Jens Fänge på Bonniers Konsthall

På Bonniers Konsthall går just nu att se en mängd verk av Jens Fänge. Det är inte en retrospektiv, då de flesta verken som visas är från senare år, och några till och med från i år. Från att ha hållit sig till tavlans duk, som han visserligen givit ett unikt djupt i två dimensioner, har Fänge börjat låta vissa element sticka ut från ytan. Det blir speciellt lyckat i de många tavlor i assemblage-teknik, där utsågade (platta) träfigurer placeras i bilden, i en process av pusslande på tavlan som ligger på golvet i Fänges ateljé. Som han berättade använder han sig av tunga konstböcker (Balthus, till exempel) för att hålla detaljerna på plats medan limmet torkar; en roande användning av konsthistorien. Att en del figurer hamnar upp och ned beror ofta helt enkelt på att kompositionen blir bättre så - ett mörkt parti i håret korresponderar mot en annan punkt i motivet - och också på att tavlan vid tillblivandet ligger på golvet och ses uppifrån.

I ett intressant samtal med Magnus af Petersens, som kurerat utställningen, berättade Jens Fänge mer om sin konst och tankarna bakom den. Det började när han gick på Valand och gjorde en utställning som byggde på en påhittad konflikt mellan abstrakt och föreställande konst, en konflikt som vid det laget var avklarad. Något han gjorde där var att hänga sina tavlor i storleksordning, vilket han nu upprepat på en vägg i Bonniers Konsthall, och dessutom låtit väggen smalna av tillsammans med de krympande tavlorna.

Att få i uppdrag att fylla hela konsthallen var en tanke som först skrämde Jens Fänge, men han är bra på att lura sig själv till att tro att det skulle gå. Han var också nyfiken på att se de gamla verk som skulle lånas in, och de inspirerade honom. Det hjälpte också att se hela konsthallen som ett stort verk, inte många.

Fänge har ett visst intresse av teater och de olika graderna av förställning, men för det stora draperi som hänger över en vägg var det allra viktigaste färgen (en röd som drar åt orange och återkommer i tavlorna) - det är ändå nyanser och utseende som är hans medium. Det finns en tavla i utställningen som heter "A play within a play" - den titeln kom han på i bussen på väg till vernissagen!

Som student hittade Fänge boken Parabellum av Olof Johansson. Han lockades av titeln och av bilden på framsidan. Det visade sig vara en novellsamling, hälften beredskapshistorier och hälften barndomsskildringar. Den ena av de sistnämnda skalade Fänge av ramberättelsen, så att det enda som finns kvar är de lyriska känsloupplevelserna hos pojken som berättar. Den nedklippta berättelsen finns upphängd på utställningen och tryckt i den digra katalogen, och i den fantasifulla och litet oroande berättelsen finns bilder man kan känna igen i Jens Fänges konst.

Det är inte nödvändigtvis de egna drömmarna som inspirerar Fänge, utan drömmens dramaturgi: färgerna, det antydda, ekon, strukturen. I Jose Luis Borges föreläsning Mardrömmar säger han även att handlingen att drömma och återberätta drömmen är den första litterära gestaltningen i människans historia, för då måste berättaren stöpa om drömmen och ge den en kronologi. Fänge ser den processen som en parallell till sitt eget arbete i ateljén: han tar flummiga tankar och omvandlar dem till ett konkret objekt.

Anledningen till att olika figurer återkommer i Jens Fänges verk är enligt honom själv banal: för att lura sig själv inför de höga förväntningar han har när han skall börja en ny tavla, tänker han "jag gör en till, jag gör en likadan". Men under arbetets gång blir det tråkigt att göra precis likadant, så det kommer in nya färger och nya detaljer. Så går upprepningen från att vara en brist till att få ett värde i sig. Som långtida åskådare uppskattar jag för övrigt hur de här upprepningarna hjälpt till att skapa en hel värld med egna färger, mönster och symboler.

I de senaste verken förekommer omslingrade kärlekspar där den ena enbart är en vit silhuett. Det började när Fänge målat den ena i kärleksparet och var så nöjd med resultatet att han var rädd att fortsätta med den andra för att det skulle kunna förstöra bilden. När han fortsatte att titta på det halvfärdiga paret såg han att det blev en bild av saknad och längtan. Det rimmade väldigt väl med det uppdrag han fick att illustrera Nobelprisdiplomet till 2015 års litteraturpristagare Svetlana Aleksijevitj, som ofta skrivit om hårt arbetande kvinnor och män som inte är där - frånvarande på grund av alkohol, kärnkraftver och världskrig.

Jens Fänge startar ofta med att gestalta ett rum där motivet skall utspela sig. Fastän han kan ha jobbat med det i en vecka ser han det ändå som den vita duken. Sedan flyttar han in objekt i rummet, och efter hand släpper han idén om att det skall föreställa något verkligt. Ibland händer det att allt faller på plats som han tänkt sig; färger, motiv, komposition. Det är fantastiskt och förfärande, och det måste han kassera! För han vill inte ha något som är färdigt, hellre konflikt och obalans. Då blir tavlan som en liten enkel evighetsmaskin som tickar igång - då fungerar den!

När Jens Fänge gick på Valand hade han många goda lärare som han minns och uppskattar, men lärde sig egentligen mest av de studenter han gick med samtidigt. Nu när han själv undervisar brukar han avhålla sig från att fråga "Varför? Vad skall det vara bra för?" om en tavla. Han uppmuntrar hellre sina studenter att följa sitt infall - "en apelsin som åker rulltrappa" - och fundera på innebörden senare. Själv kan han hitta paralleller till sitt eget liv efter att han arbetat ett tag med ett verk, men det är det omedvetna som börjar och driver processen. För oss som uppskattar Jens Fänges verk har det varit en givande process och jag hoppas på att se mycket mer av honom i många år till.

Länk till Bonniers Konsthalls sida om Jens Fänge

Börje har fler bilder och tankar från utställningen