Fantasyäventyr är ofta ackompanerade av allt från mystisk till naturskön musik, och att höra de styckena väcker minnena av historien man såg utspela sig. Att höra musiken spelas live av Kungliga Filharmonikerna är en imponerande upplevelse som lockar fram många känslor.
De utmärkta sångarna i Katarinakörerna var med och byggde på dramatiken redan i inledningsverket, Svit ur Hundra (1983) skriven av mästerkompositören Ennio Morricone till filmen om Hundra, kvinnan som hämnas för mordet på hennes folk. Så fick vi stämningsbilder från Narnia, ur såväl filmen från 1979 som den 2005.
Harry Potters musik var förstås självskriven och klingade extra fint; litet mystiskt och lockande. Däremellan spelades temat ur Willow (1988), en fin melodi där kompositören James Horner har lånat väldigt många takter av Schumann men gjort det väl. Musik ur fantasyvärldarna i dataspelen World of Warcraft och Skyrim varvades med en svit ur filmen The Dark Crystal (1982), och så var det paus.
Precis som vid science fiction-konserten We Come In Peace för två år sedan fanns Orvar Säfström med och introducerade vad som skulle spelas. Anekdoterna om hur han hörde musiken första gången var som en kanal för de personliga minnen och känslor som säkert de flesta i publiken hade av musiken vi fick höra.
Efter paus spelades pampig musik ur Conan Barbaren (1982) där man till konserten lagt ned stor möda på att återskapa den förlorade texten på latin. Tack för det! Förutom en svit ur spelet Shadow of the Colossus och temat ur 1978 års filmatisering av Sagan om Ringen, ägnades konsertens andra halva åt musik från två (tre) av tjugohundratalets stora fantasyupplevelser, filmerna om Bilbo och Sagan om Ringen, och TV-serien Game of Thrones. Ett par av styckena var dessutom diegetiska, det vill säga de framförs i filmen/serien som en del av handlingen. Det tycker jag speciellt mycket om, för det ger en utökad känsla av atmosfären i den främmande världen man besöker. Sångerskan Sabina Zweiacker gav innerlig röst åt den sorglige Gollum, och åt de ödesdigra händelserna i The Rains of Castamere.
Sist på programmet stod The Children, en längre version av vinjettmusiken till Game of Thrones, där orkestern, sångerskan och körerna trummade upp stämningen till topp. Kan man sluta mäktigare än så? Ja, faktiskt, för som extranummer fick vi O Fortuna, sången ur Carl Orffs Carmina Burana (1936) som använts bland annat i Excalibur (1981). Ett utmärkt val, fantastiskt framfört och en perfekt avslutning på en kraftfull konsert.
De utmärkta sångarna i Katarinakörerna var med och byggde på dramatiken redan i inledningsverket, Svit ur Hundra (1983) skriven av mästerkompositören Ennio Morricone till filmen om Hundra, kvinnan som hämnas för mordet på hennes folk. Så fick vi stämningsbilder från Narnia, ur såväl filmen från 1979 som den 2005.
Harry Potters musik var förstås självskriven och klingade extra fint; litet mystiskt och lockande. Däremellan spelades temat ur Willow (1988), en fin melodi där kompositören James Horner har lånat väldigt många takter av Schumann men gjort det väl. Musik ur fantasyvärldarna i dataspelen World of Warcraft och Skyrim varvades med en svit ur filmen The Dark Crystal (1982), och så var det paus.
Precis som vid science fiction-konserten We Come In Peace för två år sedan fanns Orvar Säfström med och introducerade vad som skulle spelas. Anekdoterna om hur han hörde musiken första gången var som en kanal för de personliga minnen och känslor som säkert de flesta i publiken hade av musiken vi fick höra.
Efter paus spelades pampig musik ur Conan Barbaren (1982) där man till konserten lagt ned stor möda på att återskapa den förlorade texten på latin. Tack för det! Förutom en svit ur spelet Shadow of the Colossus och temat ur 1978 års filmatisering av Sagan om Ringen, ägnades konsertens andra halva åt musik från två (tre) av tjugohundratalets stora fantasyupplevelser, filmerna om Bilbo och Sagan om Ringen, och TV-serien Game of Thrones. Ett par av styckena var dessutom diegetiska, det vill säga de framförs i filmen/serien som en del av handlingen. Det tycker jag speciellt mycket om, för det ger en utökad känsla av atmosfären i den främmande världen man besöker. Sångerskan Sabina Zweiacker gav innerlig röst åt den sorglige Gollum, och åt de ödesdigra händelserna i The Rains of Castamere.
 |
| Foto: Jan-Olav Wedin |
En mycket kul konsert med musik från både favoritfilmer som "Sagan om Ringen" mfl, och mer obskyra fantasyfilmer. Ping Johan, Mats, Samuel, minns ni när vi såg på "The dark crystal"? (Och tack till Sampes kusin för vodkan ;)). Fantastiskt vacker sång av sopranen Sabina Zweiacker. Konserten tyckte jag var ännu bättre än "We come in peace" med sitt SF-tema då musiken här även hade sång och sången framfördes med bravur.
SvaraRaderaGollum's Song är väldigt vacker och vemodig, och jag har lyssnat mycket på den och sjungit på den själv under dagarna som gått sedan konserten.
SvaraRadera