Schmigadoon!

När man går vilse i skogen kan man hamna i något helt oväntat... men den här gången är det inte en häxas stuga eller något annat skräck-scenario, utan raka motsatsen, nämligen en harmonisk, färggrann småstad full av sprudlande glada invånare! TV-serien och namnet Schmigadoon! är en skämtsam variant på Brigadoon, vilket i sin tur är en musikal från the Golden Era av musikaler på 1940- och 50-talen, och minsann om inte lokalbefolkningen brister ut i sång och dans för jämnan! Detta är mycket förvirrande för Melissa och Josh, två läkare från den New York i vår tid, vilka dessutom grälade om sitt förhållande just innan de ramlade in i Schmigadoon. 

Precis som i många andra småstadsskildringar verkar allt löpa felfritt, förutom om någon kliver utanför sin förväntade bana och hela bygden sluter upp för att fördöma hen. Stadshotellet är mycket billigt, men Josh och Melissa är ju inte gifta så de får inte dela rum. Litet på trots efter grälet ger de sig också ut i staden för att träffa nya, trevligare partners. Oj, så illa det kan gå när stadens moraltanter och fäder till giftaslystna döttrar får vittring av vad som händer!

Huvudrollerna Melissa och Josh spelas av de två humorgenierna Cecily Strong respektive Keegan-Michael Key, och rollistan i övrigt är också bräddfylld med stjärnor från komedi- och musikalvärlden som Alan Cumming, Kristin Chenoweth och Jane Krakowski. Schmigadoon har färgerna och de aningen felaktiga proportionerna från nöjesfält och gör att den glättiga tillvaron har en viskning av klaustrofobi. Musikalnumren har melodier som är hommager till kända musikalsånger, lånade och skruvade på ett bra sätt, med slagkraftiga och smarta texter. 

I andra säsongen snubblar Josh och Melissa istället in i staden Schmicago, och nu stiger spänningen och underhållningsvärdet rejält. Den oefterhärmlige Tituss Burgess dansar in som berättare i en noir-historia som lånar friskt och skickligt från musikaler som Chicago (förstås), Cabaret (härligt sexigt), Hair (groovy!) och Sweeney Tood (hjälp!). Det är roligt i sig att se de flesta av invånarna från Schmigadoon i helt nya roller, med ännu läckrare låtar och verklig fara för Melissa och Josh. Det är ytterst sorgligt att den tredje säsongen inte blev av, trots att seriens skapare Cinco Paul redan skrivit tjugofem sånger för den. Dock finns det hopp om att alla tre säsonger kan sättas upp på Broadway redan i år, vilket verkligen vore något att se fram emot.

Those Beyond the Wall av Micaiah Johnson

I boken The Space Between Worlds tecknade Micaiah Johnson upp inte bara en spännande bild av multiversum och tekniken att flytta sig mellan världarna, utan också den fysiska känslan i att vara på en plats, och spänningen mellan fattiga och rika i världen. Det är det sistnämnda som står i centrum i uppföljaren Those Beyond the Wall, och det är tyvärr till nackdel för handlingen. 

I den här boken är det inte de som utvecklar och använder tekniken för att flytta sig mellan världarna som är huvudpersoner, utan de andra som blir påverkade och har mindre kontroll över händelserna. Det kan vara givande att berätta en historia från det perspektivet, men i det här fallet tappar vi som sagt en stor del av det som gjorde den första boken så intressant. Den här gången är det besökare från ett annat universum som tar sig in i världen, och nu med en teknik som (på ett groteskt sätt) dödar den motsvarande person som redan finns där. Som nyfiken ingenjör skulle jag vilja veta mer om den tekniken, men jag kan acceptera att jag inte får det. Däremot är det ytterst frustrerande att handlingen inte för ett ögonblick tar upp motivet för det andra universats besökare, vilka heller inte verkar ha någon genomtänkt plan för sina inkursioner mer än att hånfullt le när deras dubbelgångare dödas.

Vår berättare är Mr. Scales, en runner för kejsaren Nik Nik i Ashtown, det fattiga samhället utanför den rika staden Wiley. Vi får höra några gånger i förbifarten att solen bränner sönder allt utanför den skyddade staden Wiley, men detta faktum har inte stor bäring på handlingen. Det är svårt att veta vad man lever av i Ashtown. Valutan där verkar vara våld, sex och död. Mr. Scales är lojal med kejsaren och Ashtown, och berättar med stolthet om hur disciplinen upprätthålls med misshandel, hur ett knytnävsslag kan ges med kärlek, och hur människor som bryter samman vårdas på bordellen. En läsare har inte nödvändigtvis lika lätt som Mr. Scales att se storheten i det benhårda systemet, och kan också se hur officiella regler och självpålagd disciplin hindrar personer från att ge varandra äkta omsorg, även om Mr. Scales ofta talar om att man gör något av kärlek.

När jag läste The Space Between Worlds fanns där också en del logiska luckor, men jag tänkte att Micaiah Johnson skulle utvecklas som författare och skriva ännu bättre böcker. Tyvärr lever inte Those Beyond the Wall upp till den förhoppningen, men jag håller öppet för att Johnsons nästa bok ändå kan bli bra.

Fler böcker av Micaiah Johnson:

The Space Between Worlds

R.U.R. på Teaterverket

Det var år 1920 som Karel Čapek skrev pjäsen R.U.R. - Rossums Universala Robotar, och introducerade order robot för världen. Människoliknande och människoskapade automatiska varelser var vid den tiden ingen ny tanke vare sig i myter eller spekulativa berättelser, men Čapeks beskrivning av hur robotarna skapas, och vilka problem deras existens kan medföra för mänskligheten, är ändå framsynt framlagt och diskuterat i pjäsen.

Infodump av viktiga fakta som behövs för att förstå historien är oftast något som science fiction måste hantera. I R.U.R. liksom i många andra berättelser sker det genom att R.U.R:s direktör Harry Domin berättar för den nytillresta gästen Helena Glory bakgrunden till och tekniken för att bygga robotar. Det är, som sagt, intressant hur robotarna i fråga byggs inifrån och ut genom att mänsklig biologi härmas in i minsta detalj - skelett, tarmar, [onämnbara kroppsdelar], hormoner... dock är inga känslor återskapade. Robotarna arbetar och gör det man säger åt dem utan att protestera.

Helenas invändningar är något som har speglats på olika sätt i nästan alla berättelser om robotar som har följt: Är det inte synd om robotarna som inte har känslor? Har de ingen själ? Borde vi då inte ge dem en själ? Även utan facit i hand kan man i sin tur tycka att "införandet" av en själ är att skapa ytterligare problem, och kanske i ännu högre grad sätta sig jämsides med Gud, om det är vad man oroar sig för. Min egen återkommande invändning mot idén att göra robotar mer mänskliga och känslosamma är att det är mycket osannolikt att en ändring i koden kan att åstadkomma det, än mindre att robotar kan utveckla ett känsloliv på egen hand. Detta gör nog pjäsens sista akt speciellt svår att tro på för oss petiga IT-ingenjörer.

Nåväl, pjäsen diskuterar även andra möjliga problem med den stora skara av lydiga arbetare som skickas från R.U.R. ut över jorden i tiotusental. Att människor känner sig överflödiga utan en uppgift är ett av dem, vilket Domin å sin sida tycker är underbart då det ger mänskligheten en paradisisk tillvaro av fritid utan krav. Men när handlingen rör sig tio år framåt i tiden har detta också lett till att inga barn föds, för ingen ser anledning till det. Men vad värre är, nyheterna rapporterar om massakrer på männsikor som begåtts av robotar, drivna till det av sina ägare. R.U.R:s ledningsgrupp tvår sina händer, de säljer bara robotarna och köparen får använda dem till vad de önskar.

Foto: Mikael Karlin

Så händer det dock till slut att robotarna, som ju är fysiskt starkare än människor och mindre benägna till empati, vänder sig mot sin skapare för att ta makten över jorden. Vi följer skeendet tillsammans med de rädda människorna isolerade på den ö där R.U.R. bedriver sin verksamhet. De olika personligheternas syn på utvecklingen av robotar, och påverkar vad de tror sker i omvärlden och hur diskussionerna går i styrelserummet.

Teaterverkets uppsättning av R.U.R. följer originalmanus nära, vilket gör uppsättningen till ett bra dokument av framtidssynen för hundra år sedan, liksom de gammaldags charmiga inslagen av komedi. Särskilt roliga är Marie-Louise Ekeströms sprudlande utrop som den teknikpositiva Dr. Hallemeier. Dock blir dialogerna och resonemangen ibland röriga och skulle vinna på att redigeras, särskilt som de inte alltid ligger naturligt i skådespelarnas munnar. På det stora hela är det ändå en glädje att få se den här klassiska pjäsen framförd med så stort engagemang och omsorg.

Länk till Teaterverkets sida om R.U.R.

Train Dreams

Robert Grainier föds under 1800-talets sista decennium, men födelsedagar och sekelskiftet är nog inget man håller reda på i det lilla samhället Bonners Ferry i Idaho. Robert är föräldralös och utan riktning i sitt liv, tills han träffar Gladys som tycker om honom. Det är väldigt ofta man får se kärlek på vita duken, men sällan så äkta och kännbart som här: läppar som rör vid varandra, två människor som håller om varandra och pratar förtroligt. Robert och Gladys bygger ett hus i skogen och får dottern Kate. 

För att tjäna ihop till uppehälle för familjen tar Robert arbete vid järnvägen. Liksom hans nästa jobb med att fälla timmer innebär det att gruppen av arbetare lever långa tider tillsammans, i markerna de arbetar på och långt från sina familjer. Inga djupare vänskaper formas, Robert är en tystlåten iakttagare av de mer eller mindre udda personligheterna under arbetet och vid lägerelden om kvällarna. Liv kan snabbt bytas ut mot död i skogen: fallande timmer, eller det obegripliga mordet på en kinesisk rallare en sommarkväll.

Det sker inga långsamma kamerasvepningar över naturens skönhet, men vi uppfattar den ändå i periferin av det hårda arbetet; i de stora gamla trädstammarna och i brusande vatten. Långt från Roberts långsamma, ensamma tillvaro skiftar världen till det moderna, vilket i sin tur tar sig ända till Roberts liv i form av motorsågar och annat som förändrar arbetet. Från att ha fällt skogen för hand med sågar på ett sätt som kändes evigt och oföränderligt är det Robert som verkar uråldrig och lämnad på efterkälken. I sin ensliga stuga fortsätter Robert sitt liv, påhälsad av syner och drömmar om människorna han har förlorat. En del skulle säga att han lever ett idealiskt liv, självständig och nära naturen. Vi som har följt honom under hans åttio år kan se att hans ensamhet är ett skal mot mer sorg. Men låt oss vara glada att ett liv som Roberts har spelats upp för våra ögon och minnen.

Rekviem - en hallucination av Antonio Tabucchi

En oemotståndlig längtan drog italienaren Antonio Tabucchi till Portugal. Nu möter vi honom en het sommardag i Lissabon. Flyktigt tänker han att han borde ha stannat kvar i den stillsamma trädgården, men han har ett avtalat möte som han inte vill missa. Men kanske tog han fel på ett halvt dygn, det var nog inte klockan tolv på dagen utan vid midnatt som den andre menade. Nya möten och besök i gamla minnen bokas in under de vunna timmarna.

Förutom ett tåg som måste passas klockan på kvällen, så har vår huvudperson inte bråttom till sina möten. På väg till det första är han trött och har svettats igenom skjortan. Var kan han få tag i en ny skjorta på en dag när allt är stängt? Diskussionerna med den hjälpsamme taxichauffören inbegriper mannens bakgrund och tack och lov förslaget att zigenarnas marknad är öppen även idag. Vår berättare måste guida taxin rätt, men väl på plats kan han köpa två tröjor, och blir sedan själv anvisad att mannen han skall träffa finns där inne, på kyrkogården.

Mellan tid och rum finns där ett angenämt hem där Tadeusz Waclaw Slowacki anträffas, trots att han är död sedan flera år. Denne man är trots sitt polska namn portugis av eget val, liksom vår berättare, så männen möts i sitt mellanförskap i landet de båda är lojala mot. Och liksom "killen" som berättaren allra sist på dagen skall träffa, så är han alltså död. Förutom att Tadeus envisas med att fråga hur han dog, så blir tillvaron mycket konkret genom att man med god aptit hugger in på den rustika maten som värdfamiljen bjuder på. Flera gånger skall möten med spöken grundas i de noggrant beskrivna recepten på vad som äts. Skickligt beredda inälvor bidrar till att de tunga, flottdrypande rätterna blir så delikata. Det är naturligtvis inte samma sak, men ändå litet så, när de tiggare eller andra människor som berättaren slumpmässigt och flyktigt möter under dagen tar gestalt genom de specifika och originella detaljer ur sina liv som de berättar. Likaså diskuteras noga vilka platser vår berättare är på väg mot, eller längtar tillbaka till, och placerar handlingen konkret i och runt Lissabon.

Dock, det finns ett stort och kanske spännande tomrum, och det gäller det nogsamt förberedda mötet med dona Isabel, där boken bara berättar den nog så intressanta upptakten i väntan på damens ankomst. Kvinnan, liksom Tadeus, figurerar i en annan bok av Tabucchi som bär hennes namn. I den här boken blir hon ett mysterium av en annan art än de många mötena i limbo som vår berättare upplever.

Damglaset på Ö2 Scenkonst

Amy Winehouse går på repeat innan föreställningen börjar. När Louise Ryme kommer in har hon makeup och håruppsättning inspirerad av den hedonistiska och alltför tidigt bortgångna Winehouse. Men först slår sig Ryme ned och berättar, i egenskap av den allvetande Berättarrösten, om alkoholens historia i Sverige, från brännvinets intåg på 1400-talet och  fram till nittonhundratalets motbok. Dåtidens snåla tilldelning av alkohol till kvinnor - hälften mot männen, om ens det - tar gestalt i form av en person som verkligen skulle behöva slappna av med ett glas, nämligen Nora Helmer. Hon flyger omkring i lägenheten, städar och vispar ihop en tårta till födelsedagsbarnet under enträgna försäkranden om att hon inte behöver något själv. Och då och då dras hon som av en magnet mot brickan med likörer... men kan bara stirra på den, för det går ju icke an att en kvinna skall dricka.

Historieberättandet går vidare, och via Marguerite Duras kommer vi till kvinnor som faktiskt dricker, men fortfarande ses snett på av omgivningen, särskilt om de dricker för mycket och blir högljudda. Berättelsen blir allvarlig och personlig, men några komiska ögonblick lyser upp då och då. Damglaset från titeln är mormoderns smäckra snapsglas, extra litet för att det riktigt skall synas hur måttfull en dam är med de starka varorna.

Jag gillar idén med uppsättningen, även om jag önskar att framställningen redigerats och komprimerats såväl i textdelarna som i de ordlösa scenerna och övergångarna däremellan. 

Föreställningen blir också spretig i så måtto att uppfattningen att kvinnor skall vara måttfulla, ställt mot kvinnor som går över gränsen, inte vävs samman och/eller utvecklas på ett mer givande sätt. Men som sagt, jag gillar idén och flera av scenerna i pjäsen Damglaset.

One Battle After Another

Gränsbevakningstruppernas våldsmonopol är överväldigande, med beväpnade skaror av sammanbitna och oberörbara officerer och uppbackat av infrastruktur för att låsa in och förhöra människor de fångat in. De grupper som verkar mot dem måste bygga upp ett motsvarande nätverk i dess skugga; listigt, mer lättrörligt, mer hemlighetsmakeri och inlärda säkerhetscheckar för att kolla att den man möter verkligen är på ens egen sida. En sådan grupp är French 75, kanske inte så disciplinerad men effektiv i sina mer våldsamma aktioner. 

Upphetsningen över att ha lyckats med att frita en stor grupp inlåsta immigranter blandas med sexuell upphetsning. Aktivisten Perfidia Beverly Hills och pojkvännen och sprängmedelsexperten Pat Calhoun delar en djup tungkyss i bilen på väg därifrån, men innan dess har Perfidia sexuellt förnedrat immigrationscentrets befälhavare Steven Lockjaw. Till otur för dem båda två tänder han på det och blir besatt av Perfidia.

Efter att ha blivit avslöjade lever Pat Calhoun i Kalifornien under nytt namn, Bob Ferguson, med dottern Willa. Men fortfarande sexton år senare finns Lockjaws fixering vid dem kvar, nu också underblåst av den fara de utgör för hans rykte som pålitlig, våldskapabel fullblodsrasist i en paramilitär grupp med egna, hemliga befogenheter. På nytt ställs det hårda statliga våldsmonopolet mot den löst organiserade och ständigt undflyende motståndsrörelsen. Nu består gruppen i Calhouns sikte av den nästan sönderrökte Bob Ferguson, tonårsdottern Willa som kanske eller kanske inte lärt sig att vara misstänksam mot myndighetspersoner, och Willas karate-sensei Sergio St. Carlos, som har mer aktuella kontakter med de lokala underjordiska grupperna.

Förutom fokuset på den lilla grupp av jagade och jägare, är filmen One Battle After Another en spännande uppvisning i principer som stöter emot varandra. Där är den hårda, kalla beslutsamheten från Lockjaw och hans officerer; stressen hos den pårökte Bob på flykt; den lugna effektiviteten mitt i kaoset hos Sergio som steg för steg sätter genomtänkta flyktplaner i verket. Spänningen är hög genom hela filmen, även i de scener som verkar lugna på ytan.

Livet efter framtiden - Guide till samtiden av Torbjörn Elensky

I mina ögon är det en fördel att den slanka boken Livet efter framtiden - Guide till samtiden inte innehåller fotnoter och referenser. Det skulle göra den till mer av en partsinlaga, något som måste bemötas med en minst lika tung notapparat av någon som sorterar sig som tillhörande "motståndarlaget". Det är just de alltför djupa hjulspåren i den svenska debatten som Torbjörn Elensky vill luckra upp. De inledande korta kapitlen inbjuder istället till att man som läsare jämför med sitt eget inre referensbibliotek och de slutsatser man själv dragit av sitt sammanlagda informationsflöde. Kapitlen har titlar som Kunskap och kritik, Kunskap och sanning, Grannar och gäster, ord som varken är rena motsatser eller kompletteringar, utan snarare kan ses som olika synvinklar på samma företeelser. Elenskys förankring i italiensk historia och tradition är också uppfriskande i vår litet för engelsk-fokuserade ankdamm.

Elensky inleder med kortfattade genomgångar av fenomen i tiden, såsom GAL-TAN-skalan och allmän religionsfrihet, med kommentarer om vart den traditionella respektive nutida politiska högerns och vänsterns åsikter läggs. De övergripande men absolut inte urvattnade sammanfattningarna borde inte vara kontroversiella för någon med grundläggande intellektuell rörlighet. Efter hand rör sig fokus dock mot frågor där vi haft och har stora motsättningar i samtiden, och de faktiska uttryck där åsikter slagits mot varandra, till exempel koranbränningar och hitresta tiggare. Fortfarande belyser Elensky sina teman från flera håll, och för också flera gånger in det helt nödvändiga globala perspektivet, som att den hjälpverksamhet vi slår upp lokalt i Sverige bara når ett litet antal av de drabbade och inte gör något åt grundorsaken, vad det vara må - romers behandling i Europa eller diktaturer som skapar desperata flyktingar.

Allteftersom de behandlade fenomenen blir snårigare och färgade av infekterade diskussioner i samtiden, fylls Elenskys meningar ut med bisatser och förbehåll, och någon som sedan tidigare sorterat sig som motståndare till författarens tankegods kommer att hitta större och mindre detaljer att hänga upp sig på. Må så vara. Efter läsning av de inledande kapitlen borde man vara intellektuellt hederlig nog att, likt författaren, ifrågasätta en del av sina egna käpphästar. Det är där som utmaningen ligger. Under läsningen noterar jag att mina tankar oftast rört sig i samma banor som de som presenteras i boken, även om jag fått några stötestenar att fortsätta undersöka. Jag är också öppen för möjligheten att Torbjörn Elensky och jag kan ha blinda fläckar som överlappar varandra, och som därför inte ens kommit med i bokens diskussion. Den beredskapen är också viktig att hålla, för oss alla. 

Sist i boken kommer tolv problemställningar som inte har enkla lösningar eller ens kompromisser. Inget försök till lösning kommer att bli komplett, alla försök kommer att ta lång tid, arbetet kommer att vara svårt, besvikelser kommer att kvarstå och ett (någorlunda) lyckat resultat kommer inte att lysa starkt. Det är alltså frågor som vi gemensamt måste lyfta upp och vara beredda att jobba med under längre tid - på ett intellektuellt hederligt sätt. Det är viktigt att diskussionen rör sig bort från att hitta en delförklaring som hör till den "andra" sidan, skyffla hela skulden dit och sedan låsa sig för andra möjligheter. Det finns inte ett stort kliv till lösning, det krävs många mindre steg, och några av dem kommer att svida även för en själv. Att hålla fast vid den sortens vidsynthet även när motståndarsidan fortsätter med enögda svar och smädelser vore intellektuellt hederligt och framför allt bra för Sverige.

Madame Bovary på Dramaten

Emma Bovary i Gustave Flauberts roman Madame Bovary har länge personifierat en längtan efter att skapa spänning i sitt liv, en spänning som liknar den man har läst om i böcker och en längtan som driver en själv och ens närmaste i fördärvet. Man kan se på Emma Bovarys drömmar som själviska, världsfrånvända, poetiska, fullt förståeliga; endera av alternativen eller alla på samma gång, och det är givande att se olika tolkningar av dem. 

Regissören Oliver Frljić uppsättning på Dramaten tappar tyvärr bort att gestalta Emmas drivkraft och känsloliv, när den sätter upp bokens handling som snabba klipp mellan olika scener där dramat skruvats upp till max och Emma gång på gång rasar av ilska eller förväntad lycka.

Tempot dras inte ned förrän i scenen där Emma planerar sin flykt tillsammans med älskaren Rodolphe Boulanger, och vi får tid att se hennes växande drömmar och hans tilltagande motstånd. En dubbelscen mot slutet där Emma vädjar om hjälp från Boulanger respektive den unge poeten Léon är också gripande, och också stiligt iscensatt framför de enorma speglar som tillsammans med småkonstigt rullande möbler är den enda scenografin på det kala scengolvet. Istället är det musiken som smyckar uppsättningen: olika versioner av Madonnas Like a Prayer, Nirvanas Smells Like Teen Spirit och mycket vacker sång av Joel Valois. Men föreställningen hugger åt flera olika håll, inklusive inklippta scener där Flaubert står inför rätta, och i slutändan ger uppsättningen bara ilska och frustration.

Länk till Dramatens sida om Madame Bovary

Sinners

Många älskar skräckfilm för skrämseleffekten, eller vampyrberättelser för romantiken i att leva för evigt och förstöra det man älskar. Men en skicklig regissör, som Ryan Coogler definitivt är, kan använda elementet av skräck och det specifika hotet från vampyrer för att bygga en historia som är större än sina delar. Redan de inledande scenerna i filmen Sinners ger en aning om djupet i berättelsen. Blodig och sårad vacklar unge Sammie Moore in i den kritvita kyrkbyggnaden där hans far håller söndagens gudstjänst. Genast ser fadern skräcken och faran som pojken med nöd och näppe undsluppit, samtidigt som vi i publiken i blixtsnabba tillbakablickar får en aning om vad Sammie har sett och aldrig kommer att glömma. På samma sätt, fast helt tvärtom, kommer vi i slutet av filmen att få se tillbakablickar på scener av glädje och hopp om något bra, innan katastrofen tar nästan alla.

Året är 1932, och tvillingbröderna "Smoke" och "Stack" Moore återvänder till sin hemstad Clarksdale efter sju år i Chicago. De har planer på att köpa och öppna ett hus för musik och fest, och de har pengar för att genomföra sina planer. För musiken frågar de sin kusin Sammie Moore som är en skicklig gitarrist, och den erfarne pianisten Delta Slim. De gamla skrönorna om musiker som säljer sin själ till djävulen vid ett vägskäl är här ett internt skämt, när en allvetande berättarröst berättar om hur begåvade musiker kan öppna dörrar mellan vår verklighet och andra världar och tider. Det är just vad vi ser under den underbara scenen i brödernas juke joint, när musiker och dansare från tidigare och kommande eror svärmar in och delar dansgolvet med människorna på plats.

Men Sammie Moores fantastiska begåvning lockar farligare gäster. Ett onaturligt monster med sina egna anor har tagit två lokalbor i besittning, och försöker lirka sig in på festen. Nu tillkommer dilemmat att de tre oönskade gästerna är vita. Hur kan de svarta människorna på festen avvisa dem utan att riskera att de kommer tillbaka med en lynchmobb? Det är här som filmen Sinners börjar fördjupa vampyr-motivet, efter att redan ha byggt upp stämningarna och persongalleriet med välvalda scener och repliker. Allt eftersom människor från festen blir bitna och smittade, blir deras egna motiveringar än mer trovärdiga när de försöker övertala sina gamla vänner om att bli insläppta på festen. Och varför försöker de hålla emot vampyrerna, när den vita lokalbefolkningen litet längre bort kan komma förbi och göra än värre saker mot dem när som helst?

Även när blodet droppar och striderna mellan de levande och de odöda blir intensiva, är det fortfarande inte actionkänslan som är viktigast, utan hur varje person kämpar för att överleva på sitt eget sätt, av sina personliga anledningar som kanske börjar nötas ut under kampen. Kan det sluta väl? Det enda vi fick veta från början var att Sammie överlevde, med skador som går djupare än huden.

The Planet Factory av Elizabeth Tasker

Liv på andra planeter har vi föreställt oss i århundraden. Så sent som förra seklet skrevs fortfarande böcker där människor enkelt reste till de andra planeterna i vårt solsystem, kanske kväste uppror från de varelser som redan bodde där, och upprättade kolonier där man kunde leva spännande liv bland den exotiska floran och faunan som likväl var kompatibel med mänskliga lungor och matsmältningsvägar. Men ju mer vi lärde oss om månen, Mars, Venus och alla våra egna grannplaneter, desto dystrare syntes förutsättningarna för att andas fritt på främmande planeter; ja, att överhuvudtaget hitta fast mark att stå på syntes svårare än man hoppats.

Men alltmer avancerade teknik i form av teleskop och datorkraft, och inte minst den insamlade kunskapen som grund till kosmologiska teorier, har gett oss möjlighet att inte bara studera egenskaperna hos stjärnor allt längre bort, utan även detaljer som kan röja att det kretsar planeter kring dem. Sålunda har man upptäckt planeter, planetsystem och deras solar vilka skiljer sig rejält från vårt eget solsystem, och därifrån också räknat ut hur de en gång uppstått - rent preliminärt, så som all forskning är byggd på tillgänglig kunskap men också kan kastas om av nya upptäckter, vilket ständigt sker inom det spännande fält som astronomin utgör.

Elizabeth Tasker skrev sin bok The Planet Factory år 2017, vilket är tillräckligt länge sedan för att många nya exoplaneter skall ha fastställts, och med dem nya teorier om hur just de kan ha uppkommit. Men de möjliga sätten för planetsystem att formas är tillräckligt underbyggda för att hennes bok skall ha relevans idag och en lång tid framöver, med generella teorier baserade i observerade exempel samt instuckna brasklappar där man inte är säker på hur just den planeten kan befinna sig just där. Astronomiska fakta presenteras tillräckligt tydligt för att en någorlunda vetenskapligt sinnad person ska hänga med i resonemangen.

Bokens andra sektion har titeln Dangerous Planets med lockande kapitelrubriker som Water, Diamonds or Lava? The Planet Recipe Nobody Knew och Worlds Around Dead Stars. Kapitlen själva är mindre sensationalistiska, men inte mindre fascinerande. Tredje sektionen heter Goldilocks Worlds, börjar i Guldlockskriterierna men fortsätter sedan med att förklara varför planeter i den "beboeliga zonen" kring en stjärna kanske ändå inte är lämpliga för liv, mänskligt eller annat. Så mycket i planetsystemets eller planetens egen konstruktion kan göra förhållandena instabila, och anledningarna till att dess vatten och atmosfär bränts eller diffunderat bort kan ligga hos planeten själv eller hos dess stjärna. Det är förstås litet av en besvikelse, men ändå fascinerande att läsa om. Och Tasker går själv vidare med att i några avslutande kapitel tala om vilka kriterier och möjliga tecken på liv man kan leta efter, inklusive anledningar till varför vi inte ens ser dem nu. Fortfarande fascinerande! Och rakt igenom en mycket läsvärd bok.

Roger Smeby och Afrang Nordlöf Malekian på Bonniers Konsthall

På Bonniers Konsthall visas verk av årets stipendiater från Maria Bonnier Dahlins Stiftelse, Roger Smeby och Afrang Nordlöf Malekian. Roger Smeby har jobbat med  underhåll i tunnlarna i Stockholms tunnelbana, en erfarenhet som tar form i hans intressanta tavlor. Att jobba i en miljö dag ut och dag in kan få fantasin att spinna fritt, särskilt som det i Smebys fall är spännande platser och perspektiv som de flesta inte har tillgång till. 

Ljuset är dämpat i det första rummet, där fyra tavlor och en varningsstång av Smeby finns på plats. Grå-grå-grå med inslag av vitt är stenväggarna som han har målat av. Men de bär alla på litet hemliga egenheter som man inte ser direkt, särskilt inte från nära håll utan först flera steg bort. De ditmålade konturerna av en grip blandar sig med stenpartiets egna färgväxlingar i en av tavlorna. I en annan liknar stenens regelbundna former en vägg av granruskor. I en tredje kompletteras det skrovliga berget av tunnare svarta konturer och en ros, något så oväntat i den karga miljön. Och i den fjärde tavlan är marken full av småsten som ser ut som myllrande folkmassor. "Vi bor här, ni bara hälsar på."

Och mitt emot gripen, vikt över dörröppningen, har Afrang Nordlöf Malekian byggt en tupp av flyttbara magneter. Ghoogoli - Kuckeliku!

Andra tavlor av Smeby använder sig ännu mer av motsatsförhållanden. Intill noggrant målade  fast litet slitna byggelement och en räls som leder in i en mörk tunnel, hänger en bild av ett snötäckt, beskogat berg mot en blå himmel med moln. 

Ovanpå en murad tunnelingång är en arg björn fångad i ett glasklot, och ytterligare omgärdad av stalaktiter som liknar huggtänder.

I andra tavlor lyfts den inneboende skönheten i miljöerna fram, som symmetrin i spåren som korsar varandra och lamporna längs väggarna, och strukturen i tunnelns tak.

Ytterligare andra bilder ger vardagsföremålen en övernaturlig känsla. Skyddshandskar blixtrar fram en hårdrockslogga. En starkt strålande lampa gör reflexrocken till en egen varelse med mystiska krafter.

Varvat med Smebys tavlor finns som sagt verk av den andre stipendiaten, Afrang Nordlöf Malekian. Trots att han också bidrar med konkreta föremål, handlar hans arbete ännu mer om att (åter)skapa känslor och stämningar. Det kräver mer av betraktaren, och stänger i många fall ute oss som, även om vi vill förstå, inte har samma erfarenheter av att leva i Iran eller som exiliranier i diaspora. Men vi får ändå en kort inblick i glamouren och det självmedvetna skämtandet i den fejkade dokusåpan Keeping Up With the Iranians; lejonets och solens centrala roll i kulturen; och granatäpplets självklara roll i skapandet av mat och av minnen. Granatäppelsaften som spillts över den vackra bordsduken har förevigats med handsydda stygn kring fläckarna, som ett försök att bevara minnet av middagarna och diskussionerna som hållits över bordsduken på olika platser i världen. Vi kan bara önska att människorna som flytt från Iran en dag kan återvända från sin exil till ett fritt land.

Maria Bonnier Dahlins Stiftelses stipendiater 2025 - Bonniers Konsthall

The Completely Made-Up Adventures of Dick Turpin

Landsvägsrövaren Dick Turpin (1705-1739) är än idag ihågkommen som en folkets romantiske hjälte för sina vågade kupper i Essex på 1730-talet. Säkerligen överdrevs hans rykte redan i pamfletterna som spreds direkt efter hans hängning, och böcker, filmer och TV-serier som har gjorts sedan dess har kunnat välja hur de skall presentera mannen. I komediserien The Completely Made-Up Adventures of Dick Turpin blir han av Noel Fielding flamboyant gestaltad med anakronisktiska kommentarer och företeelser, bland rövare och ädlingar där omoralen och hederligheten är ojämnt fördelad, och sympatin genomgående ligger hos Dick Turpins gäng av klumpiga och ofta osäkra rövare.

Humorn är stundtals burdus men överlag lättsam, och bland de många skådespelarna med god känsla för komik finns också sådana ess som Mark Heap, Tamsin Greig och Hugh Bonneville i återkommande roller. I kortare inhopp ser vi också stjärnor som Diane Morgan och Natasia Demetriou, som i dundrande intertextualitet kallar sin nyaste älskare för Jeff.

Häxor och andra övernaturliga företeelser utgör ett par av Essex-gängets utmaningar, men konkurrerande banditgäng är minst lika farliga, och korruptionen i den styrande klassen desto svårare att komma undan. Men även om Dick Turpin är nästan lika klantig som sina rövarkompisar, klarar han sig igenom det mesta - till folkets jubel - tack vare sin list och sin charm.

Die Haarteppichknüpfer av Andreas Eschbach

De män som väver hårmattor är en utvald skara, men förutom att arbetet i sig är tungt så är alla regler kring det än mer krävande. Mannen får bara använda hår från sina hustrur och döttrar, och eftersom yrket går i arv måste han ha en son - men bara en - att överföra kallet till. En man skapar en matta under sin livstid, säljer den till de kringresande uppköparna, och skänker betalningen till den utvalde sonen som har att leva av pengarna för resten av livet, medan han bildar familj och börjar väva sin egen hårmatta. Traditionerna kring detta har uppehållits på hela planeten i årtusenden, trots att minsta avvikelse eller olycka kan leda till familjetragedier.

De färdiga hårmattorna levereras via rymdskepp till kejsaren, för att pryda hans palats. Kejsaren! Han har levt i årtusenden, och det är han som får stjärnorna att lysa på himlen. Några av människorna på den primitiva planeten känner till att det finns andra planeter, och att även de väver hårmattor åt kejsaren. Det är förbjudet att ifrågasätta kejsarens gudomlighet. Men nu landar en besökare från ytterligare en annan planet och insisterar på att kejsaren är död.

Från att ha varit en mild form av fantasy-äventyr i historisk miljö ändrar boken inriktning och blir till space opera. Rebellerna som störtat kejsaren upptäcker av en slump planeterna med hårmattevävarna i det enorma imperiet som spänner över flera galaxer. De förbryllas av hårmatteproduktionen, och försöker utröna vart mattorna förs och också syftet med produktionen som ju har pågått i tiotusentals år.

Initialt berättar Andreas Eschbach genom att en person i taget är huvudperson i var sitt kapitel. Det är skickligt sammanpusslat för att både ge bakgrundshistorien, vad traditionen betyder konkret för samhällena och för att belysa enskilda människoöden. Dock förblir karaktärerna ändå platta, och alla försök till att blanda in mänsklig åtrå blir bara pinsam och onödig. Några kapitel mot slutet av boken verkar först också bara finnas där för att författaren vill skapa några episka bilder av ett fallande imperium, men får sin förklaring när trådarna snabbt knyts ihop till en heltäckande förklaring i det näst sista kapitlet.

Boken finns också på engelska under namnet The Carpetweavers.

Daniel Karlsson Trio på Fasching 2026

Daniel Karlsson Trio har gett ut ett par skivor som låter mycket bra, och även om jag inte kan dem tillräckligt väl för att komma ihåg låttitlarna kände jag igen det fina soundet från Sorry Boss under konserten på Fasching. Från Daniel Karlsson konstanta, pärlande piano skalar bas och slagverk upp (och ned) till högre tempo, eller bara mer intensitet. Det är förstås inte konstigt, men mycket härligt, att musiken låter extra livfull på en konsert. Vid flygeln skruvar Daniel Karlsson fram ljudeffekter som gör att den samspelta trions ljud låter ännu mer organiskt framvuxet. Vi i publiken vill så gärna applådera men hinner inte, för knappt har en låt slutat så börjar nästa.

Efter ett tjugotal minuter är det äntligen paus för mellansnack så att vi får klappa! Sedan får vi veta att bandet nu skall spela låtar de aldrig spelat live förut, efter att de repade igår. Verken i fråga heter Comfort Zone, som har ett skönt gung, och The Fox, som verkligen låter som att de jagar fram. Även om de inte sitter lika säkert som de äldre låtarna så är de bra. Men i den mer etablerade repertoaren kan ensemblen slappna av och breda ut sig, och det ligger stort värde i det. 

Vi får fler av de kända låtarna både före och efter paus. I en av dem är det Christian Sperings fina basspel som får inleda och driva musiken, medan piano och slagverk smyger in och stöttar då och då från var sitt håll. Sedan följer en låt så mjuk som ett moln, och sedan en mycket stillsam låt, sparsam med toner, där Fredrik Rundkvist bidrar till mystiken med särartade ljud från trumhörnan. 

Ledsen, bossen, nu är det dags att klocka ut. Daniel Karlssons roliga pianointro till Clock Out känns som att rusa i cirklar vid stämpeluret tills man får fly ut i världen. Det är sista ordinarie låten, men vi får ett extranummer som heter Moderato för att den är litet lagom av allt - fyrtakt, ingen reverb, normal. Det låter som en sådan där svensk jazzlåt med stämning av sommarkväll. Det tackar vi för i snöslasket. En fin avslutning på en väldigt bra och välbehövlig konsert.

Invasion

TV-serien Invasion, som handlar om hur utomjordingar invaderar jorden, hade några bra idéer som utgångspunkt: att inte bara fokusera på USA utan visa förloppet i fler av världens länder, och att följa människor som inte alltid vet vad som händer utan stressas av egna problem i vardagen. Men sedan slarvade Invasion bort allt, främst genom tafflig dialog, icke-konsistenta karaktärer som gör ologiska och jättekorkade val, och så stora luckor i seriens interna logik. Om det inte varit för detta hade det varit acceptabelt att man inte får se de attackerande utomjordingarna förrän halvvägs genom första säsongen. Nu är de första avsnitten mest stressande och plågsamt dåliga, med familjegräl som inte tar slut ens under civilisationens sammanbrott. 

Frånvaron av aliens ger känlsan av låg budget, som när en stor strid som man inte får se pågår bortom ett krön, dit några springer och några sedan kommer tillbaka med skador. Men överlag lider serien mest av att manusförfattarna inte förstår hur företeelser i verkligheten utspelar sig eller hänger ihop med varandra, och skapar än mer förvirring då de inte verkar ha tänkt igenom hur utomjordiska artefakter och utomjordingarna själva fungerar. Första säsongen avslutas med att några gör något halvmagiskt som vi bara får se brottstycken av, och hux flux så har mänskligheten vunnit. Men de gigantiska rymdskeppen ligger kvar kraschade på jordytan, och det verkar finnas aktivitet där, fast det är det nästan ingen som bryr sig om, förutom till exempel den halvgalna multigenitechmiljardären som styrde och ställde vid sidan av den hastigt hopkomna världsregeringen i Afrika.

Några av människorna på jorden verkar ha mental kontakt med utomjordingarna. Från person till person är det osäkert hur det fungerar; det verkar bero på vad handlingen kräver för stunden. Generellt är det så som manuset verkar skrivet: några dramatiska händelser utan sammanhang, än mer melodramatiska dialoger och känslosamma uppgörelser. Och allt eftersom de tre säsongerna förflöt, blev ovanstående bara sämre och sämre. Var det meningen att vi skulle börja heja på utomjordingarna?

Jag tar inte farväl av Han Kang

Bokens skyddsomslag visar en litet disharmonisk avbildning av fallande snö mot en mörk bakgrund, men själva boken därunder är mörkt röd som blod. När Han Kang fick Nobelpriset dök det upp artiklar som satte hennes skrivande i kontext till våldsamma händelser i Koreas nära historia, något som kan ses också i andra författares verk och på film.

Efter att ha forskat om en massaker som skedde för bara ett tiotal år sedan, har ångesten flyttat in i Gyeonghas kropp. Hon föreställer sig smärtan av att genomborras av bajonetter, men hela existensen tycks också pressa sig mot henne, trycka henne ut ur verkligheten. Oron tar sig psykiska och fysiska uttryck, i form av migrän, magproblen och återkommande mardrömmar.

Smärtan kan bara fördrivas med ännu större smärta. När Inseon kallar, en vän och samarbetspartner i arbetet med att upptäcka och berätta om de grymma brott som begåtts mot befolkningen, lämnar Gyeongha allt för att göra vad hon ber om. Medan Inseon genomgår en oerhört plågsam behandling för att inte förlora sina fingrar, måste Gyeongha ta sig till hennes hem på Jeju för att ta hand om hennes fågel. Från den tryckande sommarhetta Gyeongha befann sig i i de tidigare kapitlen, hamnar hon nu i ett snöoväder som bit för bit stänger ned hela ön. Hon anländer med det sista flyget innan flygplatsen stängs, taxibilar vägrar att köra och hon uppmanas att ta någon av bussarna som fortfarande går, för att komma till byn närmast Inseons verkstad och hem.

Ens egen fantasi fyller lätt i känslorna och scenerierna. Trots att det brådskar att ta sig fram innan det är för sent, skapar de fallande snöflingorna stillhet i kvällsmörkret. Trots att den anhopande snön kommer att göra det svårt att känna igen hållplatsen och hitta till Inseons hus, och trots att dess kyla kommer att göra halvtimmesvandringen dit potentiellt livsfarlig, så är den en vacker och rogivande syn. Minnet av alla gånger jag själv oroat suttit på en buss till ett nytt, okänt ställe och försökt att gissa vart jag skall kliva av, gör att det känns så sympatiskt att se samma situation berättad i en bok. Trots oron och faran finns det ett stort lugn i den delen av boken.

Väl framme i Inseons hus är det vardagliga förvandlat till overklighet; ingen välkomnande Inseon som lagar värmande böngröt, ingen mat i skåpen, inget elektriskt ljus, bara skuggor över verkstaden där blodstänk vittnar om olyckan Inseon var med om. Det overkliga blir än mer konkret i de påtagliga bevis och berättelser om massakrer som Gyeongha nu får uppleva. För på Jeju mördades tusentals människor i jakten på kommunister, och när de få efterlevande har kämpat för att ta reda på vad som hände, uppdagas allt mer av de hänsynslösa handlingarna. Det långsamma men noggranna berättandet och kopplingen till platsen och människorna gör att någon eller några av de tusentals mördade tar plats i form av sina plågor och saknaden hos människorna de togs bort från. Till viss del mildrat av det svartvita, suddiga mörker som snön utgör, men ändå djupt känt i kroppen.

Fler böcker av Han Kang:

The Vegetarian

Eriks och Elisabeths semester på Orionteatern

Bilen hostar till och dör när Erik och Elisabeth rullar in till Granngårdens pensionat. Eller var det Grangården? Vad stod det på vouchern? Ja, de har hamnat på rätt pensionat och sviten de bokat finns nog att tillgå, men exakt vad de har betalat för är oklart, och fler och fler avgifter tillkommer. Visst har de dusch på rummet, men de har ju inte bokat varmvatten. Allt det här är litet extra roligt med tanke på att paret kommer från Borås, där man till mans är erkänt snåla. Alla klagomål slussas vidare till nästa beslutsinstans på pensionatet, från trädgårdsmästare till room service och vidare till direktionen. Fast alla positioner innehas av pensionatets barska ägarinna, i ny outfit för varje ny roll.

Det är uppfriskande att se äldre personer i drivande roller - pensionatsföreståndarinnan, livebandet på sidan av scenen, och det välekiperade diplomatparet som dragit sig tillbaka från tjänsten i Bryssel. Deras systerson och ägarinnans dotterdotter Lillan sticker ut som de enda ungdomarna i pjäsen, och gör det lättare att förstå flickans längtan efter att fly ett liv hon bara hört om i sånger. Men på Grangårdens pensionat har man sina rutiner, och på lördagkvällarna är det Show. Det kostar extra! Vilken glädjedödare Erik är som inte vill betala. Showen ställs in, alla blir upprörda, och det är inte det enda misstag han skall komma att begå. Till slut betalar han i alla fall hundringarna det fikas efter, och oj vilken show vi får då!

I pjäsens andra akt stiger den surrealistiska stämningen, medan referenser till Dantes Gudomliga komedi och Jesu död och uppståndelse varvas in i händelserna. Medan stamgästerna och husägarinnan burdust kör med gästerna, skyfflas verkliga tragedier undan - Lillan talar trevande om sin döda mamma, och Elisabeth är fortfarande djupt i kris sedan parets dotter dödades i en bilolycka för tre år sedan. Men ingen får tid att stanna upp och hantera sin sorg när nya absurda händelser kastar om alla förutsättningar. Nej, Grangården var nog inte rätt ställe för Erik och Elisabeth att återhämta sig, men om vi i publiken kan hantera den grymma verkligheten så blir Eriks och Elisabeths semester till en show man inte glömmer i första taget.

Länk till Orionteaterns sida om Eriks och Elisabeths semester

The Chair Company

Det borde vara ett ögonblick av triumf för Ron Trosper när han presenterar planerna för köpcentret han skall leda byggandet av. Men när han sätter sig ned efteråt, går stolen sönder under honom och han hamnar på golvet. I Ron Trospers sinne är det en oförlåtlig nesa, och med en dåres envishet börjar han leta efter syndabocken: stoltillverkaren TECCA. Men ett enkelt samtal till deras kundtjänst leder ingenstans. Ett hemligt besök på det angivna fabriksområdet gör bara saken ännu konstigare - där finns bara en mystisk stor röd boll och porr.

Men Rons undersökningar går inte spårlöst förbi, och en kväll blir han attackerad av en man som varnar honom för att rota mer i TECCAs affärer. Det gör bara Ron alltmer övertygad om att han måste leta vidare. Genom efterforskningar som är galna och listiga på samma gång får han tag i mannen som hotar honom, Mike Santini, som Ron istället anlitar som sin egen (porrberoende och ännu mer galne) sidekick.

Ron och Mike verkar konstiga, fixerade som de är vid något som inte verkar vettigt, men de matchas av de udda personligheterna på Rons firma Fisher Robay. De övriga anställdas obekväma relationer och internutredningarna som startas på grund av det korsar Rons planer på hämnd på TECCA, vilka nu tar upp mer och mer av hans vakna tid. Straight man i det hela är Rons ytterligt normala, vänliga och överseende fru Barb, men deras vuxna barn har sina egna problem som får stå tillbaka för Rons maniska detektivarbete. Alltmer komplicerade efterforskningar gräver fram konstiga typer och deras minst lika komplicerade kopplingar till det alltmer mystiska företaget TECCA. Det orimliga i Rons antaganden vägs upp av att hoten mot honom blir alltmer allvarliga (och fortfarande konstiga).

Humorn i The Chair Company är av ett udda slag som kommer att vara avskräckande för många, men när man följt Ron Trospers jakt på skrynkliga existensers långsökta kopplingar till ett bedrägeri som inte ens verkar lönsamt, blir man lätt lika manisk som han och vill veta hur det fortsätter i nästa säsong.