The Rivers of London av Ben Aaronovitch

Ben Aaronovitch har skrivit en del science fiction och fantasy för TV och radio, bland annat ett par episoder av Dr. Who. The Rivers of London är första boken i en serie om en mycket liten avdelning av londonpolisen som jobbar med brott av övernaturlig art. Under utredningen av ett blodigt brott som begås på bokens första sida, får den nyutexaminerade polisen Peter Grant ett tips av en tjallare från Den Andra Sidan. Därmed väcker han uppmärksamhet hos Detective Chief Inspector Thomas Nightingale, som tar honom till sin enhet och även till sin lärling i magi.

Det pågår flera parallella historier i boken; Peter Grants metodiska och långsamt framåtskridande i magi, utredningen av det brutala mordet och flera därpå följande lika hemska mord, och så den nyss uppblossade fiendskapen mellan Father Thames och Mother Thames. Ja, det finns två fraktioner av naturgudafamiljer omkring Themsens floder, och de har sina egna regler.

Tyvärr blev jag redan från början litet avskräckt av Aaronovitchs skämtsamma språk, och det blir inte bättre under den fortsatta läsningen. För att beskriva miljöer och människor staplar han inte bara adjektiv utan hela bisatser och samtidsreferenser med humoristiska twister, på ett sätt som nog en hel del läsare gillar men som blir för överlastat för min smak. Något annat som blir mer och mer irriterande är huvudpersonens ständiga kommentarer om urringningar och korta kjolar på kvinnorna i hans närhet, och insmugna erotiska fantasier om ett par av dem.

Den magi som Grant sätts att lära är noggrant dokumenterad och kategoriserad av ingen mindre än Sir Isaac Newton, vilket är en kul anekdot, men trots att även andra aspekter nämns här och där i boken känns magin och dess verkan inte tillräckligt sammanhängande för att bli en intressant faktor i handlingen. Morden och deras bieffekter är också så otrevliga att jag tycker att det blir obehagligt, och dessutom rimmar det illa med den lättsinniga stämningen i resten av boken. (När mordens utgångspunkt hittas får det visserligen sin förklaring, men jag tycker ändå att det är osmakligt.)

En intressant figur i boken är den mystiska Molly, som sköter Nightingales hem men inte verkar helt mänsklig (men som tur är får Grant känna på hennes bröst ändå). I bokens näst sista kapitel sker den stora slutuppgörelsen, en jakt som inte går genom rum utan genom tid, flera århundraden bakåt. Det är riktigt spännande, och sådant skulle jag gärna läsa mer av. Men det finns för många dåliga ingredienser i The Rivers of London för att jag skall vilja plocka upp ännu en bok av Ben Aaronovitch.