Strindbergs pjäs Paria är kort och intensiv. De två männen inleder samtalet artigt och avvaktande, men snävar steg för steg in cirklarna kring sig själva i fråga om skuld, verklig och hypotetisk.
De två männen har olika uttryck, vilket gör att pjäsens dynamik kommer till sin rätt. Richard Forsgren som Herr X har en irriterande självgod ton i sitt kategoriserande filosoferande; hans självsäkra utläsande av andra människors karaktär i bara några detaljer liknar de generaliseringar som annars görs med näven knuten i byxfickan av lillgamla och/eller omogna personer. Trängd i ett hörn växer Herr Y:s affekt och Niklas Falk låter honom ge tillbaka med kraft mot den till synes samlade herr X.
Pjäsens ljuseffekter känns överflödiga. Det viktiga är hur samspelta de två männen är: så trovärdiga och engagerande att jag tidvis vill kasta mig över den spydige Herr X, tidvis väntar mig att herr Y skall göra det. Den välspelade Paria, under en timme lång, är ett välkommet avbrott i julruschen.
Länk till Stadsteaterns sida om Paria
 | |
| Foto: Petra Hellberg |
Åh, jag gillade verkligen denna pjäs. Så imponerande att få ut så mycket av bara 45 minuter. Mycket sevärd.
SvaraRaderaJa, den korta pjäsen hinner verkligen med att säga mycket.
SvaraRadera