Alltför väl känner väl alla vi i publiken till Oidipus öde: att döda sin far och äkta sin mor. Men ingen på scenen gör det när pjäsen börjar, och den otäcka sanningen är något de bara långsamt avtäcker, motvilligt, noga undersökande varje detalj som skulle kunna tala för eller emot det som några av dem börjar ana. Eirik Stubøs uppsättning på Dramatens stora scen är den kylslagna ram som ger varje vändning i handlingen sin intensitet: en naken scen och tunga pauser som låter varje replik och dess innebörd sjunka in. Scenen är inte bara tom utan hög, så att det syns hur små människorna är, leksaker för gudar utan sympati för sina dockor.
Ledtrådarna till gåtans lösning tycks ligga framme från början, men ingen vill koppla samman dem.
Människorna i dramat ser bara sin egen roll, och försöker hitta bevisen för att just det de omedvetet fruktar inte skall vara sant. Tack vare det neutrala framförandet blir pjäsen en utmanande filosofiövning: om detta inte är sant, så faller allt vi nyss sade; om detta är sant så följer även detta andra. Personligen uppskattar jag den intellektuella spelstilen, som ger spänning åt varje steg emot det grymma slut som vi åskådare känner till sedan åratal tillbaka.
Det återhållsamma tonläget fortsätter i kvällens andra pjäs, där Oidipus efterlevande dotter Antigone pressas mellan två tvingande uppgifter. Den ena är att begrava sin bror Polyneikes, men den andra är att sky och vägra att begrava samme bror, då han hör till dem som angripit hemstaden Thebe i det nyss avslutade inbördeskriget. Fosterfadern Kreons påbud att lämna Kreons kropp åt korparna och hundarna låter rimligt för en härskare som vill ena sin stad med makt. Just därför upplever jag det som synd att Antigone får svara skrikande, driven av känslostormar, som om hennes argument inte hade samma logiska vikt som Kreons. Till slut finns av de fyra syskonen bara systern Ismene kvar, i ett mellanläge där hon nekas eller avvisar tillhörighet med de båda sidorna som har brutits mot varandra. Hennes få ögonblick i slutscenen är en stark bild av dem som står vid sidan av gudarnas och hjältarnas kamp, varken får äran eller döden men heller inget däremellan.
Kören på scenen är reducerad till två personer, Per Mattsson och Kicki Bramberg, varav den senares repliker låter bibliska i sina ordval. Alla på scenen spelar sina roller väl, men allra starkast lyser Reine Brynolfsson och Stina Ekblad som Oidipus respektive Iokaste. Efter två och ett halv tusen år är Sofokles pjäser fortfarande mycket sevärda, särskilt i den här givande tolkningen.
Länk till Dramatens sida om Oidipus / Antigone
Ledtrådarna till gåtans lösning tycks ligga framme från början, men ingen vill koppla samman dem.
Människorna i dramat ser bara sin egen roll, och försöker hitta bevisen för att just det de omedvetet fruktar inte skall vara sant. Tack vare det neutrala framförandet blir pjäsen en utmanande filosofiövning: om detta inte är sant, så faller allt vi nyss sade; om detta är sant så följer även detta andra. Personligen uppskattar jag den intellektuella spelstilen, som ger spänning åt varje steg emot det grymma slut som vi åskådare känner till sedan åratal tillbaka.
Det återhållsamma tonläget fortsätter i kvällens andra pjäs, där Oidipus efterlevande dotter Antigone pressas mellan två tvingande uppgifter. Den ena är att begrava sin bror Polyneikes, men den andra är att sky och vägra att begrava samme bror, då han hör till dem som angripit hemstaden Thebe i det nyss avslutade inbördeskriget. Fosterfadern Kreons påbud att lämna Kreons kropp åt korparna och hundarna låter rimligt för en härskare som vill ena sin stad med makt. Just därför upplever jag det som synd att Antigone får svara skrikande, driven av känslostormar, som om hennes argument inte hade samma logiska vikt som Kreons. Till slut finns av de fyra syskonen bara systern Ismene kvar, i ett mellanläge där hon nekas eller avvisar tillhörighet med de båda sidorna som har brutits mot varandra. Hennes få ögonblick i slutscenen är en stark bild av dem som står vid sidan av gudarnas och hjältarnas kamp, varken får äran eller döden men heller inget däremellan.
Kören på scenen är reducerad till två personer, Per Mattsson och Kicki Bramberg, varav den senares repliker låter bibliska i sina ordval. Alla på scenen spelar sina roller väl, men allra starkast lyser Reine Brynolfsson och Stina Ekblad som Oidipus respektive Iokaste. Efter två och ett halv tusen år är Sofokles pjäser fortfarande mycket sevärda, särskilt i den här givande tolkningen.
Länk till Dramatens sida om Oidipus / Antigone
 |
| Foto: Sören Vilks |
Själv blev jag besviken. Det här är två utomordentligt starka pjäser som fortfarande har mycket att säga oss, men den moderna uppsättningen med nutida kläder och dimmor på scenen drog fokus från berättelsen. Speciellt illa var inslaget av hög popmusik som egentligen krävde öronproppar - det väntar man sig inte i en 2500 år gammal pjäs. Men skådespelarna gjorde bra insatser och speciellt imponerande var Gunnel Lindblom som Teiresias.
SvaraRaderaTack för din kommentar! Där ser man hur olika människor uppfattar saker. För mig gjorde den nakna scenen och neutrala klädseln att jag kunde fokusera på handlingen. Men jag håller med om att inslagen med de höga ljudnivåerna var onödiga och irriterande.
SvaraRadera