Det är bara fem år sedan Stockholms Stadsteater satte upp Peer Gynt. Det gör det inte till ett måste att låta den nya versionen skilja sig från den förra, men det gör den, och det gör pjäsen annorlunda och intressant. Det skarpa fokuset på några scener gör det lättare att se handlingen som något som till stora delar utspelar sig inuti Peer Gynts huvud.
Den i övrigt nakna scenen har en böjd konstruktion av ramar som fond, en labyrint som påminner om hjärnvindlingar. Den långa pjäsen är nedkortad, vilket gör det än mer värt att känna till handlingen och några gängse tolkningar. Den Böjgen som Peer möter har svart polotröja och glasögon likt en intellektuell eller en psykoanalytiker som skulle kunna förklara de val han gör i livet, de spöken och hämningar som dyker upp i hans tankar och får honom att ständigt väja.
I inledningsscenen är Peer Gynt uppklädd i en välskuren kostym, som om han redan drömmer sig bort från byhålan där han bor och de litet tarvliga festerna. Därför behöver han inte ta dem på allvar, så han förför en brud på hennes bröllopsnatt och lämnar henne genast utan ruelse. Men i samma handling svek han också Solveig, den kärlek som han kände var sann men ändå inte vågade ta chansen/risken att stanna hos.
Kan man säga att han flyr när han upplever så fantastiska äventyr? Det är som att alla pojkdrömmar går i uppfyllelse i tur och ordning: att bli beundrad för sin förmögenhet och skicklighet i affärer, att bli dyrkad som en profet med svar på livets gåtor? Men i scenarierna smyger det alltid in skrämmande inslag som förstör de sköna drömmarna.
Och den hemskaste av de scenerna är när fantasifostren slår sönder den chans till kärlek och familj som Peer Gynt just skall ge sig in i med sin älskade Solveig. Där fanns den verklighet som hade gjort hans liv meningsfullt. Men om vi vet att Peer är driven att alltid vika undan av en skräck som kommer inifrån, får vi ändå klandra honom för att han sviker och rymmer gång på gång? Till och med Solveig, den äkta kärleken, förvandlas till en rasande fiende när anklagelserna börjar hopa sig mot slutet av Peer Gynts levnad. När tiden är ute och Knappstöparen vill samla in Peers obrukade liv, hjälper inga bortförklaringar. Men det är ju inte för döden, eftermälet och Knappstöparens skull som Peer skall välja det sanna livet, det är för sin egen skull.
Av och till under första akten var jag skeptisk till uppsättningen. Det var ett ganska roligt knep att låta ensemblen jaga varandra genom (horisontella!) dörrar som värsta salongsfarsen första gången, men andra gången som alla sprang runt runt länge kändes det onödigt. Lika överdrivet var regissör Katrine Wiedemanns fixering vid öppna gylfar och urin - jag tappade räkningen på hur många gånger Peer Gynt drog ned byxorna. Men när andra akten sansade sig så kunde jag tänka tillbaka och njuta oreserverat av de starka scenerna: trollen som är både motbjudande och lockande, Ingrid och pojken som illvilligt klättrar över sofforna och in i familjelyckan, skeppsbrottet och den otäcka drabbningen med den bleka döden.
Sven Ahlström, Emil Almén och Linda Källgren spelar de uppdykande hjärnspökena kusligt väl. Jakob Englund är magnifik och sedan skrämmande opålitlig som Dovregubben. Maria Salomaa som Solveig får vänta och vänta, från innan första akten början, men fyller sin väntan med stark närvaro. Hela pjäsens nav är förstås Peer Gynt, spelad av den begåvade Magnus Krepper med intensitet och ändå en distans, som en som väjer när det börjar brännas.
Som sagt, tidvis var jag skeptisk till uppsättningen, men allt eftersom pjäsen framskred blev jag mer gripen. Att åskådaren får fylla ut mellanrummen själv gör engagemanget djupare.
Länk till Stadsteaterns sida om Peer Gynt
 |
| Foto: Carl Thorborg |
I inledningsscenen är Peer Gynt uppklädd i en välskuren kostym, som om han redan drömmer sig bort från byhålan där han bor och de litet tarvliga festerna. Därför behöver han inte ta dem på allvar, så han förför en brud på hennes bröllopsnatt och lämnar henne genast utan ruelse. Men i samma handling svek han också Solveig, den kärlek som han kände var sann men ändå inte vågade ta chansen/risken att stanna hos.
Kan man säga att han flyr när han upplever så fantastiska äventyr? Det är som att alla pojkdrömmar går i uppfyllelse i tur och ordning: att bli beundrad för sin förmögenhet och skicklighet i affärer, att bli dyrkad som en profet med svar på livets gåtor? Men i scenarierna smyger det alltid in skrämmande inslag som förstör de sköna drömmarna.
Och den hemskaste av de scenerna är när fantasifostren slår sönder den chans till kärlek och familj som Peer Gynt just skall ge sig in i med sin älskade Solveig. Där fanns den verklighet som hade gjort hans liv meningsfullt. Men om vi vet att Peer är driven att alltid vika undan av en skräck som kommer inifrån, får vi ändå klandra honom för att han sviker och rymmer gång på gång? Till och med Solveig, den äkta kärleken, förvandlas till en rasande fiende när anklagelserna börjar hopa sig mot slutet av Peer Gynts levnad. När tiden är ute och Knappstöparen vill samla in Peers obrukade liv, hjälper inga bortförklaringar. Men det är ju inte för döden, eftermälet och Knappstöparens skull som Peer skall välja det sanna livet, det är för sin egen skull.
 |
| Foto: Carl Thorborg |
Sven Ahlström, Emil Almén och Linda Källgren spelar de uppdykande hjärnspökena kusligt väl. Jakob Englund är magnifik och sedan skrämmande opålitlig som Dovregubben. Maria Salomaa som Solveig får vänta och vänta, från innan första akten början, men fyller sin väntan med stark närvaro. Hela pjäsens nav är förstås Peer Gynt, spelad av den begåvade Magnus Krepper med intensitet och ändå en distans, som en som väjer när det börjar brännas.
 | |
| Foto: Petra Hellberg |
Länk till Stadsteaterns sida om Peer Gynt
Hallå!
SvaraRaderaJag tänkte bara säga att din blogg är så snygg i mobilen, lätthanterlig och ren. Jag besökte dig förra veckan när jag upptäckte det. (Däremot blev det alltför krångligt att kommentera i mobilen.)
Tack, det var jätteroligt att höra! :D Jag kan inte ta åt mig äran för det, det har skett automatiskt, men det är ju bra att vara lättillgänglig!
SvaraRaderaUndrar om jag gjort ett misstag. Jag såg Peer Gynt i lördag men bara första akten. Jag tyckte inte alls att den levde upp till mina förväntningar och min tolkning av pjäsen. Jag har läst den på norska och blev väldigt besviken, så jag gick helt enkelt hem i pausen. Kanske att jag borde ha stannat.
SvaraRaderaHmm, jag tyckte ju att första akten var svagare, men jag är inte säker på att du skulle tyckt mer om andra akten. För mig knöt den ihop allt väl, men den följde i stort sett samma mönster (fast mindre av underlivsfixering och spring-omkring).
SvaraRaderaBerätta gärna vad du inte tyckte om! Hade du önskat att pjäsen var mer realistisk, allvarligare, eller något annat?
Pjäsen är skriven på ett mycket vackert språk som jag tycker att de slarvade bort. För mycket skrik och skrål och för lite prosa.
SvaraRaderaJag tycker även att det förtar när det är för mycket fokus sexanspelningar, pjäsen är djupare än så. Jag ser tex inget mervärde i köra upp kvastskaft i röven och liknande.