Kulturella höjdpunkter februari 2009

Ny månad, ny topplista! Oscarsgalan har ju helt klart förändrat tyngdpunkten hos min blogg för några veckor. Jag har sett så himla många bra filmer på grund av nomineringarna, och jag vill faktiskt inte gradera dem, utan listar alla de bästa i ett svep.

Bästa film:

Revolutionary Road

Frozen River

Frost/Nixon

Vicky Cristina Barcelona

The Wrestler

Benjamin Buttons otroliga liv

Synecdoche, New York

Bästa utställning:

Carl Boutard på Angelika Knäpper Gallery

Bästa teater:

Oj, har jag bara sett en pjäs under februari? Jag som inte ens tyckte särskilt mycket om den: Påsk på Stadsteatern. Men den var ju inte dålig.

Bästa bok:

Der Vorleser av Bernhard Schlink

Bästa konsert:

Amanda Sedgwick och Cecilia Wennerström på Glenn Miller Café.

Ambition inför 2009: att gå på fler jazzkonserter!

Nu vill jag gärna höra vad alla andra nått för kulturella höjdpunkter under årets kortaste månad!

Synecdoche, New York

Hur skall man beskriva mödan av att vara skapande konstnär? Visa hur man kämpar för att skapa något äkta, något som skall visa världen själv hur världen är, hur din äkta själ är, hur äkta din strävan är... medan tiden går... och strävan efter Konsten får dig att missa dina verkliga chanser att leva.

Caden Cotard (Philip Seymour Hoffman) verkar vara en måttligt begåvad regissör som lever med sin älskade söta dotter Olive (Sadie Goldstein) och sin omåttligt kapabla fru Adele Lack (Catherine Keener). Caden är inte bara smått hypokondrisk utan får ofta nog irriterande sjukdomssymptom; utslag, kramper, ryckningar. Han är förvirrad och litet hjälplös, och tycks nästan vara en helt annan människotyp än sin fru. Adele har alltid de rätta orden, är intelligent och moderlig och därtill en ypperlig konstnär i miniatyrer. Hon har kontroll över de minsta detaljerna och är avslappnad till och med i sina mörkaste bekännelser hos psykiatern. Caden kämpar med kontrollen över sin avföring och smutsen på golvet, att kliva ur sängen, att raka sig, och ändå aldrig hinner ikapp. Under den första scenen, från uppstigandet över frukosten till rakningen, hinner månaderna gå från september över Halloween till julmusik med bjällror.

Adele och Olive flyttar till Berlin på ett konstnärsstipendium, och det går snabbt för dem att börja bryta på tyska och bryta kontakten med Caden. Adele gifter ihop sig med sin bästa väninna och två män i ett polyamoröst kollektiv, och Cadens saknad efter sin älskade lilla Olive blir svår. Ännu svårare av att Adele hyllas som samtidens största artist i hela världen. Varenda detalj i skilsmässan gör den ännu mer smärtsam för Caden.

Kanske har han ändå en själsfrände i Hazel (Samantha Morton), biljettförsäljerska vid teatern som spelar hans pjäs? Hon är fantastiskt gullig och älsklig, lika udda som Caden men inte lika neurotisk. Det skulle kunna gå bra för dem!

Caden får MacArthur-stipendiet, som ger honom möjlighet att arbeta med sin konst resten av livet. Vilken enorm summa pengar det måste vara! (Hans läskiga terapeut, som tidigare mest mobbat honom, sätter sig tätt intill i soffan och börjar gnida sig emot honom...)

Är man författare kan man fila på ett manus i 17 år utan att ens berätta det för någon. Gräva ned sig i detaljer, låta sina karaktärer uttrycka vad man känner, flytta och mikromanagera dem. Vår Caden är regissör, och han gör detsamma i naturlig skala med en stor skara skådespelare i en gammal upprustad hangar. Allt i Cadens liv skall speglas och spelas upp, fast för att göra historien fullständigt sann måste Caden vandra runt och regissera, regissera, regissera hela dagarna.

Åren går, livet rinner undan, och det stora projektet framstår mer och mer som ett försök att kontrollera en sida av livet, den offentliga, medan det allra viktigaste pågår någon annanstans och bara då och då bryter in med en skärva av verkligheten.

Metateater inuti metateater som påverkar verkligheten den existerar i? Sådant har jag älskat sedan jag var åtta! Kvicka referenser till såväl samtida trender som gamla klassiker? Jag kan inte få nog av dem! Filmen försöker ta ett grepp om strävan efter autencitet, och jag gillar att den aldrig får det där fasta greppet utan måste börja om på nytt gång på gång. Och mest av allt: att den mitt i alla meta-referenser är personlig och, ja, äkta.

Oscarsgalan 2009

I natt är det dags för Oscarsgalan. Pris efter pris skall delas ut till de mest värdiga filmerna. För en gångs skull har jag tagit mig för att försöka se så många som möjligt av de nominerade filmerna. Tyvärr har flera av de högst rankade inte ens haft premiär i Sverige än, men jag har gjort så gott jag kan, och har åsikter i de flesta stora kategorierna. För en live-uppdatering av vinnarna i alla kategorier, plus en parad av bilder på de vackraste klänningarna på galan, rekommenderar jag ett besök hos Glamourbibliotekaren i natt!

Bästa kvinnliga biroll
Amy Adams (Tvivel)
Penélope Cruz (Vicky Cristina Barcelona)
Viola Davis (Tvivel)
Taraji P Henson (Benjamin Buttons otroliga liv)
Marisa Tomei (The Wrestler)

En av de allra bästa filmer jag sett på länge är Tvivel. Alla (vuxna) huvudskådespelare i filmen är nominerade till Oscars för sina insater, och det med rätta. Jag hoppas innerligt att Viola Davis (Tvivel) får priset.

Bästa manliga biroll
Josh Brolin (Milk)
Robert Downey Jr (Tropic Thunder)
Philip Seymour Hoffman (Tvivel)
Heath Ledger (The Dark Knight)
Michael Shannon (Revolutionary Road)

Till att börja med vill jag säga att jag är glad att även skådespelare i actionfilmer (The Dark Knight) och komedier (Tropic Thunder) kommer i fråga för att nomineras. Sedan har jag har tyvärr inte sett Milk, och kan inte bedöma Josh Brolins prestation. Även om jag uppskattade Michael Shannons del i Revolutionary Road, kan jag inte annat än kapitulera för Philip Seymour Hoffmans lysande, starka gestaltning i Tvivel.

Bästa kvinnliga skådespelare
Anne Hathaway (Rachel Getting Married)
Angelina Jolie (Changeling)
Melissa Leo (Frozen River)
Meryl Streep (Tvivel)
Kate Winslet (The Reader)

Här är jag besviken över att Kate Winslet inte är nominerad för sin viktiga, bärande roll i Revolutionary Road. Säkerligen gjorde hon ett bra jobb även i The Reader, men jag känner mig ännu mer säker på att Meryl Streep är en värdig vinnare för sin starka och nyanserade roll i Tvivel.

Bästa manliga skådespelare
Richard Jenkins (The Visitor)
Sean Penn (Milk)
Frank Langella (Frost/Nixon)
Mickey Rourke (The Wrestler)
Brad Pitt (Benjamin Buttons otroliga liv)

Åh, så dumt att inte ha sett vare sig The Visitor eller Milk. Men här kommer min önskning i alla fall: Fastän Frank Langella fyllde ut varje millimeter av Nixon, vill jag att priset går till Mickey Rourke för The Wrestler. Man kan säga att han inte så mycket spelar som att han visar det han redan har levt, men det är inte hela sanningen. Hoppet i förnedringen, den goda viljan mot det svaga köttet, den äkta nerven i det uppgjorda spelet: allt detta visar Rourke upp så sant att det bara inte syns att det är spelat. Bättre kan det inte bli.

Bästa film
Benjamin Buttons otroliga liv
Frost/Nixon
Milk
The Reader
Slumdog Millionaire

Bästa regissör
David Boyle (Slumdog Millionaire)
David Fincher (Benjamin Buttons otroliga liv)
Ron Howard (Frost/Nixon)
Gus Van Sant (Milk)
Stephen Daldry (The Reader)

Samma filmer är regisserade till Bästa film och Bästa regissör. Så himla retligt att inte ha sett de tre starka korten Slumdog Millionaire, Milk och The Reader! Alltså har jag bara de två sista att välja på just nu. Men vänligen notera min enorma brasklapp, alltså!

För bästa film lutar jag faktiskt litet mer åt Benjamin Buttons otroliga liv, som jag tycker är en tidlös (ja!) äventyrsberättelse med mer under ytan än man först tror.

Ron Howard gör ett gott jobb med Frost/Nixon: han lägger fram händelserna i ett stegrande tempo, håller spänningen uppe i varje viktig scen och lockar fram det bästa ur varje skådespelare. Så bra, så bra.

Bästa adapterade manus
Tvivel
Frost/Nixon
The Reader
Slumdog Millionaire

Jag tyckte om boken The Reader och hoppas verkligen att filmen utnyttjat sitt medium maximalt för att visa handlingen. Nu står jag och väger mellan de två jag har sett. Ena timmen tycker jag Tvivel skall vinna allt den kan, andra timmen att Frost/Nixon förtjänar guldgubben. Eftersom jag inte har hela bilden, tror jag att jag lämnar walkover här.

Bästa originalmanus
Frozen River
Happy-Go-Lucky
In Bruges
Milk
Wall•E

Pinsamt nog missade jag flera av de här filmerna på bio, fastän jag hade velat se dem. Men jag håller ändå tummarna för att Frozen River vinner. Mer än någon annan film jag sett i år känns det som att den använder filmmediet på ett unikt sätt för att snarast tvinga fram en historia som inte skulle kunnat berättas bättre på något annat sätt.

Bästa utländska film
Der Baader Meinhof Komplex (Tyskland)
Mellan väggarna (Frankrike)
Avsked (Japan)
Revanche (Österrike)
Waltz With Bashir (Israel)

Ack! En futtig kategori för hela resten av världen! OK. Jag blir absolut inte besviken om Waltz with Bashir vinner, men jag lämnar öppet för att några av de andra filmerna, särskilt Mellan väggarna, också är värdiga vinnare.

Uppdaterat: Jaha, inte ett enda rätt hade jag! Men jag är inte missnöjd för det. Många goda filmer och skådespelare var nominerade i år, vinnarna är mycket värda sina pris, och jag har fått se en massa bra filmer de senaste veckorna. Tack för det!

Waltz with Bashir

Estetiskt vackert, innehållsmässigt fruktansvärt. De animerade bilderna i Waltz with Bashir är fascinerande. Ari Folman, som skrivit och regisserat filmen, tjänstgjorde i den israeliska armén under kriget i Libanon i början av 1980-talet, men han minns ingenting alls av det. Han minns
permissionerna och ex-flickvännen som nyss krossade hans hjärta, men inget av sin tjänstgöring. Han börjar söka upp sina gamla kamrater från regementet för att höra deras berättelser och få ledtrådar till sin egen roll under kriget.

De mjuka tecknade människorna som ofta rör sig som i ultrarapid har få men signifikanta detaljer. Varje person har ett distinkt utseende med rynkor och munvinklar som kan avslöja minsta känslorörelse. Man kan lätt känna igen pojkarna från krigsscenerna när de talar in i kameran tjugofem år senare.

Filmen har fått mycket uppskattning och blivit prisad både i Israel och utomlands. Jag blir också imponerad av de vackra, trovärdiga bilderna som jag tror är en god metod för att närma sig fruktansvärda händelser utan att övermannas av äckel och skräck. Men jag blir också litet oroad över distansen den skapar. (Och jag blir irriterad på psykologen-vännens snusförnuftiga förklaringar på allt, som får stå oemotsagda och inte heller fördjupas.) Skall de vackert utförda scenerna lägga sig som ett filter mellan åskådaren och de verkliga händelserna? Nej, tack och lov. Till sist väller de verkliga scenerna fram, tillsammans med Aris egna minnen. Det är då effekten av filmen övergår från ett metodiskt berättande till den råa sanningen, och det är då det gör ont, verkligt ont.

Changeling

Det är en så spännande och sorglig historia som berättas: Christine Collins (Angelina Jolie), ensamstående mor, förlorar sin son - en dag när hon kommer hem är han bara försvunnen. Efter fem månader meddelar polisen att de äntligen har hittat honom! Men när pojken kliver av tåget, ser Christine att det är ett annat barn, inte hennes Walter. Fler och fler detaljer bevisar den saken för henne; han är 8 cm mindre än sist hon mätte honom, tandläkaren berättar att hans tänder ser helt annorlunda ut.

Men den korrupta Los Angeles-poliskåren vill inte medge att de har gjort ett misstag, och skyller pojkens tillstånd på traumatiska upplevelser under bortovaron, ja till och med på att Christine har misskött honom. Ju mer hon insisterar på att hon har rätt, desto större olägenhet blir hon för poliskåren. De smusslar till och med in henne på mentalsjukhus för att få henne ur vägen.

Jag har sett så många bra filmer på sista tiden, så jag har nog blivit bortskämd med goda berättelser. Från första scenen och första replikerna kändes Changeling styltig och tråkig. Dialogen verkar skriven av en tioåring. Skådespelarna står på sina platser och pratar, eller går litet fram och tillbaka om regin säger så. Så många scener skulle kunnat vara andlöst spännande, men staplas på varandra utan eftertanke.

Historien utvecklas, och det händer fler saker i filmen. Efter vad som kändes som fyra timmar trodde jag att den började närma sig slutet. Men när jag tittade på klockan såg jag att det var 40 minuter kvar av filmen. Fyrtio minuter till! Jag kände att jag bara inte skulle klara av det utan att börja sucka ljudligt efter varje replik. Personernas öde berörde mig så litet, att jag inte brydde mig om hur det skulle gå för dem. Jag reste mig upp, trängde mig förbi stackarna i fåtöljerna bredvid och gick ut. Jag har aldrig gått ut från en film förut. Missade jag något viktigt under den sista tredjedelen av filmen? Don't know, don't care.

Benjamin Buttons otroliga liv

Vill du se en saga? Ett äventyr, en riktig matinéfilm? Har du tre timmar över så är Benjamin Buttons otroliga liv ett riktigt bra val. Den lilla stackars bebisen som föds som en skrynklig liten gubbe - han får växa upp på ett ålderdomshem, och behöver inte alls känna sig konstig och annorlunda. År för år återvinner han krafterna hos en yngre man, och får styrkan och modet att våga sig ut i världen och pröva sin lycka.

Redan som barn träffar han sitt livs stora kärlek, Daisy (Cate Blanchett). Hon är en liten flicka, han är en åldring, och de ger sig ut på egna äventyr i var sin ända av världen. Men någonstans på mitten av livet möts deras tidspilar, och de kan äntligen älska varandra som jämlikar.

Vilket konstigt öde, att födas som gammal och åldras baklänges! Skulle det hända så här, om det hände i verkligheten? Var förhållandet verkligen så harmoniskt mellan vita och svarta människor i New Orleans i början av 1900-talet? Jag tror inte riktigt det, men för filmens skull går jag gärna med på det. Glöm logiken, fastna inte i detaljerna! Även om det blir sorgligt, blir det aldrig svart. Filmen är litet förenklad, som en saga ofta är, ja, man kanske kan säga förgylld i kanterna. En del recensenter har tyckt att tre timmar är en timme för mycket, men det tycker inte jag. Jag skulle inte velat vara utan en minut av den här charmiga filmen.

The Wrestler

Wrestling-matcher är uppgjorda från början till slut. Det är bestämt redan innan vem som skall vinna, och alla brottare samlas i de sjabbiga omklädningsrummen innan matcherna för att bestämma vilka grepp och tricks de skall använda på varandra. Men skadorna från fighterna kan ändå bli stora. Att kastas i marken, att springa in i en arm, att få huvudet dunkat i en stolpe - även med träning och skicklighet gör det ont.

Randy "The Ram" Robinson (Mickey Rourke) har brottats i över tjugo år. Hans storhetstid ligger bakom honom, och kroppen är sliten av alla matcher. Men det är ju brottningen han är bra på. Det är i den världen han känner sig hemma, i kamratskapet mellan biffarna i lysande trikåer, och i ringen med sin egen värld av regler.

Mickey Rourkes ansikte och kropp ser ut att vara täckta av ett pansar av kött. Neongröna tights, en intensiv solariebränna och långt, vitblekt hår är nödvändiga detaljer som The Ram måste underhålla. Det som ser fejkat och skrattretande ut för oss som står utanför, är normalt i wrestling-världen, och uppskattningen mellan brottarna och deras fans är äkta.

Utanför ringen ser The Rams liv inte så lyckat ut. Han bor i en trailer, har ett träligt jobb med en chef som gillar att förnedra honom, dottern vägrar att prata med honom sedan många år, och har bara halvhjärtade förhoppingar om äkta kärlek med strippan Cassidy (Marisa Tomei). Men han har ju inte bara stora muskler, utan även inre styrka och fighting spirit. När han får en hjärtattack måste han omvärdera sitt liv, och han försöker verkligen ta tag i de problem han har. Men det är ju ändå i wrestling-världen som The Ram känner sig hemma. Det är så lätt att lappa ihop den blödande, värkande kroppen och fortsätta litet till.

Filmen The Wrestler lyckas verkligen med att visa upp en så underlig och stiliserad värld som wrestling, och få den att kännas naturlig. Fight-scenerna är också väldigt realistiska; jag vrider mig plågat när blodet rinner, men rycks med av tävlingsandan. Killarna i vilda utstyrslar med fantasifulla namn är allt annat än fejkade, och känslorna Mickey Rourke uttrycker som The Ram är helt och hållet äkta. Han har gjort många misstag i sitt liv, han försöker vara schysst men misslyckas igen, och jag känner djupt med honom i hans prövningar. Det var många gånger under filmen som jag inte kunde hålla tillbaka tårarna, och det är inget jag skäms för. Även killar får gråta till den här filmen.

Kammarmusikkonsert med konserthusets chefsdirigent och hans vänner

När Sakari Oramo blev chefsdirigent för Stockholms Konserthus förra året, släppte han inte taget om stråken. Och tur var väl det, för han är en god violinist och han bjöd på ett vackert program i Grünewaldsalen på söndagseftermiddagen.

Brahms' horntrio i Essdur är ett romantiskt och litet sentimentalt stycke. Hornet och fiolen följer varandra i melodin, och här harmonierade deras klanger så vackert mot varandra. Ensemblen excellerade i känslorna som trion bjöd in till, och det lät underbart.

Efter paus dök Oramo upp med ett nytt gäng vänner för att spela Bruckners stråkkvintett i F-dur. Klangen var helt annorlunda nu, och väl anpassad till stycket: alla musiker är nedtonade men ändå intensiva, och lyhörda gentemot varandra. Kvintetten är nyansrik och tidvis mycket spännande. Det låter som att Konserthuset är i goda händer.

Vicky Cristina Barcelona

Vicky (Rebecca Hall) och Cristina (Scarlett Johansson) tillbringar sommaren i Barcelona, som gäster hos vänner med ett stort hus. God mat, vackra omgivningar, härligt väder; man borde bli avundsjuk på flickorna, men scenerierna är så inbjudande att det känns som att jag är där och firar semester tillsammans med dem. Allt inbjuder till avslappning och njutning - ja, speciellt den lokale konstnären Juan Antonio Gonzales (Javier Bardem). Han ser Vicky och Cristina på en restaurang, och går fram till dem och erbjuder dem en helg av sensuella njutningar.

Cristina är äventyrslysten och låter sig gärna uppvaktas. Vicky är mer tveksam. Som Woody Allens alter ego har hon motfrågor och invändningar till allt som erbjuds. Hon protesterar med litet gnällig röst och snubblar på orden, men Cristina övertalar henne att följa med Juan Antonio över helgen.

Ahh, vilken man han är, Juan Antonio! Utan att vara plump förför han Cristina med sin direkta inbjudan till erotik, och Vicky genom enträgen kurtis och en känslomässig gemenskap. Dessutom är han en ansvarsfull och omtänksam vän för sin galna, deprimerade ex-fru Maria Elena (Penélope Cruz) när hon dyker upp efter ett självmordsförsök. Glöm heller inte att han hela tiden ser både geniun och kreativ ut i kläder täckta med färgfläckar. Ja, jag erkänner; även jag faller pladask för hans intensiva, sensuella uppriktighet.

Jag var skeptisk till filmen innan jag såg den: skulle Woody Allen förfalla till gubbsjuka, ohämmad euro-kitsch och den tröttsamma klichén med konstnärssjälarna som lever, äter, älskar och hatar på gränsen till vansinne? Jag blir otroligt glad och nöjd över att filmen hanterar alla de här explosiva ingredienserna med kärlek och måtta. Faktum är att den känns som en sann kärlekshistoria att känna igen sig i: det finns aldrig bara en, eller ens två, att falla för, och det är aldrig så enkelt att vare sig ge sig hän eller dra sig bort.

Det var kanske inte bara Vicky utan även Cristina som var Allens alter ego den här gången: så som de eldiga spanjorerna har dubbla namn, blir Vicky Cristina en komplex personlighet som lämnar Barcelona med såväl goda minnen som bitterljuv ånger.

Der Vorleser av Bernhard Schlink

Högläsaren, The Reader, Der Vorleser - Bernhard Schlinks bok har stått på min läslista i flera år. Nu har jag äntligen läst den, påskyndad av att den ligger till grund för den Oscarsnominerade filmen The Reader (som inte har premiär i Sverige på länge än).

Bokens första del lägger grunden för historien. En femtonårig pojke, Michael, i Tyskland på 1950-talet har ett hemligt förhållande med en kvinna i trettioårsåldern, Hanna. Förutom den sexuella kontakten, tycker Hanna om att Michael läser högt för henne ur böckerna han läser i skolan; gamla klassiker. Förhållandet tar slut när Hanna försvinner utan förvarning.

I bokens andra del är Michael juridikstudent, och deltar som åhörare vid en rättegång mot fem kvinnor som varit vakter i ett koncentrationsläger under andra världskriget. En av dem visar sig vara Hanna. Utan att någon gång tala med henne, kommer Michael till rättegången dag efter dag, och engagerar sig i Hannas process.

Jag var smått besviken över att den första delen var så blodfattig och platt. Jag hade väntat mig mer liv och passion av kärlekshistorien. Lustigt nog blir den distanserade berättarrösten en tillgång i resten av boken, och det är även något som Michael är medveten om. Hannes svek när hon lämnade honom utan förklaring har låst hans känsloliv och gjort honom till en som betraktar livet på avstånd. Det speglas också ganska exakt i hur juristerna måste förhålla sig under processen; juristerna måste värdera de fasansfulla berättelserna från lägret med kyla för att kunna fatta ett objektivt beslut.

Även Hanna verkar förhålla sig till livet på tre stegs distans. Hon är en ovanlig och intressant kvinna, men fastän Michaels tankar ständigt kretsar kring henne, blir hon inte en hel människa för mig. Det är litet synd, men gåtan Hanna lever ändå kvar i mitt minne länge. Jag ser fram emot hur Kate Winslet kommer att gestalta henne på bioduken.

Frost/Nixon

I rollen som Richard Nixon är det inte den djuriska attraktionen från Dracula (1979) som Frank Langella visar upp. Däremot har han pondusen av en man som är van att ha omgivningens öra. Langella fyller ut varje millimeter av rollen som expresident, och ur vissa vinklar är han nästan porträttlik. Filmen Frost/Nixon ger oss en Nixon sugen på revansch och på att få berätta sin sida av skandalerna som kantade hans tid som president. När han ställer upp på att låta sig intervjuas av David Frost (Michael Sheen) räknar han med en svag motståndare som kommer att låta honom styra agendan själv. De kommer överens om en serie intervjuer, två timmar per dag utspritt över nästan en månad.

Filmens David Frost spelar högt när han börjar arbeta för att få intervjun med expresident Nixon i hamn. Med en karriär på fallrepet måste han jobba hårt för att skaffa sponsorer, och tvingas ändå satsa ur egen ficka. Michael Sheen gör en van TV-räv med ett ständigt brett grin på läpparna. Men allteftersom problemen hopar sig blir leendet stelare. Michael Sheen är mycket bra på att visa de varierande stadierna av undertryckt panik när sponsorer drar sig ur och intervjuerna verkar gå ur Frosts händer. Han rusar från de krävande inspelningstimmarna till småfirmor för att tigga och be dem om att köpa reklamtid, och försöker hålla humöret uppe när allt håller på att brista. Vid sin sida har han producenten John Birt (Matthew MacFayden) och två researchers, James Reston Jr och Bob Zelnick (Sam Rockwell och Oliver Platt, två av mina favoritskådespelare).

Historien följer mallen för en uppgörelse mellan två personer som har allt att vinna och inget att förlora. Till sista inspelningsdagen drar det ihop sig till en stor uppgörelse framför TV-kamerorna. Scenerna är välgjorda och spännande - kanske litet för förutsägbara. Jag är heller inte riktigt nöjd med hur filmen spelar upp Nixon som en pratglad skämtare. Jag är inte alls emot att man tar sig konstnärliga friheter med ett verklighetsbaserat material, men i det här fallet tycker jag att det blir litet för mycket. Det är ändå en mycket bra film; spännande och rolig, och full av goda skådespelarprestationer.

The Road av Cormac McCarthy

Det är en karg, hård väg för den namnlöse mannen och hans pojke. Efter en outtalad global katastrof är världen i det närmaste tömd på liv; inget tycks växa längre, och de överlevande människorna har plundrat ut allt som fanns kvar och vänt sig mot varandra.

Världen är karg, kärlekslös och manlig, mycket manlig. Bara några få kvinnor skymtar förbi som bifigurer. Så tröstlös som världen blivit, undrar jag om inte jag också skulle ha valt att lämna den i förtid. Mannen och pojken ser inget annat val än att gå vidare på vägen; för att nå havet, undkomma vintern, leta efter konserver som ingen annan hittat än, och hålla sig undan för andra som kan vara ute efter deras liv. Alla andra på vägen är misstänkta fiender, och ofta är misstankarna sanna.

Språket är också kargt och knapphändigt. Can't och won't har tappat sina apostrofer. Fyra fem korta observationer eller handlingar binds samman med and, and, och and till en lång mening.

Jag måste säga att jag inte tycker så mycket om den här boken, fastän den tog sig in i mina tankar så fort jag började läsa den. För att vara en dystopi är den inte särskilt spännande. Även om jag tänker mig att McCarthy just är ute efter att beskriva livet i (den nya) världen som en trög kamp utan slut, berättas det på ett sätt som inte passar mitt kynne. Språket, handlingen och karaktärerna blir inte intressanta för mig. Men jag tror att om man lyckas hitta rätt ton, kommer filmatiseringen att bli riktigt bra.

Strindbergs Påsk på Stadsteatern

Scenen är tom, förutom fem stolar i förgrunden. Skådespelarna kommer in, tar plats och börjar pjäsen. Sittande på var sin stol säger de sina repliker, ofta långt från den de talar med. Skådespelarnas agerande blir förstås nedtonat när man sitter på en stol, förutom Sven Ahlström, som familjens son Elis. Utan att lämna stolen lyckas han förmedla känslor med hela sin kropp.

Elis börjar och slutar pjäsen med att vara hårt trängd från flera håll. I den första scenen försöker han ta alla oförrätter med jämnmod. I slutscenen har han hårdnat och hans stolthet håller på att driva hela familjen i olycka. Sten Ljunggren som Lindkvist, bringaren av dåliga bud, är fantastisk. Han har den tyngd som behövs för att göra slutscenen så stark, och med allvar fogar han långsamt samman alla pusselbitar till en avslutning.

En så sparsmakad scenografi och regi borde öka publikens fokus på vad som sägs, men det fungerar tyvärr inte så. Det blir som att tala i telefon; minsta ord som går förlorat (av hostningar och gnäll från stolssäten) kan göra en mening närmast obegriplig. Replikskiftena blir nästan till pingpongmatcher för oss åskådare. Det ges sällan några mellanrum för att det sagda skall sjunka in och stämningen stå klart för oss som ser på, och det är synd. Det som stannar i minnet är den ovanliga scenografin, inte pjäsens mening.

Länk till Stadsteaterns sida om Påsk

Rachel getting married

Bland alla irriterande amerikanska bröllopstraditioner som letar sig ut i världen, börjar jag förstå idén med rehearsal dinner. Alla släktingar som kanske kommit långväga ifrån behöver mer än en middag efter bröllopet för att få prata med varandra och visa sin uppskattning för brudparet. Så behöver man heller inte höra alla förvirrade och småtråkiga tal under själva bröllopsmiddagen, utan kan dra några av dem redan innan. Det är vad vi får vara med på under middagen för Rachel och Sidney en av dagarna innan deras bröllop. Gamla vänner och släktingar berättar historier om brudparet; en del rörande, en del pinsamma.

Så tar lillasyster Kym mikrofonen och börjar berätta pinsamheter... om sig själv, om sina egna misslyckanden, om 12-stegsprogrammet för missbrukare som hon försöker följa. Knappt ett ord om brudparet, men en lång harang som mynnar ut i en tveeggad ursäkt. Det uppskattande sorlet stillnar till en generad tystnad.

Kym har ledigt från rehab-kliniken en långhelg för Rachels bröllop. Som om det inte är nog stressande att ordna ett bröllop, som om det inte är nog stressande att hälsa på familjen efter en lång frånvaro; Kym är nervig, och familjen blir märkbart nervösa av att ha henne i huset igen, förhoppningarna på båda sidor är antingen för höga eller för låga. Hur länge orkar man stötta en familjemedlem med missbruksproblem? När skall man avvisa henne och börja ställa krav istället?

Kym kan vända uppmärksamheten till sig själv i vilken situation som helst, och suger i sig den som ett svart hål. Hon maskerar sig i självförakt och skyller ifrån sig för att slippa ta ansvar. Hon är så egoistisk och irriterande! Men vi får följa henne ta åtminstone några steg mot större självinsikt och att kunna ta ett steg tillbaka för att ge andra plats. Vi får veta om hur människorna runt henne har försökt hantera Kyms missbruk och ännu kämpar med efterverklingarna. Men det är ändå Rachels bröllop, och vi får se mycket av den härliga, multietniska familjefesten. Trots den litet stressande klippningen i festscenerna är det en fest fylld av kärlek och glädje - inte perfekt, men bättre än man kunnat hoppas.

Carl Boutard på Angelika Knäpper Gallery

Släng dig i väggen, Flora Danica. Carl Boutard har inte nöjt sig med att doppa små nätta kottar och grässtrån i guld. Han har tagit större blad och grenstumpar och doppat dem i något som ser ut som svart, stelnad olja. Växtdelar av olika arter ympas samman med andra föremål till spännande skulpturer. Antingen är de mekanik som har muterat fram sig själv ur botaniken, eller växter som bestämt sig för att bilda ett maskineri. Bräckligt och starkt på samma gång, vackert och fullt av fantasi och humor. Jag gillar de här skulpturerna riktigt mycket!

Länk till Angelika Knäpper Gallery

Frozen River

Åh, så deprimerande filmen är den första halvtimmen. Allt går långsamt, och allt går dåligt för Ray Eddy (Melissa Leo) och hennes barn: de bor i en sjavig trailer och har knappt pengar till mat. Replikerna är lika kalla och karga som landskapet. När Ray dras in i människosmugglingen, under pistolhot, sker det nästan lika obemärkt som när hennes man lämnade familjen med pengarna till den nya trailern.

Men när farorna smyger sig på lika obemärkt från alla håll, blir det så otäckt att det kryper över hela kroppen på mig. Att smuggla människor över gränsen till USA i bakluckan på bilen verkade som ett enkelt sätt att tjäna pengar, men det finns så mycket som kan gå snett, och som gör det också. Temperaturen sjunker men spänningen stiger något outhärdligt. Snart är jag oerhört tacksam att jag inte missade den här historien; en bitter blandning av småstadsproblem, svåra ställningstaganden och faktiskt några stråk av humor.

Jonathan Lasker på Galleri Lars Bohman

På 1970-talet, när lärarna och medstudenterna på New York School of Visual Arts sade att måleriet var dött, plockade Jonathan Lasker upp penslarna och de klara färgerna och skapade tavlor med färger, former och fantasi. Det ser nästan ut som att han gått i Professor Pirinens tecknarskola! Som trassliga garnhärvor eller telefonbokskludd, men mycket mer målmedvetet, vecklar Laskers mönster ut sig över duken.

I videon som visas både i källarplanet och på hemsidan till Galleri Lars Bohman, berättar Jonathan Lasker själv hur varje målning är noggrant planerad och komponerad. De till synes likartade målningarna är inte slumpmässigt framlekta, utan har namn som Art and Authority, An Economics of Desolation och Proof of Identity.

Lasker tänker i lager, och provar i liten skala hur han skall placera ut mönster-elementen på en ny tavla. Med på utställningen i Sverige finns även några av de små förstudierna till de stora tavlorna. När jag ser Lasker sitta och plocka med dem, önskar jag att jag liksom han hade en packe med kort fulla av färger och mönster, som jag kunde plocka fram ur min filofax. Jag tycker faktiskt ännu bättre om dem i den formen än som stora tavlor. Även om jag inte upplever någon harmoni i hur mönstren förgrenar sig och förenar sig, tycker jag om hur Lasker lagt på så mycket rosa och gul färg att det blir tjockt med färg på duken. De färgade partierna bildar former som kan se ut som mänskliga silhuetter tillsammans med det trassliga mönstret bakom dem. Det är spännande.

Länk till Galleri Lars Bohman

Amanda Sedgwick på Glenn Miller Café

Det blir stor musik på lilla, trånga Glenn Miller Café när gruppen kring Amanda Sedgwick spelar. En del egna låtar, men mest tolkningar av gamla slagdängor och vackra ballader. Några få låtar i halvtempo, som inte egentligen är dåliga, blir litet sega. De många snabba låtarna med mycket energi fyller rummet till bristningsgränsen, och det är det som funkar bäst.

Amanda Sedgwick (asax) och Cecilia Wennerström (tsax) är båda starka och kompetenta musiker. De spelar jättebra såväl tillsammans som på egen hand, där de frontar den lilla gruppen. Kalle Bagge spelar skimrande. Att pianot knappt hörs är synd, men får väl skyllas på lokalens utformning. Kenji Rabson är en bra basist, taktfast och musikalisk. Slutligen är jag mäkta imponerad av Moussa Fadera på trummor. Han är lyhörd för de andra musikerna, verkar lågmäld men har ett tillbakalutat driv som är helt fantastiskt. Under kvällen växer musikerna samman mer och mer, och låtarna blir bara bättre och bättre. Topp!

Revolutionary Road

Flygande planer, fiasko och gräl - så börjar filmen Revolutionary Road. Och så fortsätter den också, i långsammare tempo, även om jag drar mig för att uttrycka mig så enkelt om en så komplex berättelse.

April Wheeler (Kate Winslet) och Frank Wheeler (Leonardo DiCaprio) är två intelligenta människor som känner varandra och älskar varandra. April och Frank möttes som unga människor med drömmar om ett underbart liv, men vart tog det vägen mellan kontorsarbetet och hemmafrulivet i förortsvillan på Revolutionary Road?

Det är så skönt att se en familj på film som verkligen ser ut att ha en bakgrund tillsammans, inte bara vara hopplockade för kameran. Kärleksscener som inte är pinsamma utan äkta. Det är så fint att se ett riktigt hem, femtiotalsmöbler blandat med äldre inredning (ett väldigt orenoverat kök!), leksaker, tidningar och askar som står och ligger överallt. Horderna av män i kostym är inte så snygga som i Mad Men, utan hattar och kläder sitter litet snett, för hårt eller för löst. I glädjedrömmar och motgångar följs Frank och April av lätt pianomusik som vackert känner av stämningen.

Hur kan det vara underhållning att se två människor gräla om förlorade möjligheter? Det är för att de är så intelligenta och genomtänkta, försöker säga vad de ärligen menar och vill, men blir överkomna av sina egna känslor. Därtill den ohämmade mentalpatienten som katalysator, som säger Sanningen så att man ömsom skrattar, ömsom gråter. Det är en kliché som blir helt äkta och trovärdig här. Inte en ton är falsk bland alla goda skådespelarinsatser.