söndag 10 maj 2015

Cecilia Edefalk på Stene Projects

Med verk från ett par år tillbaka väljer Cecilia Edefalk att visa sina visioner i form av fotografier istället för målade tavlor. Det är förstås inte helt nytt, hon har gjort det tidigare, men det är en förändring. Stene Projects ställer ut hennes foton under titeln Eclipse.

Maskrosbollar står i centrum - de där bräckliga formationerna som är slutfasen för ett av de mest envisa ogräsen. De är redan flera paradoxer i sig själva: friskt gula, så vackra på sitt sätt, men ovälkomna i de flesta gräsmattor. Och den spröda bollen, så perfekt rund tills bara en frökapsel lossnar. Så frestande att blåsa på och se dem sprida sig för vinden, men med de vackra fallskärmsfröna sprider sig nästa års slit på alla fyra med maskrosrensning i jorden.


En hand håller en perfekt maskrosboll framför våra ögon, och man kan ana en väg bakom handen men inget annat som stör fokus. Det vi vet borde vara en ömtålig struktur ser stark ut av de svartvita kontrasterna, och har ju faktiskt blivit till något evigt av fotot. Efter att ha tittat länge ser den vita bollen ut som ett hål i bilden, något tungt som sjunker in genom handen.

Det har hänt mig ett par gånger att jag har känt en övernaturlig närvaro i Edefalks tavlor. De gångerna var det i halvmörkret i avskilda rum; nedre våningen av Moderna Muséet, och utställningen Tänk på döden på Klara kyrkogård. Jag stod och väntade ett tag, men den magiska känslan infann sig inte i det vitmålade, klart upplysta rummet där de största fotona hängde. Jag letade efter knappen som kunde stänga av lysrören i taket men hittade den inte, så jag vet tvärr inte hur tavlorna ser ut i halvdunkel.

Men jag stod ändå och såg på motiven länge, speciellt panoramat över plätten fylld med utblommade maskrosor. Steg för steg lösgjorde sig fler detaljer ur det som vid första anblicken var en vanlig sommaräng: stråket av bladväxter genom maskrosdominansen. Solstrålarna, som liksom väljer ut några maskrosbollar att lysa extra klart. De enstaka blommorna i över högra hörnet, som liksom inte fick vara med den stora gruppen. Och så märker jag de vita prickarna emellan bollarna - de tomma blomstiften som blivit kvar när alla frön blåst bort. Som minnen av döda som finns kvar mitt emellan de som ännu lever.

Man bör inte antropomorfisera för mycket, men i fotona av maskrosängen såg jag en sorts samhälle med individer som hade olika förutsättningar, olika levnadslopp och olika öden. Men växter i jorden har föga möjlighet att påverka sin omgivning och sina öden, och i några ögonblick kände jag litet ömhet för dem bara för det. Livstiden är begränsad, hoppas att några minnen/frön sprider sig och lever vidare.

Länk till Stene Projects sida om Cecilia Edefalk


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar