tisdag 11 december 2012

Life of Pi av Yann Martel

Vad var kriterierna för Bookerpriset för tio år sedan? 2002 års vinnare, Life of Pi av Yann Martel, fick en stor läsekrets och hade nog fått det även utan utmärkelsen. Från första sidan känns den som en bok som kan bli en världshit. Medan jag läser försöker jag ringa in de vinnande ingredienserna för att kunna förstå bättre. För det som gör en bok till en succé, är ofta det som gör den ointressant för mig.

Det börjar med en berättarröst som talar till sin läsekrets - litet ursäktande, litet inbjudande, som någon som har kämpat hårt och hoppas på att äntligen bli omtyckt. Ytterligare några sidor in i handlingen hopar sig ledtrådarna till den spännande handlingen som omslaget och baksidestexten antytt. I ett exotiskt land (den här gången Indien, till och med ett indiskt zoo) utspelas en historia som är spännande och uppbygglig: En ung, oskyldig pojke utsätts för svåra prövningar som förändrar honom för alltid; han bevarar sitt goda hjärta men nu med en portion cynism.

Det är en välkänd grundstory, och ingen av dess ingredienser är fel i sig. Berättelser av liknande slag har skrivits av Doris Lessing. J.M. Coetzee och andra författare jag håller högt. Men det som krävs för att göra en berättelse god i mina ögon är en personlig berättarröst och ett psykologiskt djup som går bortom de enkla förklaringarna.

Det som gör Life of Pi fel för mig är tonen: den tillrättaläggande, den som bäddar in verkligheten i hanterbara meningar och prydligt paketerar prövningar så att de alltid känns överkomliga. Då menar jag inte bara röstens upprepade försäkringar att "denna historia har ett lyckligt slut". Det är för att trots att Martel mycket konkret beskriver Pis krävande arbete med att hålla sig levande i livbåten som driver över oceanen, och äckelkänslorna när han måste fiska eller slakta en sköldpadda för att få mat, så upplever jag det inte situationerna som livshotande/livsviktiga.

Jag kan ju inte påstå att Martel förenklar händelserna, eftersom han ger många detaljer om hur Pi går till väga för att överleva. Men berättelsen ligger ändå på en nivå av mer saga än realism. Det blir ännu tydligare om man går tillbaka till de inledande kapitlen, där Pi finner sin religion. Det vill säga, han väljer inte en av de tre stora religionerna i hans hemstad, han väljer alla tre: islam, hinduism och kristendom. Det blir några smålustiga scener när verken religionernas företrädare eller Pis föräldrar begriper hans religiösa pluralism, men Pi framhärdar för han ser inga problem med situationen. Visst önskar jag att alla religioner gick att förena, men Martels behändiga förbiseende av alla möjliga troskonflikter gör det för enkelt för sig.

Jag började läsa Life of Pi för att filmatiseringen snart har biopremiär. Eftersom det är Ang Lee som regisserat, är filmen säkert sevärd. Låt oss hoppas att filmen blivit bättre än boken! Det jag har sett av den hittills verkar lovande:

Filmklipp från Life of Pi

Facit: JA, filmen var riktigt bra och sevärd! 

2 kommentarer:

  1. Brukar försöka läsa Bookervinnarna, men har ännu inte hittat någon gemensam nämnare ... Filmen ser jag fram emot i jul, men annars är Beatrice and Virgil min favorit av Martel hittills.

    SvaraRadera
  2. Den senaste veckan har jag läst andra diskussioner om Life of Pi och insett att boken nog hade mer mening än jag först upplevde. Det blir nog bra att ha i bakhuvudet när jag ser filmen, för den verkar jättebra av allt jag har hört om den!

    Tack för ditt tips om vilken bok av Martel du tycker bäst om! Den skall jag lägga på minnet.

    SvaraRadera