Lögndagen på Stadsteatern

När jag flyttade till Tyskland talade jag språket flytande, hade ett jobb som väntade på mig och näraboende släktingar som jag såg fram emot att lära känna bättre. Ändå kände jag mig inte rotad i landet, och jag tänkte ofta på hur landet inte tycktes vilja ta emot och använda mina förmågor, fastän det var just det jag ville så intensivt. Sedan dess har jag djup sympati för dem som kommer till ett land med ett okänt och annorlunda språk och vill arbeta och bygga ett nytt liv där.

Två av dem är Mahyar (Alireza Niki) och Leyli (Fatemeh Goodarzi). Hennes managementstudier har gett dem båda visum för två år i Sverige, men Mahyar har inte fått något jobb motsvarande sin ingenjörsexamen utan får bära ut gratistidningar på söndagarna. Det knapra livet i det lilla studentrummet tär på dem, särskilt på Mahyar.

Pjäsen Lögndagen spelas på persiska med svensk översättning. De korta meningarna som textmaskinen presenterar verkar inte motsvara de långa diskussionerna på scenen som drar ned skratt från publiken - jag hör "köttbullar" ett par gånger i tiraderna - men andemeningen går ändå fram tydligt. Det är litet klumpigt att låta så mycket av handlingen föras fram i form av Mahyars långa monologer, men vad han berättar om hur de bestämde att flytta till Sverige och hur det har gått för dem ger en insikt i vardagen för många andra människor i vår närhet: ambitioner blandas med en rädsla för att misslyckas och oron för att man redan är på väg att misslyckas.

Ett tag är jag rädd att väldigt annorlunda känsla för humor skall skapa en kulturkrock som hindrar mig från att uppskatta pjäsen, men av mina bänkgrannars tystnad förstår jag att vi är lika dämpade. Det som började som småtjafs en vardagkväll blir till allvar, det som började som ett skämt blir till en omvärdering av livet bland billiga, trasiga möbler på tio kvadratmeter. Men vi har hört vad de satsat för att flytta till Sverige och hur löst de hänger här, så att bryta upp och flytta ut är extra svårt - "har du en mormor i Gamla Stan eller en moster i Solna?" som de båda säger vid olika tillfällen. Under pjäsens gång hinner de båda vara irriterande, men också så hjälplösa att det gör ont att se dem.

Lögndagen berättar om en livssituation som är vanlig för många människor i Sverige, och jag är glad att jag har fått se och förstå en glimt av deras vardag.

Länk till Stadsteaterns sida om Lögndagen

Länk till teatergruppen Chaharsoo

The Uncertain Places av Lisa Goldstein

Sagor är ofta avrundade enheter: en början i fattigdom och ett slut i lycka och rikedom - eller katastrof. Däremellan en historia där huvudpersonens list, mod eller dumhet mäts mot ett sagoväsen vilket kan resultera i en guldkista eller en korv till näsa. Lisa Goldstein läser en saga om magisk lycka vara en händelse i en pågående historia in i vår nutid.

Boken utspelar sig till stor del under det trevliga året 1971, och omvärldshändelser färgar vardagslivet för Berkeley-studenten Will Taylor och hans bäste vän Ben. Men mer än så påverkas de unga männen av kärleken till vardera en syster i familjen Feierabend. Familjen, mor och tre döttrar, lever ett lyckosamt liv och räknar med att fortsätta det. Men när Wills älskade Livvy faller i en djup sömn från vilken det inte går att väcka henne, får Will reda på familjens hemlighet: familjens lycka beror av ett avtal med älvorna för flera hundra år sedan, och sedan dess tas en flicka i varje generation till bondmaid och sover i sju år i vår värld, medan hon samtidigt befinner sig i älvornas värld och strider mot en okänd fiende.

Lisa Goldstein gör ett gott jobb med att grunda handlingen i en igenkännbar verklighet, när Will och Ben börjar utforska bakgrundshistorien och hur förtrollningen kan brytas. Men ibland gör hon det för enkelt för sig, när hon låter stora delar av historien framföras i upphittade förhörsprotokoll och liknande berättelser. Det är ändå intressant att få läsa hur familjens framgång har dragit till sig lycksökare genom historien, och detaljerna i hur framgången underhålls.

Det är också mycket spännande när Will lyckas hitta vägar att ta sig in i den parallella världen och förhandla med älvorna. Men så dumdristig och obetänksam han är! Familjen ber honom gång på gång att inte försöka lura älvorna, dels för att de vet hur illa det kan gå och dels för att de vill behålla sin goda tur. Det verkar mer riskfyllt att försöka bryta avtalet än att låta Livvie sova, men Will ger sig inte.

Ibland förlorar sig boken i detaljer som ges större vikt än berättelsen behöver. Jag läser hellre det än en strömlinjeformad historia, men det orsakar ändå en viss spretighet. En stor del av behållningen är ändå de opålitliga men fascinerande varelserna och händelserna i den parallella världen. Det är inget att undra på att en del människor faktiskt längtar dit. Tyvärr blir boken mycket sämre i de allra sista kapitlen, av orsakerna jag har nämnt och även av andra anledningar. The Uncertain Places är ändå mycket fantasifull och underhållande.

Belceakvartetten även som trio

Efterfrågade klassiska musiker behöver också få ha ett privatliv! Förstaviolinist Corina Belceas graviditet ledde till vissa omstuvningar i det lagda programmet för spelåret. Den inplanerade konserten kunde skjutas till maj, efter nedkomsten, och ett av verken blev en trio för att ge den nyblivna modern välbehövlig tid. Hellre det än ingen spelning alls!

Foto: Jan-Olav Wedin

Den här gången fokuserade Belcea Quartet på några tidiga verk av kompositörer med kopplingar till Johannes Brahms: först Stråktrio nr 5 i c-moll op. 9 (1798) av den store inspiratören Ludwig van Beethoven. Beethoven skrev ett antal stråktrios som en mjukstart på sin karriär som kompositör. Den vi fick höra var inte alls oäven, om än inte så grandios som man väntar sig av en Beethoven i sin fulla kraft. Den tillfälliga Belcea-trion lät redan scherzot blomma ut i dramatiska känslor, vilket gjorde det ganska likt finalsatsen som å sin sida hade en lätt och lekfull atmosfär.

När Arnold Schönberg och Anton Webern ville förändra musikens tonalitet tappade de inte sin respekt för Brahms. Verket Langsamer Satz (1905) som Webern fick i studieuppdrag att skriva har sin  bas i de traditionella harmonierna och är underbart melodiös. De fyra musikerna på scenen gav den en fin klang.

Den Brahms-kvartett vi fick var däremot ett sent verk i kompositörens liv, Stråkkvartett nr 3 i B-dur op. 67 (1876). Den var ett bevis på hur mycket styrka och klanglig rikedom en kunnig kompositör kan locka fram ur en engagerad ensemble. Det var kvällens fylligaste verk och en glädje att höra.

Men det var inte slut där! Som extranummer fick vi raka motsatsen, ett verk av Benjamin Britten där till största delen förstafiolen svävade i de högre rymderna medan de övriga instrumenten turades om att bära fram henne underifrån. Tack och lov hördes inga av de småfel som stört tidigare under konserten, utan med stor precision gjorde Belceakvartetten en mycket fin avslutning.

Främmande kropp med Karina Holla på Teater Giljotin

En sann historia om en kvinna som klädde ut sig till man i depressionens Tyskland inspirerade en pjäs, vilken inspirerade Karina Hollas performance Fremdkörper, på svenska Främmande kropp. Ella har inte ens varit gift med sin Max i två år när han dör i cancer. Men det är svåra tider och mycket ont om arbete. För att överleva klär Ella ut sig till sin man och tar över hans jobb som kranbilsskötare.

Personen framför oss på scenen är svårbestämbar: kort vattenkammat hår, men rött läppstift och rikligt med rouge på kinderna, och en neutral pyjamasliknande dräkt. I ett mellanspel berättar Karina Holla snabbt om vad som inspirerade henne till att hitta hur hon vill se ut, men hinner inte riktigt göra den randiga pyjamasen begriplig. Det gör mig dock inget, för jag vill hellre höra huvudberättelsen.

Holla låter Ella vara medveten om sin mans cancer så att hans död inte chockar henne för djupt. Endast en på arbetsplatsen kände egentligen Max, de övriga såg honom sällan då han satt uppe i kranbilen under arbetet. Hon hinner berätta om äktenskapet och den vackra kärleken, men inte så mycket om saknaden efter mannen - säkert fanns det inte tid och ork till det under den tagna identiteten.

Historien berättas i enskilda ögonblick som spelas upp med stor intensitet; situationen, men ännu mer Ellas reaktioner på dem. En karl måste följa med på puben och spela poker och dricka öl - OJ! så den första fyllan känns! Ella/Max raglar över scenen, full och lycklig. Och senare, i en grupp med tre andra SA-officerer som klär av sig för att bada och ha pittmätning - så nära att bli avslöjad och dödad. Ella/Max springer och springer från såväl tyska som ryska hotande militärer.

Men tyvärr så tycker jag att föreställningen saknar nyanser, och uppförstoringen av de här kritiska ögonblicken är bara en del av problemet. Översättningen till engelska är litet klumpig, och så är Hollas gester och mimik så stora att historien tappar i realism. "Att vara manlig" överdrivs till bredbent klampande och en snedställd käft. Hollas överdrivna ögon- och munrörelser för tankarna till program för små barn som vill göra det jättetydligt vad som sägs.

Säkert arbetar Karina Holla i en tradition och med en humor som jag inte är van vid, och uttrycker sig precis så som hon vill och har tänkt sig. Men i mina ögon tappas det spännande bort på vägen; hur hon måste förställa sig i vardagen, i arbetet och övrigt; om hon saknade sin man; och en illustration om att ge upp sin första identitet för en påtvingad, som är djupare än den litet glättiga drömmen där hon föder ett barn som växer upp inför hennes ögon och blir en arbetande man. För mig ser föreställningen för skojfrisk ut, och har inte det allvar som historien förtjänar.

Länk till Teater Giljotins sida om Främmande kropp

Broad City

Ilana och Abbi är i 20-årsåldern och bor i New York. Och de är fantastiskt roliga - både Ilana och Abbi i serien Broad City, och Ilana och Abbi som skriver och spelar dem! De är varken glassiga modebruttor som i Sex & the City eller halvdeppiga kulturarbetar-wannabes som i Girls, utan något helt eget. De har båda halvtaffliga jobb men gör kul saker. De misslyckas ibland, ofta för att de själva slarvar, men kan skratta åt sig själva och gå vidare. Och framför allt har de en stark vänskap som lyser igenom i varje avsnitt.

Abbi Jacobson och Ilana Glazer började med att göra avsnitt för YouTube med genomtänkta sketcher på några minuter. Amy Poehler upptäckte dem och tog dem till TV, och nu finns två säsonger om vardera tio tjugominutersavsnitt på Comedy Central. I det längre formatet har såväl skämten som karaktärerna tid att utvecklas. Inspirationen räcker genom hela avsnitten, och tjugo minuter flyger förbi lika snabbt som de tidiga treminutersavsnitten medan man skrattar och längtar efter att också vara deras vän.

 Abbi längtar efter att bli instruktör på gymmet där hon städar, men skickas alltid iväg på någon akut "pube situation in the shower" av gymmets föreståndare. Ilana har ett i det närmaste obetalt kontorsjobb hon sover och surfar sig igenom. Abbi älskar att handla på Bed Bath & Beyond och är hemligt kär i sin snygge granne. Ilana är litet vildare med droger och one night stands, men när båda två ger sig ut för att göra sta'n är de ett radarpar i raggande och festande.

En av anledningarna till att serien är bra är hur tjejerna växlar mellan att vara smarta och ambitiösa, och omogna slackers. Vare sig man känner igen sig eller ej i situationerna de hamnar i går det att känna med Ilana och Abbi, även när de får skylla sig själva. Skämten kan vara smaklösa, på gränsen till för dåliga för mig, men är alltid så dråpliga att jag faller för dem och skrattar högt. I New York kan helt galna saker hända, och det är vardagsmat. Karriär och kärlek är något man hinner snubbla och missa flera gånger. Så himla skönt att ha en vän som Abbi eller Ilana då!

Städer av Maxim Grigoriev

I några av novellerna är det platsen själv som spelar huvudrollen; människorna som går över gatorna är tillfälliga händelser, vare sig de är turister eller inneboende. I andra noveller står människor i fokus, men de är ofta lika flyktiga på stadens gator; namnlösa, med tankarna på annat och utan fast förankring i stadens varierande landskap.

Bokens titel och innehåll är som en magnet för mig. Städer fascinerar mig: på ytan för deras möjligheter, för människorna som bor där, för upplevelserna jag kan välja där. Men i periferin finns något som är svårare att sätta ord på: stadens historia, lager av bebyggelse formad av olika tiders behov, kvarlämnade ting som kan vara sopor eller fullständigt nödvändiga; stadens karaktär, den längtan den väcker och minnena den skapar. I en av novellerna minns personerna sina barndomars städer men längtar också till nästa stad.

Jag tänkte på hur indirekt allt var, filtrerat. Först genom förväntningarna, genom gissningarna på hur det kanske skulle bli; sedan plötsligt genom minnen.

Två av städerna som Grigoriev skriver om är städer som jag redan älskar: Berlin och Odessa. Han skissar upp stämningsbilder av städerna, inklusive deras mellanrum. Skräpiga gränder och kvarglömda reklamaffischer hamnar inte på vykort men ses och förbises varje dag av dem som har sin vardag bredvid dem. Men staden kan också vara svårbegriplig och ovälkomnande.

Att ta sig till flodens andra sida framstår som mer eller mindre omöjligt. Man kan gå utefter det håglösa vattnet i en halvtimme utan att komma fram till någon bro. I stadens utkanter är broarna fåtaliga och avstånden stora. Kvarterssystemet är uppluckrat och det är svårt att avgöra om man befinner sig på en gata, en innergård eller i en park. Stora oklara tomrum uppstår överallt, och man vågar inte riktigt gå dit för att ta reda på vad som finns där.

Moskva, S:t Petersburg, Porto och Korfu under lågsäsong fästs på papper av Maxim Grigoriev. En semesterort utan turister blir inte mer genuin utan mindre välkomnande. Människorna som rör sig genom berättelserna kan inte alltid lita på sina minnen, men de existerar i sina miljöer och lever ut sina hörn av livet.

Jag tycker om Grigorievs språk, och känner en fläkt av städerna han beskriver blandat med en känsla av ensamhet. För att ge varje berättelse sin chans och för att låta boken räcka längre läste jag bara två eller tre av de korta novellerna om dagen. Vissa återkommande bilder, som blåsiga bakgator, djupa urringningar och parfymdoftande horor hade också skavt mer om jag läst boken i ett svep.

Noveller av det här slaget är som praliner för mig, och jag skulle gärna läsa flera böcker av Maxim Grigoriev i precis samma stil. Men jag tror också att han är kapabel att skriva romaner, om han vill. I vilket fall som helst uppskattar jag verkligen att Borås Tidning gav 2015 års debutantpris till Städer, så att jag fick en extra anledning att läsa boken.

Fler böcker av Maxim Grigoriev:

Europa

Regnet

Mad Max: Fury Road

*** Actions speak louder than words!!! ***

Minimalt med förklaringar men maximalt med action karvar fram handlingen i Mad Max: Fury Road. Några nyhetsrubriker skissar fram katastrofen som skapat det nya landskapet. Desperata, anklagande barnröster antyder Max bakgrund och att den fortfarande plågar honom. Sedan landar vi i den första av många långa och extraordinära biljakter - där vår huvudperson blir övermannad!

Rakade, vitmålade och vildsinta män släpar med Max till sitt samhälle, där Immortan Joe styr. Kring sig själv har han byggt en dödskult där de stridslystna skelettliknande krigspojkarna alltid är beredda att möta en spektakulär död och återuppstå i Valhalla. Andra människor är förbrukningsvaror, att tömmas på blod eller bröstmjölk till de starkare. Vatten är en bristvara, däremot kan inte bensin vara det, då det lär gå åt tonvis av den varan.

Men glöm all logik och invändningar om rullande fordon och sandstormar. Vi får se slitna men härdiga stridstankbilar dundra fram genom öknen och attackeras av vildar i terrängfordon och på svajmaster, med brinnande spjut och vapenarsenaler som matchar den som rebellen Imperator Furiosa gömt i sin förarhytt. Bilar exploderar, människor skjuts och kastas av i farten, men filmen frossar inte i blod och lidande utan dundrar vidare.

I början av filmen såg vissa biljakter ut att vara filmade på låg hastighet och uppspelade snabbare. Men vad som först såg ut som fejk och försiktighet återkom i stora masscener med många människor i rörelse, och genom hela resten av filmen som ett estetiskt grepp: allt är uppspeedat i den nya världen.

Filmen är en lång, hetsig rörelse framåt, endast avbruten av några korta dialogscener. Om det enda som finns i överflöd är bensin, vapen och armerade bilar, känns krigspojkarnas dödskult trovärdig och lockande. Och de som inte bara är beredda, utan längtar efter att kriga och dö för vad de tror på, kommer alltid att vinna över dem som vill leva i stillhet. Eller? Kan kärlek och omtänksamhet omvända ett hårt hjärta? Frågan smyger in i handlingen... men huvudmeningen med filmen är ändå fart, fight, läcker postapokalyptisk estetik och explosioner, och det gör den bättre och större än någon annan actionfilm på länge.

The Lord of the Rings: The Return of the King av J.R.R. Tolkien

Det är fortfarande mycket som måste hända för att ondskan skall besegras i Midgård. Folkslagen som lever i Rohan och Gondor måste kämpa emot Saurons styrkor för att skydda sina länder. Samtidigt måste Ringen förgöras, för om den kommer tillbaka i Saurons händer blir hans kraft så stor att han blir omöjlig att motstå. Men för att oskadliggöra Ringen måste den föras rakt genom Saurons trakter, och det av två från det allra minsta och minst stridsbenägna folket i Midgård. Men viljan att kämpa saknas inte hos Frodo och Sam, och list hjälper dem när dessutom ondskans drivkrafter driver Saurons medhjälpare till att slåss inbördes.

I ännu en dubblering och spegling av omständigheter leder olika händelser till att de två andra hoberna, Merry och Pippin som skilts åt, svär trohetsed åt var sin människa, kungen av Rohan respektive Gondors rikshovmästare. När faran hotar kommer båda att visa att en liten person kan vara till stor hjälp.

För Frodo blir emellertid plågan av att bära på ringen i Saurons närhet tyngre. I hans svåra stunder är det tack vare Sams vänskap som de båda kan fortsätta på sitt viktiga uppdrag.

För alla våra huvudpersoner gäller det att vinna över motståndarna för att få kunna leva sina liv vidare i fred, så som de gjorde innan Saruman och Sauron drog upp för att betvinga dem. The Return of the King slutar inte heller genast efter det stora slaget där fienden besegras, utan hur ett nytt styre inrättas med konungens återkomst, och hur man till och med måste gå vidare och driva ut de giriga opportunister som satt skräck i så lugna trakter som hobernas Fylke.

Svåra tider kräver mycket även av dem som bara vill lämnas i fred. Den goda viljan behöver åtföljas av styrka och mod när de goda värdena hotas av dem som vill tvinga till underkastelse. En viktig lärdom från alla tre böckerna om Ringen är hur det behövdes en följd av sammandrabbningar, och förhandlingar och allianser mellan folkslag som tidigare hållit sig ifrån varandra, för att ha en chans att vinna och få leva länge, väl och fridsamt.

Fler böcker av J.R.R. Tolkien:
Silmarillion
The Hobbit
The Lord of the Rings: The Fellowship of the Ring
The Lord of the Rings: The Two Towers

The Rivers of London av Ben Aaronovitch

Ben Aaronovitch har skrivit en del science fiction och fantasy för TV och radio, bland annat ett par episoder av Dr. Who. The Rivers of London är första boken i en serie om en mycket liten avdelning av londonpolisen som jobbar med brott av övernaturlig art. Under utredningen av ett blodigt brott som begås på bokens första sida, får den nyutexaminerade polisen Peter Grant ett tips av en tjallare från Den Andra Sidan. Därmed väcker han uppmärksamhet hos Detective Chief Inspector Thomas Nightingale, som tar honom till sin enhet och även till sin lärling i magi.

Det pågår flera parallella historier i boken; Peter Grants metodiska och långsamt framåtskridande i magi, utredningen av det brutala mordet och flera därpå följande lika hemska mord, och så den nyss uppblossade fiendskapen mellan Father Thames och Mother Thames. Ja, det finns två fraktioner av naturgudafamiljer omkring Themsens floder, och de har sina egna regler.

Tyvärr blev jag redan från början litet avskräckt av Aaronovitchs skämtsamma språk, och det blir inte bättre under den fortsatta läsningen. För att beskriva miljöer och människor staplar han inte bara adjektiv utan hela bisatser och samtidsreferenser med humoristiska twister, på ett sätt som nog en hel del läsare gillar men som blir för överlastat för min smak. Något annat som blir mer och mer irriterande är huvudpersonens ständiga kommentarer om urringningar och korta kjolar på kvinnorna i hans närhet, och insmugna erotiska fantasier om ett par av dem.

Den magi som Grant sätts att lära är noggrant dokumenterad och kategoriserad av ingen mindre än Sir Isaac Newton, vilket är en kul anekdot, men trots att även andra aspekter nämns här och där i boken känns magin och dess verkan inte tillräckligt sammanhängande för att bli en intressant faktor i handlingen. Morden och deras bieffekter är också så otrevliga att jag tycker att det blir obehagligt, och dessutom rimmar det illa med den lättsinniga stämningen i resten av boken. (När mordens utgångspunkt hittas får det visserligen sin förklaring, men jag tycker ändå att det är osmakligt.)

En intressant figur i boken är den mystiska Molly, som sköter Nightingales hem men inte verkar helt mänsklig (men som tur är får Grant känna på hennes bröst ändå). I bokens näst sista kapitel sker den stora slutuppgörelsen, en jakt som inte går genom rum utan genom tid, flera århundraden bakåt. Det är riktigt spännande, och sådant skulle jag gärna läsa mer av. Men det finns för många dåliga ingredienser i The Rivers of London för att jag skall vilja plocka upp ännu en bok av Ben Aaronovitch.

Filharmonikertrio i närbild

Pianotrio är en fin konstellation, och ur Kungliga Filharmonikerna steg tre musiker och formade just den ensemblen: Joakim Svenheden violin, Marie Macleod cello och Martin Sturfält piano. Första stycket på söndagseftermiddagens konsert var Pianotrio i g-moll 1846 av Clara Schumann, ett vackert stycke med flera vackra melodislingor som stämmorna turades om eller samsades om att bära fram. Därpå följde Phantasiestücke op 88 (1842) av Claras make Robert Schumann, lika fin och njutbar.

Som avslutning fick vi höra Felix Mendelssohn-Bartholdys Pianotrio nr 1 i d-moll (1839), ett stycke där han faktiskt skrev om pianostämman för att få den mer i Schumann-stil. Men verket var ändå det mest livliga och expansiva av konsertens tre; fin, känslosam och rolig, och en uppiggande avslutning.

Foto: Jan-Olav Wedin

Cecilia Edefalk på Stene Projects

Med verk från ett par år tillbaka väljer Cecilia Edefalk att visa sina visioner i form av fotografier istället för målade tavlor. Det är förstås inte helt nytt, hon har gjort det tidigare, men det är en förändring. Stene Projects ställer ut hennes foton under titeln Eclipse.

Maskrosbollar står i centrum - de där bräckliga formationerna som är slutfasen för ett av de mest envisa ogräsen. De är redan flera paradoxer i sig själva: friskt gula, så vackra på sitt sätt, men ovälkomna i de flesta gräsmattor. Och den spröda bollen, så perfekt rund tills bara en frökapsel lossnar. Så frestande att blåsa på och se dem sprida sig för vinden, men med de vackra fallskärmsfröna sprider sig nästa års slit på alla fyra med maskrosrensning i jorden.

En hand håller en perfekt maskrosboll framför våra ögon, och man kan ana en väg bakom handen men inget annat som stör fokus. Det vi vet borde vara en ömtålig struktur ser stark ut av de svartvita kontrasterna, och har ju faktiskt blivit till något evigt av fotot. Efter att ha tittat länge ser den vita bollen ut som ett hål i bilden, något tungt som sjunker in genom handen.

Det har hänt mig ett par gånger att jag har känt en övernaturlig närvaro i Edefalks tavlor. De gångerna var det i halvmörkret i avskilda rum; nedre våningen av Moderna Muséet, och utställningen Tänk på döden på Klara kyrkogård. Jag stod och väntade ett tag, men den magiska känslan infann sig inte i det vitmålade, klart upplysta rummet där de största fotona hängde. Jag letade efter knappen som kunde stänga av lysrören i taket men hittade den inte, så jag vet tvärr inte hur tavlorna ser ut i halvdunkel.

Men jag stod ändå och såg på motiven länge, speciellt panoramat över plätten fylld med utblommade maskrosor. Steg för steg lösgjorde sig fler detaljer ur det som vid första anblicken var en vanlig sommaräng: stråket av bladväxter genom maskrosdominansen. Solstrålarna, som liksom väljer ut några maskrosbollar att lysa extra klart. De enstaka blommorna i över högra hörnet, som liksom inte fick vara med den stora gruppen. Och så märker jag de vita prickarna emellan bollarna - de tomma blomstiften som blivit kvar när alla frön blåst bort. Som minnen av döda som finns kvar mitt emellan de som ännu lever.

Man bör inte antropomorfisera för mycket, men i fotona av maskrosängen såg jag en sorts samhälle med individer som hade olika förutsättningar, olika levnadslopp och olika öden. Men växter i jorden har föga möjlighet att påverka sin omgivning och sina öden, och i några ögonblick kände jag litet ömhet för dem bara för det. Livstiden är begränsad, hoppas att några minnen/frön sprider sig och lever vidare.

Länk till Stene Projects sida om Cecilia Edefalk

Sagas: Orchestral Fantasy Music i Konserthuset

Fantasyäventyr är ofta ackompanerade av allt från mystisk till naturskön musik, och att höra de styckena väcker minnena av historien man såg utspela sig. Att höra musiken spelas live av Kungliga Filharmonikerna är en imponerande upplevelse som lockar fram många känslor.

De utmärkta sångarna i Katarinakörerna var med och byggde på dramatiken redan i inledningsverket, Svit ur Hundra (1983) skriven av mästerkompositören Ennio Morricone till filmen om Hundra, kvinnan som hämnas för mordet på hennes folk. Så fick vi stämningsbilder från Narnia, ur såväl filmen från 1979 som den 2005.

Harry Potters musik var förstås självskriven och klingade extra fint; litet mystiskt och lockande. Däremellan spelades temat ur Willow (1988), en fin melodi där kompositören James Horner har lånat väldigt många takter av Schumann men gjort det väl. Musik ur fantasyvärldarna i dataspelen World of Warcraft och Skyrim varvades med en svit ur filmen The Dark Crystal (1982), och så var det paus.

Precis som vid science fiction-konserten We Come In Peace för två år sedan fanns Orvar Säfström med och introducerade vad som skulle spelas. Anekdoterna om hur han hörde musiken första gången var som en kanal för de personliga minnen och känslor som säkert de flesta i publiken hade av musiken vi fick höra.

Efter paus spelades pampig musik ur Conan Barbaren (1982) där man till konserten lagt ned stor möda på att återskapa den förlorade texten på latin. Tack för det! Förutom en svit ur spelet Shadow of the Colossus och temat ur 1978 års filmatisering av Sagan om Ringen, ägnades konsertens andra halva åt musik från två (tre) av tjugohundratalets stora fantasyupplevelser, filmerna om Bilbo och Sagan om Ringen, och TV-serien Game of Thrones. Ett par av styckena var dessutom diegetiska, det vill säga de framförs i filmen/serien som en del av handlingen. Det tycker jag speciellt mycket om, för det ger en utökad känsla av atmosfären i den främmande världen man besöker. Sångerskan Sabina Zweiacker gav innerlig röst åt den sorglige Gollum, och åt de ödesdigra händelserna i The Rains of Castamere.

Foto: Jan-Olav Wedin

 Sist på programmet stod The Children, en längre version av vinjettmusiken till Game of Thrones, där orkestern, sångerskan och körerna trummade upp stämningen till topp. Kan man sluta mäktigare än så? Ja, faktiskt, för som extranummer fick vi O Fortuna, sången ur Carl Orffs Carmina Burana (1936) som använts bland annat i Excalibur (1981). Ett utmärkt val, fantastiskt framfört och en perfekt avslutning på en kraftfull konsert.

The Lord of the Rings: The Two Towers av J.R.R. Tolkien

Nio var de som gav sig ut på den farliga resan, men händelser i slutet av den första boken och början av den andra decimerar och splittrar sällskapet. De två hoberna Merry och Pippin rövas bort av orcer, som tror att de fått tag i de små varelserna med det värdefulla föremålet de sänts ut för att hämta. Första halvan av boken The Two Towers handlar om dem, och om Aragorn, Legolas och Gimli som sätter efter för att rädda hoberna. När farorna krupit tätt inpå och under deras eget skinn har Sällskapet som samlades för att skydda Frodo insett att han är säkrast utan dem.

Redan innan Sauron tog plats i Mordor och förgiftade de närliggande landskapen med sin illvilja, fanns det osämja mellan de olika folkgrupperna, vilka i bästa fall höll sig till sina egna områden. Ett sällskap på resa, om än på flykt från något värre, ses med misstänksamhet. Det krävs klokhet och övertalning av våra huvudpersoner på resande fot för att kunna bevisa att deras intentioner är goda. Det är ändå så tursamt att de resandes uppdykande startar en räcka av skeenden som leder till något större, som i slutändan är gott för de goda krafterna i Midgård.

Fastän Sagan om de två tornen är den mittersta boken i en trilogi, är den ingen transportsträcka - förutom i så måtto att alla böckerna låter de långa resorna kännas i läsarna, när Tolkien inlevelsefullt beskriver allt från de varierande landskapen och varelserna som bor där till trötthet och längtan efter mat. Men berättelsen innehåller också det avgörande slaget vid Helms Klyfta och krossandet av Sarumans tillhåll i Isengård, om än berättat med sparsamhet på rysliga detaljer.

Andra halvan av boken följer Frodo och Sam på deras färd genom Midgård mot det nödvändiga men skrämmande slutmålet: att förgöra Ringen. Kring dem slinker Gollum omkring, fängslad av Ringens närvaro och ett löfte om hjälp som Frodo utkrävt av honom. Hans dubbla natur och känslorna han väcker speglas i Sams och Frodos inställningar till honom: Sam äcklas och vill se honom död, men Frodo har samma medlidande med den ynkliga varelsen som en gång Bilbo.

När de tar sig in i Mordor blir landskapet skrämmande; ödsligt, tomt, men med spår av ondska i luften och längs marken. Tillsammans med Ringens tyngd, stimulerad av närheten till Sauron, tär det på Frodo. Vägen till Domedagsberget, där Ringen måste förintas, verkar tiodubbelt svår med fiender i alla väderstreck.

I The Two Towers får de två paren av hober höra vardera olika historier ur Midgårds avlägsna förflutna. Den åldrige enten Lavskägge sjunger om de olika folkslagen för Pippin och Merry, som måste övertyga honom om att hoberna är ett eget folkslag värt sin egen rad. I Ithilien får Sam och Frodo höra om Gondors historia, tillräckligt mycket för att väcka sympati för människorna som lever i skuggan av Sauron och hans tillkallade arméer.

Sam funderar på om de själva är delar av en historia som en gång kommer att berättas, medan en läsare kan komma att tänka på hur Midgårds sånger och berättelser inte handlar om något ur någons fantasi, utan om verkliga händelser i förgången tid såväl som i kommande tider. Det är verkligen en variationsrik värld, som är på väg att förgöras av en kraftfull motståndare utan hänsyn till olika kulturer och historia. Räddningen hänger på en liten figur, som inte kan vinna med fysisk övermakt utan med sitt godmodiga sinne och känsla för det som är rätt.


Fler böcker av J.R.R. Tolkien:
Silmarillion
The Hobbit
The Lord of the Rings: The Fellowship of the Ring
The Lord of the Rings: The Return of the King

Philip Glass Freezing

När jag var tonåring lyssnade jag ofta på nattradion, och fick höra musik jag aldrig hade hört och inte hade kunnat föreställa mig att den fanns. En natt fick jag höra en melodi, till synes enkel, men med harmonier och en text som etsade sig fast i mitt minne. På den tiden fanns varken Spotify eller YouTube, och jag hörde den aldrig igen förutom i mina tankar.

Häromveckan dök den upp i mina tankar igen, och nu satt jag vid en dator och kunde leta fram stycket som blivit kvar i mitt bakhuvud i alla år. Det heter Freezing; musiken är skriven av Philip Glass, texten av Suzann Vega, och den framförs av Linda Ronstadt tillsammans med Kronoskvartetten.

Freezing kommer från den hörvärda skivan Songs From Liquid Days (1986), där Glass lät Vega, Paul Simon, David Byrne och Laurie Anderson skriva texter som han tonsatte och lät olika vokalister framföra.



If you had no name
If you had no history

If you had no words
If you had no family

If it were only you
Naked on the grass
Would you be then?
This is what he asked
And I said I wasn't really sure
But I would probably be ... cold

And now I'm freezing
Freezing

Trettondagsafton på Dramaten

Snart börjar karnevalen! Utklädda figurer springer förbi genom den sparsamma trettondagssnön i landet Illyrien, orkestern sitter på scenen och Narren retas med alla och sjunger underbart. Greve Orsino får som vanligt på båten av den sköna Olivia. Utanför scenen har en katastrof hänt: ett skeppsbrott, som den unga Viola har överlevt men som blev slutet för hennes tvillingbror Sebastian. När Viola klär ut sig till pojke och tar plats hos greve Orsino hamnar hon mitt i alla förvecklingar.

_________________________________________________________________________________

Det är roligt att upptäcka så många komiska begåvningar på Dramatens stora scen! Uppsättningen är skönt teatralisk, med tydliga gester och formaliteter, men allt blandas upp med ordlekar, fysisk komedi och parallellhandlingar byggda på dumhet. Alexandra Rapaport, Per Mattsson och Björn Granath smyckar sina roller med humor. Andreas T Olsson är härligt korkad som den fumlige friaren Anderas Bleek af Noosen. Rasmus Luthander ger Sebastian fjompiga drag vilket gör hans goda fäktkonst än mer överraskande. Magnifika Jennie Silfverhjelm styr galenskaperna med säker hand och glimten i ögat. Och genom alla intriger dansar den smidige Lindy Larsson som Narren, busig och fräck men smartare än man kan tro.

_________________________________________________________________________________

Den gedigna scenografin och kostymeringen är en fröjd för ögat, och det lätta snöfallet ger en sagolik stämning. Några skämt bygger på aktuella händelser, men de är tillräckligt få för att inte störa rytmen och känslan av tidlöshet. Föreställningen varar i tre timmar och är inte en minut för lång.

Länk till Dramatens sida om Trettondagsafton

Foto: Sören Vilks

Richard Johansson på Galleri Magnus Karlsson

51st state är titeln på utställningen på Galleri Magnus Karlsson. Sverige, liksom andra platser, kallas ibland för USA:s 51:a stat, oftast av någon som vill förfasa sig över amerikanskt inflytande, sällan med mer än svepande generalisationer som täckning. Galleriets konstnärsbiografi säger att Richard Johansson inte följer schablonbilden av en konstnär på Österlen, för att fylla på med detaljer som är så stereotypa att man kan skratta ("tar på sig arbetskläder", "identiferar sig med de lokala hantverkarna", "klasskamp och social rättvisa"). Jag ser inte att Johansson någonsin har levt i USA, så föremålen han ställer ut måste främst vara färgade av hans fantasier om landet och en frampressad artificiell indignation.

Johanssons tavlor och skulpturer är utförda i den naivistiska stilen som behöver vara mycket välgjord och bygga på genomtänkta motiv för att bli mer än barnteckningar. Sviten som kallas Road trip visar disparata föremål mot en spännande horisont, men det är både svårt att se såväl sammanhanget som meningen med varje enskild tavla.

Johansson har byggt upp en stadsgata i liten skala, med "typiskt amerikanska" inrättningar som vapenbutiker och andra affärer utmed vägen. Biografen Movie Palace visar dock Henry Fool - så intellektuellt! Vad som saknas i modellen är emellertid människorna, och det är en stor brist. Människorna som bor i lägenheterna mot bakgårdarna, går på bion, handlar och gör så att affärerna blomstrar därför att de erbjuder vad människorna vill köpa.

Hus i leksaksstorlek, klara färger och gubbar som jonglerar är intresseväckande på ett direkt sätt, men vid närmare granskning finns här inget att fördjupa sig i. 51st state är en utställning med platta, tomma verk.

Länk till Galleri Magnus Karlssons sida om utställningen

Hoffmans äventyr på Folkoperan

Baserad på en pjäs om E.T.A. Hoffman skrev Jacques Offenbach operan Hoffmans äventyr 1880, men dog innan den hunnit få premiär. Historien ger Hoffman själv huvudrollen i tre av de fantastiknoveller han skrev, och tillsammans med Offenbachs förtrollande melodier blir operan en hisnande resa genom mänskliga känslor och svårförklarliga händelser.

Folkoperans uppsättning placerar en åldrad och åsidosatt Hoffman på en bistro, där kören hänger i baren och den skönt bohemiska orkestern sitter på sidan och spelar. Ingen vill lyssna när Hoffman vill dra sina gamla historier, men så förändras musiken, mystikens dimmor tätnar och så är Hoffman ung igen, tillbakakastad till en spännande händelse i det förflutna.

Med blonda korkskruvslockar och gnistrande lila kläder gör Olympia entré, med lösögonfransar så extremt långa att hon ser ut som en blunddocka. Lemmarna trilskas, så hon får kontinuerligt lyfta sitt släpande ben på plats och arrangera händerna till en lämplig position. Och som hon sjunger! Perfekta noter på högsta höjd, och charmerande blinkningar i takt med musiken. Det är inte bara Hoffman som faller för henne, trots att framförandet hackar till ibland. Men hur skall kärleken kunna hålla - hon är ju faktiskt en mekanisk docka! Elisabeth Meyer spelar henne med underbar charm, humor och fysisk närvaro, och trots att hon sades vara förkyld klingade hennes röst perfekt genom hela föreställningen. Åh, Olympia, en underhållare av högsta rang!

Men hjärtat dras även till allvar och vemod. I nästa scen älskar Hoffman den unga flickan Antonia, som förbjudits att sjunga för att det hastar på hennes sjukdom. Men hur skall hon kunan låta bli att sjunga, när det låter så vackert och känns i hela kroppen? En mystisk läkarfiguer uppmuntrar henne att sjunga vidare, som hennes mor gjorde, och hon sjunger och sjunger sig till döds.

Den tredje kvinnan i Hoffmans liv, också hon sjungen av den genialiska Elisabeth Meyer, är den begärliga kurtisanen Giulietta. Hon glider in i en klänning i lockande rosa färg, med puffar av tyg på sidorna. Medan Giulietta höjs upp över alla på scenen vecklar kören ut tygpuffarna till att bli meterlånga klänningsvåder som liksom hennes förtrollande lockelse lägger sig över alla på scenen, inklusive Hoffman, som dock åter kommer ut tomhänt.

Är hans bekymmer aldrig över? Nu vill de stjäla hans spegelbild! Jesper Taube fyller Hoffman med längtan, besvikelse och ensamhet. Helt magnifika är Miriam Treichl som den stadiga barägaren, och Marcus Jupither som de olika antagonister Hoffman möter. En fröjd med Folkoperan är att publiken sitter så nära att vi kan se alla sångares gester och mimik, och den välgjorda scenografin förstärker varje scen. Bland operans alla goda uppsättningar hör Hoffmans äventyr till höjdpunkterna: spännande, underhållande, vacker, genuint välsjungen och mycket, mycket minnesvärd.

Länk till Folkoperans sida om Hoffmans äventyr

Börje har också sett Hoffmans äventyr

Foto: Mats Bäcker