Den andra satsen, Andante, ur Mozarts Pianokonsert Nr 21 i C-dur (1785), är den som är känd och älskad från filmen om Elvira Madigan. Men hela verket är värt att lyssna på, speciellt med en så begåvad solist som Terés Löf vid pianot. Dessutom leder dirigenten Diego Matheuz Kungliga Filharmonikernas spel till att låta lätt, men ändå seriöst. Det är bra att behålla en viss tyngd och substans så att inte verket tunnas ut till bara ett par vackra melodier i följd.
Pianot tar upp de slingor som orkestern har föreslagit, och det är oftast inget särskilt med det. Utan synbar ansträngning porlar tonerna fram under Terés Löfs fingrar och bildar en gyllene klang.Men det är i de självständiga solopartierna som solisten får blomma ut, och det gör Terés Löf verkligen. Hon tar sig an sina insatser med stor hängivenhet, men också med en lätthet där hon tillåter sig att modellera tempot efter sina själsrörelser. Det är underbart! Som extranummer spelar hon ett stycke med sparsam mängd toner i spröda klanger, och visar att hennes styrka inte bara ligger i virtuosa kaskader av noter utan också avvägningar i tempo och nyans. Jag blev mycket imponerad av Terés Löf och vill gärna höra mycket mer av henne.
Hur går det att följa upp en storfavorit som Mozart med Sjostakovitj, som ju ofta låter tung och svår? Än en gång fick Diego Matheuz Filharmonikerna att låta lätta men koncentrerade, och i tempot låg en känsla av undersökande och betoningar på varenda takt i varje sats. För mig låter de många viktiga soloprestationerna - flöjten, förstafiolen, harpan och så många fler - i Sjostakovitjs Symfoni Nr 5 i d-moll (1937) som en protest mot kommunismens tvång till likriktning. Här får de som sagt stiga fram tydligt mot den stillsamma orkesterklangen. Men därtill lyckas Matheuz hålla samman styrkan så att till och med uppväxlingarna till vansinnigt starka nyanser låter trovärdiga. Den tredje satsen, Largo, är fortfarande så sorglig att den känns skrämmande, men sista satsen spelar ändå upp till något som inger hopp, utan att bli glättig. Det är inte ofta som Sjostakovitj låter så engagerande och vacker! Jag är djupt imponerad av Diego Matheuz och vill gärna se honom på dirigentpulpeten fler gånger.
Pianot tar upp de slingor som orkestern har föreslagit, och det är oftast inget särskilt med det. Utan synbar ansträngning porlar tonerna fram under Terés Löfs fingrar och bildar en gyllene klang.Men det är i de självständiga solopartierna som solisten får blomma ut, och det gör Terés Löf verkligen. Hon tar sig an sina insatser med stor hängivenhet, men också med en lätthet där hon tillåter sig att modellera tempot efter sina själsrörelser. Det är underbart! Som extranummer spelar hon ett stycke med sparsam mängd toner i spröda klanger, och visar att hennes styrka inte bara ligger i virtuosa kaskader av noter utan också avvägningar i tempo och nyans. Jag blev mycket imponerad av Terés Löf och vill gärna höra mycket mer av henne.
Hur går det att följa upp en storfavorit som Mozart med Sjostakovitj, som ju ofta låter tung och svår? Än en gång fick Diego Matheuz Filharmonikerna att låta lätta men koncentrerade, och i tempot låg en känsla av undersökande och betoningar på varenda takt i varje sats. För mig låter de många viktiga soloprestationerna - flöjten, förstafiolen, harpan och så många fler - i Sjostakovitjs Symfoni Nr 5 i d-moll (1937) som en protest mot kommunismens tvång till likriktning. Här får de som sagt stiga fram tydligt mot den stillsamma orkesterklangen. Men därtill lyckas Matheuz hålla samman styrkan så att till och med uppväxlingarna till vansinnigt starka nyanser låter trovärdiga. Den tredje satsen, Largo, är fortfarande så sorglig att den känns skrämmande, men sista satsen spelar ändå upp till något som inger hopp, utan att bli glättig. Det är inte ofta som Sjostakovitj låter så engagerande och vacker! Jag är djupt imponerad av Diego Matheuz och vill gärna se honom på dirigentpulpeten fler gånger.
Det høres ut som en fin konsert! Du har helt rett i at hele klaverkonserten til Mozart bør høres, ikke bare den kjente 2.satsen.
SvaraRadera