Luca Landucci: En florentinsk apotekares dagbok

I varje kvarter i centrala Florens finns fantastiska kyrkor och kloster, byggnader där viktiga händelser i Europas historia skett och samlingar av ovärdeliga skatter ur konst- och vetenskapshistorier. Välbärgade familjer verkar ha tävlat om att visa sin rikedom i praktfulla byggnader, eller också hålla konstverken för sig själva. Hur var det att leva som en vanlig människa mitt ibland allt detta? Om det kan vi få en viss förståelse i En florentinsk apotekares dagbok, skriven av apotekaren Luca Landucci mellan åren 1450, då han var fjorton år gammal, och 1516 då han lämnade jordelivet.

Uttrycket "dagbok" har dock inte samma betydelse som vi ger det idag, för det är sällan Landuccis egna känslor eller ens dagliga förehavanden som noterats. I några korta paragrafer nämner Landucci att han äktar Salvestra, dotter till Domenico, inklusive hennes hemgift, och därefter följer en lång lista av vad hennes brudutstyrsel innehöll och hans egna utlägg för den. Dock har han också tillagt med uppenbar kärlek:

Min ovannämnda hustru och kamrat, som inte hade sin like i godhet och kraft, dog sedan hon hade levt med mig i 48 år och aldrig någonsin gjort mig ond på henne. Hon hade fött tolv barn, och vid sin död efterlämnade hon åt mig fyra söner och tre döttrar, av vilka en är nunna i Foglio och två finns hemma. Pris ske Gud!

Så mycket mer hör vi inte om Luca Landuccis familj, förutom om brodern som är en skicklig ryttare i de många tävlingarna i trakten, och sonen Benedetto som är fadern till hjälp. Desto mer hör vi om de många intrigerna som pågår i och omkring staden, mellan olika familjer och individer som vill ha makten över Florens. Nu börjar jag förstå hur det kommer sig att en del är så intresserade av skvaller, för i den här miljön kan det betyda liv eller död beroende på vilken grupp man lierar sig med. Många av Landuccis noteringar handlar om vilken man eller familj som valts till vilket ämbete eller som har ambitioner till det. Regelbundet går rivaliteten till blodiga upplösningar, med tortyr av motståndare, hängningar och halshuggningar av dem som i slutändan stod på fel sida.

Det var våldsamma tider även utanför politiken; vi hör om mord som begås och ibland om stölder som straffas med döden så snart man hittar den skyldige, i synnerhet om han kommer från någon rivaliserande stad. För det är inget enat Italien vi befinner oss i: under många år krigar Florens med Pisa och andra områden. Efter några år lierar sig Florens med kungen av Frankrike vilket staden och Landucci själv uppskattar, trots att de franska soldaterna återkommande plundrar och beter sig illa även i sina allierades trakter.

De känsloyttringar som ändå dyker upp i Luca Landuccis dagboksanteckningar gäller ofta sorg över människors grymhet och en önskan om att Florens och dess invånare skall bli bättre kristna och sluta plåga varandra. Därför gläds han innerligt när broder Girolamo, som vi i eftervärlden känner som Savonarola, startar sina predikningar och stränga uppmaningar om bot och bättring. Man kan haja till åt hur han kräver att kvinnor skall hålla sig undan från den första stora processionen, och senare hur självutnämnda moralpoliser slår bort hårprydnader och annat från kvinnor på gatorna. Uppenbarligen har dessa kvinnofientliga påbud god inverkan på stadens unga män vilket får våldsbrotten att minska, och det ger ju anledning att fundera på hur dessa mäns moral är beskaffad om man måste stänga in kvinnor för att männen skall bete sig anständigt. Men säkert är den moraliska uppryckningen till gagn för alla som nu slipper utsättas för brott och trakasserier.

Hur var det då till slut att leva mitt bland sådana fantastiska byggnader och konstskatter? Man kan skönja att Luca Landucci och hans närmaste är stolta över sitt Florens och dess rikedomar, och att kyrkornas prakt och de utsmyckningar som uppfördes till underhållning var till för alla invånare. Det är skönt att höra. Det är ännu skönare att veta att så mycket av rikedomarna finns kvar för alla oss idag att se och förundra oss över.