söndag 30 december 2012

Hobbit

Jag minns hur förväntansfull jag var inför premiären av Sagan om Ringen. Allt lovade att filmen skulle bli episk; miljön, effekterna, handlingen, rollfigurerna. Staden var täckt av affischer för filmen, men ändå kändes det inte uttjatat. Tolkien-älskare och nykomlingar, alla var vi inbjudna till äventyret.

Mer än tio år senare kommer en ny filmserie ur Tolkiens värld. Det förväntansfulla mumlet har blandats upp med blasérade avfärdanden: Klämma ut en trilogi och en massa extra biobiljetter ur den enda boken! Konstig höghastighetsfilmning som gör känsliga människor åksjuka! En barntillåten film där inget läskigt händer!


Liksom den övriga filmpubliken har jag blivit bortskämd med stora berättelser och imponerande effekter det senaste decenniet. Men jag vill gärna bli hänförd av det jag ser, och inte bli cynisk i förtid (vilket jag dessutom tycker är löjligt att vara).

Så börjar filmen, och mina goda intentioner vacklar. Bilden är klar och skarp, för klar och skarp, och får mig att tänka på halv-dokumentära brittiska TV-serier inspelade för långhelgsvisning. Påverkas skådespelarnas agerande av kamerorna? Fastän de och alla miljöer är klara känns de overkliga som pappersfigurer, som om de inte har samma tyngd som riktiga människor.


Lätt och luftig är även inledningen på historien, med en hjälplös Bilbo som måste se på när bullrande dvärgar invaderar hans hem och äter upp hans mat, och sedan lockar med honom på ett stort äventyr. Inte förrän sällskapet kommer fram till Vattnadal och de gracila alverna i sina eleganta boningar börjar magin från de tidigare filmerna kännas av.

Vid det här laget har mitt öga också börjat vänja sig vid den (över)tydliga filmningen, där nästan allt är i fokus på samma gång. Jag vill ju inte vara en bakåtsträvare! Jag har hunnit föreställa mig att detta är ett steg på vägen mot att i en snar framtid känna sig helt och hållet omsluten av filmen; dvärgar till höger och bakom dig, Gandalf så nära att du kan klappa honom på kinden. Och även om denna teknik är en återvändsgränd, vem är jag biostolsnötare att klaga på att någon försökte sig på något nytt? Kanske är det en fråga om justering, tillvänjning eller både och? (Men läs gärna den här artikeln om tekniken och the uncanny valley.)


Samtidigt fördjupas äventyret och blir allvarligare. Fastän vi vet att Bilbo skall klara sig i några timmar till, är det riktigt spännande att se honom ta sig an de fula trollen med list och en hel del oanat mod. För att inte tala om de gruvliga vättarna de stöter på, och framför allt de rasande orcherna som förföljer gruppen. I den bleka, onda varelsen Azog har expeditionens fiender koncentrerats till en hatfylld hämnare. Detta är något som filmen har förändrat mot originalet. Eftersom jag inte läst boken på trettio år är det fritt fram för mig att tycka att Azog är välgjord; stark, farlig och snyggt animerad till ett monster med personlighet.

Filmens höjdpunkt är ändå Bilbos möte med Gollum. Än om man vet hur det skall gå, är deras intellektuella dragkamp nervös, engagerande och skrämmande. Och Gollum! Denne slemmige, elake lille varelse... som man ändå inte kan låta bli att känna sympati för. Som en knarkare, fast i sitt beroende, förvandlad för alltid av sin drog. I just de scenerna uppskattar jag höghastighetsfilmningen, för jag hade inte velat missa en millisekund av den lismande/fräsande Gollum.

Nu är jag också en anhängare av dvärgarnas sak. Jag längtar efter att gå vidare med dem, Gandalf och Bilbo på deras uppdrag i nästa film.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar