Synecdoche, New York

Hur skall man beskriva mödan av att vara skapande konstnär? Visa hur man kämpar för att skapa något äkta, något som skall visa världen själv hur världen är, hur din äkta själ är, hur äkta din strävan är... medan tiden går... och strävan efter Konsten får dig att missa dina verkliga chanser att leva.

Caden Cotard (Philip Seymour Hoffman) verkar vara en måttligt begåvad regissör som lever med sin älskade söta dotter Olive (Sadie Goldstein) och sin omåttligt kapabla fru Adele Lack (Catherine Keener). Caden är inte bara smått hypokondrisk utan får ofta nog irriterande sjukdomssymptom; utslag, kramper, ryckningar. Han är förvirrad och litet hjälplös, och tycks nästan vara en helt annan människotyp än sin fru. Adele har alltid de rätta orden, är intelligent och moderlig och därtill en ypperlig konstnär i miniatyrer. Hon har kontroll över de minsta detaljerna och är avslappnad till och med i sina mörkaste bekännelser hos psykiatern. Caden kämpar med kontrollen över sin avföring och smutsen på golvet, att kliva ur sängen, att raka sig, och ändå aldrig hinner ikapp. Under den första scenen, från uppstigandet över frukosten till rakningen, hinner månaderna gå från september över Halloween till julmusik med bjällror.

Adele och Olive flyttar till Berlin på ett konstnärsstipendium, och det går snabbt för dem att börja bryta på tyska och bryta kontakten med Caden. Adele gifter ihop sig med sin bästa väninna och två män i ett polyamoröst kollektiv, och Cadens saknad efter sin älskade lilla Olive blir svår. Ännu svårare av att Adele hyllas som samtidens största artist i hela världen. Varenda detalj i skilsmässan gör den ännu mer smärtsam för Caden.

Kanske har han ändå en själsfrände i Hazel (Samantha Morton), biljettförsäljerska vid teatern som spelar hans pjäs? Hon är fantastiskt gullig och älsklig, lika udda som Caden men inte lika neurotisk. Det skulle kunna gå bra för dem!

Caden får MacArthur-stipendiet, som ger honom möjlighet att arbeta med sin konst resten av livet. Vilken enorm summa pengar det måste vara! (Hans läskiga terapeut, som tidigare mest mobbat honom, sätter sig tätt intill i soffan och börjar gnida sig emot honom...)

Är man författare kan man fila på ett manus i 17 år utan att ens berätta det för någon. Gräva ned sig i detaljer, låta sina karaktärer uttrycka vad man känner, flytta och mikromanagera dem. Vår Caden är regissör, och han gör detsamma i naturlig skala med en stor skara skådespelare i en gammal upprustad hangar. Allt i Cadens liv skall speglas och spelas upp, fast för att göra historien fullständigt sann måste Caden vandra runt och regissera, regissera, regissera hela dagarna.

Åren går, livet rinner undan, och det stora projektet framstår mer och mer som ett försök att kontrollera en sida av livet, den offentliga, medan det allra viktigaste pågår någon annanstans och bara då och då bryter in med en skärva av verkligheten.

Metateater inuti metateater som påverkar verkligheten den existerar i? Sådant har jag älskat sedan jag var åtta! Kvicka referenser till såväl samtida trender som gamla klassiker? Jag kan inte få nog av dem! Filmen försöker ta ett grepp om strävan efter autencitet, och jag gillar att den aldrig får det där fasta greppet utan måste börja om på nytt gång på gång. Och mest av allt: att den mitt i alla meta-referenser är personlig och, ja, äkta.