Årets bästa teater 2012

Jag har sållat strängt när jag valt ut de stycken som gjort starkast intryck på mig under år 2012. Det fanns många andra goda pjäser som jag minns med glädje, men nu har jag bara velat lista de som är så bra så att de gränsar till magi. Som jag har sagt flera gånger nu vid årets slut: jag vill se något som antyder att det finns något mer bakom vår verklighet. Något som tar illusionen på allvar.

Årets allra bästa föreställning är Paradisets barn på Dramaten. Som om vad som helst skulle kunna hända även utanför scenen om man ändrar manus, tycktes skådespelarna, replikerna, scenografin och allt annat kunna röra sig mellan alla skikt av verkligheten och av alla berättelser och ramberättelser skapa en helt ny saga. Magiskt!

Paradisets barn

 Lika genialisk i sin introduktion av saga i den mest vardagliga miljön var gästspelet från Vilnius Stadsteater med Miranda. Allteftersom fadern berättade Shakespeares Stormen för sin handikappade dotter förvandlade historien såväl deras vardagsrum som dem själva. Inte ens när textremsan försvann bröts stämningen.

Så finns det ett annat sätt att spela, där förställningen blir en del av föreställningen. Man ser detta ofta på brittiska teaterscener, där skådespelarnas tydliga diktion och gestik gör dem larger than life, utan att tippa över gränsen till manér. Det bästa exemplet jag har sett på det i Sverige är Teater Iris, som än en gång förgyllde sensommaren med en charmerande komedi. I år var det Trettondagsafton som de spelade med stor humor, utan att ramla i buskis-fällan. Jag hoppas på att få se lika begåvade uppsättningar av gruppen varje år!

Trettondagsafton

 Men jag kan förstås också tycka om realistiska uppsättningar, där handling och framförande ligger nära verkligheten men ändå är något extra. Fyra goda exempel på det är Natten är dagens mor och Chéri på Dramaten, och Onkel Vanja och Tribadernas natt på Stadsteatern. Bra historier kan alltid göras relevanta, hur många gånger de än spelats i andra varianter.

Tillbaka till fantasin. Lycka på Stocksholms Stadsteater använde sin text för att göra avstamp i en flerdimensionell fest. Fem kända musiker döda i seriekrock frammanade en spöklik stämning på Dramaten, trots att vi i publiken hela tiden såg maskineriet och varandra. Flicka i frack på Dramaten lät Strindbergs tankar och känslor få liv som två personer i en dans av längtan och motvilja. Och till sist fick ett liv ta form som tre personer i olika åldrar, till varning och tröst för sig själv, i Vi som är hundra på Stadsteatern.

I år har alltså Dramaten gjort många minnesvärda uppsättningar, och det är jag glad för, efter de åren när de oftast gjorde mig besviken! Det finns också pjäser som jag är ledsen över att jag inte hann se under 2012. Speciellt hann jag inte besöka så många mindre scener som jag hade velat, och det är extra synd. Inför 2013 önskar jag mig fler och längre helger så att jag hinner se ännu mer teater!

Chéri

Hobbit

Jag minns hur förväntansfull jag var inför premiären av Sagan om Ringen. Allt lovade att filmen skulle bli episk; miljön, effekterna, handlingen, rollfigurerna. Staden var täckt av affischer för filmen, men ändå kändes det inte uttjatat. Tolkien-älskare och nykomlingar, alla var vi inbjudna till äventyret.

Mer än tio år senare kommer en ny filmserie ur Tolkiens värld. Det förväntansfulla mumlet har blandats upp med blasérade avfärdanden: Klämma ut en trilogi och en massa extra biobiljetter ur den enda boken! Konstig höghastighetsfilmning som gör känsliga människor åksjuka! En barntillåten film där inget läskigt händer!

Liksom den övriga filmpubliken har jag blivit bortskämd med stora berättelser och imponerande effekter det senaste decenniet. Men jag vill gärna bli hänförd av det jag ser, och inte bli cynisk i förtid (vilket jag dessutom tycker är löjligt att vara).

Så börjar filmen, och mina goda intentioner vacklar. Bilden är klar och skarp, för klar och skarp, och får mig att tänka på halv-dokumentära brittiska TV-serier inspelade för långhelgsvisning. Påverkas skådespelarnas agerande av kamerorna? Fastän de och alla miljöer är klara känns de overkliga som pappersfigurer, som om de inte har samma tyngd som riktiga människor.

Lätt och luftig är även inledningen på historien, med en hjälplös Bilbo som måste se på när bullrande dvärgar invaderar hans hem och äter upp hans mat, och sedan lockar med honom på ett stort äventyr. Inte förrän sällskapet kommer fram till Vattnadal och de gracila alverna i sina eleganta boningar börjar magin från de tidigare filmerna kännas av.

Vid det här laget har mitt öga också börjat vänja sig vid den (över)tydliga filmningen, där nästan allt är i fokus på samma gång. Jag vill ju inte vara en bakåtsträvare! Jag har hunnit föreställa mig att detta är ett steg på vägen mot att i en snar framtid känna sig helt och hållet omsluten av filmen; dvärgar till höger och bakom dig, Gandalf så nära att du kan klappa honom på kinden. Och även om denna teknik är en återvändsgränd, vem är jag biostolsnötare att klaga på att någon försökte sig på något nytt? Kanske är det en fråga om justering, tillvänjning eller både och? (Men läs gärna den här artikeln om tekniken och the uncanny valley.)

Samtidigt fördjupas äventyret och blir allvarligare. Fastän vi vet att Bilbo skall klara sig i några timmar till, är det riktigt spännande att se honom ta sig an de fula trollen med list och en hel del oanat mod. För att inte tala om de gruvliga vättarna de stöter på, och framför allt de rasande orcherna som förföljer gruppen. I den bleka, onda varelsen Azog har expeditionens fiender koncentrerats till en hatfylld hämnare. Detta är något som filmen har förändrat mot originalet. Eftersom jag inte läst boken på trettio år är det fritt fram för mig att tycka att Azog är välgjord; stark, farlig och snyggt animerad till ett monster med personlighet.

Filmens höjdpunkt är ändå Bilbos möte med Gollum. Än om man vet hur det skall gå, är deras intellektuella dragkamp nervös, engagerande och skrämmande. Och Gollum! Denne slemmige, elake lille varelse... som man ändå inte kan låta bli att känna sympati för. Som en knarkare, fast i sitt beroende, förvandlad för alltid av sin drog. I just de scenerna uppskattar jag höghastighetsfilmningen, för jag hade inte velat missa en millisekund av den lismande/fräsande Gollum.

Nu är jag också en anhängare av dvärgarnas sak. Jag längtar efter att gå vidare med dem, Gandalf och Bilbo på deras uppdrag i nästa film.

Mellandagskonsert i Allhelgonakyrkan

Till årets sista konsert med Kammarmusikens Vänner hade huspianisten, den kunnige och vänlige Bengt Forsberg, satt samman ett fint och varierat program. Vartannat stycke var ett verk av J.S. Bach, transkriberat till solopiano från originalformatet av mer eller mindre kända musiker. Däremellan fick vi höra stycken av årets jubilar Claude Debussy (1862-1918) och verk av mer okända kompositörer med dödsdag 1952 eller 1962 ("födelsedag i himlen", som vi brukar säga om helgon).

De olika transkriptionerna lät olika mycket som original-Bach och förhöll sig troget till ursprunget i olika hög grad. Walter Rummels transkription av Kantat 127 Meine Seele ruht in Jesu Händen var en utmärkt ingång till den ljuvligt impressionistiska Estampes (1903) av Debussy. På Rachmaninovs bearbetning av det sköna Preludium ur Partita i E-dur för soloviolin följde två verk av hans beundrare Sergej Bortkiewicz, Etyd i A-dur ur Tio etyder op 15 och Elegi i Ciss-dur op 46, som båda omslöt oss åhörare med sina milda men stora klangrikedom.

Wilhelm Kempffs transkriptioner av Sicilano ur Flöjtsonat i g-moll och Largo ur Klaverkonsert i f-moll lät de kända, kära styckena komma till sin rätt i pianoformatet. Däremellan fick vi höra tre intressanta verk av John Ireland, inklusive hans The Holy Boy (1918) som blev mycket populär på sin tid.

Med extra ömsinthet spelade så Forsberg ytterligare några verk av Debussy: D'un Chaier d'esquisses (1903) och Flickan med linhåret och Den sjunkna katedralen ur Preludier (1909-10). Ännu mer innerligt lät Egon Petris tindrande version av den fina Schafe können sicher weiden. Nej, det var inte slut med Bach där bara för att det var sista punkten i programbladet! Den gode Bengt Forsberg gav oss extranumret Nun freut euch, lieben Christen, som gick från porlande till dundrande. Men det var inte rätt kväll för en så mäktig avslutning, så vi fick ännu ett extranummer, den ljuva bönen Liebster Jesu, Wir sind hier, och det var ett mycket vackert slut på en fin konsert.

Schulz goes Kafka på Stadsteatern

Jag älskar berättelser som antyder att det finns mer än vad vi ser i verkligheten, det må vara litteratur, konst, film eller annat lämpligt medium. Bruno Schulz bok Kanelbutikerna har stått på min önskelista i flera år för vad jag har hört om dess fantasieggande berättelser, och författaren i fråga skrev även ett uppskattande efterord till Franz Kafkas Processen. De två författarna med unika blickar för det icke-vardagliga får mötas på teaterscenen i Agneta Pleijels pjäs Schulz goes Kafka.

Kan teatern ge form åt det här svårgripbara utomvärldsliga? Pjäsen börjar i det vardagliga, då rollfigurerna kommer ut och presenterar sig. Den tredje huvudpersonen bredvid de två männen är Schulz fästmö Józefina Szelinska, översättaren av Processen från tyska till polska och ett stöd för Schulz i hans arbete och liv.

Rollfigurernas inledande presentation och facit i programbladet berättar den så ofta förekommande historien om den stöttande kvinnan som får stå i skymundan för den vacklande konstnären, som till sist låter henne stå utan såväl kärlek som konstnärligt erkännande. Det är en figur som är värd att belysa, och efter hand ger pjäsen just denna omgång av historien behövliga nyanser. Men till en början blir dialogerna mellan personerna alltför triviala och intetsägande. Och hellre än att se en pjäs om titelpersonernas privatliv hade jag velat se en som försökte skapa lika suggestiv stämning som deras verk.

Hade jag för höga förväntningar på vad teatern kan åstadkomma? Nej, för äntligen djupnar dialogen mellan Schulz och Kafka, och den sistnämnde börjar tala om när han upplevde den diffusa men obönhörliga anklagelsen som han aldrig skulle kunna förstå eller undkomma, en som liknade Josef K.s öde i Processen. I en annan dialog förklarar Józefina vad det är i Schulz skrifter som hon önskar skall inspirera samtiden. När de båda männen utbyter faderserfarenheter förstår man hur deras fäders påverkat deras syn på världen och format deras respektive skrivande. Det här är viktiga ögonblick under pjäsens gång.

Och så knyts detta samman i andra akten, som gestaltar Schulz tillvaro som halvt priviligerad och ändå slav under en oberäknelig makt, som "specialjude" hos en officer under nazistisk ockupation. Det absolut absurda tar plats i verkligheten som tragedi.

Dialogerna mellan Józefina och Bruno som förmodligen skulle skapa en bakgrund av vardaglighet blir tyvärr för banala för att utgöra en motvikt till de hypotetiska diskussionerna mellan de två männen, och även de diskussionerna innehöll också onödigt många plattityder. Jag önskar att pjäsen hade varit mindre dokumentär, och låtit författarnas livsverk ta större plats. Men jag är väldigt glad för det här försöket till att lyfta fram personer och idéer från en viktig och kaotisk tid i Europas historia, och hoppas på mer (och mer vågat drömmande) pjäser i samma genre.

Länk till Stadsteaterns sida om Schulz goes Kafka

Foto: Petra Hellberg

Årets bästa böcker 2012

Förr om åren gav det mig lika mycket att läsa bokrecensioner som att läsa böcker. Dels var det, innan min läslista hade vuxit sig milslång, roligt att få tips på nya läsvärda böcker; dels tyckte jag om att läsa välskrivna recensioner som fångade en boks karaktär och beskrev den i lockande meningar. En av mina främsta källor till boktips var nättidningen Salon, en trogen följeslagare genom IT-bubblan. Tyvärr har Salons litteratur-sektion krympt avsevärt och kvaliteten på artiklarna sjunkit. Men i början av år 2012 läste jag i alla fall två riktigt bra böcker som jag upptäckt via Salon: Pym av Mat Johnson och Volt av Alan Heathcock. Den förstnämnda är kvick och full av litterära referenser, den andra innehåller allvarliga noveller i ett landskap långt från gängse civilisation. Båda två är ytterst läsvärda.

Vad är kriterierna för att förtjäna Nobelpriset i litteratur? I mina ögon är det en unik röst som ger liv åt ett rikt material och så en odefinierbar hög kvalitet. Några böcker som har det är Alice Munros The View from Castle Rock, Hilary Mantels Wolf Hall, Umberto Ecos Begravningsplatsen i Prag och (förstås) Orhan Pamuk Oskuldens museum.

Inför höstens science fiction- och fantasyfestival, Kontrast 2012, förberedde jag mig genom att läsa böcker av författarna som skulle komma, och gjorde flera nya imponerande bekantskaper: Peter Watts extremt vetenskapliga Blindsight, och Anders Björkelid som med sin Berättelsen om Blodet skrivit en berättelse som både är originell och välgrundad i nordiska landskap och myter.

Den site som numera är min största boktipsalstrare är fantastiska io9.com. Tack vare dem letade jag upp After the Apocalypse av Maureen F. McHugh, och det är nog den enda bok jag har läst i år som faktiskt publicerades 2012. Jag har också en ambition att läsa klassiska science fiction-böcker; Hugo- och Nebulavinnare och andra som fortfarande dyker upp i diskussionerna. Två mästerverk som verkligen skakar om perspektiven är Philip K. Dicks The Man in the High Castle och A Canticle for Leibowitz av Walter M. Miller Jr.

För mycket overklighet är dock inte bra. När China Miéville släpper loss sin fantasi blir böckerna överfulla av magi och monster. När han skruvar ned den och stramar upp handlingen blir resultatet så bra som The City & the City.

Nu har jag några jokrar över, som också har hög litterär kvalitet. Nej, förresten, Kartan och landskapet  har bitvis riktigt låg kvalitet, men det är en del av planen och en av anledningarna till att jag tycker att Michel Houellebecq är en så smart författare. Hög kvalitet och stor variation har också Aleksandar Hemon i The Question of Bruno. Slutligen, två verk av rakt igenom hög kvalitet: A Room With a View av E.M. Forster och Kerstin Ekmans Grand Final i skojarbranschen.

Årets bästa konstupplevelser 2012

När jag ser tillbaka på vad jag tyckt bäst om under år 2012, minns jag bäst de konstnärer som visar en värld som verkar bestå av något mer än det vi kan se med våra ögon. Det räcker inte att måla utomjordiska eller övernaturliga motiv, utan hellre något som visar vår vardag sedd med en skarpare blick.

Susanne Johansson, One Wing

Under årets första månad fick jag se mycket bra: en stor utställninge med den viktiga svenska surrealisten Erik Olson på Waldemarsudde; den väldigt intressanta Susanne Johansson (fd Simonsson) och Martin Wickström.

Nefertiti, Berlin

Under en resa till Berlin gick jag till Neues Museum som visar skatter som inte bara är konstverk utan vittnesbörd om hur människan utvecklade civilisation och vetenskap. Jag hoppas att alla som vill kan besöka muséet och imponeras av mänsklighetens utveckling!

I somras öppnades replikan av Sven-Harrys hem ovanpå konsthallen han byggt i Vasaparken. När jag gick runt i de välplanerade, välmöblerade rummen kände jag hur skönt det måste vara att bo där. Tills jag blivit miljonär och byggt mina egna drömmars hus är jag glad att jag får hälsa på Sven-Harry och bli inspirerad.

När jag reste till Wien under jubileumsåret för Gustav Klimt hade jag många tillfällen att se hans underbara konst.

Tillbaka i Stockholm var det två utställningar som fastnade i mitt minne: Sigrid Sandström, och så Jan Groth, vars enkla konst fortfarande känns som att ta ett djupt andetag av frisk luft.

Jan Groth

Caesar måste dö

För att tro på fiktionen måste man leva sig in i den. Vissa verk hjälper en genom att presentera en helt naturtrogen miljö och skådespelare med autentiska repliker, en ny verklighet man kan försjunka i med skygglappar för omvärlden. I Caesar måste dö syns ramarna för berättelsen hela tiden: berättelsen om Brutus, Antonius och Caesar avbryts hela tiden av regi, personliga kommentarer om instruktioner för scenbygget. Dessutom har männen moderna kläder eller halvfärdiga scenkläder. Ändå är stunderna då de framför skrivna scener mer äkta än alla andra ögonblick i filmen.

Shakespeares drama Julius Caesar skall sättas upp i det italienska fängelset Rebibbia. Fångarna provspelar för kameran och pjäsens regissör. De utvalda skådespelarna presenteras sedan med namn, brott och längd på straffet. Jag glömmer nästan genast vem som gjort vad, men de mestadels långa straffen fastnar i minnet.

Jag hade förväntat mig större misstro och fientlighet mellan männen under repetitionerna. Kanske är jag fördomsfull, kanske har jag tagit för starkt intryck av Oz, men samarbetet löper relativt friktionsfritt och männen har inga problem med att acceptera sina roller och instrueras av den utomstående regissören. Det borde ändå krävas en hel del mod för att gråta framför sina medfångar när pjäsen så kräver.

Det fantastiska är alltså att replikerna, skrivna för över fyrahundra år sedan om män som levde för över tvåtusen år sedan, låter fullständigt äkta ur dessa amatörskådespelares munnar. Faktiskt låter pjäsens repliker mer trovärdiga än de personliga meningar som sticks in emellanåt. Så många av situationerna handlar om makt, sammansvärjningar och väntande våld, och ibland när jag ser dem tänker jag att dessa män säkert har haft samma diskussioner på allvar i sina tidigare, kriminella liv. Men ännu mer upplever jag att fängelsemiljön är den perfekta inramningen till handlingen. Det är som att pjäsens mening kommer fram ännu tydligare av gallren kring rastgården och de kommenterande vakterna.

De legendariska bröderna Tavianis film är en dokumentär editerad till spelfilm. Den är mycket sevärd, och för mig är den ännu ett bevis på att fiktionen är sannare än verkligheten.

Årets bästa konserter 2012

Det finns ännu några lockande konserter i 2012 års almanacka som jag hoppas hinna gå på, men jag tar ändå tillfället i akt att lista de bästa konsertupplevelserna redan nu.

Stephen Hough

Under våren fick jag höra inte bara en utan två helt underbara pianorecital; två ypperliga pianister ensamma med en flygel och en palett av utvalda och engagerande verk. Den första var Stephen Hough i februari. Inte bara hans musik utan hans filosofi, uttryckt på hans egen blogg, imponerade mig. Lika väl komponerad och framförd var konserten med vår Roland Pöntinen i april.

Med sommaren kom utomhuskonserter på Gröna Lund. Att höra Iggy & The Stooges var omtumlande på ett bra sätt, men ännu mer respekt har jag för Lenny Kravitz. Hans musikaliska begåvning tar form i låtskrivandet, framförandet (bra band!) och hans sköna sångröst. Det var en sommarkväll att minnas länge.

Hösten bjöd på en konsert med mina kära Kungliga Filharmoniker som lyftes av en begåvad violinist, Frank Peter Zimmermann.

Under årets näst sista månad hade jag mest funk ringande i öronen: Level 42, Tower of Power och Blacknuss. Det var skönt att få några energikickar under den gråaste höstmånaden!

Det är härligt att sitta och tänka mig tillbaka på all fin musik jag har hört. Jag är väldigt tacksam för allt vackert jag har fått uppleva, och hoppas på ett lika rikt musikår 2013.

Call Girl på bio

Män med stora glasögonbågar och mustascher möts i smyg för att överlämna dokument, eller rör sig från ett viktigt möte till ett annat. Andra män i enklare 70-talskläder följer dem på avstånd. Det är många nät som spänns upp inför åskådaren när filmen börjar, och det är svårt att följa med, men när Call Girl går mot sitt slut har allt fått sin förklaring. För oss åskådare, i alla fall.

Lättare att följa med i är historien om Iris, filmens tonåriga huvudperson. Efter diffusa problem med skolan lämnar hennes mamma över henne till ett ungdomshem. Alla är lugna; mamman, socialtjänstekvinnan, Iris - Iris är mest resignerad. Inga uppträden, inga protester, alla vet att staten vet bäst och ett ungdomshem med välvilliga föreståndare kommer att vara bättre för Iris än att bo kvar hemma.

Ja, alla vet att svenska staten vet bäst. Tidigare generationers auktoritetstro har ännu inte gett vika för ett ständigt tonårsuppror, och från utlandet kommer uppskattande omdömen om Sverige som ett föregångsland att beundra och ta efter. Den svenska självkänslan är stark, och varför inte göra upp med gamla tabun när man ändå är i topp och inte tycks kunna göra något fel? I en scen läses det upp lagförslag som skulle göra incest tillåtet och sänka åldern för sexuellt umgänge till tio år. Prostitution kan väl inte heller vara så illa, när sex är så härligt?

Människorna med makten, i rampljuset och utanför det, vet ändå att sex för pengar inte är något man sysslar med öppet. Det är heller inget yrke man rekryterar till via Platsförmedlingen. Det behövs andra metoder för det. En av alla nätter som Iris och hennes kusin Sonja smiter från ungdomshemmet hamnar de på en konstig liten dans hos en skum typ. Småfnissande drar de av sig tröjorna på hans begäran. Fånigt, litet läskigt, men de fick ju sprit och pengar till att gå ut och festa vidare.

Nästa gång är Dagmar Glans och hennes killar där. Bit för bit lockar hon in flickorna i sin "familj". "Vad snygga ni är! Jättesnygga!" säger hon kärleksfullt. Komplimanger, sprit, pengar och sex är ingredienserna till Dagmars fester, men flickorna kan förstås inte välja vem de skall ligga med. De dras djupare och djupare in i festandet och beroendet av Dagmar.

Jag tycker mycket om fotot i filmen, speciellt under de brännande scenerna. Som i en vanlig 70-talsfilm visas så många bröst och trosrumpor att ögonen vänjer sig, men i stunderna när flickorna utnyttjas får vi se hur utsatta de är utan att kameran exploaterar dem en extra gång.

Den omtalade scenen där landets statsminister ligger med en av flickorna är ett under av otydlighet och hemlighetsskapande vinklar. Det är som att kameran förlorar honom ur blicken hela tiden, men det gör bara fokus tydligare. Ändå är det irriterande enkelspårigt att fastna i upprördhet över att Palme utpekas, vilket alltför många har gjort. Det filmen visar är hur väldigt många män i höga positioner utnyttjar prostituerade, och hur de drar i trådar för att utredningen av härvan inte skall lyckas. Som Dagmar säger i filmen: "Skall jag anklagas, dömas och straffas av mina egna kunder?!" Att förruttnelsen går ända upp till toppen betyder att det inte finns någon riddare i vita kläder som kommer att se till att sanningen kommer fram: där finns alltid tio andra beredda att begrava den.

Filmen är ganska lång, men använder sin tid väl. Jag kunde ändå tidvis känna att den ville berätta för mycket samtidigt. Huvudhistorien var alltid Iris och Sonja, och det var rätt att ge dem störst plats. Men parallellt fick vi också scener ur det dagliga livet för gubbarna som köpte kvinnor, och berättelsen om männen som försökte avslöja prostitutionshärvan. Den sistnämnda bihistorien skulle kunnat få en egen film, mot litet mindre utrymme i den här. Men jag ser ingen anledning att klaga. Call Girl är en fascinerande film med gott tempo och pågående spänning; välskriven, välregisserad, välfilmad och välspelad. Flickor som Iris och Sonja fanns det på 70-talet, och de blev misstrodda och hånade. Filmen ger dem inte upprättelsen och hjälpen de skulle behöva, men nu blir de inte bortglömda när världshistorien rullar vidare.

Pattern Recognition av William Gibson

Cayce Pollard har en unik känsla för desgin och branding. I dagens värld av så många intryck tillgängliga och påtvingade överallt,  drar nyutveckling mer eller mindre medvetet inspiration från tidigare framgångsrika varumärken. Mer arbete och pengar läggs ned på förpackningen än på innehållet, säger en av hennes uppdragsgivare i förbifarten. Cayce Pollards talang är att instinktivt veta om ett varumärke är genuint och kommer att fungera eller ej.

På fritiden är Cayce aktiv på ett diskussionsforum för footage. Footage är en serie korta filmsekvenser som med ojämna mellanrum dyker upp på olika platser i världen. Scenerna ser ut att komma från en och samma film, men ingen vet något om skådespelarna, var filmen utspelar sig, vem som filmar och vem som distribuerar klippen. Bland de hängivna pågår närmast teologiska diskussioner om i vilken ordning klippen skall ses, om filmen redan är färdig eller om den är ett pågående arbete.

Jag upplever det hängivna sökandet som sympatiskt, förståeligt och litet omoget; harmlöst och viktigt på samma gång. I en materialistisk, sekulariserad värld tycks människor, inte bara footageheads, längta efter mystik och ett sökande att låta sig uppslukas av. Det finns så mycket annat att fascineras av eller samla på (årgångssneakers, mekaniska räknedosor från 1940-talet), så varför inte detta.

Boken utspelar sig efter 2001, med många referenser till World Trade Center-attacken, men på många sätt känns den som en berättelse från en tidigare, delvis oskyldigare och mer positiv era. (Jfr Don DeLillos Cosmopolis.) Det beror dels på att Cayce får uppleva många människors önskedröm om ett obegränsat utgiftskonto från någon som vill att hon skall söka upp skaparen av footage, dels på de njutningsfulla beskrivningarna av den diskreta lyxen och tekniken som omgiver Cayce på hennes äventyr. Det beror också på att handlingen rör sig in mot kalla kriget-referenser, men att aktörerna till slut inte är så brutala och cyniska som jag hade förväntat mig.

Vad jag tycker bäst om i boken är beskrivningen av Cayces talang; jag är inte lika känslig som hon men känner igen mig och skrattar åt att hon blir illamående av Tommy Hilfiger och Louis Vuitton. Bitvis undrar jag om hennes förmåga utnyttjas rätt. Det tycks ju faktiskt vara så att väldigt många människor vill ha det simpla, icke-originella och överlastade med märken. I vilket fall som helst hade jag gärna velat läsa mer om Cayces sensitiviteter. Lika intressant är hur hon upplever städerna hon dimper ned i. London är en spegelvärld (bilar kör på andra sidan, byggnader är lika men ändå olika USA), Tokyos rikliga märkesflora är tillräckligt främmande för att inte störa henne, i Moskva är proportionerna förstorade.

Jag är mindre intresserad av själva jakten på skaparen av filmsekvenserna. Förutom några spännande scener är Cayces motgångar och framgångar inte så engagerade. Jag förstår heller inte hur hon väljer vem hon skall lita på och vem hon skall misstro när hon så tidigt får veta att hon är avlyssnad och förföljd.

Mot slutet av boken kommer en lång, lång infodump som kanske hade kunnat vara spännande men inte är det. Även om jag är glad att gåtan får sin lösning och att några utvalda ändar fortfarande dinglar löst, önskar jag att säcken knutits ihop på något annat sätt. Jag har velat läsa den här boken i flera år, och kanske hade jag för höga förväntningar. Jag hade hoppats på litet mindre skattjakt och mer av den nära framtiden från Gibsons skarpa hjärna.

Paria på Strindbergs Intima Teater

Strindbergs pjäs Paria är kort och intensiv. De två männen inleder samtalet artigt och avvaktande, men snävar steg för steg in cirklarna kring sig själva i fråga om skuld, verklig och hypotetisk.

De två männen har olika uttryck, vilket gör att pjäsens dynamik kommer till sin rätt. Richard Forsgren som Herr X har en irriterande självgod ton i sitt kategoriserande filosoferande; hans självsäkra utläsande av andra människors karaktär i bara några detaljer liknar de generaliseringar som annars görs med näven knuten i byxfickan av lillgamla och/eller omogna personer. Trängd i ett hörn växer Herr Y:s affekt och Niklas Falk låter honom ge tillbaka med kraft mot den till synes samlade herr X.

Pjäsens ljuseffekter känns överflödiga. Det viktiga är hur samspelta de två männen är: så trovärdiga och engagerande att jag tidvis vill kasta mig över den spydige Herr X, tidvis väntar mig att herr Y skall göra det. Den välspelade Paria, under en timme lång, är ett välkommet avbrott i julruschen.

Länk till Stadsteaterns sida om Paria

Foto: Petra Hellberg

Argo

Sex människor har flytt från en rasande pöbel. De är diplomater i ett fientligt inställt land som inte längre respekterar deras immunitet (inte heller inhemska människoliv). Flygplatsen är bevakad, gatorna är fyllda med misstänksamma människor, men de måste fly innan de blir upptäckta. Det låter som upptakten till en spännande film, och det är det också, men en film baserad på helt verkliga händelser. Räddningsplanen som iscensätts är osannolikt fantasifull, men även den är hämtad ur verkligheten.

Det är år 1980, USA:s ambassad i Teheran har blivit stormad och personalen hålls som gisslan. De sex som lyckats fly är i livsfara om de hittas, liksom deras hjälpare, det kanadensiska ambassadörsparet. För att smuggla ut dem ur landet planeras en fantasifull historia: de skall möta upp CIA:s expert på räddningsoperationer och lämna landet under sken av att vara ett filmteam som letar inspelningsplatser. Ja, det låter fullständligt otroligt, men Mendez (Ben Affleck) har övervägt alternativen och kommit fram att det är den mest trovärdiga idén.

Argo, filmen vi ser (med samma namn som den fejkade filmen-i-filmen) är spännande nästan från första början, när en vrålande folkhop efter flera dagar bryter sig in på den amerikanska ambassaden. Därefter följer flera perioder av spänning på olika plan. När räddningsplanen skall utarbetas och sättas i verket går det flera dagar i USA, när allt måste få godkänt, sättas samman och klaffa helt och hållet. Samtidigt växer ju risken för de gömda för varje dag. När det sedan är dags för själva flykten är det varje minut som räknas, varje minsta försening eller klickande förberedelser som kan göra allt om intet och sända de flyende till en hemsk död.

Fastän filmen är så spännande eller snarare just därför har jag några invändningar mot knepen de använder. Det är ingen ände på hur många detaljer som radas upp mot slutet; så mycket är på väg att gå snett på grund av oförstånd från USA:s sida eller motangrepp från Irans sida. Genom allt går Ben Affleck som en bekymrad golden retriever - jag vill rufsa honom i hans stora sjuttiotalsfrilla! Och dessutom; mot slutet när livlinan är som skörast, då översätts inte de iranska polisernas repliker, utan låter dem framstå som skrikande fanatiker (tillräckligt klantiga för att låta hjältarna klara sig). Jag tycker inte om så övertydliga knep.

Visserligen inleds filmen med en sekvens som förklarar hur historien av fiendskap mellan länderna startade: hur USA störtade den demokratiskt valde presidenten i Iran och insatte shahen Pahlavi, som utövade ett terrorvälde mot sina landsmän. Det ursäktar självklart inte ett nytt terrorvälde av de nya ledarna, bortförande och mord på misshagliga och ett angiverisystem som skapar misstro mellan människorna. Men under de sista minuterna har jag ganska lätt att blinka och bitvis se filmen som att de pusslande iranska detektiverna och nitiska poliserna är hjältar som kanske, kanske hinner stoppa skurkarna. Ändå, eftersom landet de sex (sju) flydde från hade en sådan ohederlig syn på människovärde och immunitet är jag bara glad för att de lyckas rädda sina liv.

Filmen är full av goda skådespelare med kända namn. Sjuttiotalskänslan är påtaglig (jag säger sjuttio fastän den utspelar sig 1980) i kläder, inredning, enorma glasögonbågar och mustascher och annat. Att delar av filmen utspelar sig i Hollywood ger humoristiska avbräck - kanske litet för humoristiska, på samma sätt som spänningsmomenten under flykten är överdrivet många. Men de nålstick som ges åt filmindustrin är säkert välförtjänta. Historien om Argo väntade på att bli berättad, och jag är glad att det skedde i form av den här spännande filmen.

Life of Pi av Yann Martel

Vad var kriterierna för Bookerpriset för tio år sedan? 2002 års vinnare, Life of Pi av Yann Martel, fick en stor läsekrets och hade nog fått det även utan utmärkelsen. Från första sidan känns den som en bok som kan bli en världshit. Medan jag läser försöker jag ringa in de vinnande ingredienserna för att kunna förstå bättre. För det som gör en bok till en succé, är ofta det som gör den ointressant för mig.

Det börjar med en berättarröst som talar till sin läsekrets - litet ursäktande, litet inbjudande, som någon som har kämpat hårt och hoppas på att äntligen bli omtyckt. Ytterligare några sidor in i handlingen hopar sig ledtrådarna till den spännande handlingen som omslaget och baksidestexten antytt. I ett exotiskt land (den här gången Indien, till och med ett indiskt zoo) utspelas en historia som är spännande och uppbygglig: En ung, oskyldig pojke utsätts för svåra prövningar som förändrar honom för alltid; han bevarar sitt goda hjärta men nu med en portion cynism.

Det är en välkänd grundstory, och ingen av dess ingredienser är fel i sig. Berättelser av liknande slag har skrivits av Doris Lessing. J.M. Coetzee och andra författare jag håller högt. Men det som krävs för att göra en berättelse god i mina ögon är en personlig berättarröst och ett psykologiskt djup som går bortom de enkla förklaringarna.

Det som gör Life of Pi fel för mig är tonen: den tillrättaläggande, den som bäddar in verkligheten i hanterbara meningar och prydligt paketerar prövningar så att de alltid känns överkomliga. Då menar jag inte bara röstens upprepade försäkringar att "denna historia har ett lyckligt slut". Det är för att trots att Martel mycket konkret beskriver Pis krävande arbete med att hålla sig levande i livbåten som driver över oceanen, och äckelkänslorna när han måste fiska eller slakta en sköldpadda för att få mat, så upplever jag det inte situationerna som livshotande/livsviktiga.

Jag kan ju inte påstå att Martel förenklar händelserna, eftersom han ger många detaljer om hur Pi går till väga för att överleva. Men berättelsen ligger ändå på en nivå av mer saga än realism. Det blir ännu tydligare om man går tillbaka till de inledande kapitlen, där Pi finner sin religion. Det vill säga, han väljer inte en av de tre stora religionerna i hans hemstad, han väljer alla tre: islam, hinduism och kristendom. Det blir några smålustiga scener när verken religionernas företrädare eller Pis föräldrar begriper hans religiösa pluralism, men Pi framhärdar för han ser inga problem med situationen. Visst önskar jag att alla religioner gick att förena, men Martels behändiga förbiseende av alla möjliga troskonflikter gör det för enkelt för sig.

Jag började läsa Life of Pi för att filmatiseringen snart har biopremiär. Eftersom det är Ang Lee som regisserat, är filmen säkert sevärd. Låt oss hoppas att filmen blivit bättre än boken! Det jag har sett av den hittills verkar lovande:

Filmklipp från Life of Pi

Facit: JA, filmen var riktigt bra och sevärd! 

Blondie på bio

Två systrar är på väg hem. En är redan där. Lova (Alexandra Dahlström) lämnar London med en odefinierad skörhet i sinnet. Elin (Carolina Gynning) lämnar Paris med blandade känslor för sitt barndomshem. Katarina (Helena af Sandeberg) har stannat kvar kvar vid sin mors sida, med man och barn och ett hus som är nästan lika vackert som mammas. Alla samlas för att fira matriarkens (Marie Göranzon) 70-årsdag i en stor, fin sommarfest.

Det är sällan på film, trots att det är något man ofta säger, som det så tydligt är huvudpersonernas karaktärer som står i centrum. Visst händer det mycket, men det viktiga i filmen är inte handlingen utan hur de enskilda personerna agerar mot varandra och reagerar på vad som händer. Jag tycker om att fastän ingen av dem reduceras till en stereotyp ("den rebelliska", "den lojala"), så har de sina givna roller i familjen som de både följer och gör uppror mot. Scenen när flickorna går in i det rymliga, inlevda vardagsrummet, lägger Sound of Music-LP:n på skivspelaren och de två äldsta börjar slåss är det perfekta vittnesbördet om en lång historia tillsammans.

De uppgörelser som sker är inte de stora, livsomvälvande som man brukar se på film, utan de halvgenomtänkta, halvt i skymundan av andra händelser, som det brukar vara i verkliga livet. Filmen Blondie och de fyra blonda kvinnorna i den känns äkta.

Peer Gynt på Stadsteatern

Det är bara fem år sedan Stockholms Stadsteater satte upp Peer Gynt. Det gör det inte till ett måste att låta den nya versionen skilja sig från den förra, men det gör den, och det gör pjäsen annorlunda och intressant. Det skarpa fokuset på några scener gör det lättare att se handlingen som något som till stora delar utspelar sig inuti Peer Gynts huvud.

Foto: Carl Thorborg

 Den i övrigt nakna scenen har en böjd konstruktion av ramar som fond, en labyrint som påminner om hjärnvindlingar. Den långa pjäsen är nedkortad, vilket gör det än mer värt att känna till handlingen och några gängse tolkningar. Den Böjgen som Peer möter har svart polotröja och glasögon likt en intellektuell eller en psykoanalytiker som skulle kunna förklara de val han gör i livet, de spöken och hämningar som dyker upp i hans tankar och får honom att ständigt väja.

I inledningsscenen är Peer Gynt uppklädd i en välskuren kostym, som om han redan drömmer sig bort från byhålan där han bor och de litet tarvliga festerna. Därför behöver han inte ta dem på allvar, så han förför en brud på hennes bröllopsnatt och lämnar henne genast utan ruelse. Men i samma handling svek han också Solveig, den kärlek som han kände var sann men ändå inte vågade ta chansen/risken att stanna hos.

Kan man säga att han flyr när han upplever så fantastiska äventyr? Det är som att alla pojkdrömmar går i uppfyllelse i tur och ordning: att bli beundrad för sin förmögenhet och skicklighet i affärer, att bli dyrkad som en profet med svar på livets gåtor? Men i scenarierna smyger det alltid in skrämmande inslag som förstör de sköna drömmarna.

Och den hemskaste av de scenerna är när fantasifostren slår sönder den chans till kärlek och familj som Peer Gynt just skall ge sig in i med sin älskade Solveig. Där fanns den verklighet som hade gjort hans liv meningsfullt. Men om vi vet att Peer är driven att alltid vika undan av en skräck som kommer inifrån, får vi ändå klandra honom för att han sviker och rymmer gång på gång? Till och med Solveig, den äkta kärleken, förvandlas till en rasande fiende när anklagelserna börjar hopa sig mot slutet av Peer Gynts levnad. När tiden är ute och Knappstöparen vill samla in Peers obrukade liv, hjälper inga bortförklaringar. Men det är ju inte för döden, eftermälet och Knappstöparens skull som Peer skall välja det sanna livet, det är för sin egen skull.

Foto: Carl Thorborg

Av och till under första akten var jag skeptisk till uppsättningen. Det var ett ganska roligt knep att låta ensemblen jaga varandra genom (horisontella!) dörrar som värsta salongsfarsen första gången, men andra gången som alla sprang runt runt länge kändes det onödigt. Lika överdrivet var regissör Katrine Wiedemanns fixering vid öppna gylfar och urin - jag tappade räkningen på hur många gånger Peer Gynt drog ned byxorna. Men när andra akten sansade sig så kunde jag tänka tillbaka och njuta oreserverat av de starka scenerna: trollen som är både motbjudande och lockande, Ingrid och pojken som illvilligt klättrar över sofforna och in i familjelyckan, skeppsbrottet och den otäcka drabbningen med den bleka döden.

Sven Ahlström, Emil Almén och Linda Källgren spelar de uppdykande hjärnspökena kusligt väl. Jakob Englund är magnifik och sedan skrämmande opålitlig som Dovregubben. Maria Salomaa som Solveig får vänta och vänta, från innan första akten början, men fyller sin väntan med stark närvaro. Hela pjäsens nav är förstås Peer Gynt, spelad av den begåvade Magnus Krepper med intensitet och ändå en distans, som en som väjer när det börjar brännas.

Foto: Petra Hellberg

Som sagt, tidvis var jag skeptisk till uppsättningen, men allt eftersom pjäsen framskred blev jag mer gripen. Att åskådaren får fylla ut mellanrummen själv gör engagemanget djupare.

Länk till Stadsteaterns sida om Peer Gynt

Håvard Homstvedt på Galleri Riis

Utställningen Mole Fingers visar fem stora tavlor av Håvard Homstvedt. Motiven är människor, upphöjt lugna likt klassiska romerska statyer, de flesta av dem också lika bleka. Färgskalan är dämpad, med en eller två färgklickar i varje bild. Ett par av kvinnorna är nakna, till synes omotiverat. Det tycker jag alltid är litet fånigt.

The Chalk Blurbs

I tavlan med namnet Mole Fingers har mullvadar grävt gångar genom en kvinnas torso och ben, två av dem i lagom höjd för att kunna vara fickor. Ett par av de andra miljöerna är delvis vardagliga, delvis ovanliga. Jag tycker om tavlor som antyder något utöver vardagen. När jag ser Homstvedts verk igen på galleriets hemsida är de litet mer intressanta, men när jag såg dem på plats var de inte så fantasiväckande.

Mole Fingers

Jag kände inte till Homstvedt sedan tidigare, och de få verken är inte tillräckligt för att lära känna honom. När jag söker fram andra verk han har gjort (skulpturer och målningar) är de ganska olika till sin karaktär; olika varandra och olika det som visas på Galleri Riis. När man ser den aktuella utställningen som en del av ett konstnärskap under utveckling blir den mer intressant.


Länk till Galleri Riis sida om utställningen

Länk till Homstvedts hemsida

The Thick Yawn

Filharmoniker i närbild, pianokvintetter

Ur Kungliga Filharmonikernas led kommer ensemblen som stod för eftermiddagens program i Grünewaldsalen: Patrik Swedrup och Amus Kerstin Andersson (violin), Steven Svensson (viola), Mikael Sjögren (cello) och Mats Widlund (piano). De var väl samspelta och säkra och lät mycket bra i de två pianokvintetter de gav oss.

Den första, Sjostakovitjs Pianokvintett i g-moll (1940), var den jag tyckte bäst om. Utan att gå till överdrift får varje sats uttrycka sin respektive karaktär maximalt. Först får alla stämmor presentera sig genom att bära melodin och sedan flätas samman med varandra, så att vi får höra dem både som individer och som lagspelare. Den efterföljande Scherzosatsen spritter så av glädje och energi att det är svårt att tänka sig något livligare och roligare. Det långsamma Intermezzo: Lento är sedan så väldigt, väldigt sorgligt, och det är gott av musikerna att klara balansgången utan att det låter vare sig sarkastiskt eller sentimentalt. Sist kommer en Finale: Allegretto som med lätta steg rör sig från folkmusik över naturlyrik och in i dansanta sluttakter.

Johannes Brahms, 1853

Dagens andra verk var Brahms Pianokvintett i f-moll (1864). Det är tidvis modigt och modernt i de enskilda stämmorna, men det överväldigande intrycket är att verket är tungt. Det beror mycket på de starka, rika men något statiska harmonierna. Ändå är det fullt av en framåtdrivande kraft, i synnerhet den tredje satsen som får mig att tänka på en stark motor som sätter oss alla i rörelse. Den fjärde och avslutande satsen är något lättare och min tänkta motor ersätts av en cykel; lättare, pedaldriven och med överblick över landskapet. Det kan jag inte klaga på, utan bara tacka för en god konsert.

Chéri på Dramaten

Chéri är inte den glittrande Léa (Lena Endre). Chéri är hennes fosterson (Hamadi Khemiri). I kokotternas värld av behag, skönhet och en rikedom som kommer av ett intimt samspel med mecenater har hon uppfostrat honom till en av dem och samtidigt till sin egen.

Stephen Frears filmatisering av Colettes roman visades på TV för några veckor sedan. Trots en ypperlig rollbesättning kändes hela historien fel från början, och jag stängde av efter tjugo minuter. Därför var jag skeptisk till uppsättningen på Dramatens stora scen. Men jag tänkte att historien nog passade bättre som teater, och framför allt litade jag på regissören Jenny Andreasson efter den lyckade Slott i Sverige. Det gjorde jag rätt i.

Dramatens Chéri slog an rätt ton från första sekund. Till det dramatiska introt till Pet Shop Boys' Left To My Own Devices ser vi Léa och Chéri lekfullt dansa ned från marmorfoajén. När den framåtdrivande takten tar vid gör de entré framför våra ögon. Elegant marscherande över den roterande scenen lägger de grunden för pjäsen: dramatisk, snabbrörlig, modern.

Det är ett lättjefullt liv i de lever, i en färgskala från skimrande guld till mättat pärlvit. Men även den mest vidsynte kan finna bekymmer med deras tvåsamhet. När Chéri inte får som han vill blir han arg och börjar damma på möblemanget, och Léa svarar honom genom att säga att om det inte passar kan han flytta. Men lika snabba som till gräl är de till kyssar och smek, och till avledande löften om kärleksmöten och smycken. Men Léa har ju faktiskt varit modersgestalten i Chéris liv sedan han var knappt tio år gammal, och att låta den relationen övergå till erotik är att likställa med incest, hur väl de två ändå tycks passa för varandra nu.

En kokott, vilket både Léa och Chéri är efter hans uppfostran, bör ju heller inte fästa sig vid någon specifik utan måste vara vänskaplig, flirtig och uppvaktande mot de rika vänner som kan göra livet lättare. Ur den synvinkeln är det ju också problematiskt hur fästa de två är vid varandra. Detta ställs förstås på sin spets när det bestäms att Chéri skall giftas bort med den välbeställda Edmée (Nina Zanjani).

I en värld där alla är kokotter skulle förstås kärleksbråk och krossade hjärtan också uppkomma. Men det är i mötet med oskuldsfulla människor som 19-åriga Edmée som verkligt hjärtslitande situationer uppstår. När hon tror (eller försöker tro) att hon har hittat äkta kärlek och en själsfrände, har Chéri redan tröttnat på sin nya leksak. Mot Edmées hoppfulla undfallenhet blir hans vredesutbrott ännu mer frätande och hans manipulationer grymmare.

Det är kring Léa och Chéri som hela historien kretsar. Deras scener är intensiva och de två är just så samspelta som om de vuxit som slingrande stjälkar kring varandra i åratal. Men hela ensemblen är ypplerlig. Gruppen av mer bedagade kokotter i åldrande svart, silver och utsmetat smink påminner Léa om att hon blir äldre och mindre åtråvärd, men de är samtidigt fantastiskt roliga. Ja, man får anledning att skratta flera gånger åt alla dråpliga situationer och rappa repliker.

I Léas gyllenskimrande värld är det nog svårt för de flesta att hitta någon att identifiera sig med, och nya smycken kan inte alltid trösta. Kanske förtjänar alla det de får. I vilket fall som helst är Dramatens Chéri värd sin vikt i guld.

Länk till Dramatens sida om Chéri

Foto: Sören Vilks

Holy Motors

När den distingerade affärsmannen lämnar det vackra hemmet på morgonen, ropar barnen efter honom "Jobba duktigt idag, pappa!" Monsieur Oscar möts av en lång vit limousin och dess kvinnliga chaufför. Så fort han kliver in i bilen börjar hans jobb - eller har det någonsin varit avslutat?

Intill honom ligger en mapp med dagens första uppdrag. Man ser honom börja borsta en peruk med långt, grått hår, och strax efteråt ser man honom kliva ur limousinen som en dubbelvikt gammal kvinna. Efter att ha tiggt på gatan ett tag, återvänder Monsieur Oscar till bilen. Kameran vidgar fokus och visar att den överdimensionerade bilen innehåller lådor med kläder, smink och peruker och övrig rekvisita. Nästa uppdrag kräver en avancerad motion capture-dräkt. Skickligt byter vår huvudrollsinnehavare om, och utan att tala med någon annan människa eller motta ytterligare regi kliver han in i en animeringsstudio och börjar sitt avancerade uppträdande.

Uppdragen blir mer och mer bisarra och morbida. Ett tag tänker jag att Oscar i själva verket är taxichaufför, och scenerna vi ser är de fantasier han spinner om de personer han möter. Men fler och fler antydningar och rena utfrågningar visar att han arbetar på uppdrag; att hans insatser är efterfrågade. Den informationen är dock mer förvirrande än förklarande.

Scenerna blir mer och mer surrealistiska och får en alltmer existensiell twist. Ofta är de brutala, ofta också så utdragna att de blir litet långrandiga. Men lika utdragna blir scenerna av Oscars noggranna förberedelser. Det understryker att inga av händelserna är småsaker utan tvärtom stora och viktiga. Och visst är det omvälvande situationer som Oscar deltar i; sådant som en vanlig människa kanske upplever en gång i sitt liv eller aldrig. För Oscar sker det gång på gång från morgon till sen kväll. Men är han den enda "skådespelaren"? Eller är alla människor på gatorna och under gatorna "skådespelare" som han?

Trots att många scener är groteska och att andra scener är sorgliga, skrattar jag mycket åt filmen. Helt klart är den gjord med stor humor, det märks inte minst mot slutet. Varje möjlig slutscen undergrävs av en komisk vändning som för handlingen en bit till... och en bit till... Får man en förklaring till sist? Till hälften ja, till hälften får man fundera själv. Om man inte blivit förbannad och gett upp, och jag kan mycket väl förstå dem som gör det. Själv fick jag många goda skratt och en kosmisk tripp.

Här är en recension med några mindre spoilers från den läsvärda siten io9.

Min avslutande tanke är att Holy Motors är en hyllning till drama och skådespeleri i motsats till (regisserade) dokusåpor med folk som spelar sig själva. I varje iscensatt situation i filmen är Monsieur Oscar genuin i handling och uttryck, och jag lever mig djupt in i de mycket olika scenerna. Men vi har sett hur han repeterat och förberett sig, så inga känslor torde vara hans egna. Ändå är han så äkta och engagerande, mer så än någon överreagerande dokusåpakändis. Jag har sagt det förr, och Holy Motors styrker mig i min uppfattning: dikten kan vara sannare än verkligheten.