fredag 22 maj 2015

Främmande kropp med Karina Holla på Teater Giljotin

En sann historia om en kvinna som klädde ut sig till man i depressionens Tyskland inspirerade en pjäs, vilken inspirerade Karina Hollas performance Fremdkörper, på svenska Främmande kropp. Ella har inte ens varit gift med sin Max i två år när han dör i cancer. Men det är svåra tider och mycket ont om arbete. För att överleva klär Ella ut sig till sin man och tar över hans jobb som kranbilsskötare.

Personen framför oss på scenen är svårbestämbar: kort vattenkammat hår, men rött läppstift och rikligt med rouge på kinderna, och en neutral pyjamasliknande dräkt. I ett mellanspel berättar Karina Holla snabbt om vad som inspirerade henne till att hitta hur hon vill se ut, men hinner inte riktigt göra den randiga pyjamasen begriplig. Det gör mig dock inget, för jag vill hellre höra huvudberättelsen.


Holla låter Ella vara medveten om sin mans cancer så att hans död inte chockar henne för djupt. Endast en på arbetsplatsen kände egentligen Max, de övriga såg honom sällan då han satt uppe i kranbilen under arbetet. Hon hinner berätta om äktenskapet och den vackra kärleken, men inte så mycket om saknaden efter mannen - säkert fanns det inte tid och ork till det under den tagna identiteten.

Historien berättas i enskilda ögonblick som spelas upp med stor intensitet; situationen, men ännu mer Ellas reaktioner på dem. En karl måste följa med på puben och spela poker och dricka öl - OJ! så den första fyllan känns! Ella/Max raglar över scenen, full och lycklig. Och senare, i en grupp med tre andra SA-officerer som klär av sig för att bada och ha pittmätning - så nära att bli avslöjad och dödad. Ella/Max springer och springer från såväl tyska som ryska hotande militärer.

Men tyvärr så tycker jag att föreställningen saknar nyanser, och uppförstoringen av de här kritiska ögonblicken är bara en del av problemet. Översättningen till engelska är litet klumpig, och så är Hollas gester och mimik så stora att historien tappar i realism. "Att vara manlig" överdrivs till bredbent klampande och en snedställd käft. Hollas överdrivna ögon- och munrörelser för tankarna till program för små barn som vill göra det jättetydligt vad som sägs.

Säkert arbetar Karina Holla i en tradition och med en humor som jag inte är van vid, och uttrycker sig precis så som hon vill och har tänkt sig. Men i mina ögon tappas det spännande bort på vägen; hur hon måste förställa sig i vardagen, i arbetet och övrigt; om hon saknade sin man; och en illustration om att ge upp sin första identitet för en påtvingad, som är djupare än den litet glättiga drömmen där hon föder ett barn som växer upp inför hennes ögon och blir en arbetande man. För mig ser föreställningen för skojfrisk ut, och har inte det allvar som historien förtjänar.

Länk till Teater Giljotins sida om Främmande kropp


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar