*** Actions speak louder than words!!! ***
Minimalt med förklaringar men maximalt med action karvar fram handlingen i Mad Max: Fury Road. Några nyhetsrubriker skissar fram katastrofen som skapat det nya landskapet. Desperata, anklagande barnröster antyder Max bakgrund och att den fortfarande plågar honom. Sedan landar vi i den första av många långa och extraordinära biljakter - där vår huvudperson blir övermannad!
Rakade, vitmålade och vildsinta män släpar med Max till sitt samhälle, där Immortan Joe styr. Kring sig själv har han byggt en dödskult där de stridslystna skelettliknande krigspojkarna alltid är beredda att möta en spektakulär död och återuppstå i Valhalla. Andra människor är förbrukningsvaror, att tömmas på blod eller bröstmjölk till de starkare. Vatten är en bristvara, däremot kan inte bensin vara det, då det lär gå åt tonvis av den varan.
Men glöm all logik och invändningar om rullande fordon och sandstormar. Vi får se slitna men härdiga stridstankbilar dundra fram genom öknen och attackeras av vildar i terrängfordon och på svajmaster, med brinnande spjut och vapenarsenaler som matchar den som rebellen Imperator Furiosa gömt i sin förarhytt. Bilar exploderar, människor skjuts och kastas av i farten, men filmen frossar inte i blod och lidande utan dundrar vidare.
I början av filmen såg vissa biljakter ut att vara filmade på låg hastighet och uppspelade snabbare. Men vad som först såg ut som fejk och försiktighet återkom i stora masscener med många människor i rörelse, och genom hela resten av filmen som ett estetiskt grepp: allt är uppspeedat i den nya världen.
Filmen är en lång, hetsig rörelse framåt, endast avbruten av några korta dialogscener. Om det enda som finns i överflöd är bensin, vapen och armerade bilar, känns krigspojkarnas dödskult trovärdig och lockande. Och de som inte bara är beredda, utan längtar efter att kriga och dö för vad de tror på, kommer alltid att vinna över dem som vill leva i stillhet. Eller? Kan kärlek och omtänksamhet omvända ett hårt hjärta? Frågan smyger in i handlingen... men huvudmeningen med filmen är ändå fart, fight, läcker postapokalyptisk estetik och explosioner, och det gör den bättre och större än någon annan actionfilm på länge.
Minimalt med förklaringar men maximalt med action karvar fram handlingen i Mad Max: Fury Road. Några nyhetsrubriker skissar fram katastrofen som skapat det nya landskapet. Desperata, anklagande barnröster antyder Max bakgrund och att den fortfarande plågar honom. Sedan landar vi i den första av många långa och extraordinära biljakter - där vår huvudperson blir övermannad!
Rakade, vitmålade och vildsinta män släpar med Max till sitt samhälle, där Immortan Joe styr. Kring sig själv har han byggt en dödskult där de stridslystna skelettliknande krigspojkarna alltid är beredda att möta en spektakulär död och återuppstå i Valhalla. Andra människor är förbrukningsvaror, att tömmas på blod eller bröstmjölk till de starkare. Vatten är en bristvara, däremot kan inte bensin vara det, då det lär gå åt tonvis av den varan.
Men glöm all logik och invändningar om rullande fordon och sandstormar. Vi får se slitna men härdiga stridstankbilar dundra fram genom öknen och attackeras av vildar i terrängfordon och på svajmaster, med brinnande spjut och vapenarsenaler som matchar den som rebellen Imperator Furiosa gömt i sin förarhytt. Bilar exploderar, människor skjuts och kastas av i farten, men filmen frossar inte i blod och lidande utan dundrar vidare.
I början av filmen såg vissa biljakter ut att vara filmade på låg hastighet och uppspelade snabbare. Men vad som först såg ut som fejk och försiktighet återkom i stora masscener med många människor i rörelse, och genom hela resten av filmen som ett estetiskt grepp: allt är uppspeedat i den nya världen.
Filmen är en lång, hetsig rörelse framåt, endast avbruten av några korta dialogscener. Om det enda som finns i överflöd är bensin, vapen och armerade bilar, känns krigspojkarnas dödskult trovärdig och lockande. Och de som inte bara är beredda, utan längtar efter att kriga och dö för vad de tror på, kommer alltid att vinna över dem som vill leva i stillhet. Eller? Kan kärlek och omtänksamhet omvända ett hårt hjärta? Frågan smyger in i handlingen... men huvudmeningen med filmen är ändå fart, fight, läcker postapokalyptisk estetik och explosioner, och det gör den bättre och större än någon annan actionfilm på länge.
Mer, mycket, massor. Våld och biljakter, knappt någon dialog och minimal story. Och varför styrs världen efter katastrofen av en massa åldringar? Vi får nog vänta tills nästa avsnitt av Mad Max för (antagligen väldigt lite) mer förklaringar.
SvaraRadera