Ännu en dag med strålande väder! Skinande sol och en ljum vind som fläktade bort svetten från våra stormönstrade hipsterbukar. Så synd för barnen som inte fick bada i utomhuspoolerna på den sista soliga helgen i augusti, men nu var det vi vuxna som ville höra bra musik på Eriksdalsbadets två scener. Tack och lov lät ljudet mycket bättre idag! Ingen skrällig diskant, däremot för hög bas på lilla scenen. Ljudnivån var fortfarande så hög att musiken fick dålig balans och flöt ihop, men nu hade i alla fall enskilda instrument och sången chans att klinga ut.
Jag hade sett fram emot Those Dancing Days, och jag blev inte besviken. Tightare än någonsin spelar de sina läckra låtar. De har verkligen en unik musikalisk identitet, med vackra melodier och spännande harmonier i ett hetsigt poptempo. Och så Linnea Jönssons själfulla röst! Hitten och Can't Find Entrance är klara stjärnor, men alla låtar däremellan är också starka kort.
Jenny Wilsons låtar och arrangemang är intelligenta och fascinerande. Tensta Gospel Choir gör bra punktmarkeringar i musiken, och det är bra att de inte får ta över helt och att de är så samsjungna nu. De ger en fin nyans åt musiken.
På lilla scenen är som sagt basen för hög, och det är svårt att hitta en plats där inte ljudet flyter ihop. Men man har i alla fall chansen att höra detaljer i musiken den här dagen. Syket har en trumpetare på scenen. Bra! De börjar med några tröga låtar men går också upp i tempo. Jag gillar dem ganska mycket. Många tyckte om Delorean, som spelade i en halvskymning som ännu var ljus. Jag tror nog att deras dansanta, utdragna låtar skulle kommit mer till sin rätt senare på natten.
Annika Norlin förtjänar allt jubel hon får när Säkert! intar stora scenen. Hennes musik är vackert medryckande, med ett stråk av folkvisa, men framför allt är hon en av Sveriges bästa på att skildra stunder av djupt vemod i sådan detalj att man känner känslan precis, vare sig man har levt den eller ej. Fastän konserten är den sista på en lång turné tappar hon bort sig i Vi kommer att dö samtidigt, startar om och kallar det remix medan publiken jublar åt minsta pausering. Trycket stiger till ett buller i sista, hårda Allt som är ditt.
Trion Junip har spelat ihop sedan 1900-talet. Till deras drömska klanger passar det bra att José Gonzales alltid låter som att han sjunger stämmor med sig själv. Ibland blir det för mycket av ljudmattorna, men för det mesta är musiken meditativ och vacker. Bara ett litet snäpp piggare låter Midlake: stillsam folkrock med tvärflöjt och stämsång. Halvvägs så växlar de upp tempot i en låt, men annars ligger de farligt nära vaggviseläget. Det är mörkt nu, och vi som har suttit i solen hela dagen är litet yra i huvudet och trötta.
Den enda konstanten under jjs konsert är Elin Kastlanders sång, som en säker fyr när musiken växlar från hipphopptakter till dansbar world music och vidare till känslosamma gitarrballader. Bandet är imponerande musikaliska, men med så stor variation i musiken hinner jag inte få grepp om dem på den korta konserten.
På slaget tio dundrar hård musik och blixtrande strålkastare igång på stora scenen. Det är som ett pågående bombanfall med all rök och ljussvep över scenen. Sedan dämpas rytmen, och Lykke Li och hennes band börjar spela hennes musik. Lykke Lis musik är komplex och lättsjungen på samma gång, och fastän hon låter inbjudande i mellansnacket är inte konserten publikfriande. I det höga, svartvita scenrummet framstår Lykke Li som en domptör av den stora musiken.
Pianot går sönder till Sadness Is My Blessing, så vi får höra den med orgel istället. Att sjunga en cover på Burt Bacharachs Please Stay är en bra idé. Även i de mest oskyldiga 60-talsarrangemang kan man höra allvaret i Bacharachs sånger, och Lykke Li tar inte fram det luftiga utan det närmast desperata i sången. En annan cover verkar vara på gång, men det är bara introt till The Knifes suveräna Silent Shout vi får höra. Dessförinnan kommer den sköna låten Little Bit. Till och med på det stora konsertområdet låter den nära och intim, för att inledningen funkar så precist. Men det är nästan den enda värmen vi får på konserten (förutom mellansnacket). Rich Kids Blues startar med ännu ett bombanfall till varje trumvirvel och spelas i blodrött ljus. Under de sista låtarna skruvas trycket ända till sista låten, Get Some. Sedan är det slut.
Jag hade sett fram emot Those Dancing Days, och jag blev inte besviken. Tightare än någonsin spelar de sina läckra låtar. De har verkligen en unik musikalisk identitet, med vackra melodier och spännande harmonier i ett hetsigt poptempo. Och så Linnea Jönssons själfulla röst! Hitten och Can't Find Entrance är klara stjärnor, men alla låtar däremellan är också starka kort.
Jenny Wilsons låtar och arrangemang är intelligenta och fascinerande. Tensta Gospel Choir gör bra punktmarkeringar i musiken, och det är bra att de inte får ta över helt och att de är så samsjungna nu. De ger en fin nyans åt musiken.
På lilla scenen är som sagt basen för hög, och det är svårt att hitta en plats där inte ljudet flyter ihop. Men man har i alla fall chansen att höra detaljer i musiken den här dagen. Syket har en trumpetare på scenen. Bra! De börjar med några tröga låtar men går också upp i tempo. Jag gillar dem ganska mycket. Många tyckte om Delorean, som spelade i en halvskymning som ännu var ljus. Jag tror nog att deras dansanta, utdragna låtar skulle kommit mer till sin rätt senare på natten.
Annika Norlin förtjänar allt jubel hon får när Säkert! intar stora scenen. Hennes musik är vackert medryckande, med ett stråk av folkvisa, men framför allt är hon en av Sveriges bästa på att skildra stunder av djupt vemod i sådan detalj att man känner känslan precis, vare sig man har levt den eller ej. Fastän konserten är den sista på en lång turné tappar hon bort sig i Vi kommer att dö samtidigt, startar om och kallar det remix medan publiken jublar åt minsta pausering. Trycket stiger till ett buller i sista, hårda Allt som är ditt.
Trion Junip har spelat ihop sedan 1900-talet. Till deras drömska klanger passar det bra att José Gonzales alltid låter som att han sjunger stämmor med sig själv. Ibland blir det för mycket av ljudmattorna, men för det mesta är musiken meditativ och vacker. Bara ett litet snäpp piggare låter Midlake: stillsam folkrock med tvärflöjt och stämsång. Halvvägs så växlar de upp tempot i en låt, men annars ligger de farligt nära vaggviseläget. Det är mörkt nu, och vi som har suttit i solen hela dagen är litet yra i huvudet och trötta.
Den enda konstanten under jjs konsert är Elin Kastlanders sång, som en säker fyr när musiken växlar från hipphopptakter till dansbar world music och vidare till känslosamma gitarrballader. Bandet är imponerande musikaliska, men med så stor variation i musiken hinner jag inte få grepp om dem på den korta konserten.
På slaget tio dundrar hård musik och blixtrande strålkastare igång på stora scenen. Det är som ett pågående bombanfall med all rök och ljussvep över scenen. Sedan dämpas rytmen, och Lykke Li och hennes band börjar spela hennes musik. Lykke Lis musik är komplex och lättsjungen på samma gång, och fastän hon låter inbjudande i mellansnacket är inte konserten publikfriande. I det höga, svartvita scenrummet framstår Lykke Li som en domptör av den stora musiken.
Pianot går sönder till Sadness Is My Blessing, så vi får höra den med orgel istället. Att sjunga en cover på Burt Bacharachs Please Stay är en bra idé. Även i de mest oskyldiga 60-talsarrangemang kan man höra allvaret i Bacharachs sånger, och Lykke Li tar inte fram det luftiga utan det närmast desperata i sången. En annan cover verkar vara på gång, men det är bara introt till The Knifes suveräna Silent Shout vi får höra. Dessförinnan kommer den sköna låten Little Bit. Till och med på det stora konsertområdet låter den nära och intim, för att inledningen funkar så precist. Men det är nästan den enda värmen vi får på konserten (förutom mellansnacket). Rich Kids Blues startar med ännu ett bombanfall till varje trumvirvel och spelas i blodrött ljus. Under de sista låtarna skruvas trycket ända till sista låten, Get Some. Sedan är det slut.
Jag lånar det här kommentarutrymmet för att tacka dig för bokrekommendationen. Nu har jag beställt "Nostalgia" av Cartarescu och ser fram emot att hämta den så småningom (det var lite kö på den så jag får vänta några veckor). Tack igen från Ingrid!
SvaraRaderaIngrid, det var kul att höra! Jag tyckte att Nostalgia var helt magisk. Hoppas att du gillar den!
SvaraRadera