För att poängtera temat av nybyggare i obrukat land följer historien ett lag med frivilliga och ofrivilliga arbetare som lägger järnväg, pionjärer som drar fram genom nya och bitvis farliga marker. Ett krypiskt och litet överlastat förord, och några sidoblickar då och då i boken, beskriver visionen av en järnväg som spänner sig genom landskapet. Det tycker jag om - kommunikation, handel, utveckling, utforskande av det okända!
Järnvägsbygget är inte det initiala målet för personerna som dyker upp på bokens första sidor. Innan det blivit klart vilket målet är hinner perspektivet växla till förtrycket inne i huvudstaden, stadsstaten, New Crobuzon, och de grupperingar som samlas för att göra uppror. Det finns kopplingar mellan den lilla skaran på väg genom skogarna, revolutionärerna inne i New Crobuzon och rallarlaget, och efter hand kommer de parallella historierna att flätas samman. Men till en början är sammanhanget osäkert, och blir det ännu mer av att berättelserna ligger tidsmässigt i otakt.
Scenerna inifrån New Crobuzon är mest intressanta, kanske för att jag älskar städer och allt som händer när människor lever nära inpå varandra. Jag försöker föreställa mig melodin till sången Adely Gladly sjunger till publikens jubel. Jag tycker att det efterföljande varieténumret verkar spännande: marionettgruppen The Flexibles, som försöker trumma upp upproriska stämningar genom att smyga in förändringar i legenden om Jack Half-a-Prayers död. Jag skulle gärna vilja veta mer om stadslivet i New Crobuzon, om vad människor roar sig med och vad man minns av vad som hände för femtio år sedan. Det är spännande att tänka på vad som lever kvar i människors minne, och hur det förändras av att berättas vidare från generation till generation.
Men efter ett tag blir det litet svårt att engagera sig i de olika revolutionära gruppernas förehavanden. Det inverkar förstås att jag alltid har känt stor motvilja mot uppror som inte har några planer på vad som skall hända efter revolutionen, som kanske till och med önskar sig kaos och anarki med mer eller mindre naiva förhoppningar om en ny samhällsordning.
Arbetares uppror mot en förtryckande övermakt är ett av Miévilles teman i den här boken. Ett annat är homosexuell kärlek, och jag tycker det är bra hur självklart och naturligt det behandlas. Ett tredje tema är judiskt, vilket tar sig uttryck i att revolutionärerna hälsar varandra med chaver/chaverim, och i att en av huvudpersonerna, Judah Low, sysslar med golemetri. Det betyder att han kan skapa antropomorfa figurer av icke-levande material; stora, starka eller på andra sätt användbara i fientliga situationer. I Bas-Lag är detta en form av magi som är naturlig som en barnlek för stiltspear, ett intelligent fyrbent släkte som lever i skogarna där järnvägen drar fram. Judah har lärt sig av dem, och sedan tillbringat sitt liv med att pröva sig fram och lära sig ännu mer.
Magi och hänsynslösa medicinska experiment skapar nya varelser i den redan så diversifierade faunan i Bas-Lag. Det verkar inte finnas någon ände på hur många former av liv Miéville kan drömma fram. Jag blir imponerad men litet utmattad av det. Men jag spetsar öronen igen när järnvägsbyggarna närmar sig The Cacotopic Stain. The Cacotopic Stain, den mystiska platsen! Där kraften från the Torque sedan hundratals år har muterat fram underliga varelser; buskar och träd som kanske är mänskliga, kanske är ljudfenomen, kanske förvandlar dig till glas när de drar förbi.
China Miéville har sagt att han älskar monster, att det alltid är monstret och den stora fighten som driver honom att skriva en ny historia, och att han vet att det är det som läsaren vill ha. Det finns många monster och många sammandrabbningar i Iron Council, faktiskt litet för många för min smak. Jag tycker faktiskt inte att han är så bra på att beskriva stora stridsscener. En del beskrivningar av stora drabbningar pågår för länge, trots att de bara ger detaljer här och där och inte någon god överblick. Vid andra tillfällen när fienden är ett stort, okänt monster på väg att bryta sig igenom och skrämma och slå på ett helt nytt sätt, då börjar det bli spännande på riktigt. Men alltid hinner någon duktig magiker stoppa monstret redan innan det hunnit ta form. Det är himla synd!
China Miéville vill säga något om hur legender och hopp kan få människor (och kaktus-varelser, och vattenvarelser, och andra) att våga slåss för att något skall bli bättre. En del idéer är litet för utopiska, men han verkar realistisk i skildringarna av hur människor lierar sig i mindre grupper med stort hemlighetsmakeri, hur tvekan om medel och mål kan dyka upp både i framgång och motgång, och hur kampen kan tas över och styras av en person i en riktning som ingen räknade med. Det är bra att han inte har några färdiga svar på de här frågorna, och inte en stor uppgörelse utan många avgörande ögonblick på vägen.
The Scar är fortfarande en av de mest fantasieggande böcker jag har läst. Jag vill veta mer om Bas-Lag, särskilt om de händelser i det avlägsna förflutna som Miéville bara gett korta hänvisningar till: Ghosthead Empire, The Ravening, Gengris, Torque-bomberna. China Miéville, berätta mer! Du behöver inte uppfinna några fler monster eller gudar för att fånga mitt intresse, du är tillräckligt bra på att skildra detaljerna hos de karaktärer och händelser du fokuserar på. Knyckla ihop dimensionerna och ta mig tillbaka till Bas-Lag!
Fler böcker av China Miéville:
King Rat
Perdido Street Station
The Scar
Looking for Jake and other stories
The City & The City
Kraken
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar