Bin ich schön? av Doris Dörrie

De böcker av Doris Dörrie som är översatta till svenska är barnböckerna om Mimmi och om Lotta, samt hennes debutbok, novellsamlingen Hjärta, smärta och hela rasket. Förutom att vara en framgångsrik TV- och filmregissör, är hon även uppskattad som vuxenförfattare i Tyskland. Bin ich schön? kom ut 1994 och innehåller sjutton noveller med en medellängd på 30 sidor. En del av historierna hänger ihop två och två, och berättar om ungefär samma människor men med utgångspunkt från olika personer.

De två första novellerna handlar om Charlotte och hennes försök att hitta en bra barnsköterska till sin lilla Lena. Först får vi se intervjuprocessen ur Charlottes synvinkel, och sedan hur hon litet ängsligt och anstucken av white guilt (eller snarare Wessie guilt) insisterar på att Lena skall uppfostras utan McDonalds, kött och minsta nypa socker. Jag tycker genast om tonen i boken, och skrattar högt flera gånger. I nästa novell ser man hur överspänd men också uppriktigt stressad Charlotte verkar, i ögonen på den bekymmerslösa au pair-flickan som dimper ned från USA.

Framåt och bakåt i tiden och några vändor till USA och tillbaka rör sig historierna. Olika former av white guilt kryper fram i flera sammanhang, och det är väl skrivet, roligt men allvarligt på samma gång. De är alla intressanta, men allra bäst tycker jag om de som beskriver livet i en familj, främst ur mammans synvinkel. Av bara några scener och repliker förstår man hur förväntningar och vanor stelnat genom åren. Att försöka förändra på någon av de små irriterande detaljerna i vardagslivet skulle inte gå utan att ruckas omkull allt, och vågar man försöka det? Orkar man?

Om alla novellerna vore eländesskildringar skulle jag snabbt tröttna på dem, men så är det inte. Personerna har det tungt, men alla är inte uppgivna. Här och där får man några glimtar av lycka i alla fall, och den lyckan kan man leva på ett tag till. Den sista novellen sammanfattar de känslorna så fint.

Hannah och Jim har en liten energisk dotter, Lilli, och hela vardagen går nu ut på att leka med henne, neka henne glass och däremellan stjäla till sig några ögonblick av sömn. Ett litet kravmonster är hon allt, men hur skall man kunna förklara för henne att hon inte kan få glass när hon vill, när hon är för liten för att resonera logiskt? I en fantastisk scen ligger Jim som vanligt utslagen av sömnbrist i soffan, och Hannah ligger på golvet och leker bebis med Lilli, som spelar mamman. Hannah skall låta sig nattas och låtsas gråta, och lever sig med möda in i skrikandet och sprattlandet. Då kommer Lilli tillbaka och frågar, med mammas ord och händerna bestämt i sidorna: Vad är det nu då? Snart blir jag jättearg. ... Så ser alltså mamma-barn-leken ut från den ledsna bebisens håll... Men så kommer Lilli fram och tröstar sitt mammabebismonster med en snäll smekning på kinden. Trösten som kommer i leken är lika verklig som trösten man behöver i vardagslivet. Man får försöka njuta och minnas de ögonblicken.

Doris Dörrie är en klok och skicklig författare med ett rättframt språk. Jag ser fram emot att läsa fler böcker av henne.

Captain America 3D

2011 är superhjältefilmernas år. Hittills har jag sett X-Men: First Class, Gröna Lyktan, den eländiga Thor, och nu senast Captain America. De här filmerna, liksom Iron Man 1 och 2, är en lång uppladdning inför filmen The Avengers, där flera av de här superhjältarna, Hulken och några till skall samarbeta. Flera av filmerna har haft en kort teaser efter eftertexterna, med några nya ledtrådar som leder till The Avengers. Det som är intressant med den filmen är att den regisseras av Joss Whedon, som i den stilbildande TV-serien Buffy the Vampire Slayer visade att dynamiken mellan varelser som har superkrafter inte bara påverkas av mystiska kraftfält och yttre fiender, utan av personligheter och samarbetsförmåga. Därför, just därför, bänkar jag mig framför varje ny film med en superhjälte jag aldrig brytt mig om tidigare, och väntar på den stora sammandrabbningen nästa år.

Captain America tar sin början under andra världskriget. Uncle Sam uppmanar sina unga män att ta värvning och försvara världen mot Hitlers stormaktsplaner. Unge Steve Rogers (Chris Evans) försöker gång på gång på nya värvningskontor med nya identitetshandlingar varje gång, men inget kan dölja att han är för liten och för klen för att passa som soldat. Eller kanske...? För Dr. Abraham Erskines (Stanley Tucci) hemliga planer verkar han perfekt.

Första delen lägger stor tid på att visa Steve Rogers som underdog, ständigt mobbad av de stora, tuffa killarna, men i hjärtat modigare och smartare än de alla. Andra världskriget är mest en kuliss till den egentliga handlingen. Så snart det hemliga serumet har verkat börjar äventyret. När väl Rogers blivit Captain America behöver han ingen träning för att utföra sina stordåd. Swoosh - maffiga muskler! Då kan du springa och hoppa på den onde nazisten som kom för att förstöra! Swoosh - en stilig dräkt och en oförstörbar sköld! Då kan du bryta dig in i den galnaste nazistens läger och befria krigsfångarna. Swoosh - ett gäng lojala befriade krigsfångar från alla de goda axelmakterna! Då kan du bryta dig in i den galnaste nazistens huvudkvarter och påbörja slutstriden. Handlingen hoppar framåt i väldiga språng, ackompanjerade av tanks, eld, explosioner och fighter man mot man.

Men den allra galnaste nazisten, Johann Schmidt (Hugo Weaving), fnyser åt Hitlers planer som ynkliga jämfört med hans egna. Han har ett vapen som drivs av en stark kraft hämtad från asagudarnas välde, och i jakten att få samma övernaturliga styrka som Captain America har han blivit Red Skull, med ett blodrött ansikte svett in på bara skelettet. Den läckraste stridsscenen är förstås när Red Skull och Captain America mäter sina krafter - i tyngdlöshet, eftersom flykt-planet befinner sig i fritt fall.

Goda skådespelare som Stanley Tucci, Hugo Weaving och Tommy Lee Jones har inte utrymme att göra något annat än att gå och stå på sina platser och säga rätt repliker. Filmen Captain America är inte något mästerverk, men den sista pusselbiten på vägen mot The Avengers.

Popaganda 2011 lördag

Ännu en dag med strålande väder! Skinande sol och en ljum vind som fläktade bort svetten från våra stormönstrade hipsterbukar. Så synd för barnen som inte fick bada i utomhuspoolerna på den sista soliga helgen i augusti, men nu var det vi vuxna som ville höra bra musik på Eriksdalsbadets två scener. Tack och lov lät ljudet mycket bättre idag! Ingen skrällig diskant, däremot för hög bas på lilla scenen. Ljudnivån var fortfarande så hög att musiken fick dålig balans och flöt ihop, men nu hade i alla fall enskilda instrument och sången chans att klinga ut.

Jag hade sett fram emot Those Dancing Days, och jag blev inte besviken. Tightare än någonsin spelar de sina läckra låtar. De har verkligen en unik musikalisk identitet, med vackra melodier och spännande harmonier i ett hetsigt poptempo. Och så Linnea Jönssons själfulla röst! Hitten och Can't Find Entrance är klara stjärnor, men alla låtar däremellan är också starka kort.

Jenny Wilsons låtar och arrangemang är intelligenta och fascinerande. Tensta Gospel Choir gör bra punktmarkeringar i musiken, och det är bra att de inte får ta över helt och att de är så samsjungna nu. De ger en fin nyans åt musiken.

På lilla scenen är som sagt basen för hög, och det är svårt att hitta en plats där inte ljudet flyter ihop. Men man har i alla fall chansen att höra detaljer i musiken den här dagen. Syket har en trumpetare på scenen. Bra! De börjar med några tröga låtar men går också upp i tempo. Jag gillar dem ganska mycket. Många tyckte om Delorean, som spelade i en halvskymning som ännu var ljus. Jag tror nog att deras dansanta, utdragna låtar skulle kommit mer till sin rätt senare på natten.

Annika Norlin förtjänar allt jubel hon får när Säkert! intar stora scenen. Hennes musik är vackert medryckande, med ett stråk av folkvisa, men framför allt är hon en av Sveriges bästa på att skildra stunder av djupt vemod i sådan detalj att man känner känslan precis, vare sig man har levt den eller ej. Fastän konserten är den sista på en lång turné tappar hon bort sig i Vi kommer att dö samtidigt, startar om och kallar det remix medan publiken jublar åt minsta pausering. Trycket stiger till ett buller i sista, hårda Allt som är ditt.

Trion Junip har spelat ihop sedan 1900-talet. Till deras drömska klanger passar det bra att José Gonzales alltid låter som att han sjunger stämmor med sig själv. Ibland blir det för mycket av ljudmattorna, men för det mesta är musiken meditativ och vacker. Bara ett litet snäpp piggare låter Midlake: stillsam folkrock med tvärflöjt och stämsång. Halvvägs så växlar de upp tempot i en låt, men annars ligger de farligt nära vaggviseläget. Det är mörkt nu, och vi som har suttit i solen hela dagen är litet yra i huvudet och trötta.

Den enda konstanten under jjs konsert är Elin Kastlanders sång, som en säker fyr när musiken växlar från hipphopptakter till dansbar world music och vidare till känslosamma gitarrballader. Bandet är imponerande musikaliska, men med så stor variation i musiken hinner jag inte få grepp om dem på den korta konserten.

På slaget tio dundrar hård musik och blixtrande strålkastare igång på stora scenen. Det är som ett pågående bombanfall med all rök och ljussvep över scenen. Sedan dämpas rytmen, och Lykke Li och hennes band börjar spela hennes musik. Lykke Lis musik är komplex och lättsjungen på samma gång, och fastän hon låter inbjudande i mellansnacket är inte konserten publikfriande. I det höga, svartvita scenrummet framstår Lykke Li som en domptör av den stora musiken. 

Pianot går sönder till Sadness Is My Blessing, så vi får höra den med orgel istället. Att sjunga en cover på Burt Bacharachs Please Stay är en bra idé. Även i de mest oskyldiga 60-talsarrangemang kan man höra allvaret i Bacharachs sånger, och Lykke Li tar inte fram det luftiga utan det närmast desperata i sången. En annan cover verkar vara på gång, men det är bara introt till The Knifes suveräna Silent Shout vi får höra. Dessförinnan kommer den sköna låten Little Bit. Till och med på det stora konsertområdet låter den nära och intim, för att inledningen funkar så precist. Men det är nästan den enda värmen vi får på konserten (förutom mellansnacket). Rich Kids Blues startar med ännu ett bombanfall till varje trumvirvel och spelas i blodrött ljus. Under de sista låtarna skruvas trycket ända till sista låten, Get Some. Sedan är det slut.

Popaganda 2011 fredag

Eriksdalsbadet är en så bra plats för en festival: stora ytor att röra sig på, en exotisk doft av klor från bassängerna och skymtar av T-banetåg. Två välplacerade scener där banden avlöser varandra är också den optimala lösningen för att man inte skall behöva missa en enda takt av musiken man vill höra. Fredagen börjar med solsken och vädret är ljummet hela kvällen. Synd bara att ljudet låter så skrälligt ur högtalarna. Det är det enda som är dåligt, men å andra sidan är ju musiken det allra viktigaste på festivalen. Ja, förutom för dem som kommit för att visa upp mormors finaste klänning eller imponera på en ny flickvän och pratar genom hela konserterna.

Jag kommer i tid för att höra Saint Etienne från början. Utan några om och men kliver de in på scenen och börjar genast med You're In a Bad Way. De spelar förstås gamla favoriter som Only love can break your heart och Who do you think you are, men också nya låtar. Ibland vinglar de taktfasta synttrummorna ned i eurodiscodiket, men det är OK på den soliga eftermiddagen. Jag tycker om Method of Modern Love, trots ögonblick av falsksång och det allmänt skrälliga ljudet. She's on the phone är en bra avslutning.

När Henrik Berggren dyker upp på scenen tjuter kidsen som på värsta Justin Bieber-konserten, liksom när han säger att han skall spela en BD-låt. Trumpeten låter fint till Berggrens nerviga stämma. Sångerna är finstämda, men för mig flyter de faktiskt ihop till oigenkännlighet efter en halvtimme.

På den lilla scenen timmen innan försvinner tyvärr Cults ganska fina låtar i ett bullrigt ljud, och sångerskan hörs ofta knappt alls. Litet bättre lyckas Is Tropical nå ut med sitt sound. De gör energiska, melodiska och roliga låtar, men de känns anonyma. De får säkert upp partyhumöret för alla dem som väntar på The Go! Team. De i sin tur uppmanar sin publik att dansa genom hela konserten. Själv tycker jag att de låter urtråkiga. Men det finns ju många som gärna dansar, hoppar och spiller öl under nästan vilken konsert som helst, så nu fick de sitt.

Serenades var konserten jag sett fram emot mest under fredagen. Vackra låtar, fina arrangemang och en eklektisk uppsättning med goda musiker är en bra början, men än en gång försämrades allt av det dåliga ljudet, som bara blev bullrigt och skramligt. Även medhörningen måste ha varit dålig, för när sången väl hördes, så lät den inte bra. Ändå var det en bra konsert med stark känsla från scenen och i publiken. Jag vill höra mycket mer av Serenades, både på skiva och live under bättre förutsättningar.

Sista uppträdandet var Arcade Fire. Redan några minuter innan start började "förfilmen", följt av några sekunder ur musikvideon The Suburbs, på den snygga tredelade bildskärmen. Men vad som syntes under bandets första låt var den mest romantiska vy som finns: palmer vid en lagun i solnedgång. Bilderna växlade från låt till låt, och korsklipptes ibland med konsertbilder som gjorts psykedeliska med gröntoning. Det är sällan man ser bildspel som är så goda bakgrunder till musiken utan att ta över. Spike Jonze långa film till The Suburbs ger en ännu mer kuslig dimension till den vemodiga texten.

Jag har tidigare inte varit så förtjust i Arcade Fire. Deras ljudmattor har låtit antingen irriterande eller sövande för mig. Men det var för att jag inte hade hört dem live. När bandet spelar på scenen får deras musik nerv och allvar. Nu är jag väldigt glad över att ha hört Arcade Fire live, och skall minnas den känslan när jag hör dem nästa gång.

Länk till popaganda

Nichts als Gespenster av Judith Hermann

Judith Hermanns första novellsamling Sommerhaus, später kom ut på svenska som Sommarhus, senare år 2000. Många tyckte om den, även jag. Hermann är en sparsam författare, och har bara kommit ut med två andra böcker (båda novellsamlingar) efter det. Nichts als Gespenster fick inte lika mycket uppskattning som debuten, men jag tror att jag kommer att minnas de här berättelserna längre än de förra. Fyra av historierna har även gjorts till en novellfilm. Är den väl gjord så tror jag att filmen kan vara riktigt bra.

I den första novellen, Ruth (Freundinnen), reser en kvinna från Berlin till en mindre tysk stad för att hälsa på en väninna som arbetar där som skådespelerska. I historien flätar det in sig ännu en tågresa till en tysk stad, och en, nej, två tomma kärlekshistorier. Nästa novell, Kaltblau, utspelar sig på Island, dit en tysk kvinna och hennes vän kommer för att besöka en annan gammal vän till kvinnan, Magnus. Förhållandet mellan Magnus och hans sambo Jonina är som Island på vintern: stilla, svalt. Är det kärlek? Snarare vana och brist på alternativ.

Språket är sakligt och noggrant, och berättar om människor, miljöer och vad som sägs. Känslor beskrivs sällan. Det är  snarare så att man får se krusningarna på ytan och själv föreställa sig vad som sker därunder. Och vad personen gör för att hålla känslorna i schack.

Utan att det känns sökt, beskriver varje novell en människa på resa. Och som det visar det sig, en tomhet som ersätter kärlek. För varje berättelse skärps allvaret och ensamheten. Ingen människa i novellerna har kärlek, vare sig passion eller närhet och ömhet. De rör sig nära varandra, några är tillsammans, några längtar efter varanda, men ingen tar steget att ge sig till den andra fullt ut. Jag värjer mig oftast mot sådana uttryck, men här står det klart att det är just det sista steget som saknas, språnget ut i det okända, att våga visa och vänta sig förtroende. Ingen av människorna känner en kärlek som är stark nog att hålla, och ingen vågar hoppas på det. Jo, faktiskt, några bifigurer i berättelserna känner det, och ibland är deras passion så stark att den kan skaka om de blasérade storstadsborna. Tack för de få glimtarna av hopp! Men annars känns den invanda likgiltigheten och den långsamma förlusten av kärlek skrämmande trovärdig.

Huset vid Flon på Stadsteatern

Pjäsen Huset vid Flon bygger på två romaner av Kjell Johansson, Huset vid Flon och Sjön utan namn. Den rörliga kronologin får sin start i hur syskonen Eva och Einar går igenom sitt barndomshem för att sortera och slänga det som är kvar när deras mor har dött. Ett föremål väcker upp ett gammalt minne, sedan följer scenerna ur det förflutna varandra och tar form på scenen.

Barnen växte upp i ett hus en bit bort från det egentliga samhället, Midsommarkransen i utkanten av Stockholm. Man såg litet snett på familjen, där pappan var borta i långa perioder. På sjön? Nej, i fängelse. Och det var ändå under bortaperioderna som familjen klarade sig som bäst.

När jag såg pjäsen och lade till det jag mindes från boken Huset vid Flon, märkte jag tydligare den röda tråden: Barnens mormor som tillsammans med morfadern såg den framväxande socialdemokratin som det som skulle ge dem självförtroende och respekt i det nya samhället. Modern som läste och läste och drev sina barn till att studera och få respektabla yrken. Men den uppåtsträvande rörelsen är nära att knuffas omkull av fadern, som gång på gång försöker sig på hederliga jobb men tar genvägar och snubblar. Och känslan av att vara ett fotsteg från avgrunden har han lämnat kvar främst hos sin dotter Eva.

Eva tar sig till faderns barndomshem, Skogstorp, där kusinerna bor. De som var hennes vänner när de alla var små hör ändå till den sidan av släkten som såg hennes far som en förrädare. Eva, gymnasielärare i propra kläder, sticker ut bland dem, även om hon verkligen dras till människorna, speciellt till kusin Axel, de som stod varandra så nära som barn. Kanske kan hon "rädda" honom därifrån till Stockholm och ett nytt liv? Ändå är det de sjaskiga kusinerna som ser igenom Eva. Hon är med små steg på väg att bli lik sin far - hon börjar bli beroende av alkohol och kanske även av lögner och överdrifter? De här scenerna är de bästa i hela pjäsen, för de har ett sammanhang, och alla skådespelare spelar nedtonat och allvarligt.

Tyvärr är det så mycket annat av pjäsen som inte är bra. Den återkommande dialogen mellan syster och bror om vad som har hänt känns klumpigt skriven och framförd. Scenerna från barndomen i huset är till en början så glättiga att de förlorar all verklig känsla. Det är också många scener som avbryts när de börjar bli för hemska, med utrop som att så får man väl inte göra mot ett barn, eller att det är för hemskt. Ja, jag håller med, det är hemskt och jag är litet glad att jag slipper se fortsättningen. Men jag blir också besviken för att det förminskar allvaret i allt det hemska som barnen faktiskt har varit med om.

Jag är egentligen jätteglad över att det sitter musiker på scenen, men det är så ofta som deras stämningsmusik låter alldeles för högt och tvingar skådespelarna att skrika utan att de ändå hörs. Under en scen är musiken helt i onödan så irriterande att jag bara ville stänga av den.

Några av skådespelarna lyckas göra goda insatser. Göran Ragnerstam har en rik roll som pappan som ibland lyser som solen med grandiosa planer för framtiden, ibland är full och elak mot mamman och barnen. Mats Qviström, Sven Ahlström och Lena Nilsson är riktigt bra som den tätt sammankittade gruppen på Skogstorp, misstänksamma människor med sina egna regler och lojaliteter. Om fler av skådespelarna fått spela lika långsamt och tungt, och om replikerna legat bättre i munnarna, skulle pjäsen varit bättre.

Länk till Stadsteaterns sida om Huset vid Flon

Foto: Carl Thorborg

Johnny Boy Eriksson på Galleri Wetterling

Det är en vördnadsfull stämning i rummet: ljudet är dämpat, det hörs suggestiv musik, en udda doft hänger i luften, tak och väggar är klädda av ovanliga rosor, och från väggarna ser människostatyer i stort format ut och förbi oss som står där för att titta. Rosorna och skulpturerna är helt och hållet konstruerade av brun tejp.

Det går att fastna i beundran framför en detalj i taget: de stora strukturerna som har tyngd trots att de är byggda av tejpbitar, ansiktsdragen som ser stilla men inte livlösa ut, noggrannheten och arbetet som ligger bakom de många tunna flätorna. Det är imponerande att tänka på hur mycket arbete som Johnny Boy Eriksson har lagt ned på sina verk. Men det är minst lika imponerande att bortse från det och stå omgiven av de stora, tysta människobilderna.

Det första rummet liknar en uråldrig helgedom med gudabilder eller kungabilder att visa sin underkastelse för. Men Johnny Boy Eriksson har själv berättat att fyra av statyerna visar stereotyper som inte nödvändigtvis är goda förebilder: en kvinna så skönhetsopererad att ansiktshuden smält bort, en hipphoppare med pistol i handen. Några andra av personerna är på väg att slukas upp av väggens bruna rosor. Den enes ansikte håller på att förvandlas till rosor, och det ser kusligt ut.

I en annan sal är det istället en vitmålad man med långt hår och hatt som bryter sig fram ur väggen, genom tegelstenar och tejprosor, och sträcker ut sin hand. Han har ett vänligt uttryck, men det är fortfarande litet kusligt att hans stora kropp kämpar sig fram ur golvet och väggen. Var kom han ifrån? I en filmsekvens visas en vitklädd man med stort vitt huvud som hittar en stor skalle i snön, och sitter och kontemplerar på en bänk med ett mångtydigt uttryck i ansiktet. Johnny Boy Erikssons utställning är spännande och fantasifull.

Länk till Wetterling Gallery
Länk till Johnny Boy Erikssons hemsida

Duett för en på Dramaten

Stephanie Wilson är en erkänd konsertviolinist, som har drabbats av sjukdomen MS. Det är ett svårt öde för vem som helst, vilket yrke man än må ha. För en musiker som måste ha perfekt kontroll över sina rörelser för att spela rätt och spela känsligt, betyder sjukdomen snart att man inte kan utöva sitt yrke, för det går inte att vara en bara halvbra solist. Om musiken betyder allt för en i livet, om musiken är ens liv, och om man inte har något liv utanför musiken, då är det mer än bara ett yrke som tas ifrån en.

Stephanie Wilson (Melinda Kinnaman) går till psykologen Daniel Feldmann (Reine Brynolfsson) för att tala om sina känslor inför sjukdomen, ditskickad av sin man. Från första början är Wilson avogt inställd till psykologen, från första början drar Feldmann i de tåtar han hör och ställer frågor om detaljer Wilson nämner, och irriterar henne ännu mer. Redan under första sessionen erbjuder han henne Cipramil. Var hon så deprimerad? Det lät inte så på hennes framtidsplaner. Visste han något som inte vi fick veta? Var det något som man hade kunnat illustrera med bättre undertexter i skådespelet?

Eller är Feldmann en genialisk psykolog med metoder som vanliga människor inte kan förstå? Sessionerna mellan de två förbryllar mig. Visst förstår jag att han vill ta sig förbi de tillrättalagda berättelser som Wilson ger som svar på hans frågor. Men de få frågor han ställer låter inte intelligenta utan framkastade på måfå. När Wilson första gången berättar om något som börjar brännas, verkar det inte komma från Feldmanns ledning utan av en slump.

När Feldmann väl börjar leda samtalet, låter det alltid som att han motarbetar Wilson. Det hon berättade om sina framtidsplaner i första sessionen ignorerade han då, men ett par veckor senare när de går dåligt och frustrerar henne börjar han trycka på dem. Han uppmanar henne att kämpa, men vad han menar hon bör kämpa mot är diffust. Hon har ju redan berättat om sitt liv under glädje, under ilska och under frustration. Ibland får jag intrycket av att någon har blandat om papperen i manus, så att sessionerna kommer i fel ordning och att de två hela tiden talar från olika tidpunkter. Ja, förutom då sista sessionen och sista scenen, som är helt rätt, men hur man kom dit kan väl inte ha något att göra med den oskicklige psykologen.

Några detaljer i dramaturgin som gör mig konfunderad är när Wilson mellan scenerna byter kläder inför publiken, framför en spegel och med en assistent intill. Hon gör det obehindrat, alltså utan sjukdomens bojor, alltså utanför pjäsen? Men varför får vi då se det? Och Feldmanns skrapande ommöbleringar; soffor och stolar som staplas och dras fram och tillbaka, vad skall de betyda? Det undgår mig.

Av pjäsen Duett för en får jag inga nya insikter, heller ingen större teaterupplevelse. Det ligger hos pjäsen, och det ligger i regin och i framförandet.

Länk till Dramatens sida om Duett för en

Foto: Roger Stenberg

Source Code

Du vaknar upp och vet inte var du är eller vem du är. Du sitter på ett tåg med människor du aldrig har sett, som insisterar på att du känner dem och kallar dig vid ett okänt namn. Plötsligt sprängs tåget och du dränks i ett eldhav, men du dör inte utan vaknar upp någon helt annanstans. En okänd kvinna vill ha din rapport om vad som hänt, och hon vägrar att svara på dina frågor och skickar dig tillbaka till den första scenen igen.

Colter Stevens (Jake Gyllenhaal) är en helikopterpilot i USA:s armé och van att lyda order under svåra omständigheter, men det här uppdraget förvirrar och pressar honom mer än vanligt. Gång på gång sänds han tillbaka till samma tåg och samma människor, för att under de åtta minuterna innan explosionen hitta bomben och vem som placerade dit den. Vad är det för avancerad teknik som låter honom klara av något sådant? Filmen förklarar några detaljer efter hand, men det verkar som att situationen steg för steg förvärras för Colter, människorna på tåget och människorna utanför tåget.

Colter Stevens finner sig snabbt i läget och börjar söka efter ledtrådar, mer eller mindre metodiskt, men hans humör påverkas av vad som händer emellan varje resa tillbaka till tågvagnen. Jag tycker om att han mestadels beter sig rationellt istället för att riva sig i håret och protestera. Själv har jag några invändningar mot logiken, men bit för bit får jag svar på mina frågor och i filmens sista ögonblick är jag nästan helt nöjd med hur allt hänger samman.

"Vad skulle du göra om du hade en minut kvar att leva?" frågar Colter Stevens sin medpassagerare i filmens trailer. Det låter smörigt, men när filmen spelar ut temat om att fånga dagen känns det äkta och inte alls beräknande. Romantik, vemod och en stor dos av spänning vävs ihop skickligt och intelligent, och alla skådespelare spelar sina roller trovärdigt och precist. Kan man göra

Klara Lidén på Moderna Muséet

Jag älskar stora städer, och det liv man kan skapa sig där. Jag är tacksam för alla hus, gator och elnät som någon har byggt åt oss. I välplanerade bostäder med fungerande värme, el och vatten kan man bo bekvämt. Men en del lever utanför strukturerna, antingen av eget val eller för att de har förlorat kontakten med samhället.

Klara Lidén placerar sig tydligt utanför de vanliga strukturerna, fortfarande mitt i allt som syns men ändå vid sidan om. Under broarna, i mellanrummen, mellan rummen, mellan väggarna, tätt, tätt intill väggarna. Längs många stadsgator sitter affischer med reklam för produkter, fester och konserter, klistrade på varandra i flera lager. I en stor sal på Klara Lidéns utställning sitter flera tjocka väggtavlor skapade av sådana papperssjok, men med en vit sida utåt, så att bara kanterna av bilderna och texterna syns. Det är som att man såg affischerna som någon som bor inuti väggen. Bor man där så har man nog inte råd att betala det som visas i reklamen, men man kanske är glad och nöjd med att se några remsor av färg från sitt håll.

Genom en halvöppen lönndörr kan man gå in i ett litet mörkt rum och se en film om en person som lever ensam i ett skräpigt hus. Överallt finns prylar, böcker, tidningar och prydnadssaker. Det går nog att bo där, och underhålla sig själv med att spela piano och sjunga. Men det är som att världen utanför inte existerar, och det skapar en kuslig stämning. Jag vågar inte gå in i det svarta rummet utan står och ser filmen genom dörröppningen.

I en annan film går Klara Lidén bredbent fram och tillbaka framför en cykel, med ett järnrör hotfullt över axeln. Hon känner verkligen in sitt offer, och skapar skräck genom sitt överlägsna släntrande. Och så går hon till angrepp, och slår cykeln med järnröret gång på gång. Jag har inte en så personlig kärlek till cyklar som många av mina vänner har, men jag mår ändå illa av att se Lidéns attack. Den är så utstuderat hatfull att den känns otäck, trots att "offret" är ett icke-levande föremål.

Jag tycker fortfarande inte att tilltaget där alla föremål i Klara Lidéns lägenhet har packats ihop till en rektangel är intressant, men många andra verk i hennes utställning är tankeväckande. För att se den tar man en dörr vid sidan om den stora ingången till Moderna Muséet, en dörr jag hittills inte har sett, och går några trappor ned. När man följer pilarna ut genom den utpekade utgången, hamnar man i de vanliga rummen på muséets nedervåning. Så nära var det alltså till de välkända lokalerna! Men allt kändes helt annorlunda.

Länk till Moderna Muséets sida om Klara Lidén

Elvira Madigan och Sjostakovitj i Konserthuset

Den andra satsen, Andante, ur Mozarts Pianokonsert Nr 21 i C-dur (1785), är den som är känd och älskad från filmen om Elvira Madigan. Men hela verket är värt att lyssna på, speciellt med en så begåvad solist som Terés Löf vid pianot. Dessutom leder dirigenten Diego Matheuz Kungliga Filharmonikernas spel till att låta lätt, men ändå seriöst. Det är bra att behålla en viss tyngd och substans så att inte verket tunnas ut till bara ett par vackra melodier i följd.

Pianot tar upp de slingor som orkestern har föreslagit, och det är oftast inget särskilt med det. Utan synbar ansträngning porlar tonerna fram under Terés Löfs fingrar och bildar en gyllene klang.Men det är i de självständiga solopartierna som solisten får blomma ut, och det gör Terés Löf verkligen. Hon tar sig an sina insatser med stor hängivenhet, men också med en lätthet där hon tillåter sig att modellera tempot efter sina själsrörelser. Det är underbart! Som extranummer spelar hon ett stycke med sparsam mängd toner i spröda klanger, och visar att hennes styrka inte bara ligger i virtuosa kaskader av noter utan också avvägningar i tempo och nyans. Jag blev mycket imponerad av Terés Löf och vill gärna höra mycket mer av henne.

Hur går det att följa upp en storfavorit som Mozart med Sjostakovitj, som ju ofta låter tung och svår? Än en gång fick Diego Matheuz Filharmonikerna att låta lätta men koncentrerade, och i tempot låg en känsla av undersökande och betoningar på varenda takt i varje sats. För mig låter de många viktiga soloprestationerna - flöjten, förstafiolen, harpan och så många fler - i Sjostakovitjs Symfoni Nr 5 i d-moll (1937) som en protest mot kommunismens tvång till likriktning. Här får de som sagt stiga fram tydligt mot den stillsamma orkesterklangen. Men därtill lyckas Matheuz hålla samman styrkan så att till och med uppväxlingarna till vansinnigt starka nyanser låter trovärdiga. Den tredje satsen, Largo, är fortfarande så sorglig att den känns skrämmande, men sista satsen spelar ändå upp till något som inger hopp, utan att bli glättig. Det är inte ofta som Sjostakovitj låter så engagerande och vacker! Jag är djupt imponerad av Diego Matheuz och vill gärna se honom på dirigentpulpeten fler gånger.

Cosmopolis av Don DeLillo

Det är år 2000, och det märks. Fascinationen för teknik som infiltrerar vardagen, tron på att man kan rida på finansbubblor och bli rik nog att köpa hela världen, självklarheten med vilken man bäddar in sig i säkerhet och lyx. Allt det har Eric Packer, 28 år gammal, multimiljardär och huvudperson i Don DeLillos bok Cosmopolis. Allt det genomsyrar också all text i Cosmopolis. Boken är skriven år 2003, och DeLillo har lyckats komma ihåg och skildra den hungriga och ändå oskyldiga stämningen som rådde några år tidigare.

Eric Packer är på väg till sin frisör. Det är en ovanligt hektisk dag på New Yorks gator: presidentens kortege kör genom staden, liksom ett begravningståg för en känd rappare. Men Eric insisterar på att köra till just den frisören på andra sidan staden, trots att hans säkerhetsansvariga avråder. När limousinen är fylld med tekniken som gör att han kan fortsätta sina affärer, gör det inget att trafiken flyter långsamt. Tvärtom hinner han med mycket mer än den dagliga medicinska undersökningen och otrohetsaffären på ett hotell. Rent slumpartat stöter han gång på gång på sin nyblivna hustru, den framgångsrika men talanglösa poeten han knappt har träffat och knappt känner igen.

Jag tycker att Don DeLillo är en mycket bra författare. White Noise och Underworld är riktiga mästerverk, och The Body Artist är också fascinerande. Jag började läsa Cosmopolis för att jag fått veta att den snart skall bli film, men blev inte lika direkt imponerad av den. En anledning var att känslan av millennieskifteseufori var så stark och så naiv, med tanke på allt som har hänt sedan dess. (Men jo, jag kan ofta sakna den känslan själv.) En annan var att huvudpersonen är valutaspekulant, vilket jag som ingenjör finner meningslöst och rent destruktivt. Ändå har stämningen, om än inte handlingen, stannat kvar i mitt huvud sedan jag avslutade boken.

Stämningen är uppblåst så hårt att allt tyder på att ballongen måste spricka snart. Eric Packer är så framgångsrik att han börjar ta risker, med sina affärer och med sitt liv. Han är irrationellt motspänstig mot sin livvakts försök att hålla honom i säkerhet, och fascineras av folkhopen som försöker slå sönder hans bil och komma åt honom. Den där berusande slarvigheten är oroande: antingen tror han att han är ofelbar, eller så vill han misslyckas med flit. Dessutom har han, på monitorerna som ständigt visar honom själv i realtid, börjat se sig själv reagera på film innan han hunnit göra det i verkligheten. Svindlande, förebådande, en metafor för den nya världen?

Nej, när jag tänker tillbaka känner jag att boken var läsvärd. I händerna på David Cronenburg kommer filmen säkert att bli en upplevelse, trots att det är Robert Pattinson som spelar huvudrollen. Flera av de övriga skådespelarna är ju utmärkta: Paul Giamatti, Juliette Binoche, Samantha Morton. Men innan filmen kommer är det värt tiden att läsa boken. Den har mer tyngd än man först tror.


Fler böcker av Don DeLillo:
Underworld
Falling Man
Point Omega
The Angel Esmeralda: Nine Stories
Zero K

Fotnot:
Visst är omslagen på de nyutgivna böckerna fantastiskt snygga?

Green Lantern 3D

Sedan serietidningarnas storhetstid för sjuttio-åttio år sedan har de båda förlagen Marvel och DC Comics tävlat om läsarnas uppmärksamhet med spektakulära superhjältar. Marvel skjuter just nu ut en hel radda superhjältefilmer, medan DC Comics hamnat på efterkälken. Visst har Batman varit en succé i sina olika reboots, men min barndomsfavorit Stålmannen har inte lyckats lyfta. Nu matchar man fram en superhjälte som haft en medelstor men trogen fanskara: Gröna Lyktan, eller Green Lantern som han får heta även i den svenska översättningen.

Det är en lång förhistoria till Green Lanterns äventyr: det finns tusentals utvalda personer som tillsammans övervakar 3600 olika sektorer av universum. De är utvalda av ett mystiskt och råd av uråldriga och mäktiga varelser, och får sin styrka av en grön ring som kanaliserar bärarens vilja till att kunna åstadkomma vad han/hon/den behöver. Det är inte bara människor som bär en grön ring, tvärtom är det unga och okunniga människosläktet så smått sedda över axeln av de många livsformerna i universum. Men nu har en döende Green Lantern-väktare kraschat sitt rymdskepp på jorden och lämnat sin ring och sin kraft till Hal Jordan (Ryan Reynolds). Han behöver snabbt lära sig att behärska sin nya kraft, för en mäktig och ondskefull varelse är på väg för att sluka alla människor på jorden.

Av årets superhjältefilmer har Green Lantern 3D fått de sämsta recensionerna. Så orättvist! Jag tycker verkligen att den är den bästa av alla jag har sett, bättre än Transformers 3 till och med om man klippte bort alla människor och bara hade kvar stora robotar som krossade hus! Nu skall jag räkna upp alla orsaker till det.

I lagom stora doser berättas den komplicerade bakgrundshistorian så att Green Lantern-sammanslutningens stora räckvidd i både tid och rum framkommer. De olika icke-människolika medlemmarna, vare sig de är animerade eller byggda med skickligt gjorda ansiktsmasker, har personliga drag och uttryck, och talar om sina uppgifter på ett så självklart sätt att även vi jordbundna förstår allvaret. Och monstret! Den vaknande, giriga varelsen som är ute efter att sluka jorden och hela universum är riktigt otäckt! Som en blandning mellan bläckfisk och spöke rör han sig mellan stjärnorna och växer i kraft och ondska.

Nere på jorden börjar det litet sämre. Hal Jordan är begåvad men dumdristig och vårdslös, och scenerna som skall förklara hans våghalsiga personlighet är så pinsamma att jag önskar jag kunnat snabbspola. Men hans djärva personlighet gör att han kämpar sig igenom motgångar och utmaningar, och växer med sina erfarenheter.

Den onda varelsen som lurar i rymden har också en agent på jorden, som råkar vara Hals barndomsvän Hector. Gamla stråk av avundsjuka och rivalitet eldar på Hectors nyväckta hat mot Hal och den gröna kraften. Att fyllas av den gula kraften, som drivs av skräck, förvrider Hectors kropp till groteska missbildningar. Peter Sarsgaard är riktigt bra på att spela blandningen av plågad loser och hämndlysten supervarelse, som ju dessutom konkurrerar med Hal om den tredje barndomsvännen, vackra Carol. Hon blir mer än bara "pretty love interest" eftersom Blake Lively gör henne så sympatisk och smart.

Läckra specialeffekter, många goda skådespelare och en spännande historia gör att Green Lantern 3D är årets bästa superhjältefilm. Det är bra att den slutar med en öppning för uppföljare!

Siri Derkert på Moderna Muséet

Moderna Muséet har en stor utställning som visar Siri Derkerts mångsidiga karriär. Hon var privilegierad nog att få utbilda sig och bo i Paris, Algeriet och fler ställen, och fick uppleva andra landskap och den livliga stämningen bland konstnärerna och tänkarna i Paris. På så sätt fick hon tillfälle att forma och utveckla sitt uttryck, som förändrades riktigt mycket och på intressanta sätt under hennes liv.

De tidiga akvarellerna är inte dåliga, men det är när Siri Derkert börjar med sin prismatiska teknik som hennes bilder blir riktigt intressanta. De är en egen form av kubism, som får en mjukhet av skuggningen vilken gör att tavlorna kan se ut som att de vore sammansatta av papper eller tyg som veckats för att skapa en relief.

Under åren provar hon sig fram i nya tekniker. De olika perioderna visas sammanhängande avdelningar av Moderna Muséets stora sal. Jag tycker inte att perioden med sammanflytande färgfält och försvinnande konturer är så givande. Inte heller blir jag så begeistrad av de kläder som Derkert designade för Birgittaskolan, men jag tycker att det är intressant att se två av modellerna uppsydda för jämförelse! Var det ett steg bakåt till mindre viktigt kvinnogöra att teckna kläder? Inte alls, de festande konstnärerna i 10-talets Paris lade ned mycket omsorg på egna fantasifulla maskeradkläder, och designade gärna för uppföranden av avantgardistisk balett.

En annan period i Siri Derkerts utveckling som inte väcker mitt intresse är teckningarna och skulpturerna från hennes tid med Fogelstadgruppen. Speciellt skisserna av enskilda personer eller grupper ser mest röriga ut, men man ser samtidigt att Derkert där börjar hitta formeln för att definiera ett ansikte med några väl lagda streck. Allra mest effektivt blir det när hon börjar böja till stålband eller bocka plåt för att skapa vackra och talande silhuetter av människoansikten. Vilken säkerhet och känslighet när hon formar till de hårda materialen till att skapa mjuka linjer!

Jag är inte förtjust i konstnärer som använder sig av slagord i sina verk. Det framstår mest som klumpigt och ensidigt, och påverkar mig sällan i någon ny riktning. Men nu var ju Siri Derkert en viktig aktör i kampen för kvinnans frigörelse, och hur ilskna och militanta förra århundradets feminister kan verka, så kan vi kvinnor (och män!) tacka dem för att samhället är mer jämställt idag. Helt klart har hennes collage med ord och bilder varit en viktig del av det.

Det största och mest imponerande verket i utställningen är gobelängen Vad sjunger fåglarna???? (1965-67), vänligen utlånad av Höganäs' stadshus. De påsydda svarta strecken varierar i bredd och ser ut som om de vore påmålade med en stor kalligrafipenna, och mjuka men fasta tygrundlar skapar underbar relief. I litet format kan bilden likna (kompetent) telefonboksklotter, men i stort format är bilden fantastiskt vacker och suger till sig blickar och beundran. Det stora verket är en god sammanfattning av Siri Derkerts långa och rika levnadsbana.

Länk till Moderna Museets sida om Siri Derkert

Mister Ernest med Teater Iris

Algernon Moncrieff är en bekymmerslös ungkarl, med smak för gurksmörgåsar och för att leva ett lättsamt liv, utan att behöva gå på tråkiga middagar hos tant Augusta, Lady Bracknell. Hans vän Jack Worthing är en annan ungkarl med sinne för att smita från tråkiga plikter, men aningen mindre bekymmerslös eftersom han nu är på väg att fria till Gwendoline Fairfax, Lady Bracknells dotter.

Till saken hör att båda de unga männen använder sig av vita lögner för att upprätthålla sina bekymmerslösa liv; Algernon har en uppdiktad sjuk vän som ofta behöver hans sällskap, Jack har en uppdiktad bror OCH en falsk identitet, Ernest Worthing. Men den här rumlaren Ernest verkar ju otroligt lockande för Jacks unga skyddsling, Cecily Cardew. Och precis lika lockande är det för Algernon att anta Ernests identitet och dyka upp livs levande inför Cecily, och plötsligt är både Cecily och Gwendoline förlovade med Ernest Worthing - som ju inte ens finns!

Förväxlingar, bitska replikväxlingar och överraskande vändningar haglar tätt i Oscar Wildes intelligenta komedi spelad av Teater Iris. De unga männen är verkligen lättingar utan större bekymmer i världen än att duellera med välformulerade repliker. Damerna är inte sämre de, utan svarar snabbt och klipskt på allt och har egna (svårmatchade) krav på männen de redan bestämt sig för att älska för evigt. Och viktigast av allt: när kärleken slår ned så är den ärlig och stark, och inga listiga repliker kan skoja bort den.

Teater Iris spelar pjäsen i salongen i den charmerande Villa Lyran. Det charmerande kaféet med stora glasdörrar och rikt möblemang är helt rätt omgivning för den rappa komedin. Hela ensemblen spelar också mycket väl; precis och uttrycksfullt, så att Oscar Wildes intrikata repliker kommer till sin rätt. Allra bäst tycker jag om Niclas Pajala som spelar Lady Bracknell skrämmande, magnifik och fascinerande på samma gång, och Anders Menzinsky, med tjusiga lockar i håret, som är fjäderlätt och säker i replikturneringarna, men hjälplös av hänförelse när kärleken slagit klorna i honom. Teater Iris' uppsättning av Mister Ernest är mycket väl värd en liten omväg för att se!

Länk till Teater Iris

Spill av Sigrid Combüchen

Efter några korta kapitel med olika introduktioner, börjar berättelsen om Hedda. Det är den berättelsen som författarinnen Sigrid Combüchen skriver på i den historia som berättas i de övriga kapitlen i boken. Men den inneslutande historian, den som låtsas vara tagen direkt ur verkligheten, den är inte heller sann. Förbehåll och specifika referenser gör att vi kan lista ut att den också är en fiktion.

Heddas historia är berättad i tredje person, men ger oss ändå djupa inblickar i hur hon tänker och reagerar inför det hon får uppleva. Allt utspelar sig under några avgörande år i Heddas ungdom, när hon flyttar hemifrån, till Stockholm, och gör erfarenheter och val som kommer att bestämma hela resten av hennes liv. De där åren när man upptäcker hur världen är, både vad den har att erbjuda och hur den kan skrämma, och när man på så sätt hittar sig själv, de åren är så viktiga. Combüchen skildrar Heddas känslor så intimt och engagerat att det känns som att vara inne i henne och leva hennes liv. De här delarna står för sig själva, de är den stora behållningen med boken och det som jag kommer att minnas längst.

Men det som är intressant är hur de parallella historierna skiljer sig åt i stil och innehåll. Det är som att författaren Sigrid Combüchen, alltså hon som satt sitt namn på omslaget, vill visa skillnaden mellan förment "realism" och det djup som god fiktion kan ha.

Först är det breven från den verkliga Hedda till bokens författare. Hedwig känner igen ett foto som författarinnan Sigrid i boken beskrivit, och när hon hör av sig till Sigrid inspireras den senare till att börja skriva Heddas berättelse. Men de brev som verklighetens Hedwig skickar från sitt pensionärsliv i Spanien är så torftiga. Nej, man kan inte förvänta sig litterära storverk i email från en ovan skribent, men Hedwigs generöst framkastade åsikter och förklaringar är så futtiga jämfört med det rika känsloliv vi får ta del av i berättelsen om Hedda. Det är knappt så att man kan tro att de båda är samma människa.

När jag nu avfärdar den åldrade Hedda/Hedwig som ytlig på grundval av hennes email, så är det jag som framstår som småaktig. Det har jag gemensamt med bokens författarinna Sigrid, i den tredje gruppen av kapitel. Så missunnsam hon är mot sina nyrika grannar, så många fel hon hittar på dem hela tiden! Jo, visst förstår jag hennes spontana tankar, och jag tänker inte låtsas som att jag inte tänker likadant ibland. Men en viktig förmåga hos en BRA författare är ju att kunna tänka ett steg längre, och försöka förstå och förklara vad som motiverar en människas val i livet, hur usla och ynkliga de än är. I sin roll som författare hemfaller inte Sigrid till de generaliseringar och avfärdanden som privatpersonen Sigrid gör.

Vad boken säger mig är att fiktionen kan vara mer sann än att redovisa mailkorrespondens ord för ord, eller att skriva ned alla sina tankar utan att sortera bort de ofördelaktiga. (Vilket ju verkar vara populärt nuförtiden.) Den uppdiktade berättelsen om Hedda känns mer rättvis och mer givande än kapitlen emellan. Men! Just när jag skriver det här inser jag att boken Spill bekräftar det som jag själv tycker. Och jag som ju också brukar tycka att det är viktigt att läsa böcker som inte bara bekräftar ens världsbild! Äsch då. Då får jag väl bara erkänna det, och avsluta med att rekommendera boken varmt.

The Trip

Förutsättningarna är inte de bästa när Steve Coogan och Rob Brydon ger sig av på en runda i norra England. Visst skall de få bo på hotell och prova god mat på gourmetrestauranger på bekostnad av bolaget som spelar in dem för TV. Men egentligen hade Coogan tänkt göra resan med sin amerikanska flickvän, och få visa henne sina hemtrakter och litet av sig själv. Fast flickvännen har åkt tillbaka i USA för sin karriär, och Rob Brydon har hastigt fått hoppa in. Till första hotellnatten är Coogan och Brydon inbokade i ett rum med dubbelsäng.

En litet misslyckad inledning är ju ett bra sätt att spetsa till den ständiga vänskaps-konflikten mellan de båda männen. Precis som i den smarta och roliga meta-filmen Tristram Shandy spelar de båda sig själva, fast med rivaliteten överdriven ett snäpp. Eller? Hur många lager av förställning och låtsas-hat/låtsas-kärlek ser vi egentligen i filmen? När Steve Coogan spelar Steve Coogan som är avundsjuk fast fejkar nonchalans, vad är äkta och vad är spelat? I vilket fall som helst vinner filmen på att de båda verkligen känner varandra sedan flera år, försöker trycka på varandras ömma punkter och snabbt spinner vidare på skämten.

Rob Brydon har aldrig haft lika stora publiksuccéer som Steve Coogan, men är känd och omtyckt för sina röstimitationer. Det är så lätt för Brydon att då och då säga en replik med röst och gester lånade av Sean Connery, eller av Michael Caine. Det är så lätt för Coogan att anmärka på att Caine-imitationen inte är särskilt bra, och börja demonstrera hur Michael Caine verkligen skall låta. De båda battlar fram tills kvällens förrätt kommer in. Och tar upp battlet igen i bilen nästa dag, och nästnästa dag. Jag växlar mellan att skrocka och frusta av skratt. Imitationerna är bra och roliga, och det envisa tävlandet är roligt och litet sorgligt. Fler än jag kan säkert känna igen behovet att spela oberörd och samtidigt bräcka en gammal vän som har lyckats, utan att det hela tippar över till en ren konflikt.

De båda männens referenser sträcker sig längre än till brittiska skådespelare på film. Allteftersom de besöker ställen där Wordsworth och Coleridge har levt, börjar de citera långa stycken ur deras dikter. Så kultiverat! Så imponerande! Tjusigt, även när Brydon medger att han låg vaken kvällen innan och lärde sig dikten utantill för att kunna imponera på Coogan. Tävlandet tar aldrig slut...

Jag tycker att sido-plotten som visar Brydon som lycklig familjefar och Coogan som ensam och olycklig är onödig. Den stora behållningen är att se dem båda käbbla. Jag skulle gärna se serien som låg till grund för filmen, och se dem gnabbas timme efter timme på nordengelska vägar och hedar.

A Woman Killed With Kindness på National Theatre London

När Thomas Heywood skrev pjäsen A Woman Killed With Kindness 1607, och andra före och efter den, var det nytt för teatern att den handlade om vanliga människor med vanliga liv. (Alltså snarare godsägare än kungar, om man skall vara krass.) Därför är det konstigt att National Theatre har valt att sätta upp pjäsen på ett sätt som alienerar den från en nutida publik. Handlingen är flyttad till 1919 men språket är fortfarande ålderdomligt och svårlyssnat.

Lyttleton-scenen är uppdelad i två delar, som två halva dockskåp som skjutits samman. Båda halvorna visar en salong med en trappa till en övervåning med flera rum. Det vänstra hemmet är litet mindre, litet mer slitet, statt i förfall, och under pjäsens gång kommer vi att få se tavlorna plockas ned för att säljas. Det högra hemmet är ljust och rikt, och där dukas det upp för bröllopsfest när historien börjar.

Master John Frankford har just gift sig med Anne, och herrarna i sällskapet är glada och berusade och ger sig ut på jakt för nöjes skull. Sir Charles Mountford och Sir Francis Acton, Annes bror, slår vad om resultatet, men blir oense, och på grund av dumhet och slarv råkar Mountford skjuta en man och hamnar i fängelse. Det gör situationen svår för hans syster, Susan. De två bor tillsammans i den "vänstra" scenhalvan. Möjligtvis har Mountford och Acton, och kanske båda deras släkter, gammalt groll som krånglar till relationerna ännu mer och försvårar en lösning.

I det stora ljusa hemmet till höger låter Frankford sin gode vän Wendoll flytta in. Men den lömske mannen förför Anne! Man ser hur motvillig hon är, men till sist hjälplös inför hans övertalningar. Till slut kommer Frankford på dem, kastar rasande ut Wendoll och förskjuter Anne. Hon får ta med alla sina ägodelar och leva avskilt i ett eget hus, men hon skall aldrig mer få se sina barn, trots att hon förtvivlat ber om nåd.

Under tiden har Acton upptäckt Susan och förälskat sig i henne, och börjat hjälpa syskonen med pengar när nu Mountford är på väg att ruinera dem. Acton friar till Susan, som dock hatar honom, och trots att Mountford hatar honom ännu mer, väljer han att klä upp Susan i brudklänning och "sälja" henne till Acton. Just när Susan är på väg att låsas in i ett liv med en man hon inte älskar, får Acton bud om att hans syster, Anne, är på väg att tyna bort och dö av sorg. Alla samlas vid hennes dödsbädd, även hennes make, som vid hennes sista andetag lovar att förlåta henne. Orden som Frankford redan tidigare sagt till sin fru, som kommer att stå på hennes gravsten, de ropar nu Susan ut, som ett eko av hennes eget kommande liv: "Here lies a woman killed with kindness."

Det dubbla scenrummet är stiligt, men parallellerna mellan Susans och Annes liv blir mer sökta än naturliga. Det är vackert när kvinnorna sitter och spelar piano alt. flygel samtidigt i sina respektive hem. Det ser spännande ut när kvinnorna rör sig i slow motion eller står still och blir lyfta och hanterade av sitt tjänstefolk, som rusar förbi i hög hastighet. Det understryker hur de båda är ensamma och låsta i sina liv. Pjäsen visar ju hur två kvinnor i helt olika situationer, som beter sig på rakt motsatta sätt, ändå inte kan styra sina liv, utan är utlämnade åt vårdslösa och själviska män. Det är synd att historien suddas ut av den förvirrade regin och den högljudda, hetsiga spelstilen. De enda ögonblicken att minnas är när Master John Frankfords betjänt Nicholas (Gawn Grainger) berättar att han har sett Anne vara otrogen med Wendoll. Den stillsamma uppriktigheten och inlevelsen hade jag velat se mer av i hela pjäsen.

Länk till National Theatres sida om A Woman Killed With Kindness

British Museum London

Det är inte så många historiska muséer som lockar mig, när allt de visar är trasiga prylar från halvperifera händelser ur historien. Det beror på att de mest spännande föremålen finns samlade på British Museum i London! Marmorfriserna från Akropolis! Skeppskronometern från HMS Beagle! Rosettastenen!!! Det är inte bara de viktigaste föremålen ur världshistorien som de ivriga engelsmännen har samlat, utan minnesmärken från civilisationens framväxt.

Samlingarna är stora och det finns många rum att gå genom. Det kan kännas överväldigande, även om man har hela dagen på sig. En stor hjälp är att British Museum har satt ihop turer med de viktigaste föremålen att söka upp om man har en eller tre timmar på sig, eller om man går med barn. Det finns förstås guidade turer, och multimediaguider (apparater) att hyra som berättar om objekten. Och så finns det Handling sessions! Människor med svag syn kan gå en specialtur där de får röra vid vissa föremål. Även vi som ser obehindrat får faktiskt röra vid några utvalda saker! Här och där finns bord utplacerade där en museianställd berättar och låter intresserade röra vid några mindre objekt. Det är mycket snällt och förstående av British Museum att faktiskt låta besökarna röra vid några saker.


Salarna är indelade efter fyndort och tidsperiod. De många salarna med egyptiska och antika grekiska och romerska skulpturer och friser innehåller så vackra och viktiga föremål: skulpturer av gudar och av samtida människor, portar och utsmyckningar till tempel. Att se dem på nära håll får alla inlästa kunskaper om antik historia och gudasagor att kännas riktigt levande.

Flera salar innehåller också imponerande verk från den assyriska storhetstiden, som de stora människohövdade lejonen som vaktade Kung Ashurnasirpal II:s tempel mer än 800 år f. Kr. Som motvikt till alla enorma skulpturer kommer sedan några salar med små föremål, sådant som använts till lekar och till prydnad. Det är sådant som man inte behövde vara rik och mäktig för att beställa, och därför ger det en inblick i hur vardagslivet kan ha varit. Många små människofigurer, några centimeter höga, finns det att se på. Många av dem dansar och svänger kroppen och sina långa klädedräkter - de som karvat fram de små figurerna var bra på att få fram kroppens tyngd och rörelsen i tyget! En av de dansande figurerna kommer från Benghazi, där som libyska rebeller nu gör uppror mot förtryckarregimen. Tänk att någon för tretusen år sedan skulpterade fram en dansande människa till andra människors glädje.

I en glasmonter visas ett tiotal vackra skålar i olika utföranden: målad keramik, blått glas. De kommer alla från helt olika ställen i världen (främst Medelhavsområdet), men hittades alla tillsammans i en två tusen år gammal grav. Det svindlar när jag tänker på den hängivne samlaren, som fick begravas med sina älskade skålar! De ser så fina ut, särskilt den i intensivt blått glas, att jag kan förstå kärleken.

Fastän de första rummen är fyllda av fascinerande saker, bör man försöka spara tid och ork till alla rummen som kommer sedan! I rummen med föremål från Asien finns fantastiskt vackert utförda gudabilder, skålar, smycken och mer. Det är inte bara hantverket som är specialiserat; gudarna, deras historier och utformningen av deras kroppar är också mycket annorlunda och ovant för mig. Jag skulle vilja komma tillbaka en annan gång med mer tid och engagemang för att ta reda på historien kring de intrikata gudabildsväggar och skåp som visades upp.

Vidare in i muséet och upp en våning visas åter fynd från Europa och närliggande områden, närmare och närmare oss i tid. Vikingar, kristendomens utbredning, handelsmäns samlingar av intressanta föremål och mycket mer visas upp med korta men goda förklaringar.

Som sagt kan man följa en rutt som pekar ut de viktigaste fynden. Den rutten berättar om världens historia, och om hur vi utvecklade vår civilisation. Alla framsteg som bit för bit har hjälpt till att bygga den värld vi har idag! BBC gjorde en programserie om de hundra viktigaste föremålen på British Museum, som fortfarande går att höra här. Man samlade också programmen nedskrivna i en bok, och fastän den var lika tung som resten av mitt bagage köpte jag med mig hem ett signerat exemplar, min egen nyckel till  civilisationens framväxt!

Muséet ber sina besökare om donationer, men det är i princip helt gratis att gå in och se de här mästerverken från alla länder och årtusenden. Världens skatter, tillgängliga för alla.

Iron Council av China Miéville

China Miéville har sagt att han vill skriva sina böcker i olika genrer, och Iron Council är hans western. Eftersom den utspelar sig i Bas-Lag, den mytspäckade världen han skapat, så är det genom skogarna och fälten i Rohagi som hans hjältar slår sig fram, till fots, till häst, ridande på andra varelser eller på sina egna medicinskt omskapade Remade-djurkroppar.

För att poängtera temat av nybyggare i obrukat land följer historien ett lag med frivilliga och ofrivilliga arbetare som lägger järnväg, pionjärer som drar fram genom nya och bitvis farliga marker. Ett krypiskt och litet överlastat förord, och några sidoblickar då och då i boken, beskriver visionen av en järnväg som spänner sig genom landskapet. Det tycker jag om - kommunikation, handel, utveckling, utforskande av det okända!

Järnvägsbygget är inte det initiala målet för personerna som dyker upp på bokens första sidor. Innan det blivit klart vilket målet är hinner perspektivet växla till förtrycket inne i huvudstaden, stadsstaten, New Crobuzon, och de grupperingar som samlas för att göra uppror. Det finns kopplingar mellan den lilla skaran på väg genom skogarna, revolutionärerna inne i New Crobuzon och rallarlaget, och efter hand kommer de parallella historierna att flätas samman. Men till en början är sammanhanget osäkert, och blir det ännu mer av att berättelserna ligger tidsmässigt i otakt.

Scenerna inifrån New Crobuzon är mest intressanta, kanske för att jag älskar städer och allt som händer när människor lever nära inpå varandra. Jag försöker föreställa mig melodin till sången Adely Gladly sjunger till publikens jubel. Jag tycker att det efterföljande varieténumret verkar spännande: marionettgruppen The Flexibles, som försöker trumma upp upproriska stämningar genom att smyga in förändringar i legenden om Jack Half-a-Prayers död. Jag skulle gärna vilja veta mer om stadslivet i New Crobuzon, om vad människor roar sig med och vad man minns av vad som hände för femtio år sedan. Det är spännande att tänka på vad som lever kvar i människors minne, och hur det förändras av att berättas vidare från generation till generation.

Men efter ett tag blir det litet svårt att engagera sig i de olika revolutionära gruppernas förehavanden. Det inverkar förstås att jag alltid har känt stor motvilja mot uppror som inte har några planer på vad som skall hända efter revolutionen, som kanske till och med önskar sig kaos och anarki med mer eller mindre naiva förhoppningar om en ny samhällsordning.

Arbetares uppror mot en förtryckande övermakt är ett av Miévilles teman i den här boken. Ett annat är homosexuell kärlek, och jag tycker det är bra hur självklart och naturligt det behandlas. Ett tredje tema är judiskt, vilket tar sig uttryck i att revolutionärerna hälsar varandra med chaver/chaverim, och i att en av huvudpersonerna, Judah Low, sysslar med golemetri. Det betyder att han kan skapa antropomorfa figurer av icke-levande material; stora, starka eller på andra sätt användbara i fientliga situationer. I Bas-Lag är detta en form av magi som är naturlig som en barnlek för stiltspear, ett intelligent fyrbent släkte som lever i skogarna där järnvägen drar fram. Judah har lärt sig av dem, och sedan tillbringat sitt liv med att pröva sig fram och lära sig ännu mer.

Magi och hänsynslösa medicinska experiment skapar nya varelser i den redan så diversifierade faunan i Bas-Lag. Det verkar inte finnas någon ände på hur många former av liv Miéville kan drömma fram. Jag blir imponerad men litet utmattad av det. Men jag spetsar öronen igen när järnvägsbyggarna närmar sig The Cacotopic Stain. The Cacotopic Stain, den mystiska platsen! Där kraften från the Torque sedan hundratals år har muterat fram underliga varelser; buskar och träd som kanske är mänskliga, kanske är ljudfenomen, kanske förvandlar dig till glas när de drar förbi.

China Miéville har sagt att han älskar monster, att det alltid är monstret och den stora fighten som driver honom att skriva en ny historia, och att han vet att det är det som läsaren vill ha. Det finns många monster och många sammandrabbningar i Iron Council, faktiskt litet för många för min smak. Jag tycker faktiskt inte att han är så bra på att beskriva stora stridsscener. En del beskrivningar av stora drabbningar pågår för länge, trots att de bara ger detaljer här och där och inte någon god överblick. Vid andra tillfällen när fienden är ett stort, okänt monster på väg att bryta sig igenom och skrämma och slå på ett helt nytt sätt, då börjar det bli spännande på riktigt. Men alltid hinner någon duktig magiker stoppa monstret redan innan det hunnit ta form. Det är himla synd!

China Miéville vill säga något om hur legender och hopp kan få människor (och kaktus-varelser, och vattenvarelser, och andra) att våga slåss för att något skall bli bättre. En del idéer är litet för utopiska, men han verkar realistisk i skildringarna av hur människor lierar sig i mindre grupper med stort hemlighetsmakeri, hur tvekan om medel och mål kan dyka upp både i framgång och motgång, och hur kampen kan tas över och styras av en person i en riktning som ingen räknade med. Det är bra att han inte har några färdiga svar på de här frågorna, och inte en stor uppgörelse utan många avgörande ögonblick på vägen.

The Scar är fortfarande en av de mest fantasieggande böcker jag har läst. Jag vill veta mer om Bas-Lag, särskilt om de händelser i det avlägsna förflutna som Miéville bara gett korta hänvisningar till: Ghosthead Empire, The Ravening, Gengris, Torque-bomberna. China Miéville, berätta mer! Du behöver inte uppfinna några fler monster eller gudar för att fånga mitt intresse, du är tillräckligt bra på att skildra detaljerna hos de karaktärer och händelser du fokuserar på. Knyckla ihop dimensionerna och ta mig tillbaka till Bas-Lag!

Fler böcker av China Miéville:
King Rat
Perdido Street Station
The Scar
Looking for Jake and other stories
The City & The City 
Kraken