Doom Patrol

Det var ingen högoddsare att racerbilsföraren Clifford Steele skulle krascha med sin bil, när slarvet i privatlivet läckte in på banan. Men han dör inte, istället vaknar han upp - som en hjärna i en burk, eller nej, i en klumpig robotkropp. Han är i ett hus där den övernaturligt kunnige vetenskapsmannen Niles Caulder samlat några människor vars livsöden och superkrafter mest gör dem olyckliga. 

Den tecknade serien Doom Patrol handlade om en grupp actionhjältar som verkligen inte ville vara hjältar. I TV-serien med samma namn möter vi nästan samma lineup som i serien. Clifford Steele är Robot-Man. Larry Trainor/Negative Man är en före detta pilot som bär en energivarelse inom sig sedan en krasch brände sönder hans utsida och gjorde honom radioaktiv. Rita Farr är en skådespelerska från Hollywoods glansdagar, men när som helst bubblar hennes vackra ansikte och slanka ben ut till en oformlig massa som kan ta enorma proportioner. 

Inuti (Crazy) Jane lever flera personligheter vars egenskaper varierar från oemotståndlig övertalningsförmåga till råstyrka, och de kommer fram när de känner av ett hot mot flickan Kay som var den de skapades för att skydda. En gruppmedlem från modern tid är Cyborg (dock frikopplad från de DC-filmer där en annan skådespelare gestaltar honom), litet mer tränad i att faktiskt kämpa mot superskurkar, inte lika negativ till hjälterollen men med sin egen livssorg att bearbeta.

De motvilliga superhjältarna är alla från olika eror av 1900-talet så uppenbarligen är de också långlivade. Förklaringar till deras olika tillstånd kommer fram efter hand, och de varierar vilt. I Doom Patrol sysslar Chief, Niles Caulder, med vetenskap med byggstenar från magi av känd och okänd art. Folk (och fä) får information och visioner från de mest överraskande håll. När Chief försvinner får våra vänner förtrollande hjälp av hans bekant Willoughby Kipling med att lokalisera ett hot mot hela världens existens.

Förutom Cyborg och Jane är det till en början svårt att se hur våra huvudpersoner skall kunna låta sina krafter komma till nytta, men även till sin egen överraskning lyckas de hantera några farliga situationer. Även innan Rita Farr får sin elasticitet under kontroll är det som att hennes skarpa repliker levererade med skön diktion har en stor del i att styra upp situationerna. Inifrån Robot-Man hörs Cliffs många vredesutbrott över småsaker men han är bara farlig när det gäller.

Kosmiska hot, superskurkar, allierade, ledtrådar och möjliga räddningsplankor gestaltas i Doom Patrol mycket fysiskt, fantasifullt och visuellt tilltalande. En åsna som lämnas av Chiefs förste nemesis suger in de alltför närgångna till en annan plats och spottar ut dem med ny, förvirrande information. En pålitlig tillflyktsort och vän är Danny, som är en gata med medvetande där det alltid är fest. 

Fiender och vänner dyker upp och försvinner under säsongerna. Några av dem stannar kvar längre så att vi, liksom för de fem ursprungshjältarna, får veta mer om deras historia och egenskaper. Hjärteknipande charmig är Niles dotter Dorothy, fångad som barn för evigt men med skrämmande starka krafter. Hennes egen oro för att förstöra något, och Niles kärlek till sitt barn, är starka och trovärdiga känslor i virrvarret av kosmiska hot. Tillskottet av den skönt galna Madam Rouge i de senare säsongerna är genialiskt. Nu är det ett halvdussin avsnitt kvar av den allra sista säsongen, en vemodig känsla. Hur får vi veta när avsnitten kommer att släppas till TV? Kanske kommer en salamander att klättra upp ur mitt handfat och berätta det för mig, om jag offrar en invisibobble.

Förinta av Michel Houellebecq

Det är en spännande resa att ha läst Michel Houellebecqs böcker i (nästan) utgivningsordning. Efter att ha slagit igen de första brukade jag få hämta andan och påminna mig om att det faktiskt finns vänskap och medmänsklighet i världen, inte bara utseendefixering och konkurrens om vem som får ligga först. Steg för steg har Houellebecq-mannen åldrats och mildrats i sina åsikter. I Underkastelse visade huvudpersonen uppskattning för vad Europa och kyrkan åstadkommit i en tidigare guldålder (även om han själv var för bekväm för att orka underkasta sig klosterlivet). I senaste boken Förinta visar huvudpersonen Paul Raison förståelse och respekt för sin syster Céciles katolska tro. På liknande vis presenteras hennes man Hervés yrke som notarie som något som byggt upp samhället, trots några tillstymmelser till ritualer och traditioner som en mer cynisk författarröst kunnat göra narr av.

Dock är stabiliteten i det småborgerliga samhället undergrävd av samtida samhällsförändringar. Hervé förlorar sitt jobb och blir arbetslös. Vi får inte se honom drunkna i hopplöshet över sin nya situation, det är bara något som Paul kort reflekterar över när han själv hamnar i något liknande, och att Hervés politiska sympatier ligger hos Nationell Samling är likaledes en närmast normal bisak att varken uppröras över eller ta provokationspoäng på.

Familjen och omsorgen om ens närmaste tar stor plats i boken, först då Pauls far drabbas av ett slaganfall och syskonen och faderns sambo behöver ordna med hans vård. Trots att de tre syskonen glidit ifrån varandra och fortfarande inte förstår varandra fullt ut så samarbetar man om att hjälpa fadern och varandra. Till och med förhållandet mellan Paul och hans hustru, vilka levt som rumskamrater som undvikit varandra i åratal, mjukas upp av en fin gest som leder till ett lyckligare äktenskap och naturligtvis ett återupplivat sexliv i sann Houllebecqsk anda.

Till och med i politiken finns det ärlighet, om än som en ö i ett hav av själviskhet. Paul jobbar för Bruno, en rationell minister i regeringen som har en äkta önskan att förbättra samhället och samtidigt klarsyntheten att genomföra det på bästa sätt. Han är ingen yvig personlighet utan snarare en tillbakadragen tjänsteman och faktiskt uppskattad just därför.

Allt detta låter för bra för att vara sant och självklart har Houellebecq blandat i mer sälta än vad som antyds här. Dessutom sätter illvilliga aktörer käppar i hjulen på flera plan, vilket kastar in handlingen i nya hjulspår. Houellebecqs avmätta författarröst blir nästan aldrig tråkig på de dryga sexhundra sidor som boken utgör. Till och med Pauls drömmar som varvas in är ganska intressanta. Med dem, och några förflugna referenser till Hitler, ser jag blinkningar till Knausgård, men inte ens några sidors tydlig och ovidkommande wikipedia-kopiering gör Förinta till en lika stor näsknäpp som Kartan och landskapet. Det finns dock ett större utslag av svart humor i boken som inte uppenbaras förrän den är slut, men det vill jag inte avslöja här.   

Fler böcker av Michel Houellebecq:

Refug

Kartan och landskapet
Underkastelse 
Serotonin

Fru Sorg på Strindbergs Intima Teater

Det sitter en getabock och spelar på en tramporgel när vi kommer in. Han (Kent Olofsson) snurrar runt, runt, långsamt på vridscenen på Strindbergs Intima Teater, medan en person i gammaldags pojkkläder med änglavingar (Nina Jeppsson) sjunger sånger med drömsk text och melodi. Musiken återkommer under föreställningen, tillsammans med ibland skrämmande effekter av ljud- och ljussättning, men framför allt är det Fru Sorg (Anna Azcárate) som bär föreställningen, talande till oss med röster och mimik som varierar genom hela den halvannan timme vi tillbringar i ett gränsland mellan saga och vardag.

Getter har format Gunnar Hedes liv, och han skall komma att kallas Getabocken. Flickan Ingrid är en drömmare och det är i en blandning av dröm och konkret verklighet som Ingrid och Gunnar först möts. Mycket annat händer omkring dem i deras liv, och det gestaltas med små men effektiva medel av vår Selma-liknande berätterska. Att scenen är så gott som tom förutom människorna på den gör att vi enbart har orden från vår berätterska att lita på, och det gör att tomheten och det möjliga fallet och försvinnandet hela tiden känns farligt nära båda våra huvudpersoner. Men kärleken är möjlig och den kan ge dem båda ett bättre liv. Men det är ändå litet svårt att tro på, även om man vill, när världen vi ser är så kal och ödslig.

Länk till Strindbergs Intima Teater

Foto: Sören Vilks

Wednesday

På en skola för utstötta finns det fortfarande de som är utstötta medan andra är populära. Nu är förstås inte Wednesday Addams ute efter att bli populär, och nästan inga av de övriga studenternas aktiviteter intresserar henne. Men hur mycket hon än gillar begravningar är det ett dåligt tecken att elever på skolan slits i stycken av ett okänt monster, för att inte tala om andra mystiska företeelser, och dessutom har Wednesdays föräldrar lämnat spår efter sin skolgång på Nevermore som hon både vill och inte vill veta mer om.

För snart trettio år sedan spelade Christina Ricci en yngre Wednesday Addams, och därför är det roligt att se henne spela skolans botaniklärare och enda "normie", alltså någon utan specialkrafter. Nu är det istället fyndet Jenna Ortega som klarar av att spela en ständigt misslynt och avvaktande Wednesday Addams utan att hon blir till en tråkig och tjurig tonårsemo. Rektor på skolan Nevermore spelas av den magnifika Gwendolyn Christie som gärna filmas som dubbelt så lång som sina motspelare. Men aj, borde hon inte vara mer uppmärksam när hon vet att Wednesday planerar att rymma från sina obligatoriska psykologbesök?

Stämningen på Nevermore är tävlingsinriktad och ibland rent fientlig, och det redan innan de skumma morden börjar ske. Men ungdomar är ungdomar även med mystiska, och vänskaper och förälskelser formas - samtidigt med misstänksamhet och rivalitet på liv och död. De som skall leta efter mördarmonstret, är de för klantiga för att se vad Wednesday ser eller vill de av något skäl inte hitta den skyldige? Fler ungdomar och vuxna råkar illa ut, och även om serien inte frossar i våldet är det sorgligt. Men generellt är tonen lätt och humoristisk, inte minst i kontrasterna mellan Wednesday och hennes färgglada rumskamrat, och i diskussionerna med Thing och Onkel Fester. Kommer Nevermore att klara sig igenom alla katastrofer som någon verkar ha förutspått? Är det Wednesday som kommer att leda till skolans undergång?

The Kaiju Preservation Society av John Scalzi

"Säg att du är från inrikesdepartementet och studerar glaciärerna på Grönland" får de nyanställda på KPS som råd när de är på väg till en avlägsen och enligt alla officiella källor nedlagd militärbas. Då är nämligen ingen intresserad av att fråga vidare om vad de arbeta med. Det skulle Jamie ändå inte kunna svara på, för allt han vet är att han skall jobba med stora djur. Kanske inte ens komma så nära djuren, för han är anställd som allt-i-allo, "I lift things" som han själv säger. Men han har fått en stor mängd vacciner för att stå emot åtminstone en del av det han kommer att möta.

Det är inte på Grönland de skall arbeta. Det är i trakterna av Kanada, men på en annan version av jorden i ett parallellt universum, där luften är tätare och hetare och toppen i näringskedjan utgörs av enorma drakar. Inte riktigt så som de drakar som vi har föreställt oss genom årtusenden (för avbildningarna har ju varierat mellan kontinenter och sekler), men det var när en av dem bröt sig igenom till vår sida som de inspirerade till berättelserna om Kaiju och deras främste förkämpe Godzilla. Efter hand formades The Kaiju Preservation Society för att hantera dessa nya fakta.

Väl på plats i denna spännande nya värld jobbar Jaime och de andra med att undersöka de stora drakarna och förstås också klara livhanken undan desamma samt alla andra överdimensionerade insekter och djur som gärna skulle göra en munsbit av människorna. Likt krokodilerna i vår värld bebos av djur som lever av deras rester och samtidigt utför tjänsten att hålla sin värd ren, så lever ett stort antal parasiter på varje kaiju och utför ännu mer avancerade göromål vilka ger kaijun oväntade egenskaper. Det är kul och spännande att läsa om vetenskapen kring dem som Scalzi har tänkt ut.

Men de här egenskaperna gör också kaiju attraktiva för mindre nogräknade typer i vår värld, och efter hand får våra KPS-anställda jobba hårt för Preservation-ledet i arbetsbeskrivningen. Det blir ännu mer spännande, och spänningen håller i sig ända in i slutet på den här underhållande boken.

Fler böcker av John Scalzi:
Old Man's War
Ghost Brigades
The Last Colony
Zoe's Tale
 
Redshirts

The Collapsing Empire

The Consuming Fire

Minetti Quartet i Konserthuset 2023

Två stora kompositörers respektive sista stråkkvartetter stod på programmet för Minettikvartettens besök i Grünewaldsalen år 2023, men det var de två övriga verken som gjorde störst intryck på mig. Wolfgang Amadeus Mozarts Stråkkvartett i F-dur KV 590 (1790) är livligt skriven men inte riktigt lika lättsam som andra av Mozarts verk. Vid det här framförandet tyckte jag också att violan lät ostämd i flera av partierna och det gav litet extra stress.

Foto: Irène Zandel

Men Mozart följdes av en nutida österrikare som gjorde mig ytterst fascinerad: Ángela Tröndle och hennes Stråkkvartett nr 2 – Movements from a common ground (2022). Modern musik kan vara svårlyssnad när den drar alltför mycket mot det atonala och disharmoniska, men det gjorde inte detta stycket. Det hade det jag gillar som mest: en god balans mellan långa, utforskande klanger och originella melodier. Jag var trollbunden av den långa, upprepade cellonoten som varierade i styrka tills det kändes som ett meddelande, och vilken inledde ett vackert långsamt parti för hela kvartetten.

Robert Schumanns Stråkkvartett i A-dur op 41:3 (1842) var också fin och full av energi och drama, och Minettikvartetten spelade den väl. Men konsertens vackraste verk var ändå extranumret, den långsamma satsen från Antonín Dvořáks amerikanska kvartett, där i synnerhet cellostämman var ytterst uttrycksfull. Dvořák och Tröndle vill jag nu ta och lyssna på mycket mer!

God's Favorite Idiot

Vad skulle du göra om din kollega började lysa? Ett milt glödande sken, inte bara en gång, utan en gång till. Kan det vara ett tecken från himlen? Några av Clarks kollegor tror det. Kanske är han utvald av Gud! Dock verkar han inte ha några superkrafter förutom att lysa och starta Harry Styles-låtar på radion, och inte ens det händer när han vill det utan litet slumpartat.

Men jo, Clarks egenskaper är faktiskt sända av Gud. Serien God's Favorite Idiot utvinner komik ur hur den gudomliga kallelsen, som efter hand förmedlas till honom av änglar och till och med Gud själv, ställs mot vardagslivet som verkar vara på väg att tröska vidare i samma hjulspår. Detta är i mitt tycke det roligaste med komediserien, mer så än kollegornas sidohistorier och till och med mer än den annars så skickliga komediennen Melissa McCarthy som Clarks kollega och love interest Amily.

Dock infinner sig allvaret när starka och farliga krafter nu dras till Clark för att försöka locka över honom på sin sida, med honung eller piska. Änglarna som hjälper Clark har "Harry Potteriserat" hans hem, jobb och vägen däremellan så att de onda makterna inte kan komma åt honom där. Men Satan lurar strax utanför de säkra områdena och drar sig inte för att hota och skada dem som står Clark nära, så plötsligt är det inte bara så roligt längre med det där lysandet.

Viktigast i God's Favorite Idiot är den sympatiske "idioten" själv, Clark. Han spelas av Ben Falcone som klarar att gestalta en oskyldig snäll kille som inte riktigt förstår vad som händer, utan att han verkar irriterande dum. Det här är ingen höjdare till komediserie, snarare litet småputtrig och trevlig även när Satan är som allra elakast.

Djävulsgreppet av Lina Wolff

Även om vi accepterar att ingen riktigt kan förstå en annan människas passion, så är förhållandet mellan vår berättare och mannen hon är fäst vid mycket svårbegripligt. Vi får inte känna av något av det som drar dem samman, så varje läsare får fylla i med egna gissningar; fysisk passion, rädsla för att känna sig misslyckad om man ger upp om en man och om livet i den underbara staden Florens? Jo, en sådan (halv) förklaring är inflätad i historien; hur viktig hon känner sig (vill känna sig) för honom och efter hand också tanken att hon kan rädda dem från ett grymt öde.

Men det är mest det otrevliga i relationen vi ser; svartsjukan som tar sig olika uttryck från båda hållen. I hennes fall oro och illamående och en dum otrohetshistoria, i hans fall fysiskt våld. Det är svårt att ha sympati eller ens förståelse för någon av dem, särskilt när deras repliker låter så tillgjorda.

Han lutar sig tillbaka, funderar en stund. Sedan böjer han sig fram över bordet, tar hennes hand och säger att hon inte har något att oroa sig för. Hon har en fin liten kropp, en kropp som håller vad den lovar. Han säger också att hon är en Porsche, och en Porsche kan bli äldre, men den slutar aldrig att vara en Porsche. Han säger vidare att Porschen, som alltså är hon, under en lång tid verkar ha körts på landsväg, i sjätte växeln. Det är så gubben hon är med kör henne. Om det är så man vill köra sin bil, då kan man lika gärna skaffa en Volvo herrgårdsvagn. Han däremot, kan växla ner henne och varva upp henne. Han kan sätta foten på rätt ställe, och se till att hon bränner om alla andra. Om hon vågar.

Mitt i boken möter de båda en person som säger till berättaren just hur dumt och faktiskt löjligt och idiotiskt de beter sig. Vi kan snabbt se den personen som en ställföreträdare för oss läsare och kanske för oss när vi i verkligheten stått vid sidan om vänner som är kvar i ett destruktivt förhållande. För just de orden får vår berättare att försvara sin relation och mannen ännu mer än innan.

Som citatet visar låter vår berättare män definiera henne. Det finns ett trauma från barndomen som har bidragit till att forma hennes bild av världen och människorna. När tillvaron förvrids och blir ännu värre, växer en längtan tillbaka till det helvete hon åtminstone känner till och tror att hon kan kontrollera. 

De styltiga dialogerna viker undan för mer av miljöskildringar och en handling som tar andan ur en genom att växla upp på högvarv. Berättelsens kvaliteter börjar bli märkbara och historien fattar sitt eget djävulsgrepp om läsaren som har svårt att lägga ned boken. Vi kan tala löst om att försöka möta våra egna demoner, men berättaren i Djävulsgreppet tar orden på allvar och gör det på riktigt, även när omständigheterna är omöjliga och grymma.

Utflykter i Art Noveau på Hallwylska Museet

Den underbara stilen Art Noveau började ta sig uttryck i slutet av artonhundratalet, och präglade i bästa fall såväl arkitektur och möblemang som kläder, smycken och inredningsdetaljer. När den tog sig uppåt Sverige var Hallwylska palatset redan byggt och inrett med detaljer från en äldre epok, vilka ju är vackra på sitt eget sätt. Det gör dock att utställningen Utflykter i Art Noveau på Hallwylska Museet inte kan bjuda in till fullständiga art noveau-miljöer men däremot visa stilens bredd med hjälp av ett överdåd av vaser från dåtida tillverkare, och det är minst lika intressant det.

Några föremål kommer från Hallwylskas egna gömmor: en stilig klänning, broscher med spännande motiv och proportioner och några vaser.

Vi får se några av de eftertraktade lampor som Alice Nordin formgav för tillverkaren Böhlmark under 1900-talets första år.

Inom art noveau fanns ett originellt intresse för naturens mer sällan framställda varelser; insekter och då gärna trollsländan med sina blänkande vingar, men också grodor och andra reptildjur som fick excellera i ett mer ovanligt skönhetsideal som ändå inte gick över gränsen till otäckt eller motbjudande.

På Rörstrand-fabrikens konstateljé var Algot Eriksson snabb med att inspireras av de nya strömningarna, och tack vare hans skicklighet med såväl den konstnärliga visionen som tekniken underglasyr kunde man kring förra sekelskiftet framställa många ljuvligt skira föremål.

I Gustavsbergs fabrik å sin sida inspirerades man också av art noveau men med sin egen estetik.

Gunnar Wennerberg vid Gustavsberg arbetade också med sgraffito och blått-i-blått och skapade eteriska vaser som blev mycket uppskattade vid världsutställningen i Paris år 1900.

Då vaser är en inredningsdetalj man lätt nyinförskaffar för att göra sitt hem mer modernt var och är efterfrågan och omsättningen hög, och därför kom många stilyttringar  att synas i dem. Det gör att det är en utmärkt idé att med hjälp av en stor mängd vaser presentera flera aspekter av Art Noveau och låta oss själva drömma om att fullständigt svepas in i den estetiken.

Länk till Hallwylska museets sida om utställningen

Kaleidoscope

Idén med att kunna se avsnitten i valfri följd är rolig, men man behöver inte hänga upp sig på den om man är den oroliga eller rigida typen som kanske jag också är. Ett tips jag hittade var att börja med avsnittet med namnet Green, som ger huvudkaraktärerna en bra introduktion, och så att avsluta med avsnittet White som visar själva stöten som Kaleidoscope kretsar kring. I övrigt följde jag avsnitten i kronologisk ordning och såg de två som utspelar sig efter stöten innan White.

Kuppen som planeras är ytterst komplicerad och kräver noggranna förberedelser. Men det är inte bara därför som serien Kaleidoscope börjar redan 24 år innan det stora datumet. I varje avsnitt får man nya ledtrådar inte bara till stöten utan till varje persons bakgrund och motivation. 

Det är, som vanligt, osannolikt komplicerade och precisa förberedelser som krävs för att inbrottet på den välbevakade säkerhetsfirman SLS skall lyckas. Individer med specialkunskaper - knäcka kassaskåp, blanda kemikalier - rekryteras. Men personligheterna stöter sig mot varandra och ren fientlighet uppstår mellan några av dem. Det går redan att gissa att kuppen inte kommer att gå problemfritt. Men det är ytterst spännande att höra om varje del i den långa kedjan av händelser som måste klaffa, för att sedan hamna i den hetsiga, stressade hetluften efter kuppen, när gängmedlemmarna jagas eller jagar varandra - för att inte tala om allt som händer den natten när stölden skall ske.

Två ypperligare skådespelare står mot varandra i huvudrollerna, Giancarlo Esposito respektive Rufus Sewell. Som före detta partners in crime står de numera på var sin sida om lagen - eller? I den internationella finansvärlden är gråzonerna många.

Varje avsnitt innehåller flera ledtrådar till vad som skall komma att hända eller förklaringar till tidigare händelser. För oss som inte plockar upp varje detalj direkt finns som tur är nätet och engagerade tittare som berättar vad den händelsen betydde för den personen, och vad den färgen innebar för det avsnittet. Men det är bäst att inte kolla upp det förrän efter man har sett alla åtta avsnitt. Tills dess får man försöka hålla sina frågor och gissningar i huvudet.

Olof Palmes Gata av Henrik Petersen

Det är sommar i Stockholm år 2020. Plats- och tidsmarkörerna haglar; covid-oro, och så Palmegruppens presskonferens som har stor bäring på bokens handling. Östens föräldrar skall lämna lägenheten och åka ut till sommarstugan. Föräldrafritt! Då kan Östen ta dit flickvännen Vera.

Det är Östen som för ordet och när han berättar om sig själv framstår han som en hjälplös jättebebis, beroende av sina föräldrar och inte heller särskilt intelligent. Det är litet svårt att förstå hur han har klarat av att bo i Paris och fånga Veras intresse. Andra aktörer i boken är desto mer kunniga och berättar gärna länge och väl om till exempel de interneringsläger för tyska krigsfångar som Sverige inrättade i Dalarna. Fler hemlighållna detaljer i det socialdemokratiska folkhemsbygget plockas upp och synas, och som läsare serveras man många okända fakta med väl inmängda åsikter som får stå utan motargument.

Nu är det dags att erkänna att jag bara läste knappa hundra sidor i boken plus bläddrade framåt för att se om den blev bättre. Det blev den inte, bara sämre som det verkade. Språket är banalt och de mellanmjölkiga dialogerna håller sig länge till det banala utom när de utsäger nya sanningar. Huvudpersonen är en ointressant mes som främst är intresserad av sin egen snopp och Veras fitta. När jag läste boken funderade jag på varför den blev antagen och utgiven. Är det så att författaren Henrik Petersen är någon folk vill hålla sig väl med för att han har kända föräldrar, likt Sigge Eklund vars bok Den sista myten en gång i tiden överraskade mig med sin fantastiskt låga kvalitet? I vilket fall som helst är jag besviken över att Olof Palmes Gata trängde ut någon bättre bok som kunnat hamna på pränt.

Vestalen med Kamraterna på Teater Tribunalen

Det romerska imperiet är mäktigt, men det åligger alla att arbeta för dess fortsatta styrka. För Licinius skedde det på slagfältet, varifrån han återvände som hjälte. Men att han drog ut i strid var också för att stiga i rang och befinnas värdig att äkta den unga Julia, vars far tidigare inte fann Licinius värdig nog. Om detta talar han med sin vapenbroder Cinna i den inledande scenen av Gaspare Spontinis opera Vestalen.

Men Julia har nu fått en ny viktig uppgift som också sker för Roms bästa: hon är utsedd till vestal, en av de jungfrur som vaktar den eviga elden i gudinnan Vestas tempel. Översteprästinnan Vestalis Maxima förklarar ritualerna för den nyinvigda Julia så att deras tyngd klart går fram. Nu är kärleken mellan Licinius och Julia än mer omöjlig, för att bryta eden till Vesta betyder att hela Roms kraft kan krossas. 

Det är en stor fördel att som publik komma nära sångarna framför Teater Tribunalens scen, tydligt kunna höra orden sjungas och dessutom se varenda skiftning i sångarnas ansiktsdrag. Intill Vestalis Maximas (Susanna Stern) magnifika stämma verkade Julias röst blekna, men var gång hon på egen hand sjunger ut om sin oro för att bryta mot plikten till Vesta, eller också när hon äntligen vågar sjunga ut sin kärlek till Licinius, är Julia (Elsa Ridderstedt) äkta och ljuvlig. För i dessa dagar när kulturdebatten (?) handlar om att det är uppiggande att vara otrogen i sitt äktenskap, talar handlingen i Vestalen om en tid när människor tog löften på allvar, sina individuella löften och de som gällde hela staten och folket.

Licinius kan dock inte ge upp sin kärlek och vill rymma med Julia. Cinna (Pär Lindskog) försöker få honom på andra tankar men är ändå beredd att hjälpa Licinius (Wiktor Sundqvist) vars kärlek flödar starkt genom hela hans kropp och gyllene stämma. Men när han träder in i templet där Julia vaktar ensam sker det katastrofala att Vestas eld slocknar. Synden ligger i öppen dager och Julia döms till döden. Endast ännu ett gudomligt ingripande kan rädda Julia och kärleken de unga tu längtar efter...

I operan Vestalen finns ett flertal vackra körpartier vilka av naturliga skäl faller bort i Kamraternas slimmade version av operan. Då sker det roliga att vi i publiken får sjunga med i melodierna ur programbladet, och även vara med och spela Gesta med Vesta. Kul inslag, men framför allt är det så att de fyra sångarna och fem musikerna mycket väl bär upp hela historien och gör den mycket engagerande och underhållande. Kamraterna väljer alltid intressanta verk och Vestalen är inget undantag. Vilken glädje att vi har Kamraterna i Stockholm!

Länk till Kamraternas sida om Vestalen

Foto: Maximilian Mellfors

Ovidkommande fotnot: Licinius bröstplåt har nipple rings - kinky kinky!

The Sex Lives of College Girls

Ooohhh, spännande titel på en TV-serie! Litet som Sex and the City, och det finns en del likheter, som att vi följer fyra ganska olika kvinnor och deras äventyr både med och utan sex. Nu får vi dessutom den trovärdiga förklaringen till att dessa fyra hänger med varandra; de har hamnat som rumskompisar på det prestigefyllda colleget Essex. Leighton är en rik blond WASP, Kimberly en bortkommen lantis, Whitney är dotter till en senator och Belas föräldrar med indisk bakgrund vill att hon skall plugga biologi och få ett stabilt arbete. Men serien är skapad av Mindy Kaling och hon har lagt en del av sig själv i Bela, främst en önskan om att bli stjärna i komedibranschen.

Ja, det blir en hel del sex och många önskedrömmar om att få Den Där Snyggingen går i uppfyllelse för tjejerna - trevligt! Men det händer också mycket i livet med kläderna på. Det som är på allvar är tillräckligt realistiskt för att man verkligen skall känna oro för personerna i ögonblicket. På det hela taget är dock tonen lätt och underhållande. Många fester, varje vecka!

De fyra väldigt olika personligheterna har olika banor genom collegelivet. Kimberly har ett stipendium men måste också jobba deltid vid sidan av. Leighton skall uppfylla sin och mammans dröm om att bli medlem i sororityn Kappa Beta Rho, kanske kommer också Whitney att bli invald, men de har båda var sin hemlighet som är både spännande men farlig om den får spridning. Bela gör vad som helst för att bli invald i redaktionen för skolans kända humortidning The Catullan - för mycket, faktiskt. Genom serien kommer vi att få se alla fyra göra saker som inte är så schyssta och få hantera konsekvenserna.

Äventyren på egen hand kompletteras med vänskapen som växer fram mellan de våra huvudpersoner. Kursare, korridorare och kk på Essex drar förbi som humoristiska inslag eller stannar och får större betydelse. De två första säsongerna skildrar ett år på Essex och trots de nya motgångar som dök upp till säsongsavslutningen kommer det minst en säsong till.

Travesti av Mircea Cărtărescu

Vi börjar i välbekanta trakter: i ett rum med utsikt över Ștefan cel Mare i Bukarest, staden med gamla imponerande byggnader som förfallit och övertagits av okända växt- och djurarter, och som utgör en så fruktbar omgivning till Mircea Cărtărescus berättelser. Den här gången går vår berättare tillbaka i minnet till en lägervecka i tonåren, när hela skolan och även klasser från andra skolor skjutsades ut till den gamla herrgården Budila för att sporta och umgås vid lägerelden. 

Hormonerna bubblar förstås och ungdomarna lägger ned mycket tid och energi för att förbereda sig för kvällarnas disko där de vill dansa och smekas med varandra. Vår berättare Victor har intellektuella ambitioner, håller sig för sig själv i pojkarnas sovsal och går inte ens ned till dansgolvet.

Jag slog mig ned på en bänk. Med den här kvällen skulle helvetet Budila vara över. Den förut så fruktade men nu lockande ensamheten skulle bli fullständig igen redan nästa dag. Jag skulle åter bli den som strövade omkring på ödetomter, på bortglömda gator, på folktomma, solstekta, dammiga torg, jag skulle åter gå i trappor i gamla hyreshus i ödsliga kvarter och få upptäcka nya märkliga statygrupper... Jag skulle återigen få en känsla av att ha varit där förut, av att allt hade någon djup symbolisk mening som uppenbarades för mig och ingen annan.

Många av oss känner nog igen oss i avståndstagandet från onödiga kompistjafs och hångel med slumpmässigt tillgängliga jämnåriga. Dock är vår berättare även i återblickarna från vuxen ålder litet väl nedlåtande mot sina medmänniskor. Pojkarna är redan förlorade i barnsliga småbråk eller pubertala oanständigheter. De flesta flickorna ser han på med en oroad blick, redan sörjande över att deras oskuldsfullhet kommer att förstöras av familjeliv och smutsas av sexualitet. Även i vuxen ålder finns madonna/hora-blicken kvar obearbetad: ögonblicket efter att han legat med en kvinna får han avsmak för henne.

Det finns ett trauma i Victors liv som triggades under Budila-vistelsen och av olika anledningar har legat kvar och grott i honom. Men det är svårt att känna sympati för den självupptagne poeten som till och med avfärdar de klasskamrater som verkar ha funnit paradiset och en oskuldsfulla kärleken.

Cărtărescus romaner har en tendens att växa till ett crescendo av ruttnande, plaskande, exploderande köttslighet i extrema, gotiska rum av marmor eller enorma innanmäten, där svårbegripliga scener följer på varandra. För egen del uppskattar jag mer de partier på vägen dit där upplösningen av verkligheten bara är i sin början: nymfstatyn i dammen som ändrar ansiktsuttryck eller försvinner, fönstren i den svängda trappan som visar spegelbilder av Victor i olika åldrar. Antydningarna om att en drömvärld existerar i den torra, banala vardagen.

Fler böcker av Mircea Cărtărescu:

Nostalgia

Orbitór: Vänster vinge

Orbitór: Kroppen

Orbitór: Höger vinge

Jockum Nordström på Liljevalchs

Enkla bilder, banalt utförda, kan förmedla mycket. Kan Jockum Nordströms naivistiska teckningar säga något? Jag har försökt och försökt att tyda dem eller bara uppskatta dem varje gång jag har stött på dem, men jag hittar inget djupare i dem. Huskroppar med raka linjalkanter, människor med "fult" ritade och oproportionerliga huvuden, bildkompositioner som är litet hipp som happ - det har varit samma stil i åratal. Och här och där nakna tanter med bara bröst och rumpor - oh, så vågat!

Det kanske skall vara lätt för många att gilla den simpla konsten och så kunna tänka att finkultur inte alltid är så svårt. Men det räcker inte för mig. Det här är en annan form av banalitet än Jeff Koons men den irriterar mig på liknande sätt.

Nytt för i år är rörliga skulpturer, alla av samma modell: en tung fot av något eller några föremål, en bräcklig pinne upp och så en mobil pinne som kan snurra runt och gärna plinga till något på foten. Inte heller så nyskapande. På det hela taget inte särskilt bra.

Länk till Liljevalchs sida om Jockum Nordström

Foto: Per-Erik Adamsson

Industry

"Om sex månader kommer bara hälften av er att få vara kvar", det får de nyrekryterade ungdomarna på Pierpoint & Co höra redan från början. Det gäller att visa sig duglig och dra in pengar till investmentbolaget. Men hur väl du lyckas handlar också om positionen du fått i firman passar dig, eller vilka chanser din närmsta manager ger dig, och där spelar personkemin stor roll. 

Roberts manager har gjort sig oumbärlig på Pierpoint tack vare en förmögen klient, och det ger inga stora öppningar för Robert. Yasmins närmaste chefer på Foreign Exchange Sales pressar henne från olika håll, och fastän hon världsvant håller (arbets)kontakt med sina välbärgade vänner på flera språk hinner man undra om hon kommer att hålla i längden. Harper har flyttat till London från New York och tar vågade risker i Cross Products Sales-teamet.

Förutom det höga tempot under de långa arbetsdagarna och viktiga klientmiddagar på kvällarna tycks de unga finansvalparna festa med kokain och sex varje kväll i första säsongen av Industry. Att tänja på gränserna kan löna sig under chansningarna med affärerna dagtid, och det är lätt att det spiller över till privatlivet, vare sig det gäller one-night-stands, förhållanden med kollegor, eller viktiga kundrelationer. Det är inte alla som kan hantera det, och när Pierpoint måste se till att de anställda inte beter sig olämpligt kan deras ingripande göra saker än värre.

När andra säsongen startar befinner sig London i efterdyningarna av Covid, och det är skickligt gjort hur det blir en del av handlingen utan att ta över. Större inbrytningar från verkligheten står dock Brexit för, när huvudägarna i New York sänder dit en överrock i form av personer som utvärderar Londonkontoret i ljuset av dess minskade betydelse för finansmarknaden. Karriärerna för personerna i första säsongen börjar divergera och ta intressanta vändningar allteftersom deras personligheter börjar lysa starkare. Bifigurer från första säsongen får större plats, ännu en kull av nyrekryter och spännande nya storspelare loopas in i handlingen och i Pierpoints affärer. Men människorna må vara säkrare i sina roller; nu är insatserna högre och ett fall från toppen kan bli en krasch det inte går att hämta sig från. Och trots att fokus är på ett halvdussin personer verkar bifigurerna alltid kliva in från en minst lika spännande historia där de själva spelar huvudrollen. Det ger Industry ännu mer nerv och känsla i det hårda, tuffa finanslivet.

Luca Landucci: En florentinsk apotekares dagbok

I varje kvarter i centrala Florens finns fantastiska kyrkor och kloster, byggnader där viktiga händelser i Europas historia skett och samlingar av ovärdeliga skatter ur konst- och vetenskapshistorier. Välbärgade familjer verkar ha tävlat om att visa sin rikedom i praktfulla byggnader, eller också hålla konstverken för sig själva. Hur var det att leva som en vanlig människa mitt ibland allt detta? Om det kan vi få en viss förståelse i En florentinsk apotekares dagbok, skriven av apotekaren Luca Landucci mellan åren 1450, då han var fjorton år gammal, och 1516 då han lämnade jordelivet.

Uttrycket "dagbok" har dock inte samma betydelse som vi ger det idag, för det är sällan Landuccis egna känslor eller ens dagliga förehavanden som noterats. I några korta paragrafer nämner Landucci att han äktar Salvestra, dotter till Domenico, inklusive hennes hemgift, och därefter följer en lång lista av vad hennes brudutstyrsel innehöll och hans egna utlägg för den. Dock har han också tillagt med uppenbar kärlek:

Min ovannämnda hustru och kamrat, som inte hade sin like i godhet och kraft, dog sedan hon hade levt med mig i 48 år och aldrig någonsin gjort mig ond på henne. Hon hade fött tolv barn, och vid sin död efterlämnade hon åt mig fyra söner och tre döttrar, av vilka en är nunna i Foglio och två finns hemma. Pris ske Gud!

Så mycket mer hör vi inte om Luca Landuccis familj, förutom om brodern som är en skicklig ryttare i de många tävlingarna i trakten, och sonen Benedetto som är fadern till hjälp. Desto mer hör vi om de många intrigerna som pågår i och omkring staden, mellan olika familjer och individer som vill ha makten över Florens. Nu börjar jag förstå hur det kommer sig att en del är så intresserade av skvaller, för i den här miljön kan det betyda liv eller död beroende på vilken grupp man lierar sig med. Många av Landuccis noteringar handlar om vilken man eller familj som valts till vilket ämbete eller som har ambitioner till det. Regelbundet går rivaliteten till blodiga upplösningar, med tortyr av motståndare, hängningar och halshuggningar av dem som i slutändan stod på fel sida.

Det var våldsamma tider även utanför politiken; vi hör om mord som begås och ibland om stölder som straffas med döden så snart man hittar den skyldige, i synnerhet om han kommer från någon rivaliserande stad. För det är inget enat Italien vi befinner oss i: under många år krigar Florens med Pisa och andra områden. Efter några år lierar sig Florens med kungen av Frankrike vilket staden och Landucci själv uppskattar, trots att de franska soldaterna återkommande plundrar och beter sig illa även i sina allierades trakter.

De känsloyttringar som ändå dyker upp i Luca Landuccis dagboksanteckningar gäller ofta sorg över människors grymhet och en önskan om att Florens och dess invånare skall bli bättre kristna och sluta plåga varandra. Därför gläds han innerligt när broder Girolamo, som vi i eftervärlden känner som Savonarola, startar sina predikningar och stränga uppmaningar om bot och bättring. Man kan haja till åt hur han kräver att kvinnor skall hålla sig undan från den första stora processionen, och senare hur självutnämnda moralpoliser slår bort hårprydnader och annat från kvinnor på gatorna. Uppenbarligen har dessa kvinnofientliga påbud god inverkan på stadens unga män vilket får våldsbrotten att minska, och det ger ju anledning att fundera på hur dessa mäns moral är beskaffad om man måste stänga in kvinnor för att männen skall bete sig anständigt. Men säkert är den moraliska uppryckningen till gagn för alla som nu slipper utsättas för brott och trakasserier.

Hur var det då till slut att leva mitt bland sådana fantastiska byggnader och konstskatter? Man kan skönja att Luca Landucci och hans närmaste är stolta över sitt Florens och dess rikedomar, och att kyrkornas prakt och de utsmyckningar som uppfördes till underhållning var till för alla invånare. Det är skönt att höra. Det är ännu skönare att veta att så mycket av rikedomarna finns kvar för alla oss idag att se och förundra oss över.

Mefisto på Dramaten

Teatern vill gärna fånga strömningarna i samtiden, kanske också påverka dem när manusförfattare, teaterdirektörer och skådespelare ser att samhället driver åt fel håll. 

I Klaus Manns berättelse Mefisto som tar sin början år 1926 är det just vad en teatergrupp vi får följa vill med sin kabaré. Men redan inom gruppen går åsikterna isär om vad det är som behövs för att få Tyskland på fötter, det Tyskland som förnedrades efter (första) världskriget och där inflationen lett till att en skottkärra med sedlar inte räcker till mer än en strömming. De flesta i truppen lutar åt vänster - champagnekommunister som de kallas av gruppmedlemmen Hans Miklas (Melinda Kinnamann), som öppet luftar sin motvilja mot ensemblens judiska medarbetare och dras till nationalsocialisterna.

Ariane Mnouchkines bearbetning av Klaus Manns bok, eller kanske Natalie Ringlers uppsättning på Dramaten, flyttar in familjen Mann i handlingen och sveper undan alla tvivel om att Mefisto var en nyckelroman. Den framgångsrike pjäsförfattaren Sebastian (Hamadi Khemiri) kommer till vännerna i kabarégruppen och vi ser mycket av pjäsen genom hans ögon; det är med hans syster Erika (Melinda Kinnamann igen) som Hendrik Höfgen (Danilo Bejarano) gifter sig för att få legitimitet, och gruppen samlas hos syskonens kända författarfar som kallas Trollkarlen och för en ovanligt kulturell och intellektuell diskussion med honom och andra representanter för de mer reaktionära krafterna i samhället.

Uppsättningen av Mefisto är splittrad på ett skönt sätt; dialoger och scener flyter in i varandra, personer som inte har huvudfokus syns vid sidan av dansande eller hånglande med varandra. Det ger en känsla för energin och idéflödet från den tiden, men det gjorde flera ur publiken märkbart rastlösa.

Det är dock litet synd att denna långa upptakt lämnar så liten plats åt hur Hendrik Höfgen först bit för bit säljer ut sin själ till nazisterna för att behålla sin plats i rampljuset, för att sedan inse att han nu bara kan skämmas för sig själv. Mer intressant är banan för Hans Miklas. Därtill är Hamadi Khemiris Juliette en fröjd att se. Uppsättningen Mefisto på Dramatens stora scen är inte helt lyckad men tillräckligt bra för en kvälls eftertanke och underhållning blandad med självrannsakan.

Länk till Dramatens sida om Mefisto

Foto: Sören Vilks