Visit Qo’noS - Qo’noS yISuch

Först var de fiender till mänskligheten, men sedan blev Klingonerna våra allierade i United Federation of Planets, i Star Treks universum. Tur det, för Klingonerna är stora, starka och stridslystna! Under en period har vi äran att få träffa dem på Turteatern, där de berättar för oss om sin kultur för att intressera besökare och kanske till och med utbytesstudenter. Redan i foajén står lockande vepor med information om universitetets kursprogram (Interstellar War och liknande kurser), och beskrivningar av nationalrätten Gagh (en mask som äts levande).

På plats i salongen är mottagandet så magnifikt och aningen skrämmande som man kan vänta sig av en stark och farlig civilisation. Under den karakteristiska pannan har de fyra klingonerna på scenen glödande ögon och vassa tänder, och kläder som visar att de är stridsberedda. Hmm, vilken eras klingoner är det vi träffar? De hugger inte ned oss på fläcken så vi är väl inte fiender, men heller inte vänner - ordet spottas fram med extra grova halsljud och förakt. Samtalet mellan de fyra inbegriper en mängd pikar mot den gamle klumpige klingonen Klag, och ännu fler retsamheter, förolämpningar och spännande hot mot utvalda publikmedlemmar.

Framförandet sker på engelska med många inslag av Klingon. Det är säkert medvetet valt av flera anledningar: att tala svenska med klingonsk brytning skulle låta så fånigt att klingonerna säkert inte skulle nedlåta sig till det; dessutom lär en stor målgrupp för eventet vara engelskspråkiga fans från Star Treks hemland. Det kan säkert också förklara pjäsens amerikaniseringar när det är dags att driva med fördomar - svenska bonnläppar heter ju till exempel inte Cletus. Men genomgången av fördomar hinner beröra några viktiga frågor ur verkligheten. Det är ju så att det oftast (alltid?) varit svarta skådespelare som spelat klingoner (eller nyligen de liknande Moclans i The Orville). De övertygande klingonerna hinner påbjuda att vi aldrig skall försöka röra deras hår, och inte påstå att någon är för ljus eller för mörk för att vara klingon - saker som svarta människor kan behöva säga till påflugna medmänniskor även idag.

Som älskare av science fiction i allmänhet är det mycket roligt att få leva sig in i detta besök av en utomjordisk ambassad, och vad jag vet är Star Trek-fans mycket nöjda med framställningen. För egen del uppskattar jag mest de rena teater-inslagen, som Romeo och Julia på klingon och förstås arian ur Tosca, ljuvligt sjungen av Morath, och speciellt dramatiseringen av ett historiskt skeende i klingonernas historia - kulturen som har format klingonerna och är en del av deras vardag. Men jag är väldigt glad över den här inbjudande föreställningen från The Klingon Institute of Cultural Exchange, och rekommenderar ett besök för alla oss som funderar på att boka en resa till Qo'nos!

Länk till Turteaterns sida om Visit Qo'noS

Foto: Chrisander Brun

Raven Stratagem av Yoon Ha Lee

Att återuppväcka General Shuos Jedao, som krossade två arméer för fyrahundra år sedan, var att leka med elden. Hexarkatet som styr imperiet har flera gånger tidigare hämtat hans medvetande ur the Black Cradle för att hans militära geni skall vinna svåra slag, men den här gången har han slunkit ur deras grepp. Redan innan hexarkatet attackerade hela den armé han styrde bara för att utplåna Shuos Jedao stod det klart att hans mål var att slå sönder deras makt över sina undersåtar.

Shuos är kända för sitt strategiska kunnande och Kel är militärer med en biologisk prägling, extra stark, att lyda order och följa sina överordnade. En Shuos-general i en Kel-kropp kan med litet list få en ny armé att leda. Problemställningen från den första boken, Ninefox Gambit, är kvar: imperiet är under attack från Hafn, en annan civilisation med kätterska ambitioner gentemot den kalender som ger hexarkatet makt över sitt territorium. Som den taktiker han är fortsätter Shuos Jedao att förfölja och strida mot Hafn, då han vet att en revolution inte bara kräver fysisk övermakt utan även vitt utbredd sympati från dem som står utanför striderna.

Eller är det därför han agerar som han gör? Parallellt med scenerna från Shuos och försöken till myteri mot honom, får vi ögonblicksbilder från hexarkernas diskussioner och intriger. Som härskare över tusentals miljoner människor är de vana vid maktkamper och konspirationer, och vid att offra hela planeter av människor för att kväsa uppror och hålla samman imperiet. Deras tvivel på Shuos Jedaos motiv är förstås ett utslag för deras cynism, men skapar också tvivel hos läsare: kanske har Jedao egna mål bortom den förmenta omsorgen om imperiets invånare?

Ett återkommande inslag i Ninefox Gambit var dragkampen i sinnet hos Kel Cheris, den person i vars kropp Shuos Jedaos medvetande placerats. Hennes tvivel på sig själv och sin kontroll hörde till det mest spännande i boken. I Raven Stratagem är osäkerheten av ett annat slag, då Shuos Jedao bara syns för läsaren genom andras ögon; andra människor vilka alla har sina tvivel på honom.

Men förvånande, eller kanske inte så förvånande, är hur många som i hemlighet är beredda att gå emot hexarkatet och deras ofta grymma behandling av sina undersåtar. Inte minst är det på rituell tortyr som hela den kalendriska makten vilar, något som sköts av de specialtränade Vidona. Nej, det är kanske inte förvånande att några är beredda att stötta någon som vill kasta omkull hexarkatet, men hur många och hur lägligt de dyker blir litet mer osannolikt ju längre handlingen pågår. Yoon Ha Lee fokuserar på några människor i berättelsen men ger dem ändå inte tillräckligt med personligt djup, och deras olika ställningstaganden blir mer plot devices än naturliga val givet deras karaktär. Den svårbegripliga logiken i de kalendriska stridsmetoderna har en viss attraktion bara för att den är som ett mysterium som väntar på att benas upp, men min fascination falnar mot slutet av boken. Men om Yoon Ha Lee tänker berätta mer om hexarkatet och ännu hellre om människorna och civilisationerna i imperiet är jag beredd att läsa vidare.

Fler böcker av Yoon Ha Lee:
Ninefox Gambit
Revenant Gun

Phoenix Extravagant

Black Panther

Det är spännande att tänka sig att det finns ett afrikanskt land med högt utvecklad teknologi där människorna lever i fred med varandra. Idén har funnits länge och bland annat tagits upp i Nnedi Okorafors berättelser, och inte minst i Marvels historier om Black Panther och landet Wakanda. Men hur väl hela landet försöker skydda sig på teknologisk väg, kom hemligheten om dess existens till slut ut, och hemligheten bakom dess imponerande vetenskap är fruktansvärt lockande, särskilt för skrupellösa människor som ser chansen att berika sig. I Black Panther dyker vapenhandlaren Ulysses Klaue upp igen, med sikte på att raka åt sig ännu mer av det unika materialet vibranium som bara finns i Wakanda.

Ovetande om detta står Wakanda inför förändringar, då kungen dödades i ett terrorattentat. Det märks dock inte mycket av sorgstämning i landet, snarare förväntan och uppsluppenhet inför ceremonierna då sonen T'Challa skall överta tronen. Processen är inte speciellt demokratisk, men genomsyras av tradition och allvar, och ett stort mått av livsfara. Hela Wakanda och dess invånare visar upp en spännande blandning av olika afrikanska kulturer och integrerad teknik som liknar science fiction för oss utomstående. Forskningen leds av T'Challas charmiga, skrangliga syster Shuri. Kronan må ärvas från far till son, men i Wakanda har även kvinnor viktiga roller, och den helkvinnliga vaktstyrkan Dora Milaje inger respekt även innan de börjat strida.

Men ett land i förändring är ett land som går att söndra. Det vet Erik Killmonger, som tränats av CIA just till att skapa kaos och störta instabila regeringar runt om i världen. Nu siktar han mot Wakanda, med ett speciellt mål. För varför håller sig landet för sig självt med sin teknologi och sina resurser, när människorna i grannländerna och över hela världen plågas och dör av svält och krig? Frågan är berättigad, och kan inte viftas undan. Men mannen som ställer den är inte pålitlig, och vi får se hur en illa sinnad person kan trasa sönder ett gott system genom att spela efter dess regler. Det ser illa ut för såväl Wakanda som för hela världen. Konflikten mellan tankesätten kommer inte att kunna lösas på fredlig väg.

Publiksiffrorna för Black Panther visar att en film med nästan enbart svarta människor i huvudrollerna inte är svårt att ta till sig, utan snarast efterlängtat i många kretsar. Som vit åskådare själv är det inte konstigt att se handlingen drivas av personer med mörkare hy än jag. Skillnaden mot andra filmer märks när en vithyad person dyker upp, och man från början vet att hen inte kommer att vara mer än skurk, umbärligt offer eller förvånad sidekick; en känsla jag först fick när jag såg afrikanska kortfilmer vilket var en nyttig upplevelse. Här är det de svarta människorna som står för nyanserna och variationerna i personligheter och åsikter, och formar sina egna öden.

Black Panther är en snygg och actionspäckad film i Marvels spännande universum, och jag ser fram emot att se mer av Wakanda och dess invånare på bioduken.

Jens Fänge på Bonniers Konsthall

På Bonniers Konsthall går just nu att se en mängd verk av Jens Fänge. Det är inte en retrospektiv, då de flesta verken som visas är från senare år, och några till och med från i år. Från att ha hållit sig till tavlans duk, som han visserligen givit ett unikt djupt i två dimensioner, har Fänge börjat låta vissa element sticka ut från ytan. Det blir speciellt lyckat i de många tavlor i assemblage-teknik, där utsågade (platta) träfigurer placeras i bilden, i en process av pusslande på tavlan som ligger på golvet i Fänges ateljé. Som han berättade använder han sig av tunga konstböcker (Balthus, till exempel) för att hålla detaljerna på plats medan limmet torkar; en roande användning av konsthistorien. Att en del figurer hamnar upp och ned beror ofta helt enkelt på att kompositionen blir bättre så - ett mörkt parti i håret korresponderar mot en annan punkt i motivet - och också på att tavlan vid tillblivandet ligger på golvet och ses uppifrån.

I ett intressant samtal med Magnus af Petersens, som kurerat utställningen, berättade Jens Fänge mer om sin konst och tankarna bakom den. Det började när han gick på Valand och gjorde en utställning som byggde på en påhittad konflikt mellan abstrakt och föreställande konst, en konflikt som vid det laget var avklarad. Något han gjorde där var att hänga sina tavlor i storleksordning, vilket han nu upprepat på en vägg i Bonniers Konsthall, och dessutom låtit väggen smalna av tillsammans med de krympande tavlorna.

Att få i uppdrag att fylla hela konsthallen var en tanke som först skrämde Jens Fänge, men han är bra på att lura sig själv till att tro att det skulle gå. Han var också nyfiken på att se de gamla verk som skulle lånas in, och de inspirerade honom. Det hjälpte också att se hela konsthallen som ett stort verk, inte många.

Fänge har ett visst intresse av teater och de olika graderna av förställning, men för det stora draperi som hänger över en vägg var det allra viktigaste färgen (en röd som drar åt orange och återkommer i tavlorna) - det är ändå nyanser och utseende som är hans medium. Det finns en tavla i utställningen som heter "A play within a play" - den titeln kom han på i bussen på väg till vernissagen!

Som student hittade Fänge boken Parabellum av Olof Johansson. Han lockades av titeln och av bilden på framsidan. Det visade sig vara en novellsamling, hälften beredskapshistorier och hälften barndomsskildringar. Den ena av de sistnämnda skalade Fänge av ramberättelsen, så att det enda som finns kvar är de lyriska känsloupplevelserna hos pojken som berättar. Den nedklippta berättelsen finns upphängd på utställningen och tryckt i den digra katalogen, och i den fantasifulla och litet oroande berättelsen finns bilder man kan känna igen i Jens Fänges konst.

Det är inte nödvändigtvis de egna drömmarna som inspirerar Fänge, utan drömmens dramaturgi: färgerna, det antydda, ekon, strukturen. I Jose Luis Borges föreläsning Mardrömmar säger han även att handlingen att drömma och återberätta drömmen är den första litterära gestaltningen i människans historia, för då måste berättaren stöpa om drömmen och ge den en kronologi. Fänge ser den processen som en parallell till sitt eget arbete i ateljén: han tar flummiga tankar och omvandlar dem till ett konkret objekt.

Anledningen till att olika figurer återkommer i Jens Fänges verk är enligt honom själv banal: för att lura sig själv inför de höga förväntningar han har när han skall börja en ny tavla, tänker han "jag gör en till, jag gör en likadan". Men under arbetets gång blir det tråkigt att göra precis likadant, så det kommer in nya färger och nya detaljer. Så går upprepningen från att vara en brist till att få ett värde i sig. Som långtida åskådare uppskattar jag för övrigt hur de här upprepningarna hjälpt till att skapa en hel värld med egna färger, mönster och symboler.

I de senaste verken förekommer omslingrade kärlekspar där den ena enbart är en vit silhuett. Det började när Fänge målat den ena i kärleksparet och var så nöjd med resultatet att han var rädd att fortsätta med den andra för att det skulle kunna förstöra bilden. När han fortsatte att titta på det halvfärdiga paret såg han att det blev en bild av saknad och längtan. Det rimmade väldigt väl med det uppdrag han fick att illustrera Nobelprisdiplomet till 2015 års litteraturpristagare Svetlana Aleksijevitj, som ofta skrivit om hårt arbetande kvinnor och män som inte är där - frånvarande på grund av alkohol, kärnkraftver och världskrig.

Jens Fänge startar ofta med att gestalta ett rum där motivet skall utspela sig. Fastän han kan ha jobbat med det i en vecka ser han det ändå som den vita duken. Sedan flyttar han in objekt i rummet, och efter hand släpper han idén om att det skall föreställa något verkligt. Ibland händer det att allt faller på plats som han tänkt sig; färger, motiv, komposition. Det är fantastiskt och förfärande, och det måste han kassera! För han vill inte ha något som är färdigt, hellre konflikt och obalans. Då blir tavlan som en liten enkel evighetsmaskin som tickar igång - då fungerar den!

När Jens Fänge gick på Valand hade han många goda lärare som han minns och uppskattar, men lärde sig egentligen mest av de studenter han gick med samtidigt. Nu när han själv undervisar brukar han avhålla sig från att fråga "Varför? Vad skall det vara bra för?" om en tavla. Han uppmuntrar hellre sina studenter att följa sitt infall - "en apelsin som åker rulltrappa" - och fundera på innebörden senare. Själv kan han hitta paralleller till sitt eget liv efter att han arbetat ett tag med ett verk, men det är det omedvetna som börjar och driver processen. För oss som uppskattar Jens Fänges verk har det varit en givande process och jag hoppas på att se mycket mer av honom i många år till.

Länk till Bonniers Konsthalls sida om Jens Fänge

Börje har fler bilder och tankar från utställningen

The Dream-Quest of Vellitt Boe av Kij Johnson

I H.P. Lovecrafts berättelser får vi ibland läsa om Dreamlands och dess städer, landskap och invånare. De människor som hamnat i Dreamlands söker sig tillbaka med lyckat eller olycksaligt resultat, och likt dem har nog många läsare också längtat efter att få veta mer om Drömlandet. Lovecraft har redan gett många detaljer som eggar fantasin. Nu har Kij Johnson plockat upp flera av dem och skrivit en bok som ser det hela från andra hållet, berättad av en infödd invånare i Dreamlands.

Det finns vanliga människor och ett vardagsliv i Dreamlands, trots att likgiltiga eller illvilliga gudar då och då vaknar upp och skapar förstörelse mest för nöjes skull. Att avstånd mellan platser aldrig är desamma gör naturvetenskaperna till något annat än i vår värld, men icke desto mindre finns det universitet, och vår huvudperson Vellitt Boe är matematikprofessor vid ett universitet i Ulthar. En av hennes bästa studenter har rymt - med en man från the waking world! Vellitt vet en del om lockelsen att färdas mellan världarna och upptäcka nya fenomen, men om Claire Jurat lämnar Dreamlands kan det få stora och skadliga efterverkningar för universitetet och kanske hela Ulthar.

Det finns några portaler mellan Dreamlands och the waking world, svårtillgängliga och vaktade av präster med utmanande ritualer. På Vellitts resa till någon av dessa övergångar färdas hon genom landskap och möter kreatur vi läst om i H.P. Lovecrafts historier. Det är en svindlande känsla för en läsare att känna igen sig i något som är en förvriden version av vår värld! Kij Johnson använder sig av det som Lovecraft drömt ihop om varelser som zoog och gug, platserna Celephaïs och Leng, och egenheter hos himlen och månen i Dreamlands, men skapar en helt egen berättelse, originell inom Lovecraft-lore. Hennes språk innehåller liknande målande beskrivningar som Lovecrafts, men hon ger sina personer rikare, mer trovärdiga personligheter vilket är välkommet. Vellitt Boe har levt sitt liv i Dreamlands och känner till farorna, de små och de större, och kan luta sig mot sina erfarenheter och kunskaper när hon ger sig i kast med utmaningarna på vägen - och ofta på gudomlig eller icke-gudomliga slump.

The Dream-Quest of Vellitt Boe är en kort med innehållsrik bok, som kan läsas och uppskattas utan förkunskaper om H.P. Lovecrafts spännnande bestiarium, men är ett fint resesällskap för alla som längtat tillbaka till Dreamlands.

Fler böcker av Kij Johnson:
Fudoki
At the Mouth of the River of Bees

The Death Of Stalin

Så dråpligt! Mitt under radioninspelningen ringer Den Store Ledarens sekreterare och instruerar om ett samtal tillbaka om sjutton minuter. Vilket telefonnummer var det? Hur många minuter har gått? Vad kan Den Store Ledaren vilja? Jo, han vill ha en inspelning av konserten han nyss hörde på radion. Men den spelades ju inte in! Hur skall man göra för att uppfylla Ledarens begäran? Det är en klassisk upptakt till en fars, men korsklippt med radiostudion visas allvaret i form av människor som förs bort och avrättas efter Den Store Ledarens listor. Mannen själv, Stalin, och hans beslutsfattande kommitté, skrattar dock gott åt makabra skämt om människorna de torterat och dödat. Men alltid med vaksamhet och beräkning, för ingen vet vem som kan hamna i onöd och Gulag härnäst.

Då händer det otänkbara: Stalin drabbas av ett slag och ligger oförmögen att handla och tala. Kanske var det inte så otänkbart, för intressenterna är snabbt beredda att intrigera om makten för egen del. Den otäckte Lavrentij Berija, chef för säkerhetstjänsten NKVD, är snabbt på plats i Stalins grandiosa datja med specialkunskaper om var komprometterande dokument sparats. Mycket snart ansluter Chrustjov, Molotov, Malenkov och de övriga i kommittén, och striden om ledarrollen är i full gång, trots att Stalin inte är helt död än.

De flesta stora rollerna spelas av skådespelare som är mycket kända från andra håll: Steve Buscemi, Jeffrey Tambor, Jason Isaacs, Michael Palin med flera. Det ger en tyngd åt de sovjetbyråkrater som annars skulle vara anonyma för många tittare, och gör att man kan föreställa sig vilka olika maktbaser de sitter på - efter mycket cyniskt och blodigt intrigerande. Handlingen tar sig friheter med den verkliga historien, men ger den intressanta provkartan av olika personligheter i Sovjetstaten. Där finns de som fortfarande älskar Stalin personligen trots att han satt dem i fängelse, de som gärna offrar familjemedlemmar för partiets (och sitt eget) väl, de som gör allt detta offentligt men under ytan är beredda att byta sympatier i en handvändning för att skapa nya allianser och maktbaser.

Musiken i filmen är mycket väl utvald: förutom Mozart och Chopin omisskännliga toner från de viktiga ryska kompositörerna Tjajkovskij och Sjostakovitj, som fångade stämningar i landet under olika tider. Filmen The Death of Stalin baseras på en serieroman av Fabien Nury och Thierry Robin, och det bidrar säkert till hetsigheten: en signifikant scen, några rappa repliker, någon som sätter krokben för en annan; scenbyte, nya nålstick mellan ett par andra spelare, med implikationer som följer tätt inpå. Det är också en utmärkande stil för regissören Armando Iannucci, som står bakom andra giftiga politiska komedier som The Thick Of It och Veep. De illvilliga skämten duggar tätt, och det är omöjligt att låta bli att skratta trots att man vet hur mycket blod och smärta som lurar bakom hörnet. I en diktatur finns det ofta inget annat att göra än att skratta åt eländet, och åt idén att de som styr över miljoners lidande själva är småaktiga fegisar. The Death of Stalin visar just det mycket, mycket skickligt. Under eftertexterna kommer en viktig förankring i verkligheten: foton av de medverkande där icke önskvärda personer målas över eller försvinner helt och hållet, en påminnelse om hur historien skrevs om i länder nära oss för inte så många decennier sedan.

Oidipus / Antigone på Dramaten

Alltför väl känner väl alla vi i publiken till Oidipus öde: att döda sin far och äkta sin mor. Men ingen på scenen gör det när pjäsen börjar, och den otäcka sanningen är något de bara långsamt avtäcker, motvilligt, noga undersökande varje detalj som skulle kunna tala för eller emot det som några av dem börjar ana. Eirik Stubøs uppsättning på Dramatens stora scen är den kylslagna ram som ger varje vändning i handlingen sin intensitet: en naken scen och tunga pauser som låter varje replik och dess innebörd sjunka in. Scenen är inte bara tom utan hög, så att det syns hur små människorna är, leksaker för gudar utan sympati för sina dockor.

Ledtrådarna till gåtans lösning tycks ligga framme från början, men ingen vill koppla samman dem.
Människorna i dramat ser bara sin egen roll, och försöker hitta bevisen för att just det de omedvetet fruktar inte skall vara sant. Tack vare det neutrala framförandet blir pjäsen en utmanande filosofiövning: om detta inte är sant, så faller allt vi nyss sade; om detta är sant så följer även detta andra. Personligen uppskattar jag den intellektuella spelstilen, som ger spänning åt varje steg emot det grymma slut som vi åskådare känner till sedan åratal tillbaka.

Det återhållsamma tonläget fortsätter i kvällens andra pjäs, där Oidipus efterlevande dotter Antigone pressas mellan två tvingande uppgifter. Den ena är att begrava sin bror Polyneikes, men den andra är att sky och vägra att begrava samme bror, då han hör till dem som angripit hemstaden Thebe i det nyss avslutade inbördeskriget. Fosterfadern Kreons påbud att lämna Kreons kropp åt korparna och hundarna låter rimligt för en härskare som vill ena sin stad med makt. Just därför upplever jag det som synd att Antigone får svara skrikande, driven av känslostormar, som om hennes argument inte hade samma logiska vikt som Kreons. Till slut finns av de fyra syskonen bara systern Ismene kvar, i ett mellanläge där hon nekas eller avvisar tillhörighet med de båda sidorna som har brutits mot varandra. Hennes få ögonblick i slutscenen är en stark bild av dem som står vid sidan av gudarnas och hjältarnas kamp, varken får äran eller döden men heller inget däremellan.

Kören på scenen är reducerad till två personer, Per Mattsson och Kicki Bramberg, varav den senares repliker låter bibliska i sina ordval. Alla på scenen spelar sina roller väl, men allra starkast lyser Reine Brynolfsson och Stina Ekblad som Oidipus respektive Iokaste. Efter två och ett halv tusen år är Sofokles pjäser fortfarande mycket sevärda, särskilt i den här givande tolkningen.


Länk till Dramatens sida om Oidipus / Antigone

Foto: Sören Vilks

Vinter Uppsala 2018, söndagen

Vem är du? Vem är jag? – Framtidens människor
Hur kan framtidens människa komma att se ut, modifierade av mekaniska och biologiska innovationer? Torill Kornfeldt började med att presentera några samtida cyborger: Neil Harbisson, född färgblind, kan tack vare en antenn fäst i skallbenet ta emot telefonsamtal, signaler från satelliter och information om färger i omvärlden. Moon Ribas har en sensor inopererad i vänster arm som vibrerar då den får signaler om jordbävningar någonstans i världen. Risken finns dock att när man väljer att plocka upp en ny form av input, så stör det ut någon annan av de signaler kroppen tar in. Mer vanligt är ändå hjälpmedel som förstärker och stöttar där en existerande funktion brister, som proteser för saknade kroppsdelar och cochleaimplantat som kan hjälpa döva att höra. Syn och hörsel, och i nästa steg känsel, är sinnen som ganska lätt kan "lagas", medan lukt och smak ligger längre bort i utvecklingen. Hur kan man gå längre i den riktningen? Sjukdomar med tydliga problemformuleringar som Alzheimers och epilepsi kommer att kunna botas eller lindras. Skall vi också börja sikta på att förbättra de egenskaper vi har ytterligare?

Neuralink är Elon Musks projekt för att läsa signaler från hjärnan icke-invasivt, och den tankeläsningen är tänkt att ske med mycket hög bandbredd. Tänker du på en röd bil skall det inte bara läsas som en tanke på en röd bil utan även doften av bensin, känslan av vinden i håret och vibrationerna från ratten. Det pågår fem liknande projekt i världen just nu med olika lösningsförslag: neural dust, sensorer i blodet; och signalöverförande silkestrådar som läggs över huvudet. Över detta är ingenjörer entusiastiska, medan kognitionsforskare är mer skeptiska till hur mycket man kommer att kunna uppnå.

Genteknik är en annan väg att gå för utveckling av människan. Tack vare CRISPR kan genmodifiering ske mycket snabbare, billigare och effektivare än förr, vilket gör det mycket lättare att experimentera. Men med genmodifiering måste vi komma ihåg att det inte bara påverkar den person det utförs på, utan även alla hens barn och barnbarn för all framtid. Husdjur kan redan idag klonas, och än så länge finns ett gentlemen's agreement om att inte klona människor, men det är bara en tidsfråga innan det kommer att ske, hur opraktiskt det egentligen än är att göra.

Att skapa hybrider av människogener och djurgener vore nyttigt för forskningen och medicinen. Det har skapats möss med råtthjärtan. Grisar med människohjärtan vore användbara för organdonation, och djur med ännu högre procentandel av människogener vore lämpliga för läkemedelstester. En idé vore att om ett barn med en mycket ovanlig genetisk sjukdom föds, skulle man kunna låta skapa en gris med samma sjukdom och testa mediciner och terapier på den innan man tillämpar dem på människan. Men alla dessa frågor möter stort motstånd ur etiska och moraliska synvinklar, och förhoppningsvis kan världen gå långsamt fram på den här vägen.

Att designa sitt barn innan det är fött kommer inte ens heller att bli särskilt lätt. Tidigare tänkte man att en gen styrde en egenskap, men kartläggningen av det mänskliga genomet visade att t.ex kroppslängd bestäms av 200 gener tillsammans, och en enstaka gen kan påverka inte bara en utan hundratals andra egenskaper. Idag hoppas biologer att AI kommer att kunna bli tillräckligt bra för att hitta sambanden, men det är en bit kvar tills dess.

Frankenstein 200 years

Under ledning av Anders Björkelid samtalade John Clute, Anna Davour, Elizabeth Hand och John-Henri Holmberg om Mary Shelleys bok Frankenstein, som gavs ut för just tvåhundra år sedan. Anna Davour läser om den då och då och hittar ständigt nya detaljer att fördjupa sig i. John-Henri Holmberg anser den vara den första kompletta SF-romanen. John Clute flikade in att boken först utnämndes till det 1973 av Brian Aldiss, kanske för att reta etablissemanget, men det är en titel som passade och som blivit kvar. Elizabeth Hand förde fram att de många filmatiseringarna ofta tonat ned de feministiska teman boken har, vilket är signifikant då den inte översattes till svenska förrän 1959 och alltså bara representerades av filmer innan dess. Det hädiska i berättelsen, att skapa liv, är inte längre vad som chockerar, utan historiern har snarare fått vara ett exempel på galna vetenskapsmän som sysslar med sådant de inte förstår.

I boken vänder sig Frankenstein först till de "gamla vetenskaperna" - alkemi med flera - men de kan inte hjälpa honom med det han vill. Det är forskarna vid universitetet i de nya vetenskaperna - fysik, medicin - som kan visa honom det han vill uppnå. Men egentligen fördjupar sig inte boken i det vetenskapliga aspekterna, däremot desto mer i de morbida detaljerna kring att införskaffa och arbeta med kroppsdelarna från döda människor. Detta förstärktes i den omarbetade upplaga 1831 då monstret gjordes mer monstruöst, men ursprungligen var han än mer av ett existensiellt hot mot människan, mer mänsklig än sin skapare, en ensam själ som längtade efter att höra till någonstans. Mary Shelley hade själv förlorat ett barn och skrivit om hur hon önskade att de hade kunnat massera tillbaka värmen och livet i det. Dessutom hade hennes mor dött vid Marys födsel, så även hon var övergiven av sin skapare. Man kan också koppla berättelsen till ett samtida slavuppror på Haiti, mycket omtalat vid den tiden.

Berättelsen om Frankensteins monster har en ramberättelse om en polarfarare, vilket har paralleller med "monstrets" egentliga mänsklighet: en vanlig föreställning var att det bortom den ogästvänliga kylan vid polerna fanns mildare klimat och andra civilisationer. Monstret, som inte har något namn, ser otäck och skrämmande ut, men en blind man som talar med honom märker bara hur vänlig och klok han är. Kanske finns en ny och bättre människa bakom den fula ytan.

Böcker med liknande tema från senare år rekommenderades:  Unbound av Christopher Osborne och Brittle Innings av Michael Bishop.

The Encyclopedia of Science Fiction
John Clute, som redigerat The Encyclopedia of Science Fiction sedan starten, intervjuades om sitt arbete av Johan Jönsson som själv arbetar på wikipedia. 1979 när projektet påbörjades kom inspirationen från The Golden Age of Science Fiction, och man hade en idé om att faktiskt kunna berätta allt från A till Z. 1979 års upplaga innehöll 735000 ord, men inom en vecka efter utgivningen hade Clute kommit på flera saker som blivit fel eller saknades. 1993 kom en andra upplaga med 1350000 ord, och därefter arbetades det på en CD-ROM som blev hemsk. Omkring år 2000 föreslog han en tredje upplaga men bara online, och vid 2011 fanns fem och en halv miljon ord att läsa i The Encyclopedia of Science Fiction på internet. Två och en halv miljon av dem är skrivna av John Clute, inklusive nästan alla författarporträtt, men han har redigerare som kontrollerar att han skrivit objektivt och vare sig för nedslående eller för entusiastiskt. Större teman skrivs om av en grupp av bidragsgivare.

Vi kan aldrig fullt beskriva nuet men vi kan beskriva försöken att beskriva nuet. John Clute berättar att verket inte (bara) är en avspegling av nuläget utan ett försök att förändra genren och också världen. Förr inkluderade de inga författare som inte var översatta till engelska men nuförtiden gör det de, och si, då kan det hända att förlag plockar upp dem och översätter dem. I författarporträtten skrivs aldrig att de varit/är bortglömda, man vill hellre skriva om dem som att de fortfarande är relevanta, och även då kan det hända att deras verk plockas upp och återutgivs och diskuteras.

Raketdrömmar – från stumfilm till SpaceX
Så här några dagar efter den lyckade uppskjutningen av Elon Musks raket Falcon Heavy gav oss Anna Davour en återblick på raketdrömmar under det senaste hundratalet år. Förmodligen har vi delvis månen att tacka för att vi drömmer om rymdfärder - den hänger där, nästan inom räckhåll, och lockar oss till att besöka den.

Frau im Mond

Fritz Langs Frau im Mond (1929) är estetiskt tilltalande men också en mycket realistisk skildring av en månfärd, med förståelse för behovet av rymddräkt och tyngdlöshet i farkosten. Ett humoristiskt och talande inslag är en liten pojke som säger att han kan allt om rymdfärder, för det har han läst i (fejkade) äventyrstidningar om månfararen Nick Carter. Men redan 1903 hade ryske forskaren Konstantin Tsiolkovskij funderat mycket på hur rymdfärder rent praktiskt skulle komma att ta sig ut. Han hade läst Jules Vernes berättelse och tänkt att det nog inte skulle fungera på det sättet.

Man Will Conquer Space Soon! var en artikelserie som under 1950-talet lockande beskrev hur raketer och rymdfärder skulle komma att gå till. Betoningen låg just på att ta sig ut och erövra rymden, och planerna för utförandet och bemanningen av farkosterna och kolonisationen av Mars var detaljerade och självsäkra. Efter månlandningen 1969 gick dock luften ur rymddrömmarna för en tid. Men sedan 2001 har vi faktiskt konstant haft människor i rymden, och vi har ju en fjärrstyrd farkost på Mars! Skall vi hellre skicka ut obemannade raketer, då det blir så mycket krångligare att hålla människor vid liv i rymden? Men just arbetet med att sända upp människor driver teknikutveckling så mycket framåt, och dessutom har människan en fysisk längtan att följa med bort från jorden, så det går inte att bortse ifrån. Nya aktörer ger sig in i leken: i år kommer både Kina och Indien att skicka raketer till månen! Kina kommer att landa på månens baksida. Undrar vad de kommer att hitta där?

Vinter Uppsala 2018, lördagen del 2

SF criticism
 Två herrar helt klädda i svart, John Clute och John-Henri Holmberg, båda med gedigna SF-kunskaper, samtalade om kritik med glidningar in till närliggande ämnen, och gnabbades då och då även om vem som hållit på längst med att recensera böcker. (Hoppas att tävlingen kommer att fortsätta i många år till!)

Spoilers i recensioner är en trätofråga för många. John Clute kan tänka sig att berätta något som är en spoiler enligt läsarens förväntningar, dock inte enligt hans egna förväntningar. Han kan se hur en spoiler kan ge läsaren/tittaren möjlighet att fokusera på annat än storyn. John-Henri Holmberg fyllde i med sina erfarenheter från att recensera kriminallitteratur. Läsare kunde klaga på att han avslöjade slutet på, till exempel, boken Hannibal, men han gjorde det just för att visa hur dåligt och oärligt skriven den var. Han anser att en viktigare fråga än detaljer i handlingen är hur väl använd och utvecklad den är, och om det är bra så är boken läsvärd även om du vet hur den slutar. Här vill dock jag flika in att jag starkt föredrar att inte bli spoilad. Momentet när något avslöjas, vare sig det är något hemskt eller bitar som faller på plats till en helhet, är en känsla väl värd att uppleva även om boken har stora kvaliteter i övrigt. Vad gäller att låta fokus flyttas från det spoilade till annat har jag upplevt att jag, då jag i förväg vetat något signifikant, tvärtom missat andra detaljer bara för att jag väntade på det stora avslöjandet. Så visst finns det ett värde i att se/läsa om något när man vet hur det skall gå, men första gången vill jag veta så litet som möjligt om vad som väntar för att själv få värdera vad som är viktigt.

Holmberg gav ett intressant exempel på hur kritik av ett verk säger mycket om recensenten själv, i form av C.L. Moores berättelse No Woman Born (1944). I en variant på Frankenstein-temat skildras hur den undersköna dansösen Deirdre som så gott som förstörts i en eldsvåda och återskapats i robotkropp, steg för steg och mot sina beundrares rekommendationer, väljer att återuppta sin karriär. Hennes vilja av stål tolkades som ett hot från en begynnande robotarmé av samtida recensenter, men kan idag ses som en kvinnas väg till frigörelse. Ingen kom på tanken att fråga författaren själv vad hon menade. Clute inflikade att vi förmodligen läser historier idag med fördomar och förutfattade meningar som framtiden kommer att förkasta.

Vad är framtiden för SF? Hur ser framtiden ut i SF idag? Holmberg ser en nostalgivåg där tidigare och ofta juvenila berättelser skrivs om för en aningen mer vuxen publik, och tycker att Kim Stanley Robinson är den enda seriösa framtidstänkaren. (Litet väl snålt med berömmet, är det nog fler än jag som tycker!) Holmberg ser också böcker med alarmistisk propaganda från alla håll på den politiska skalan; böcker som vill visa att gör vi inte si så är vi dömda att gå under, medan andra böcker vill visa att gör vi si istället för så är vi dömda att gå under. John Clute ser att hoppet om bättre teknologi som drev tidigare SF är svagare idag när vi har en så komplex värld med stor teknikutveckling. SF behöver ta tydligare avstamp i var vi är idag.

Guest of Honour Interview, Elizabeth Hand
Det är ofta intressant att få höra om drivkrafterna och vad som format en författare. I samtal med Johan Anglemark berättade Elizabeth Hand att hon hade en lugn och tråkig uppväxt, och likt de flesta författare velat skriva böcker sedan hon var liten. När hon blev vuxen upptäckte hon dock att det är svårt att 1. skriva, 2. skriva klart, 3. bli publicerad. Hon älskade musik och ville bli musikkritiker för att få anledning gå på många konserter och sedan gå hem att skriva, men hade inte tillräckligt med kunskap och energi för det. Hon försökte skriva pjäser men förstod att hon inte skulle bli bra på det. Måla, dansa, fotografera, skriva poesi - allt det intresserade henne men efter att ha provat och inte känt sig kompetent nog blev hennes utväg att skriva fiktion. Dock skriver hon mycket om konstnärer och artister, och i sina kriminalromaner använder hon sig av konst som ett substitut för det övernaturliga i sina fantastikberättelser.

En kritisk punkt i Hands liv var när hon på college spelade upp för teatersällskapet och gjorde riktigt dåligt ifrån sig. Räddningen var att hon sade att hon även kunde jobba med annat, t.ex ljussättning, vilket gav henne rikligt med jobb i teatern. Att klara en sådan genomklappning och sedan rädda sig själv var en nyttig upplevelse. Som hon uttrycker det i boken Radiant Days tycker hon att vi människor har ett ansvar för att lämna något efter oss; konst, magi, en lärares avtryck i minnet hos sina studenter.

Elizabeth Hands böcker börjar ofta med en plats, kanske en plats hon känner rädsla eller nyfikenhet inför och som hon sedan måste utforska. Hon skriver ofta uttryckligen för fler sinnen än syn, och väver gärna in taktila känslor i berättelserna. Hennes huvudperson Cass Neary fotograferar med analog kamera - hela processen är mycket mer fysisk än att fota digitalt och det definierar en stor del av Nearys personlighet.

För några år sedan blev hon pushad av sitt förlag mot att skriva mer mainstream, vilket tog henne till böckerna om Cass Neary. Den första, Generation Loss, hade hon påbörjat och gett upp flera gånger: som fantasy, som skräck, men det fungerade inte. Även om det var svårt att skriva utan fantastikinslaget, och hon faktiskt inte gillade det, var det som kriminalroman den till slut fick sin form. Hon blev glad när hon därefter fick återvända till fantasy-skrivandet.

Ofta stöter Hand på en intressant person i historien hon skulle vilja fördjupa sig mer i. Hur då? Jo, genom att skriva en bok om dem. Så har hon gjort med Arthur Rimbaud och håller nu på med Henry Darger, som skrev det underliga allkonstverket om The Vivien Girls, en bok som förmodligen kommer att komma ut före nästa Cass Neary-bok.

Slutet är nära... eller? SF och knappa naturresurser
Lika väl som man kan skärskåda hur korrekt en film eller bok beskriver teknik för rymdresor eller AI-utveckling, kan man vara noga med hur grundläggande nationalekonomiska sammanhang följs (eller inte). Det är alltid intressant att höra Jesper Stage, professor i nationalekonomi vid Luleå Tekniska Universitet, och i år gick han igenom hur samhällen historiskt sett har hanterat resursbrist och kontrade det med (skräck-)scenarier ur SF.

Kategoriska uttalande om hur länge naturresurser kommer att räcka (några år till, för evigt) har ofta slagit fel. Även om man räknar rätt på hur mycket som finns kvar och hur mycket som används per år, är det många påverkande faktorer som glöms. Det finns några samband som observerats vid större händelser som oljekrisen och den förutspådda matbristen på 1970-talet. Stigande priser på en råvara kan orsaka panik i onödan.  Utan att få med alla steg i kedjan i min beskrivning går det ut på att högre priser tvingar människan till att bli kreativ på flera olika sätt: ransonera användningen, förbättra utvinningen, hitta helt andra alternativ. Detta har hänt gång på gång under vår historia. Så skall man skriva en SF-historia som bygger på att en resurs tagit slut, bör man förklara varför ingen hittat en lösning på det problemet. Att alla blivit för dumma är ganska svårt att göra intressant!

Stage gav exempel på tidiga SF-berättelser där människan (delvis) faktiskt hittade lösningar på stora problem: The Night Land (1912) av William Hope Hodgson där solen slocknar, The Man Who Awoke (1933) av Laurence Manning, Anthem (1938) av Ayn Rand. Deras problem är snarare motstånd från politiker och industrier som inte vill ge upp sina fördelar.

Men på 1960- och 70-talen, under en råvaruboom, kom istället alarmistiska verk om hur det gick utför med världen på grund av miljöförstöring: Make Room! Make Room! (1966) av Harry Harrison, The Sheep Look Up (1972) av John Brunner och King Kong Blues (1974) av Sam J. Lundwall beskriver världar som går åt skogen utan att någon gör något åt det, vilket faktiskt bortser från kreativiteten hos de dåtida idealisterna och de politiska regleringar av miljönyttjandet som faktiskt skedde.

Under 1980- och 90-talet sjönk råvarupriserna igen, och resursknapphet som tema i SF tonade bort igen. Vad som istället hamnade i fokus var samhällen som bröt samman, en brist på social sammanhållning, till exempel i Octavia Butlers Parable of the Sower. Samtidigt med råvaruprisboomen på 2000-talet kom The Hunger Games, där bristen på mat inte är likformigt utbredd utan fortfarande orsakas av en social knapphet, där några ändå lever i överflöd.

Paolo Bacigalupi har skrivit många böcker om resursknapphet, främst skyhöga energipriser, där tyvärr inte människans kreativitet har löst problemen. Det hade ju varit så lönsamt, och ändå har ingen kommit på något nytt! I Robert Wilsons böcker om Julian Comstock har världen brutit samman och återhämtat sig till ett sorts 1800-tal och vill inte gå vidare för att inte falla tillbaka i det syndiga 1900-talet. Men där sker ändå en teknikutveckling, bara för att länderna känner konkurrens från varandra och inte vill komma på efterkälken.

Idag talas om den förestående vattenbristen i Kapstaden. Den har varit känd i flera år, men inget har gjorts åt den tidigare på grund av ett dysfunktionellt politiskt system på nationell nivå - vissa självklara lösningar har varit förbjudna eller bara inte genomförts. Det har dock börjat röra på sig nu. Även Paolo Bacigalupi har sagt att problemen med vattenbrist i hans senaste bok skulle kunna lösas på några månader med rätta politiska medel. Det kan ses som att SF mer och mer ser hur flera faktorer och människans vilja eller ovilja är ingredienser i historier om resursknapphet, och det är förstås bra när berättelser tar upp information från omvärlden och blir mer komplexa och trovärdiga på alla plan.

Remembering Ursula K. Le Guin
John Clute, Elizabeth Hand och John-Henri Holmberg samtalde under mild ledning av Jessica Elgenstierna om SF-nestorn som tyvärr lämnade oss i vintras, Ursula K. Le Guin. Clute, som skrev hennes dödsruna för The Guardian, nämnde hur hon presiderat över SF i många år. Man kunde inte ens säga emot henne då hon uttryckte sig så balanserat och inkluderande av skilda åsikter. Så civiliserad och lugn som hon var kunde hon gå till rätta med litterära institutioner om hur dumt det var av dem att inte inkludera SF i relevant litteratur. Själv finns hon ju, litet överraskande, i den litterära kanon som den kräsne Harold Bloom upprättade, med sin bok The Left Hand of Darkness.

Clute och Holmberg är oense om ifall The Ones Who Walk Away From Omelos är fantasy eller science fiction. Ett bra svar är att det är en saga med en moral att ta till sig och fundera över. Den berättelsen förutspås att höra till det arv hon lämnar efter sig som kommer att läsas och diskuteras länge. Elizabeth Hand nämner att Earthsea-böckerna som några som kommer att fortsätta vara relevanta, som bra barnböcker alltid är, och dessutom en port vidare in i hennes författarskap. The Left Hand of Darkness är en bok som John-Henri Holmberg gärna ger bort även till dem som säger att de inte gillar att läsa fantastik. Han rekommenderar oss alla att se inspelningar av Ursula K. Le Guin på Youtube, läsa hennes essäer, brevväxling med James Tiptree Jr. och vad hon skrivit på sin blogg, och tror att hennes böcker är tillräckligt intressanta och välskrivna för att de skall läsas i många år än efter att hon nu tyvärr har lämnat oss.

Vinter Uppsala 2018, lördagen del 1

Mellan Kontur 2017 i Uppsala och Fantastika 2018 i Stockholm dök det upp en liten men välfylld SF- och fantasyhelg i Uppsala - tack för det, kära arrangörer!

Hur läser vi SF?
Första punkten efter invigningen var en diskussion om huruvida vi läser science fiction och fantasy annorlunda än "vanlig" och litterär fiktion, med en panel bestående av Anders Blixt, A.R. Yngve, Thomas Årnfelt och moderator Anna Davour. En undersökning har visat att en berättelse som utspelar sig på en rymdstation ger lägre identifikation och upplevelse av litterära kvaliteter än samma berättelse utan SF-inslag. Detta har diskuterats livligt i flera sammanhang sedan dess, med kunniga läsare som funnit hål i hypotesen, utförandet och tolkningen av undersökningen. I Drakensalen där Vinter Uppsalas föreläsningar hölls satt en publik som absolut kände inlevelse i de bra fantastikberättelser de läst (även om man får tillägga att Sense of Wonder är något annat och minst lika viktigt).

Promptat av en kommentar ur publiken talade panelen om hur man som SF- och fantasyläsare behöver hålla hela boken i huvudet, för att bit för bit kunna pussla ihop hur världsbilden ser ut. Motsvarande gäller även för deckare, där man vill hitta ledtrådarna till mysteriets lösning. Där vill jag flika in att just det gör att man då som läsare lägger mindre fokus på karaktärsutveckling och psykologiska djup än man kan göra i mer litterära verk. Men som Anna Davour påpekade, så tränar och höjer det intelligensen när man kan se och förstå generaliserade scenarion, och ta hypotetiska situationer på allvar, något som är centralt i SF-verk. En lärare i publiken berättade att barn som från början söker det fantastiska i böcker ofta blir bra på läsning och läsförståelse av mycken träning, medan barn som har svårt med läsförståelse också har extra svårt att ta till sig fantastik-inslag i böcker.

Thomas Årnfelt berättade att när han är ute och berättar om sina böcker kommer ofta någon fram för att explicit säga "Jag läser inte sådant där". En bokhandelsanställd från publiken rapporterade att många kommer och säger att de inte läser fantasy och sedan raskt berättar om någon favoritbok med tydliga fantastik-drag, utan att se skillnaden i vad de säger och läser. Anders Blixt påpekade att "inte på riktigt" ju innefattar folksagor som Rödluvan, för att inte tala om Selma Lagerlöfs böcker med många övernaturliga inslag! Vid ett senare inpass nämnde dock Torill Kornfelt att den snobbismen också kan komma från andra hållet; hon gillar inte deckare men älskar en serie böcker av Terry Pratchett som helt klart är deckare.

På 1960- och 70-talen var allmänhetens förståelse för vad SF och fantasy innebär ännu lägre. SF-fans kunde få frågan om de trodde på UFO:n. Idag möter uppväxande människor troperna från SF och fantasy tidigt i filmer och spel. En litteraturvetare i publiken gav ett intressant perspektiv: länge var fantastik den form av berättelse som folk mötte mest av allt, i form av folksagor, allegorier och berättelser i religionen. Det är under 1900-talet som man har slutat att tro på troll och dessutom i realistiska berättelser får kritisera överheten utan att bli straffad, alltså en mångfacetterad rörelse mot realism i berättandet. Anna Davour gav då det andra perspektivet, att de framsteg och uppfinningar som den nya rationella människan gör faktiskt inte är möjliga utan de visioner som fås av en fantastik-fantasts blick på världen.

Att göra visualiserade världar trovärdiga
Jan von Bonsdorff, professor i konstvetenskap, kunde ge mycket intressanta kommentarer på bildspråket i fantasyfilmer och bilder. Med hjälp av Shutterstock kan många idag klippa ihop och bearbeta bildelement till snygga bilder, varav en del av dem oundvikligen blir cheesy. Men man kan känna igen ett bildspråk som redan de holländska mästarna använde: träd i förgrunden, stigar som leder blicken in i bilden, fåglar i fjärran som ger djup till bilden.

Matte-metoden, en hybridteknik för att skapa levande bilder, användes till scenografi i film till långt in på 1970-talet. Warren Newcombe var en ytterst skicklig konstnär som skapade det drömska landskapet i Wizard of Oz (1939) och mycket mer. Tekniken gav en fin känsla av djup i scenerna, något som annars är svårt att få fram i bild. Dock är Peter Jackson skicklig på det, vilket vi fick se i ett klipp från Morias grottor i Sagan om Härskarringen (2001); hängande kedjor som försvinner ned i djupet, ut ur synhåll, gestaltar hur djup gruvan är. Något annat Peter Jackson behärskar väl är att visa hur imponerande stort något är, vilket oftast görs genom inledande glimtar och antydningar. Men Jackson låter kameran svepa upp över Barad-dûr, in i vinklar som visar arkitekturen och inom kort hela det enorma tornet.



Efter intressanta anknytande anekdoter om H.R. Giger som hade en mycket begränsad telefontid men järnkoll på sina bilder och deras användning, övergick von Bonsdorff till att visa exempel på datoranimationer skapade med fraktaler. Ett mycket tidigt exempel är Loren Carpenters Vol Libre. När den presenterades 1980 var den en sensation, och raskt blev Carpenter värvad till Industrial Light & Magic. Redan 1982 kunde man se resultatet i filmen Star Trek: Wrath of Khan.


I våra dagar kan vi se, bland annat i Pixars filmer, hur algoritmer skapas för alltfler områden; vatten, hår, fjädrar och liknande där element rör sig enskilt men i sammanhang med andra element omkring sig, och de nya teknikerna plockas snabbt upp i animerade filmer.

Som avslutning talade von Bonsdorff om Simon Stålenhags fascinerande bilder, där så många effekter och tekniker tillsammans skapar djup och liv; skärpedjup på vissa detaljer, rörelseoskärpa och suddning på andra. Det var en fin avrundning på ett bra föredrag som knöt samman både gamla men tidlösa tekniker och nya metoder från utvecklingens framkant.

Estranging the familiar
Under moderering av Nahal Ghanbari diskuterade Sara Bergmark Elfgren, Anders Björkelid, Anders Fager och Elizabeth Hand hur de skriver för att göra det vanliga onormalt, och vice versa. Att blanda in vardagsdetaljer, gärna sådant man känner till väl, är en stor del av det. Anders Björkelid bröt av litet mot de andra då han upplever att det mesta han möter i vardagen är konstigt. Allt är "för konstigt för att förklara" så därför är inget för konstigt för att förklara. Han försöker beskriva så att läsaren känner sig hemmastadd i vad han än skriver om, och när stämningen "bryts" får det också gärna synas i att även språket bryts. Underligt nog verkar läsare känna igen sig själva mer i det han rent ut hittar på, som hur det är att vara tvillingar, men mindre i det personliga och självupplevda han beskriver.

Elizabeth Hand ser på sina tidiga verk som att de kanske har litet överarbetad prosa i high gothic-stil. I senare böcker håller hon sig närmare vår värld för att ge läsaren en "false sense of security" vilket leder till en större effekt när det fantastiska/makabra bryter igenom.

Anders Fager berättade om hur en kvinna han skrev om blivit vampyr och alltså måste skaffa persienner. För att undersöka ringde han en persiennfirma för att fråga om det och fick ett seriöst svar av en engagerad anställd om hur man måste gå till väga, vilket ledde till en scen i berättelsen när någon kom hem och mätte upp fönstren i kvinnans lägenhet.

Boktips! Nahal Ghanbari frågade paneldeltagarna om de läst något som förvandlat det familjära till något underligt. Sara Bergmark Elfgren nämnde hur i boken Underfors av Maria Turtschaninoff en älva landar på en flickas knä, och älvans fötter är så kalla, vilket var en mycket levande detalj. Elizabeth Hand sade att Karin Tidbecks Amatka, som handlar om språk, fick henne att tänka på språket på ett nytt sätt. Anders Björkegren nämnde Torgny Lindgren, vars böcker innehåller platser och namn som han känner igen men där språket blir ett filter som gör allt annorlunda.

Det motsatta kunde Sara Bergmark Elfgren uppleva när hon läser något från en kultur hon inte känner till - en skepsis gentemot det hon just läst, är det verkligen så här eller har författaren vridit om allt? Elizabeth Hand nämnde några noveller jag tyvärr missade namnet på, vilka beskriver ett London i framtiden, hyperrealistiskt och på tvärs med det hon kände till om London från media redan innan hon besökt staden. När Anders Björkelid ser anime upplever han kulturchocken av att inte känna till byggstenarna till det som visas, och Donna Tartts böcker får honom att fundera på om det ligger något under språket. Nahal Ghanbari fyllde i med hur filmen 300 gick för långt i att göra det okända till något överdrivet osannolikt - den persiska armén var monster med magiska förmågor. Anders Fager kan se när någon svensk författare skriver om svensk militär men bara bygger på vad hen har sett i amerikanska filmer, och gav också roliga exempel ur TV-serien Vikings: berg i Danmark, vattenfall i Uppsala! Serien lär vara populär i Sydamerika, och jag känner till många nordbor som gillar den, men säkert inte för dess historiska korrekthet.

Feed av Mira Grant

Vi lyckades hitta boten mot cancer OCH mot förkylning! Men tyvärr råkade mänskligheten skapa ett virus som gör sin bärare till zombie. Mira Grant förlägger dessa initiala händelser till vår närtid, men huvudhandlingen utspelar sig år 2040. Då har jordens befolkning levt med zombieepidemin i tjugo år, begränsat dess utbredning och skapat procedurer och tekniker för att hålla sig säkra från smittan - någorlunda säkra i alla fall. Dörrar med karantänsfunktion och engångskit för att testa för smittan är numera standard, och jag uppskattar att författaren låter det ständiga kontrollerandet genomsyra berättelsen, och inte låter det hundrade blodprovet vara underförstått och hoppar över det.

Berättare är Georgia Mason, en ung bloggare i Kalifornien. Bloggare är de nya världsstjärnorna, och de delas in i grupper om tre: Newsie, de som likt Georgia rapporterar fakta; Irwin, våghalsiga typer som Georgias bror Shaun som ger sig in i händelsernas centrum; och Fictionals, som förmedlar känslor kring vad som händer medelst poesi och fiktion. De hårt sammansvetsade syskonen samarbetar med en Fictional med smeknamnet Buffy, och är hyfsat populära som nyhetsförmedlare.

Vilken drömchans då att bli tillfrågade att följa med en av kandidaterna till presidentposten på hans valturné! Att resa runt i ett zombiebestrött USA är förstås inte ofarligt, och än värre blir det när kampanjen verkar utsättas för sabotage. Bloggtrion är redan skickliga på att hitta sanningen via internet-spår och de många små kameror de sprider kring sig, så kanske kan de hitta orsaken till de alltmer brutala zombieattackerna?

Det kan verka ironiskt att jag, från min egen blogg, håller mig skeptisk till bokens idé om att bloggarna klev fram som sanningens härförare när vanliga media inte rapporterade nöjaktigt om zombiesmittans initiala utbredning. Visst kan en person med hundra dolda kameror och ständigt strömmande bild och kommentarer förmedla en stor mängd information, men påståendet att media var enögda för att tro på och publicera sanningen om den nya smittan, och därför spelade ut sin roll, gör mig beklämd. God journalistik med grundligt gjorda reportage och analyser som bygger på kunskaper om samtidshistorien och samhället kan inte ersättas av "allt på en gång"-bloggposter - det skulle leda till en förflackning av kunskapsnivåer och tankearbete speciellt hos dem som redan lider brist på det och låter sina känslor rycka sig än hit, än dit.

Feed är spännande och snabbläst skriven, om än litet pratig, vilket inte hör till de egenskaper jag värderar högt hos en bok. Men temat är intressant, liksom föreställningen hur ett samhälle kan se ut om det inte totalt kollapsar av en zombieepidemi utan lyckas låsa in sig och kämpa vidare.

Fler böcker av Mira Grant:
Deadline
Blackout
 
Parasite

Book of Mormon på Chinateatern

Den mest amerikanska av alla religioner sänder ut missionärer över hela världen för att locka nya människor till sin tro. Två och två reser de ut, unga välklädda och trevliga män med Mormons Bok i handen och i hjärtat. Musikalen Book of Mormon tar sin början bland de förväntansfulla unga männen som snart skall tilldelas sin missionspartner och destination. Det gäller två år av ens liv - hoppas man får resa till ett riktigt spännande ställe med en bra vän! Eller - tänk om det blir raka motsatsen?

Unge, tjusige Kevin Price, skolans guldgosse, paras ihop med den fumlige Arnold Cunningham, och färden går till Uganda. Oj då. Inte alls vad Kevin Price har väntat sig, men han tänker att han har kunskap och hängivenhet för två, och kan göra det bästa av situationen. I ett härligt självupptaget nummer sjunger han om hur de två skall kunna frälsa ugandier - "men mest jag!" Cunningham snubblar efter, glad över att äntligen ha fått en vän!

Det Uganda vi får se är en dyster och skrämmande plats. Knappt har de två missionärerna landat, så konfiskeras deras bagage av hotfulla killar. Men se, där finns ju redan fyra andra par missionärer som kan hjälpa dem till rätta! Hur många ugandier har de lyckats omvända redan? Ack, vilket sorgligt svar! Motgångar, slitningar och en riktigt otäck krigsherre gör att allt missionerande hamnar på broder Cunninghams axlar. Men nu är det ju så att han aldrig ens läst hela Mormons bok, så vad skall han säga? Star Wars och Sagan om ringen blandar sig i hans predikningar om saker som faktiskt har att göra med verkliga problem i den lilla byn han försöker omvända. Kommer det att sluta väl?

Musikalen Book of Mormon är fylld av roliga och rejält hädiska sånger som glatt sjungs och dansas fram av den skickliga ensemblen. Musiken är medryckande och handlingen är fantastiskt over-the-top. Det är väldigt kul att få se en så underhållande show, och att sedan utanför teatern mötas av snälla mormoner som delar ut Mormons bok med diplomatiska leenden, vilket är en så mycket mer mogen protest än burop och bojkotter.

Länk till Chinateaterns sida om Book of Mormon

Julia Peirone på Göteborgs Konstmuseum

"Girls, Girls, Girls" - flickor är en förbrukningsvara i stora delar av media. Unga, söta, bifigurer med minimal personlighet, utbytbara. Den flyktiga uppmärksamheten som objekt är ändå lockande, och många flickor klär i sig den rollen med tighta, korta kjolar, höga klackar, lösögonfransar och läppglans, hur krångligt det än är att hålla allt på plats.

Julia Peirones utställning på Göteborgs Konstmuseum visar just hur krångligt det är att hålla allt på plats: kläder på sniskan, snubbel i de högklackade skorna. Flickorna får se rufsiga och slarviga ut, och ingen passar in i mallen av "snygg tjej med perfekt smink och outfit". Men är det en rättvisare bild? Peirone har länge avbildat flickor i de sårbara, formbara tonåren. Men även framför hennes kamera sker en styling och ett poserande, fast av helt motsatt slag som i modebilderna som väljer vinklarna där modellen ser ouppnåeligt vacker ut.

Jag förstår att Julia Peirone undersöker de tidiga tonårens lättknäckta drömmar, försöken till att hitta sig själv och ta sig fram i världen, en period som ligger också mig mycket varmt om hjärtat. Jag vet att många berörs av hennes bilder och filmer, men mig talar de bara förbi. De neutrala bakgrunderna avskärmar flickorna från sammanhanget som pressar dem in i de här formerna, och därför ser bilderna för mig bara ut som fotosessioner av en annan art, inte ett uttryck för flickornas personlighet.

Länk till Göteborgs Konstmuseums sida om Julia Peirone

Three Moments of an Explosion av China Miéville

Det myllrar av spännande idéer i China Miévilles hjärna. Det vet vi, för han skvätter ur sig flera av dem i form av bifigurer och sidohistorier i sina romaner, där de utgör fantastiska bakgrundsdetaljer och ibland känns som missade chanser till något större. Att släppa fram dem i form av noveller kan ge såväl bra som mindre bra resultat (med brasklappen att det jag inte gillar kan vara någon annans favorit).

Några av de första (och senare) historierna i Three Moments of an Explosion kan nästan sägas ha ett gemensamt tema; världen förändras, någon naturlag fungerar inte längre som förut, och människorna försöker undersöka och förstå vad som händer. Det är en bra början att göra sin läsare osäker på det man brukade ta för givet. I andra berättelser är det istället människor som utför ovanliga eller skrämmande saker vilket förändrar livet omkring dem.

Novellernas längd varierar från två sidor till fyrtio, vilket gör läsningen varierad på ett bra sätt. Då och då dras en idé ut för länge utan att berättelsen riktigt kan stötta den, ibland kastas det in något extra sidospår som i en kort historia blir alltför distraherande, men oftast hinner Miéville grunda handlingen i antingen en fascinerande upptäckt eller i de inblandades mänskliga reaktioner.

Bland de noveller jag tycker bäst om finns The Rabbet, där en ondska smyger in i ett hem och perverterar vardagslivet; A Second Slice Manifesto som behandlar en teknik för måleri med oanade implikationer; och The Buzzard, en djupt sympatisk dialog mellan en ordlös gud och slaven som vaktar honom.

Jag var inte helt förtjust i novellsamlingen Looking for Jake and other stories, så jag är mycket glad över att China Miéville putsat på sitt skrivande i det korta formatet, och framför allt givit det mer hjärta och mänsklighet, vilket behövs i de ofta skrämmande världar han beskriver.

Fler böcker av China Miéville:
King Rat
Perdido Street Station
The Scar
Iron Council
Looking for Jake and other stories
The City & The City 
Kraken