båda giganter i fransk teater. 

I tur och ordning pratar de på i flera minuter om det de vill få fram, med många detaljer och omtag och annat man känner igen från människor som försöker snacka för att inte visa hur litet de har på fötterna. Ingela Olssons gestalt säger sig kunna erbjuda vad som helst, till och med sådant som köparen inte kan sätta ord på, och svävar då och då ut i självskryt och hot. Lena Endres gestalt försöker förneka att hon vill köpa något, att hon alls ens ville bli tilltalad, och lägger stor möda på att beskriva hur hon var på en rak väg från ett upplyst fönster till ett annat och inte alls ville bli tilltalad av den andra. 

För mig ligger det humor i att tänka att detta varit två stapplande, framhostade monologer, säkert tryfferade av fula ord, av två personer på samhällets botten som nu fått en tjusigare presentation och placerats på världens scener inför betalande människor. Andra ögonblick av komik är inflätade i handlingen med flit och lockar till skratt.

Med en halvtimme kvar får föreställningen en aning av Kafka-(icke)-logik då de båda i snabbare takt börjar bolla filosofiska applikationer på situationen mellan varandra. De båda skådespelerskorna på scenen gör en massiv prestation när de framför de komplicerade textmassorna som om de ärligen kom inifrån dem själva. 

Länk till Dramatens sida om I bomullsfältens ensamhet

Foto: Sören Vilks

Washington Black

Boken Washington Black beskrev ett ovanligt människoöde: Washington Black som tack vare sin begåvning men också stor tur lyckas ta sig från ett liv som slav på Barbados till jordens alla hörn som en fri man. Som miniserie för TV har handlingen blivit mer av ett äventyr, och tonläget formats om till att bli mer enhetlig, men det är till största delen ett lyckat grepp. Framställningen fördjupar sig inte i grymheten i att vara en annan människas ägodel, eller i blodiga bestraffningar, men det finns med hela tiden som ett hot som Washington Black aldrig får glömma.

På Barbados får pojken Wash hjälpa Titch, en son i familjen som äger plantagen och dess slavar, men som hellre forskar i naturvetenskap och vill bygga en ballong. Det andra avsnittet av serien är en fröjd av steampunk, polerad mässing och komplexa instrument, vilket tyvärr inte dyker upp igen förrän i sista avsnittet.

Under tiden får vi följa Washington Black på olika delar av jordklotet, i tidshopp mellan unga och äldre år vilka inte är helt motiverade - en kronologisk framställning hade varit enklare. I alla fall reser barnet Wash med Titch till Arktis, för att sedan ta sig till Nova Scotia där han kan leva som en fri man, sedan till London och till slut till Afrika, för att söka det mytomspunna landet Dahomey. Han är nyfiken och tekniskt kunnig, och kan uppfinna spännande saker. Han har människor omkring sig som stöttar honom, men andra är ute efter hans liv eller hans idéer, så han kan inte känna sig helt trygg någonstans.

Vissa trådar knyts ihop alltför snabbt och välvilligt, andra teman upprepas litet väl ofta när slutet närmar sig hur tröstande de än är, men Washington Black är i slutändan en underhållande och sevärd äventyrsserie.

The Hearing Trumpet av Leonora Carrington

Marian Leatherby bor med sin son Galahad, hans fru Muriel och deras odräglige son Robert. Hon anar att de inte gillar henne och huset är trångt, men hon har det ganska bra i sitt rum med katter till sällskap och dörr direkt mot trädgården. När Marians bohemiska väninna Carmella ger henne en fint utsirad lur för att höra bättre, upptäcker hon dock att familjen planerar att sätta henne på ålderdomshem. Carmella spinner planer för att rädda Marian från detta öde, planer vilka ofta nog inbegriper att gräva tunnlar, införskaffa maskingevär och göra motstånd mot den polisstyrka hon förutsätter hålla Muriel fången. 

Det blir inget med det väpnade upproret, utan Muriel förs av sin familj till ett minst sagt besynnerligt hem för äldre damer. De enskilda byggnaderna för de inneboende har alla originella former; en svamp, en sko och liknande, allt i proportioner för en människa att bo i. Muriel blir inkvarterad i en fyr där möblerna är målade på väggen. Det gnidna paret som förestår anläggningen försöker drilla sina gäster i en egen sektliknande religion. Men via ett intressant porträtt av en abbedissa i matsalen får vår Muriel uppgifter om en ännu mer obskyr men ambitiös religiös sekt, och dras in i en annan konspiration. Parallellt sker dråpligheter och dråp inom boendets omkrets, och dessutom omvälvande händelser i världen utanför.

Boken The Hearing Trumpet har inte bara härligt surrealistisk handling, persongalleri och miljöer, utan är också skriven med en torr men uppfinningsrik humor som är utsökt underhållande.

The maid [...] seems generally opposed to the rest of the humanity. I do not believe she puts me in the human category so our relationship is not disagreeable.

Det är också uppfriskande att handlingen drivs av påhittiga åldringar, i roliga boningar som slitits av väder och vind sedan de byggdes för flera decennier sedan. Leonora Carrington var aktiv konstnär under surrealisternas storhetstid, men skrev The Hearing Trumpet år 1974, när några årtionden gått och hon själv var 57 år gammal. Boken blir ett bevis (och en varning?) för att de surrealistiska drömmarna må ha tappat litet av sin glans, men finns kvar och kan blomma upp när som helst. Vår Marian är heller ingen vissnad ros, utan minns sina spännande epoker i olika världsstäder, och drömmer fortfarande om att besöka Lappland och bli dragen av hundspann. Så som boken utvecklar sig verkar den önskan inte omöjlig att förverkliga, även för en dam på 92 år, så låt heller ingen av oss aningen yngre sluta drömma vilt!

Grande Mahogany på Fasching

Med den tunga funken i hitlåten Bop Your Head inleder Grande Mahogany sin session på Fasching. Över lekande gitarrsound och falsettsång á la Prince i Brixton Funk rör sig musiken vidare till det space:iga introt och den fina melodin i Thundercurls. Och det är inget fel i att låta som Stevie Wonder ibland, vi behöver det vänliga groovet fortfarande. 

Bandets sound förstärks då och då med inspelade slingor av röster eller andra ljud. Fågelkvitter inleder låten Love Is The King, följs åt av en harmonisk gitarr och blir till en sugande ballad. Let us dispense the rhythm börjar likaså sakta, men så slår kompet till som en krokodilkäft och den stora funkmaskinen tuggar igång igen, och SUPER ROCKER tar oss tillbaka till ett groovigt sjuttiotal.

Den långsamma Salford Softie har ett mer experimentellt sound i både uppbyggnad och sång, och jag gillar det. Sedan kommer en rockig version av Hey! It's Alright som skramlar tungt i alla instrument ända till slutet av ordinarie set. Men publiken vill ha extranummer! Bandet spelar Bop Your Head en gång till, och musiken bubblar så att det kokar i rummet. Låtarna liksom hela spelningen är korta men lovande. Framförandet har en viss närhet till kaos av det slag som skulle vinna på mer fokus, men på det stora hela har Grande Mahogany talang och inspiration till bra musik, och jag ser fram emot att höra mer från honom.

Förtrollad vardag. Elsa Beskow på Thielska Galleriet

Kring förra sekelskiftet och ett par decennier framåt begåvades världen med illustrerade sagor för barn som var så kloka och välgjorda att de med rätta läses och älskas än idag. Flera av dem kom från Elsa Beskows penna, såväl egna illustrerade sagor som bilder till till exempel Alice Tegnérs barnvisor. Den första av dem var Sagan om den lilla, lilla gumman, efter en redan känd saga, där Elsa Beskow med inspiration från Arts & Crafts-rörelsen gav illustrationerna en rund form och ramade in dem vackert med girlanger.

I utställningen på Thielska Galleriet kommer många att hitta gamla favoriter som lästes gång på gång i barndomen, och med vuxna ögon upptäcka ännu mer omsorg och skönhet i detaljerna och kompositionen av bilderna. Och ävenså i de roliga rimmen i den bitvis läskiga sagan om Hatt-stugan.

Elsa Beskows historier bjuder på många sago-element; talande djur och andra skogsväsen, blommor och grönsaker som är levande, dansande varelser, och barn som kan krympa till liten storlek, som i den klassiska Putte i blåbärsskogen. Modeller för de många barnen i sagorna var Elsa Beskows egna söner, eller hennes systerdöttrar, men stiliserade så att anletsdragen anonymiserades - inte utslätade! - så att fler barn kunde se sig själva i dem. 

Tomtebobarnen får uppleva många spännande stunder.

Några av sagorna läste jag inte själv som barn men är glad att få se här. Som till exempel den fina Sessalätts äventyr där den nyfikna prinsessan har en god lekkamrat och omtänksam hjälpare i sin far kungen.

En annan fantasifull historia är den om den lilla abborren som blir uppdragen på land av en pojke med metspö. Abborrens fisk-vänner skaffar sig ben för att kunna gå hem till pojken och övertala honom om att släppa ut abborren i vattnet igen! Elsa Beskows sagor och illustrationer är verkligen en guldgruva för många generationer framöver.

Länk till Thielska Galleriet

Sirât

Sceneriet är magnifikt: ovanför platt, sandig mark reser sig branta klippväggar som visar miljoner års sedimentlager. Där ställer de upp sitt batteri av enorma högtalare. Dansen startar: många dansar långsamt för de vet att det kommer att fortsätta hela dagen, natten, nästa dag. Men andra drivs till intensiva rörelser av  rytmerna som får hela jorden att skaka. Det känns nästan fel att fem ur den stora rörliga gruppen får namn - Bigui, Jade, Tonin, Josh, Steff. Vilka är de? Är de pålitliga tack vare sin kärlek till musiken? Eller är de farligt gränslösa? Genom det pågående ravet rör sig Luis och Esteban, far och son som letar efter dottern/storasystern som varit försvunnen i fem månader. Ingen där känner igen henne från bilden de visar. 

Nästa morgon kommer lastbilar med militärer till platsen. Det pågår oroligheter i landet - Marocko - och de dansande utlänningarna skall eskorteras bort. Nu hinner man fundera över det europeiska privilegiet som böljar fram på olika sätt. Man kan skaka på huvudet åt de vita människor som inte vill låta världspolitiken och lokalbefolkningen störa festen, som smiter från deras omsorger och förhandlar med andra behövande om den ransonerade bensinen de behöver för att ta sig till nästa fest, nära gränsen till Mauritius. Men minuterna av dans i filmens inledning har gett oss förståelse för hur rytmen är som en religion för de ganska slitna personerna som jagar genom öknen efter nästa rave. Luis och Esteban följer deras stora slitna husbilar i sin lilla silvergrå buss.

Uppkoppling mot internet och GPS är inte att tänka på, en karta finns fast vem vet vad som är väster eller söder när man dundrar fram över de torra markerna. Men bilfärderna blir en lek för de erfarna rejvarna, och för Esteban känns de spännande händelserna och underbara vyerna nog som ett fantastiskt äventyr.

Filmens dryga första halva är som en övning i att acceptera långsamma, oväntade vändningar och försjunka i dem. Men det var oro som drev Luis och Esteban ut på den här färden, och det onda kommer inte att lämna dem i fred i öknen. När sorgerna kommer så kommer de slag i slag, som grymma överraskningar. Smärtan är förlamande. Ändå är filmen Sirât mycket vacker, sevärd och minnesvärd.

Air av Christian Kracht

I storstädernas mest åtråvärda hipsterkvarter, i små butiker intill högtrafikerade gator, säljs tidskrifter med sorgfälligt stylade foton av vackra unga människor i hängslebyxor och grovstickade fiskartröjor, fint uppställda framför uråldriga stenväggar intill verkliga fiskargubbar i likadana fast skrynkligare kläder. De som köper dessa tidskrifter och de som skriver i dem bor oftast i de dyra bostadsrätterna omkring butiken, men tänker sig att de skulle vilja leva mer äkta, som människor gjorde förr och fortfarande gör på avlägsna platser.

Paul i Christian Krachts bok Air är en av dem som har gjort den drömmen till verklighet. På bokens första sidor beskrivs det noggrant kurerade omslaget till tidskriften Kūki, och nästan omärkligt övergår miljöbeskrivningen till Pauls rum där ett par gummistövlar står intill den skrovliga grå väggen vilken i sin tur understryker den släta, väldesignade interiören i resten av rummet.

Paul har faktiskt förverkligat drömmen om ett enkelt liv och bor i en liten by på Orkneyöarna. Kärleken till det enkla och okonstlade är fortfarande stark, dock inser han själv att han till skillnad från sina grannar inte har de förmågor som krävs för att leva av vad havet ger. Och att byns surdegsbageri fått högt betyg i Kūki betyder inte så mycket när bröden egentligen inte är så goda.

Det är Pauls sinne för estetik som gör honom eftersökt som inredare av exklusiva, ofta enskilt belägna platser. Nu har han blivit kallad av inga mindre än Kūki självt för att hitta den exakt rätta nyansen av vitt för en serverhall som skall inrättas intill magasinets redaktion i Stavanger. 

Kapitlen från samtidens estetslavar varvas med kapitel från en fantasy-värld av medeltida snitt. Vi kan gissa att det är Paul vi möter, här bara kallad Främlingen, uppbackad av den nioåriga tösen Ildr som är rådig bortom sin ringa ålder. Av oklar anledning vill Främlingen fly mot Ishavet i söder, då landets onde hertig är ute efter honom. Men låt oss acceptera att vi är i Pauls drömmar eller faktiskt i en annan värld, med andra förutsättningar än vi är vana vid.

Efter skärmytslingar med hertigens soldater glider hela handlingen in i en lugnare lunk på färden genom det allt kargare landskapet. Detta är tyvärr inget som boken vinner på. Fantasy-världen är inte så värst spännande i sig, och de små detaljer som dyker upp från vår värld visar sig inte betyda så mycket - förutom den antibiotika och den 3D-printade pistol som Främlingen av svårbegriplig anledning har med. Det är svårt att bli kvitt tanken att Christian Kracht tror att fantasy är en genre där litet vad som helst kan hända, och där underbara sammanträffanden förlåter brister i sammanhanget, och så skall man också vara på väg någonstans. Nej. En fantastikberättelse behöver en fungerande inre logik. Vad som händer i Air ligger farligt nära Paolo Coelhos pseudo-psykologi som inte leder någonvart. Det blir extra tydligt för att Kracht har dragit ned på tempot i handlingen. Om han vill skriva snälla, tänkvärda böcker får han anstränga sig mer.

Man kan också kontemplera att när Främlingen kommer fram till människostaden vid Ishavet, så vandrar berättelsens estetiska blick åter njutningsfullt över de karga, färglösa stenväggar, fårfällar och återanvända tidlösa klädesplagg han finner där. Som att han hittat det ännu mer svårtillgänliga, asketiska och äkta som han sökte på Orkneyöarna. Men verkligheten (hertigens aggressiva armé) ligger honom hack i häl - när alla andra upptäckt samma estetik kommer den att förlora sin magiska skönhet.

Fishermancore

Fishermancore explained

Fler böcker av Christian Kracht:

Eurotrash

Rut och Ragnar på Norrbottensteatern

Efter 33 år har Rut och Ragnar äntligen tagit mod till sig. Nu skall det ske! Rut manar Ragnar att falla på knä när han frågar henne. Fast sedan får hon falla på knä och fråga honom samma sak. Och så lovar de varandra högtidligt att skiljas, och lämna den andre i fred, tills dess döden skiljer dem från dem själva. Ja, skilsmässoförfarandet går litet lättsamt till, som om det vore en blommande förälskelse på väg mot frieri. Men det är ju raka motsatsen som sker, och det dyker upp i form av fördelande av möbler. En del går lätt att överlåta till den andra, det blir dragkamp och gökboet och den glada lilla göken, och den där fina kikaren försöker båda två gång på gång att smuggla ned i sin egen flyttlåda bakom ryggen.

När Kristina Lugn skrev den här pjäsen för trettio år sedan var den tänkt för Allan Edwall och Gunilla Röör. Många andra saker kom emellan och det blev aldrig av att de två spelade den. Däremellan har den spelats på Stockholms Stadsteater med det äkta paret Meta Velander och Ingvar Kjellson i huvudrollerna. Men nu stod stjärnorna rätt och på Norrbottensteatern är det Gunilla Röör som kliver in i Ruts roll, med sin egen make Per Sandberg som motspelare. Det kan nog både kännas vågat och befriande att få spela den här pjäsen mot sin äkta hälft. De båda skådespelarna är förstås väl samspelta, och väl förankrade i handlingen och i humorn som lyser över det som hade kunnat vara jobbigt och uppslitande.

I andra akten har Rut hittat den fina brudslöjan, och med den på huvudet och sin mjukaste röst kan man se den unga flickan som en gång gav sin hand till Ragnar. Fast nu vill han åka till ålderdomshemmet och lämna tillbaka henne till hennes pappa. Ragnar får också låna brudslöjan ett slag, men det ändrar inget - de båda är fortfarande övertygade om att skiljas.

Kristina Lugn var ju en mästare i underfundiga lekar med ordens betydelse, och det bidrar till det roliga i att pjäsen ställer våra förväntningar på huvudet. Att skilsmässan här går i dur gör nog att många i publiken med egna och sämre erfarenheter kan slappna av och lyckönska dem båda i sina nya liv på helt skilda håll efter den här stillsamma och roliga uppgörelsen.

Länk till Norrbottensteaterns sida om Rut och Ragnar

Foto: Magnus Stenberg

Jag for ner till bror

Bror mår inte bra. Han håller på att supa ihjäl sig. Jana Kippo far tillbaka till hembyn för att ta hand om honom, och far då också tillbaka i tiden. För i alla hörn av barndomshemmet, där Bror bor kvar, finns minnen av Fadrens misshandel och förnedring av barnen. Och att Modren bara såg på och inte gjorde något, det kan inte Jana Kippo förlåta, så henne besöker hon inte på ålderdomshemmet.

Hemtjänstjobbet som Jana Kippo tar är ytterligare en resa tillbaka den såriga barndomen. Några av de tjuriga gubbarna hon tar hand om spottar och fräser åt henne, fortfarande lojala mot Fadren och benfasta i det simpla och grymma valet att skylla på offren, de som bara var barn, för allt som gick dåligt. I ett annat stopp på hemtjänstrundan kommer Jana tillbaka till forna bästa vännen Kristina, förlamad och döende och även hon full av hat för gamla oförrätter.

Det finns ingen skönhet i den omilda snöyran eller de slitna miljöerna för kameran att dröja över, men det finns en äkthet som är svår att slita sig från som syskonens smärtsamma, rättframma men klumpiga försök att hantera hur de mår som vuxna efter de ständiga övergreppen de fick stå ut med som barn. Jana hamnar i ett febrigt förhållande med konstnären John, men varför är han hatad av alla i byn? I de fyra intensiva avsnitten avslöjas litet i taget vad som har hänt och vilka djupa svek som korsar den lilla byns befolkning. Ändå är Jag for ner till bror inte en eländesskildring utan mycket sevärd.

Misinterpretation av Ledia Xhoga

Vår namnlösa huvudperson arbetar i New York som översättare till albanska, hennes modersmål. Hon är gift med Billy, en universitetsprofessor, och de bor i en rymlig lägenhet. Deras framgångsrika vänner i kreativa yrken, inte minst bästa vännen och stjärnviolinisten Anna, flyger ständigt till och från platser runt om i världen för spännande uppgifter i kulturvärlden. I sin roll som översättare kommer dock vår huvudperson i kontakt med en annan grupp av människor, nyinflyttade människor från Albanien och även andra länder, vars tillvaro i USA är mindre stabila. Vår berättare känner en förståelig dragning till att hjälpa dem, trots att hennes engagemang oroar Billy. Därför döljer hon att hon översätter psykologmötena för landsmannen Alfred, trots att deras natur kommer nära hennes egna problem, och därför bjuder hon spontant in väninnor i svårigheter på middag i hemmet, och även till att flytta in och bo där när de behöver.

Den minnesvärda historia som en god författare skulle kunna locka fram ur de här förutsättningarna lyser med sin frånvaro i Ledia Xhogas berättelse, som rör sig på ett ytligt plan hit och dit över sidohistorier som inte får det djup de förtjänar. Dialogerna är intetsägande, vår huvudperson berättar snarare än upplever, och därtill också överdrivet långa antaganden om andras personlighet baserat på en kommentar eller gest. Persongalleriet i sin tur är klippdockor som plockas fram när handlingen behöver det, utan konsistent personlighet och med motsägelsefulla irrationella beteenden. Den allra plattaste och mest ologiskt handlande klippdockan är den stackars maken Billy, men huvudpersonen själv ligger inte långt efter. Några löst sammanhörande scener visar intressanta miljöer från Albanien, med lokalbefolkning som beter sig pittoreskt irriterande. Det här var ingen bra bok.

Gruppresan på Norrbottensteatern

Lärarna från Trollboskolan har åkt på kickoff. Eller ja, inte alla lärarna, utan bara eliten, de som rektorn har valt ut. Och det har kommit en ny gymnastiklärare, så de som bjudits med på kickoffen inser att den gamle har blivit petad. Orosvågorna går höga redan innan den halvstora gruppen får reda på att rektor Göran Niemi har anmält dem till Helvetespaketet, och hur mycket som hänger på att de klarar att vinna Helvetespokalen. De listade uppdragen för kickoffen börjar med laserdome och slutar med global kris.

Det är många i lärargruppen som redan brottas med sina egna osäkerheter. Dock inte den nya gymnastikläraren som på rungande nynorsk presenterar sig själv och lösningen på alla problem: hoppsasteg! En annan ytterligt självsäker typ är kamratstödjaren Fredrik, en machokille som borde vara olidlig men som är rejält underhållande och faktiskt ganska charmig när han röjer runt och styr upp elkopplingarna på hotellet.

Men vad är det för typer som arbetar på den här konferensanläggningen egentligen? De ser väldigt underliga ut... och hux flux har en av dem blivit skjuten i laserdome, av den stackars överkänslige Lars-Åke som ju inte ens hunnit få på sig innerskorna men råkade ha sitt lasergevär inställt på "Dödlig". Och det stannar inte där...

Det är inte bara kickoff-deltagarna som får dela med sig av sina komplex eller megalomana personligheter. I en tillbakablick till Trollboskolan uttrycker tre representanter för elevhälsan sitt missnöje med att rektorn tog med sina favoriter till kickoffen och lämnade övriga kvar. Fast de har själva ganska mycket att be om ursäkt för. Fokus flyttas tillbaka till ännu en räcka av katastrofer med Lars-Åke och de udda hotellarbetarna, och vidare till mattanten Bodil som satt upp en vagn med speciell förplägnad utanför. Efter hand studsar handlingen ut till minst lika surrealistiska scener som är fristående från skolans värld, uppbyggda av originella fantasier eller en förtätad stämning. Och när norrländskan är normalen blir andra dialekter humorförhöjare i sig själva. 

Det är svårt att gissa om Trollboskolans lärare kommer tillbaka från kickoffen med vettet i behåll. Jag skulle gärna ha sett ännu mer av den underliga hotellpersonalens interna liv, logiskt eller ej, och i synnerhet fler samarbeten mellan dem och gästerna, frivilliga eller ej. Klart är att de olika scenerna bjuder på olika slags komedi, och alla kan hitta sina favoriter bland personligheter och situationer som går utöver det vanliga. Kanske kan vi skutta bort från våra sorger med hoppsa-steg!

Länk till Norrbottensteaterns sida om Gruppresan

Foto: Magnus Stenberg