Två systrar är på väg hem. En är redan där. Lova (Alexandra Dahlström) lämnar London med en odefinierad skörhet i sinnet. Elin (Carolina Gynning) lämnar Paris med blandade känslor för sitt barndomshem. Katarina (Helena af Sandeberg) har stannat kvar kvar vid sin mors sida, med man och barn och ett hus som är nästan lika vackert som mammas. Alla samlas för att fira matriarkens (Marie Göranzon) 70-årsdag i en stor, fin sommarfest.
Det är sällan på film, trots att det är något man ofta säger, som det så tydligt är huvudpersonernas karaktärer som står i centrum. Visst händer det mycket, men det viktiga i filmen är inte handlingen utan hur de enskilda personerna agerar mot varandra och reagerar på vad som händer. Jag tycker om att fastän ingen av dem reduceras till en stereotyp ("den rebelliska", "den lojala"), så har de sina givna roller i familjen som de både följer och gör uppror mot. Scenen när flickorna går in i det rymliga, inlevda vardagsrummet, lägger Sound of Music-LP:n på skivspelaren och de två äldsta börjar slåss är det perfekta vittnesbördet om en lång historia tillsammans.
De uppgörelser som sker är inte de stora, livsomvälvande som man brukar se på film, utan de halvgenomtänkta, halvt i skymundan av andra händelser, som det brukar vara i verkliga livet. Filmen Blondie och de fyra blonda kvinnorna i den känns äkta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar