Morvern Callar av Andy Warner

I en usel liten skotsk hamnstad bor Morvern Callar och några andra människor. Det finns inget annat där att göra än att jobba, supa, skrävla på krogen, slåss, dansa och idka sex med varandra. Morvern har en eklektisk musiksmak och hon kan laga mat, men det (och helt otippat camping) är de enda djupare kunskaperna hon verkar ha i sitt liv. I övrigt är hon som ett djur; utan att stanna upp en sekund går hon från jobbet till raveklubben, till någon fest i de fina villorna, till meningslöst sex med sin bästa väninna och två killar de just träffat, och hem igen genom vinternatten i alldeles för tunna kläder.

Hemma ligger pojkvännen död på köksgolvet. Innan boken börjar har han redan begått självmord, så blodigt och brutalt att det nästan är humoristiskt. Var kom han ifrån? Vem var han? Han verkar ha haft pengar, fantasi, inre liv, kanske något man kan kalla en själ. Kanske är det från honom som Morvern snappat upp sina kunskaper i matlagning och sin avancerade musiksmak.

Nej, det var nog fel att kalla Morvern Callar för ett djur; djur knarkar inte och de målar inte tånaglarna, inte så ofta som hon gör. En död pojkvän i en blodpöl på köksgolvet stoppar henne i alla fall inte heller. Tvärtom är det hans efterlämnade pengar och prylar som gör att hon kan parta ännu mer intensivt; fler korta klänningar, mer sprit, och en resa till ett medelhavsland där de andra turisterna beter sig precis som hemma; dansar, pippar, slåss, men utan att behöva jobba däremellan.

Det är nästan kusligt hur Morvern driver vidare hela tiden; instinktivt, utan självbevarelsedrift, utan eftertanke. Vänskapen med bästa väninnan Lanna är det enda tecknet på djupare mänskliga känslor, även om de bara är spegelbilder av varandra, pippande och dansande och supande sig genom livet. Inte förrän på de sista fyrtio sidorna saktar det hetsiga tempot ned. Med tillräckligt pengar för att kunna leva bekymmerslöst i ännu ett namnlöst medelhavsland kan Morvern sitta på en utomhusservering och betrakta naturen och människorna omkring sig. Men de korta ögonblicken av stillhet, som oftast sker när Morvern dykt ned under vattenytan, lämnar inga bestående spår i hennes partyliv ovanför ytan.

Boken Morvern Callar kom ut 1995 och har även blivit film. Den hyllades av en del som en skildring av en apatisk ungdomsgeneration, medan många andra förkastade den. Jag hör till den senare skalan. Om jag anstränger mig hårt kan jag se boken som en totalt förvrängd modern version av Albert Camus' Främlingen, men så mycket eftertanke är den inte värd. Jag ser bokens tema och vårdslösa berättarröst som en medveten provokation för att verka ung, hård och hipp. Det är inte något som håller i längden, så jag faller inte för det.

X-Men: First Class

Filmer som bygger på böcker kan bli riktigt bra; även om man behövt skära ned på handlingen och bifigurer, finns det bakgrundsdetaljer att fylla på med så att historien inte blir enkelspårig. Men filmer som bygger på seriealbum verkar oftast bli rätt så dåliga, tyvärr. Det finns seriehjältar som existerat länge och har en rik flora av ärkefiender och ursprungshistorier att välja från. Men som till exempel i Marvels universum av X-Men, mutanterna som kämpar mot yttre fiender, oförstående människor och även inbördes, finns det så många sidohandlingar och omstarter som trasslat till mytologin, att det blir ett enda pussel att försöka göra ett filmmanus av det. Det som förklarades i serierutor och tillbakablickar gör sig inte alltid bra på filmduken. X-Men: First Class är dessutom en prequel som skall förklara begynnelsen till de X-Men-filmer som gjorts de senaste åren. Som Stålmannen-fan sedan barnsben är jag nu lyckligt obevandrad i X-Mens universum, och behöver bara jämföra filmen med det jag sett på bioduken tidigare.

Hur verkar de här mutationerna som ger sin människa så spännande superkrafter? Det berättas inte så noga i filmen, men Charles Xavier (James McAvoy) vet tillräckligt mycket för att disputera och bli professor i ämnet. Det gör honom tillräckligt intressant för att CIA-agenten Moira MacTaggart (Rose Byrne) skall flyga till England och hämta honom och hans fostersyster Raven (Jennifer Lawrence) till USA, där hon just sett några människor med mystiska förmågor. Några riktigt onda människor, fiender till världsfreden, visar det sig till och med.

Logiska luckor finns det gott om i filmens första halva, liksom taffliga dialoger och goda skådespelare som gör usla insatser. Dessutom utspelar sig det mesta av filmen på 1960-talet, så alla kvinnor har klänningar som slutar ovanför halva låret, om de ens har klänningar. Oj oj. Ja, January Jones är helt klart läcker som Emma Frost, en mutant med många starka förmågor. Men ännu läckrare tycker jag förstås att Michael Fassbender är i sin roll som Erik Lehnsherr, den plågade pojken som söker revansch på sin torterare. Han pratar engelska, franska, spanska och tyska; han lyfter en hel atomdriven ubåt med kraften av sin ilska; han är en riktigt bra skådespelare i de sista minuterna, när det verkligen gäller att övertyga.

Det är i andra halvan av filmen som de stora actionscenerna brakar igång. Mutanterna har tränat upp sina förmågor, och tredje världskriget står på spel. Med stora, tunga stridsskepp på väg mot varandra och missiler på väg att skjutas av kan jag glömma alla krav på logik och njuta av spänningen och explosionerna. Och av Michael Fassbender! För i de sista scenerna prövas hans rollfigur gång på gång, både fysiskt och moraliskt, och det krävs en bra skådespelare för att föra historien i hamn. X-Men: First Class hör inte till de bättre av X-Men-filmerna, och jag tror att den inte tillför lika mycket till den övergripande handlingen som den lånar av den, men slutar med tillräckligt många explosioner för att vara en bra actionfilm.

Någon i din säng av Andreas Roman

Något av det kusligaste som finns är inte att vara i ett ödsligt spökhus eller i en mörk skog med prasslande löv, utan att vara i sitt eget hem och känna att något är fel. Det är då som rädslan smyger sig in i vardagen, och det finns inte ens någonstans att fly. En historia om hur låtsasvännen från barndomen tar sig över från din fantasi och in i ditt liv låter som en god idé. Men Andreas Romans bok berättar den inte särskilt väl, tyvärr.

Till att börja med har Roman plockat in några tråkiga klichéer. Huvudpersonen Sofia är en ung, framgångsrik författare; det vill säga skitrik, äger en dyr lägenhet med opersonlig inredning i ett fint område, har inga äkta vänner utan bara bekanta som kommer på hennes dyra middagar om de vinner något på det. Och Sofias barndom var ensam, extraordinärt ensam, som endabarn med svala föräldrar som aldrig, aldrig, aldrig var hemma.

Historien berättas till stor del i dialoger med Sofias tankar inskjutna. Både de sagda och de tänkta orden låter så klumpiga att jag generat rynkar pannan. Replikerna ligger nära ett talat språk, men nedskrivna på papper låter de bara tunna och banala.

Men värst av allt för en skräckroman är när den misslyckas med att bygga upp spänningen. Sofia möter sin mörka följeslagare flera gånger efter samma mönster; brottas med honom, klarar sig precis, tvivlar på sina sinnen, minns barndomen när han först dök upp, gör något ologiskt för att antingen skjuta ifrån sig eller fördjupa sig i mysteriet. Det mönstret är typiskt för bristen på logik och utveckling i boken, och det kommer också igen i Sofias relationer med alla andra i boken; grannen, barndomsvännen, mamman, till och med den mörka gestalten i skuggorna. Är de vänner nu, är Sofia avvaktande just nu, hur var läget två sidor innan, hur var förhållandet igår om man följer en kronologisk tidspil? Läget ändrar sig litet hipp som happ mellan de slumpmässigt uppdykande episoderna.

Resultatet blir varken en sammanhängande berättelse eller en spänning som ökar och suger läsaren vidare. När jag läser Andreas Romans bok tänker jag mycket på vad som bygger upp en bra bok, och hur Någon i din säng misslyckas på varenda punkt. Vilket slöseri med papper. Tur att boken gick snabbt att läsa.

SthlmJazzFest11 dag 2

Äntligen! Jag slog mig ned framför Sollidenscenen och fick den rätta sommarstämningen av solstrålar, glittrande vatten och varm jazz. Bohuslän Big Bands konsert hade som tema att hylla Charlie Parker och hans musik. Men storbandet har ändå en egen klang, och det lät riktigt bra. Sköna arrangemang, samspelta musiker och mycket begåvade solister gjorde starten på andra dagen av jazzfestivalen till en höjdpunkt.

Nästa grupp på stora scenen var David Sanborn Trio. Det behövdes inte mer för att fylla eftermiddagen med ett stort sound. Joey De Francesco på Hammondorgel och Byron Landham på trummor backade väl upp David Sanborns skarpa och känsliga saxofontoner. De höll sig inte till en genre utan rörde sig ut i jazzens kringmarker, och i en låt vävde Sanborn till och med in en vers och en refräng av Michael Jacksons The Way You Make Me Feel med boogiewoogie-sväng. Jag är inget stor fan av blues, men till och med när trion spelade den mest lufsande bluesen hade de ett driv och en skärpa som gjorde att jag gillade det.

Donny McCaslin är en annan saxofonist som inte håller sig inom ramarna. Med sin kvartett stampade han upp vågade rytmer och harmonier på den mindre Galejan-scenen. Igår lät ljudet litet för högt och skrälligt där inne, men idag satt jag strax utanför och fick en riktigt fin ljudbild.

Till konserten med Bilal som följde direkt efter fylldes det på med ännu mer folk. Jag har inte lyssnat på hans musik tidigare, och tyckte om det hårda svänget i bandet, men blev aldrig så förtjust som resten av publiken. Språket och innehållet i Bilals låtar kommer från gatan, från en hårdare värld, och även om jag såg inlevelsen i en del av låtarna, kunde jag inte bli kvitt känslan av att gruppen tänkte litet för mycket på att själva vara coola, istället för att låta musiken ta över.

Kvällens sista och största nummer var Bobby Womack, som äntrade scenen klädd i glänsande svart paljettkostym. Stylish! Han hade många fans i publiken som jublade och sjöng med i låtarna. Jag tycker om historierna han berättar och stämningen han får fram i låtar som Along 110th Street och Trust Me, men med Womacks raspiga, trötta röst och det grötiga ljudet var det svårt att höra texterna. Det var ingen fantastisk konsert i mina öron, men det verkade som att Bobby Womacks publik var lycklig ändå.

SthlmJazzFest11 dag 1

Jag hittade till Skansens jazzscen, trots att jag var rädd att jag skulle traska till Skeppsholmen av gammal vana. Vädret var grått och det låg duggregn i luften, och jag kom sent till första konserten, Lisa Bodelius Quartet featuring Carolina Wallin Perèz. Jag hann bara höra att Lisa Bodelius har ett bra band, spelar trombon bra och skriver bra låtar. Jag hoppas på att höra mer från henne!

Därefter kom en orkester med många bra musiker jag hört många gånger och inte kan få nog av: Goran Kajfes, Per "Ruskträsk" Johansson och Per "Texas" Johansson, som jag saknat de senaste åren. Goran Kajfes Subtropic Arkestra lät inte riktigt lika flummiga som i den liknande konstellationen häromåret, utan litet mer koncentrerat, och det var bra. De inledde med en låt som började och slutade som filmmusik från en het dammig öken, som flankerade en del i femtakt med skönt driv. Därefter följde en låt i sjutakt och några andra som ofta lät som om de gick i udda takt fastän de inte gjorde det. De flesta låtarna var uppbyggda på en psykedelisk melodislinga från rymden. Det är bra! Ibland blev det för monotont, men oftast var det jättebra.

Jag höll mig kvar vid den litet mindre Galejan-scenen, där det sedan var dags för de tre killarna i Lekverk att kliva in. Med bara bas, trummor och piano lät de som många fler, och när de tog in tre vänner på blåssektion (trombon, klarinett, sax) blev musiken ännu fylligare. Men de hade ju ännu fler vänner, på keyboard och sång, förstås. Även om alla musikerna är begåvade, tyckte jag att det blev litet för mycket lek och för litet business när scenen fylldes med glada människor som sjöng.

Lizz Wright på stora Sollidenscenen var en underbar konsert. Sättningen med bas, gitarr, trummor och keyboards (flygel och Hammondorgel!) är ju inte liten, men lät koncentrerad och sparsmakad på ett bra sätt. Och ändå var Lizz Wrights stora stämma så rik att den hade kunnat klara sig helt själv! Hon sjöng som om hon menade varenda stavelse, och speciellt i de långsamma sångerna hade hon kunnat sjunga vad som helst och ändå förmedlat sin djupaste känsla.

Kunde det bli bättre än så? Chics konsert på Jazzfestivalen för några år sedan var en konsert som man minns länge, så jag såg fram emot årets konsert med nästan för höga förväntningar. Och ändå så blev det bara ännu bättre än jag trott! Framför Sollidenscenen kan man stå nästan öga mot öga med artisterna, och det var ju ett perfekt utgångsläge för ett band med så god publikkontakt som Chic. Och vilken låtlista sedan! Everybody Dance (Clap Your Hands) följt av Dance Dance Dance (Yowsah Yowsah Yowsah) - ja, bara texten säger ju allt, och hade den inte gjort det skulle vi dansat ändå. Det otroligt sköna groovet som bygger upp låtarna lät bara ännu bättre live.

Nile Rodgers och saligt bortgångne Bernard Edwards har skrivit och producerat så fantastisk musik som de och andra artister har spelat in, och som andra artister lånat basgångar av. I Want Your Love, I'm Coming Out, Upside Down, He's the Greatest Dancer, We are Family, och även Like a Virgin och Bowies Let's Dance glider förbi som smörklickar, utan att det låter stressat. Den svala sommarkvällen blir varm och alla blir en familj, Chic Family, när bandets egna hits dyker upp; Chic, Le Freak och Good Times, med stolt rap av Nile Rodgers själv! Det är rätt av Chic att "ta tillbaka" låtar som andra har lånat bitar av, för Chic spelar dem låter det inte som covers utan som något bättre än originalet. Jag skulle kunna stå kvar hela natten och höra Chic spela alla låtar de känner för ur världshistorien, så bra är de! De superbegåvade musikerna är så oerhört tighta och samspelta, och ändå har de inte tappat känslan, groovet, det som gör att det låter bra. Kärleken till musiken och kärleken till publiken är det som gör att en konsert blir riktigt riktigt bra, och det har Chic i överflöd. Kan det bli bättre än så här? Jag vet inte. Jag är bara tacksam för en underbar kväll.

Jacob Felländer på Fotografiska Muséet

I videofilmen där Jacob Fellman introducerar sin fotoserie, berättar han om hur städer vittnar om att vi människor vill leva nära varandra, hur mycket vi än klagar på varandras dåliga vanor som stör oss. Det håller jag med om, och det tycker jag om! Felländers utställning heter I want to live close to you, och jag tycker om bilderna. Men jag tycker inte att de illustrerar särskilt väl vad Felländer talade om.

 Jacob Felländer har rest till några av jordens stora städer; New York, Hong Kong, Paris, Bombay, Los Angeles och även lilla Stockholm. Genom att exponera samma filmrulle flera gånger har detaljer från de olika städerna fastna på samma foto. "Skyskrapan brinner" tänker jag utan panik när jag ser fasader med hundratals fönster i röda och gula nyanser i vinklar mot varandra. Jag kommer att tänka på de rullande gatorna i Inception och på dimensioner som möts i en skarv av universum. Fotona är fantasieggande och vackra att se på.

Men man ser ju nästan inga människor! Man får tänka sig att de finns i husen, men stadsbilderna är ändå märkligt folktomma. Dessutom, när byggnaderna överlappar varandra och horisonterna tappar sin tydlighet, har också de olika städernas egna kännetecken suddats ut. Även om jag vill tro att världens alla stadsbor har någon metropolitisk känsla gemensamt, så vill jag också tro att varje stad har sin egen puls och en unik stämning. Det försvinner när fem städers fasader glider in i varandra. Men det är bara smärre invändningar. Jacob Felländers bilder är drömska och dekorativa.

Länk till Fotografiska Muséets sida om I want to live close to you

Melancholia

En bröllopsdag, en bröllopsfest, som kan vara den mest underbara dagen i någons liv, kan också vara full av press och oro. På den påkostade bröllopsfesten för Justine (Kirsten Dunst) och hennes nyblivne man Michael (Alexander Skarsgård) dyker kraven upp, och Justine som länge haft nära till depression reagerar växelvis med att dra sig undan, göra galna saker och fräsa ifrån till dem hon blir irriterad på.

Allt det här är goda förutsättningar för att säga något viktigt, men jag tycker inte om tonen i Lars von Triers film Melancholia. Stämningen på bröllopsfesten är tillgjord - nåja, det finns ju många familjer med en liknande tillkämpad glättighet. Men än mer störs jag av att det som skall föreställa humor sker på bekostnad av andra. Fnittrande kommer bröllopsparet två timmar för sent, vilket betyder att alla gäster har fått sitta hungriga och vänta snällt vid bordet. Justines far (John Hurt) fifflar bort silverskedarna och skrattar åt att serveringspersonalen måste hämta nya. Jag tycker inte att det är så roligt att driva med andra på det sättet.

Något annat som slår mig är hur Justines syster Claire (Charlotte Gainsbourg) måste följa efter Justine för att stötta henne och hjälpa henne till rätta. Där liknar Claire kvinnan som flyttar in hos "idioterna" i von Triers film med samma namn, och sköter om dem. Idioterna, melankolikerna, de naivistiska huvudrollsinnehavarna som skall säga något om vår människonatur, de klarar sig inte utan sina vårdare. Var kommer vårdarna ifrån i von Triers universum? Han verkar ta dem och deras roll för givna, och jag tycker att det är en blind fläck hos honom.

Jag kan bortse från brotten mot fysikens lagar, och acceptera att det från en dag till en annan dyker upp en planet vars bana möjligtvis kan krocka med jordens. Istället för att göra en katastroffilm med flyende folkmassor, självsäkra myndighetspersoner och febrilt arbetande vetenskapsmän, har von Trier kokat ned rollerna till Justine, Claire och Claires man John (Kiefer Sutherland) och deras lille son. Men inte ens med bara tre vuxna personer att berätta om lyckas von Trier. Det han visar av deras känslor är varken logiskt, trovärdigt eller poetiskt. Precis som under festscenen i första halvan av filmen beter sig människor fånigt och säger repliker som låter som om en elvaåring skrivit av dem från andra filmer.

Om man vill se planeten Melancholia som en metafor, så förstår jag mycket väl att det är Claire som blir räddast för att den skall nå henne och slå sönder hennes liv och hennes värld. Efter att ha tagit hand om Justine måste det väl oroa Claire att även hon skall drabbas av nedstämdhet och inte orka upprätthålla sitt normala liv. Det finns några (långdragna) scener fulla med skönhet och verklig spänning när familjen sitter på sin vackra veranda och väntar på mötet med den andra planeten. Men filmen visar ändå inte större sympatier för Claire, utan låter henne snubbla omkring som en fåne när katastrofen närmar sig.

Det talas om att de som lever under depression kan leva upp och bli handlingskraftiga när en yttre fara hotar, och att det är det som händer Justine i filmen. Men jag ser inte att hon blir till någon person jag skulle vilja lita på. Visst lyfter hon sig upp ur sin håglöshet, men bara för att bli grinig som den värsta emo-skitunge. Det finns så mycket egoism i filmen, fler exempel än jag kan nämna här. Egoistisk humor - "jag är rolig på andras bekostnad". Egoistisk depression - "jag tycker att världen är ond, så den kan lika gärna gå under". Finns det något budskap i filmen, eller skall man bara låta sig ryckas med av bilderna och känslorna den förmedlar? På det svarar jag nej och nej. Det var ett slöseri med min tid att försöka hitta en mening i Lars von Triers bristfälliga historia. 

Edward Burtynsky / OIL på Fotografiska Muséet

Olja ger oss drivmedel och råvaror; produkter och transportmedel som hjälpt oss att bygga och forma samhället vi har. Men på samma sätt som de flesta i västvärlden lever skilt från såväl bondgårdar som soptippar, lever vi också skilt från oljans ursprung och dess avfall. Det är briljant av Edward Burtynsky att välja att följa oljans spår genom vårt samhälle. Från vidsträckta oljefält över högar av uttjänta bildäck till den svarta sörjan som skräpåtervinnarna i Bangladesh kliver i, är det oljan som sipprar fram och lämnar spår.

Jag är framstegsoptimist och älskar teknik. När jag ser raderna med spinkiga oljeborrtorn på ett fält, på så långt avstånd att de ser ut som insekter, blir jag inte beklämd utan upprymd. Så storslaget! Så många människor som får arbete här, och som producerar något som får världens hjul att snurra. Tänk att vi hittade ett sätt att vinna energi ur djur och växter som dog och förmultnade för miljontals år sedan! Det är inget fel med det, förutsatt att vi hanterar processen rätt.

I en faktaruta läser jag att Burtynsky hade samma positiva utgångspunkt när han började sin långa fotoserie, men att han mer och mer slogs av vilken förstörelse som följde i oljans spår: Utvinning medför risker, och återvinning av det utslitna lämnas åt utvecklingsländernas fattigaste, vars hälsa slits i takt med att miljön dränks in i restolja. Nej, det är inte rätt, och det borde vara annorlunda. Jag vill helst se att större ansvar läggs på företagen som gör vinster på oljan, och att man ställer krav på att spill och rester inte lämnas att dränka in marker i fattiga länder. Jag önskar att alla länder och alla invånare fick leva det enkla liv som modern teknik hjälpt oss till. Ingen skall behöva nöja sig med att leva på smutsiga smulor från de övrigas bord.

Men jag ser av det inte skäl nog att förkasta samhället som skapats av oljan och energitekniken. Jag längtar inte tillbaka till ett arbetsintensivt lågenergisamhälle. Visst ser en stuga i en glänta mer inbjudande ut än de rader av hus i en förort till Los Angeles som Burtynsky visar, men tänk bara: varje dag åker de tusentals invånarna iväg och bygger, säljer, köper och funderar ut intressanta saker och upplevelser som man inte hade kunnat föreställa sig för hundra år sedan.

Burtynsky har fotograferat korsningar av stora motorvägar som jag bara kunde drömma om när jag lekte med mina BRIO-bitar som barn. I motorvägarsavfarternas bågar ser jag en skönhet och en labyrint som jag försöker följa. Vart leder den där filen i den kinesiska rondellen? Planerade vägingenjörerna för att göra trafikflödet så naturligt och riskfritt som möjligt? Tänkte de på hur vackert det skulle bli? Hur många bilister flyger någon gång förbi i helikopter och ser vägbanan ovanifrån?

Det kanske låter udda, men jag skäms inte för att jag också ser skönheten i bilderna som överblickar oljeläckor och båtar som banat vägar i spillet på ytan. Eller spänningen i fotografierna av båtar som sprutar vatten för att släcka en brinnande oljeplattform. Det är de väl avvägda proportionerna i bilderna som gör dem så harmoniska för ögat att man glömmer bort katastrofen som skapat bilderna. De här bilderna tar ett långt kliv bort från motivet och skapar om det till nya okända landskap. Jämfört med Gursky som väljer liknande teman i sina fotoserier, tycker jag bättre om Edward Burtynskys bilder. De visar fakta, de är informativa, men de innehåller också en kraft och en tyngd som är neutral i sig själv. Beroende på vem du är och på ditt humör kan du bli deprimerad eller imponerad av dem. Det är det som är stor konst; att inte skriva dig på näsan vad du skall tycka. Men vad Burtynskys fotoserie främst visar är mäktigheten i naturen, i människans uppfinningsrikedom och i råoljan som vi pumpar upp från dess gömslen.

Länk till Fotografiska Muséets sida om OIL

Chalcot Crescent av Fay Weldon

I sin bok från 2009 berättar Fay Weldon, eller rättare sagt hennes syster Frances, vad som hänt och kommer att hända i ett England mycket likt vårt. En skillnad är att Frances föddes överhuvudtaget (vilket inte hände i vår värld). Hon följer sin syster tätt i stegen, tar över såväl hennes pojkvänner som stora delar av hennes karriär, och blir en alternativ-Fay i en alternativ-värld. En annan skillnad är att de ekonomiska problemen från år 2009 och framåt gör att alla duktiga konsumenter vaknar upp i en rävsax av obetalbara skulder, och i takt med utmätningar av hus och egendom tar sig även en ny regering, NUG, större makt och reglerar människors vardagsliv.

När jag började på Chalcot Crescent hade jag just läst V S Naipauls fåniga avfärdande av kvinnliga författare. Bland annat säger han att "inevitably for a woman, she is not a complete master of a house"och att det avspeglas i hur hon skriver. Men Fay Weldon, och Frances också för den delen, är tveklöst härskare i sitt eget hus, med en överblick över politik och ekonomi som manifesterar sig i huset och händelserna omkring det. OCH DESSUTOM är iakttagelserna uppblandade med stora mängder av "feminine tosh"! Detta på ett sätt som åter igen visar att Fay/Frances är en feminist som inte låter sig ryckas med av de mest högljudda slagorden. Vad hon istället gör är att observera, analysera, handla själv och sucka när stereotyperna biter sig fast och aldrig riktigt går att skaka sig loss från.

Chalcot Crescent är huset där nästan hela historien utspelar sig. Frances sitter i trappan, där hon alltid haft lättast för att skriva, och berättar om förskjutningar i samhällsstrukturen och i sin familj. Hon rör sig i cirklar som ökar och minskar i omkrets: hon nämner Government Meat Loaf (vad är det?); återkommer med mer anmärkningar om hur den smakar; återkommer senare med konspirationsteorierna om var den kommer från; ytterligare senare med sina egna teorier om det. På samma sätt berättar hon om sina ex-män och barn; återkommer med fler detaljer om hur hennes döttrar, halvsyskon, fött fler halvsyskon, och upptäcker saker hon inte anat själv från början. Dessutom flätas familje-cirklarna och samhälls-cirklarna in i varandra mer och mer, utan att Frances ens behöver resa sig från sin trappa.

Jag tycker att Frances blir litet för kategorisk i sina pikar mot ansvarslösa män under de sista sidorna, men jag skrattade till ändå. Det gick snabbt och lätt att läsa boken, och den kändes som en bagatell för att den behandlade allvarliga frågor med så lätt hand. Men enkelheten var bedräglig! I efterhand funderar jag fortfarande på hur skickligt Weldon låter samhällsutvecklingen speglas i en familjehistoria som är så invecklad att den lätt kunnat bli skrattretande. Det var tack vare ett fylligt inlägg hos Snowflake som jag blev inspirerad till att plocka fram den här smarta, underhållande boken, och jag är riktigt glad att jag läste den.

Albert Watson på Fotografiska Muséet

Albert Watson, Alfred Hitchcock (1973)

Fotot på Alfred Hitchcock som håller i en gås är onekligen genialiskt och dråpligt. Fotot av en hårig aphand som upproriskt riktar en pistol uppåt var säkert också överraskande och nyskapande när det togs, men är även estetiskt tilltalande på ett kittlande sätt.

Albert Watson, Monkey With Gun (1992)

Läckert, alltså. De flesta fotografierna av Albert Watsons utställning på Fotografiska Muséet är läckra. Är det något fel med det? Ja, för när den sidotexten talar om att Watson visar personligheten genom enkelhet, tycker jag att bilderna främst syftar till att markera coolhet. De är smickrande för den fotograferade och en prestation av fotografen. En egotripp för båda två. Är det något fel med det? Nej, inte om man skall göra ett snyggt skivomslag. Men de väcker inga djupare tankar. Kändisar eller icke-kändisar avbildade som maximalt snygga eller maximalt tuffa, med en hel del naken hud och litet pubeshår också, oh, så spännande! Några färggranna skyltar mot färggranna himlar fascinerar med sina enkla budskap, men i övrigt mest arrangerad coolhet. Nej, det är inget för mig.

Länk till Fotografiska Muséets sida om Albert Watson

Albert Watson, Breaunna

Chuck

Det dubbelliv som en spion måste leva tär på personligheten. I filmer och TV-serier ser vi spioner som riskerar livet under spännande äventyr, men döljer sig genom att spela tråkiga i sitt vardagsliv. Chuck Bartowski är dubbelt o-lyckad; i sin vanliga identitet är han en halvtafflig försäljare på elektronikkedjan BuyMore, och även i sin hemliga roll är han den fumlige killen som de riktiga spionerna måste täcka upp för. Han har inte ens bett om att bli spion! Men nu har han hamnat där han hamnat, och han gör så gott han kan hela tiden.

Av en slump (eller var det beräkning?) så har CIA:s databas med foton och information om internationella skurkar, vapen, planer och yrkesmördare hamnat i Chucks hjärna. Han kan inte kontrollera det själv, men när han ser ett ansikte eller ett föremål som matchar databasen blixtrar det till i hans huvud, och han vet att något dåligt är i görningen. Men själv är han ju en vanlig klumpig kille, så till hans hjälp kommer då två andra undercoveragenter från CIA, Sarah Walker och John Casey (Yvonne Strahovski och Adam  Baldwin).

Chuck är ingen ensamvarg utan har ett nätverk av familj och vänner, fast de hjälper alla till att bekräfta hans nörd-ställning. Barndomsvännen Morgan Grimes jobbar vid hans sida i The Nerd Herd, teknikerna på BuyMore, och vet inget om att Chuck jobbar för CIA. Han är ännu mer i vägen än Chuck, men vänskapen lyser igenom när de pratar, så man tror verkligen på att de båda har varit bästa vänner länge. Lika länge har Morgan också varit kär i Chucks syster Ellie, en söt och framgångsrik läkare. Hon bor tvärs över gården från Chucks bungalow tillsammans med sin läkar-fästman Devon, som är så snygg och vällyckad att Chuck för sitt inre kallar honom Captain Awesome. Ellie och Chuck står varandra nära, eftersom både deras mor och far försvunnit ur deras liv.

Speciellt under de första säsongerna ställs den litet misslyckade Chuck mot människor som verkar fixa alla situationer och göra guld av allt de tar i: Ellie, Captain Awesome, Casey, Sarah. Chuck påminns ofta om att han slängdes ut från Stanford under sin första termin, och att han inte har någon annan framtid än bland slashasarna i The Nerd Herd. Den surmulne Casey skulle gärna slippa behöva släpa på Chuck under uppdragen, men Sarah, vars täckmantel är att vara Chucks flickvän, är lojal och mycket tuff när det gäller att skydda Chuck. Väldigt snart börjar Chuck förstås önska att kärleken mellan dem båda inte bara var spelad, men skulle verkligen Sarah kunna älska en vanlig kille, en som är snäll och litet dum?

Det är litet svårt att hålla med alla som i serien kallar Chuck för misslyckad nörd, för jag tycker att han är JÄTTESNYGG! Han är dessutom så väldigt sympatisk och omtänksam att mitt unga flickhjärta bultar, och jag kan inte förstå hur Sarah kan behålla sitt  professionella avstånd. Jo, Zachary Levi som spelar Chuck är lång, stilig och charmig, men han visar hela tiden Chucks osäkerhet och oro, så jag kan faktiskt förstå att han känner sig som en drullputte. Men tack och lov är det inget som serien tänjer till det yttersta; även om man får anledning att skratta åt Chuck plågas han inte för hårt, och det är alltid honom man håller på.

Allteftersom säsongerna går får förstås Chuck mer erfarenhet och bättre självförtroende. Och han får faktiskt Sarah! Hurra! Ursäkta min spoiler, men det förstör inte så mycket. Den spänning som fanns mellan de båda innan de var säkra på den andras känslor finns kvar, speciellt som de båda lever i en värld av opålitliga spioner som kan byta lojaliteter på ett ögonblick. Men dynamiken i TV-serien bygger på att det finns (minst) en oumbärlig drullputte bland ett gäng seriösa CIA-agenter. Så när Chuck börjar bli erfaren och avslappnad, dyker det upp en ny chef för det minimala teamet med Chuck, Sarah och Casey. Det är Daniel Shaw, som spelas av den överjordiskt snygge och självsäkre Brandon Routh (Superman Returns), och Chuck börjar vackla igen. Så typiskt! Men genialiskt. Chuck måste bita ihop och lyda order från mannen som kanske tar hans flickvän.

Överlag är gästskådespelarna i Chuck väl utvalda och väl använda. Möter man nya skurkar och partners i varje avsnitt finns ju chansen att plocka in några kända namn. I ett eller flera avsnitt vardera har man kunnat se Tricia Helfer, svenska Mini Andén, Nicole Ritchie, Chevy Chase, Richard Chamberlain och en helt fantastisk Timothy Dalton. De blir alla en viktig del i handlingen; gamla partners antyder gemensamma hemligheter, internationella skurkar får personlighet och är inte bara ondsinta. Och även man alltid kan gissa att det skall sluta någorlunda lyckligt, känner man ofta att äventyren är på liv och död.

Efter fyra säsonger har serien utvecklats men inte tappat sin ursprungliga personlighet. Kärnan är en blandning av spänning, humor, ett hjärta av guld, och hur svag man kan känna sig vid sidan av dem som verkar ha allt. Men under historiens gång har det skiftat vem som "har allt" och vem som är månadens drullputte; de tuffa har blivit mer mänskliga och de osäkra har bitit ifrån när det har gällt. Nu har det nyligen blivit bestämt att Chuck kommer att få en femte säsong, en halvlång, och den blir det sista. Jag är ledsen över att serien tar slut! Men det är bra att den får en chans att knyta ihop alla trådar, och sluta innan den börjar gå på tomgång. Jag hoppas att alla skådespelare får nya, intressanta roller, och att producenterna skapar flera serier med samma goda stämning som Chuck.

Mockingjay av Suzanne Collins

*** Varning: Massor av spoilers om du inte har läst de första delarna av trilogin om Hungerspelen ***

Så har då Katniss räddats från sin andra omgång av Hungerspelen, till det mytomspunna Distrikt 13. Tack och lov är också hennes mor, syster och vän Gale där, räddade i sista minuten från Distrikt 12 innan det brändes till aska av styrkorna från Capitol. Men nu är det inte frid och fröjd att ha tagit sig till Distrikt 13; där knappt om resurser och man lever under upprustning för att kunna störta diktaturen i Capitol.

Livet i Distrikt 13 är faktiskt ännu mer detaljstyrt än i Distrikt 12; man har ständig uppsikt över sina invånare som är avdelade till stridsträning, noggrant avpassade matpauser och då och då stunder med det ödesmättade namnet Reflektion. Nej, tack och lov hör man ingen hjärntvätt eller nyspråk, men den ingående styrningen gör det klart från början att livet i Distrikt 13 inte är något fullgott alternativ till diktaturen under huvudstaden. Officerer som fört befäl i revolution och krig är heller sällan lämpade att leda ett land i fred. Finns det några planer för demokrati och sanningskommissioner efter att man lyckas att störta President Snow? Det kanske inte finns tid i boken att utveckla det, men det är något jag funderar på medan jag läser.

Något jag också funderar på är hur många människor det lever i de olika distrikten. Om Panem motsvarar ett USA förött av krig så kan inte alla invånare ha överlevt, tänker jag mig. Men jag får aldrig någon känsla av några större folkmängder, snarare att det bara verkar bo några tusental eller tiotusental i varje distrikt. Nåväl, de frågorna kan jag skjuta åt sidan.

Handlingen i Mockingjay är spännande. Nu samlar man sig alltså för att attackera de distrikt som fortfarande är trogna huvudstaden, och till sist Capitol självt. Soldater, vapen, planer, allt måste vara i toppskick, och det är spännande att läsa om de tekniska förberedelserna. Det är också tydligt att precis som i Hungerspelen så är det viktigt att presentera vad som händer i TV, att visa sin egen sida i ett vinnande ljus. Så lika viktiga som de väpnade styrkorna är alltså kameramännen, stylisterna och så Mockingjay, Katniss själv, symbolen för revolutionen. Är det cyniskt? Nej, snarare förståeligt och oundvikligt. The revolution WILL be televized - ledsen att säga emot dig postumt, Gil Scott Heron.

Under min läsning av Mockingjay blev det klart att President Snow kommer att spelas av Donald Sutherland. Vilken fantastisk rollbesättning! Han kommer att bli perfekt; intelligent, opålitlig och med en farlig glimt i ögat. Det berättas också att boktrilogin kommer att bli till fyra filmer. Jag hoppas att det främst är handlingen i Mockingjay som sprids ut på två filmer. Det finns en del kapitel där berättelsen går litet för snabbt framåt, där jag gärna hade velat få fler detaljer och allra helst några djupdykningar i vad som händer.

Trilogin om Hungerspelen är riktigt spännande, och även om jag tycker att den första boken är bäst, håller Suzanne Collins intresset uppe genom hela serien. Men trots att jag engagerar mig i hur det går för Katniss och människorna omkring henne, är det hela tiden litet på distans. Berättelsen tar mig inte in under hennes hud, jag känner inte hungern eller rädslan så starkt som jag kan göra när jag läser andra berättelser. Men jag tycker ändå att böckerna om Hungerspelen är välskrivna, tänkvärda och läsvärda, och jag ser fram emot att se dem på bioduken.

Fler böcker av Suzanne Collins:
The Hunger Games
Catching Fire

Jockum Nordström och Marcel Dzama på Galleri Magnus Karlsson

Jockum Nordström, HOO HWEM VILKEN (2011)

Det är sällan som jag ser på konst och tänker "Det där skulle jag också kunnat göra". Jag uppskattar naivistisk konst, och vet att det kan ligga en hel del tänkande och planerande bakom den. Till och med när jag ser simpel konst som inte passar min personliga smak, kan jag föreställa mig att konstnären hade en tanke bakom verket. Men när jag ser Jockum Nordströms teckningar och collage, tänker jag alltid "Det hade jag kunnat göra bättre själv". En massa slarvigt ritade och målade gubbar och djur, och så litet porr inslängt för att kittla. Vad vill han säga med det? Bilderna fungerade en gång för mig, som en nostalgitripp tillbaka till min barndon i ett höghusområde på sjuttiotalet. Men efter det då? Jag ser ingen utveckling eller djup i Nordströms bilder, och inte något intressant heller.

Marcel Dzama A MULTITUDE OF SUFFER (2011)

På Galleri Magnus Karlsson samsas Nordströms tavlor med målningar av Marcel Dzama. Dzamas bilder är tecknade på notpapper, där finns pytteliten snirklig text också, och färgerna drar åt brunt och vinrött. Bilderna har tema från en medeltida karneval med inslag av våld och naket. Nordströms och Dzamas verk påminner om varandra, så det blir inga stora kulturkrockar när de skapar tavlor tillsammans. Men tyvärr blir det heller inget större och djupare av deras samarbete. Ett plus ett blir knappt två.

Länk till Galleri Magnus Karlsson

Jockum Nordström & Marcel Dzama THE LEILA BALLET (2011)

Don Pasquale på Kungliga Operan

Jag får mig några skratt redan innan musiken börjar. När jag läser handlingen i programmet fnissar jag åt den otroligt fåniga handlingen. Visst, det är inte ovanligt med operor byggda på torftiga historier, men Don Pasquale har plockat ut det mest korkade ur några liknande libretton och inte lagt till något djupare.

Nästa skratt kommer när jag vänder blad, och läser Philip Zandéns pompösa programförklaring. Är det sant, kan han verkligen hitta undertoner av revolution i skenäktenskap och testamentesutpressning? Jag kan tänka mig några allvarliga aspekter att betona; de ekonomiska omständigheter som gör att Ernesto behöver få ärva Don Pasquale och att Norina behöver en man som kan försörja henne. Men Zandén har visst kört huvudet djupt ned i den proletära myllan från 1968. Oj oj. Vad skall det leda till?

På nästa uppslag läser jag att Gaetano Donizetti skrev operan på en vecka efter ett vad med vänner, och skamlöst blandade in stycken från tidigare egna verk. Hinner man smyga in frön till en revolution när man svänger ihop en opera på skoj med vänster hand? Det tvivlar jag på, medan jag skrattar igen.

Och när så ljusen släcks tonar Philip Zandéns stämma fram i högtalarna som en sista egotripp, efter den att själv breda ut sig på affischerna för operan. Nåväl, det kanske inte var hans eget val, och han är ju rätt så stilig, så man kan väl hoppas att hans ansikte lockar några som inte går på operan annars.

Foto: Hans Nilsson

Sedan blir det mindre lustigt. Scenen är nästan naken, så när som på en stor vit skiva i mitten och en soffrad längst bak längs väggen. Där sitter alla medverkande när de inte agerar. Kören har dessutom som uppgift att knata fram och tillbaka och göra små irriterande saker, sprattla med benen ibland, inte ta sig själva på allvar och rent allmänt sticka hål på illusionen på scenen. Det gör mig lika besviken som 70-talets barnprogram när jag var liten. Vad är det för fel med att vara seriös? Varför beter de sig så? Förtjänar vi inte att få se något fint?

Musiken är ju vacker! Fast John Erik Eleby sjunger sin Don Pasquale forcerat och struttigt, kanske med flit för att understryka hans löjlighet, men det tycker jag är synd. Jag försöker att bara höra linjerna i Elebys vackra röst, men det hjälper inte helt. Och det är värst så löjliga replikerna låter på svenska!

När Ernesto (Mats Carlsson) skall sjunga sin sorgsnaste aria märker jag vådan av att Donizetti stjäl från sig själv. Klangerna och melodierna är så lika vansinnesarian ur Lucia di Lammermoor, och den ledsagande trumpeten låter så mycket som flöjten med motsvarande roll, att jag börjar att längta efter Lucias vansinnesaria. Men jag tror ändå på Ernestos sorg, fastän kören fånar sig igen.

Så får jag äntligen ett äkta skratt! Det är Norina (Marianne Hellgren Staykov) som klär ut sig till Sofronia, hämtad direkt från klostret och så fruktansvärt blyg i sällskap av män. Don Pasquale faller pladask för henne, och man ordnar blixtsnabbt ett (sken-)äktenskap. Och då! Då blir den väna Sofronia en Xantippa, börjar köpa in möbler och kläder för dyra pengar och kör med sin förvirrade make, som börjar ångra sig djupt. Det är jätteroligt!

Foto: Alexander Kenney

Men det var ju Ernesto och Norina som älskade varandra. I månskenet sjunger de en vacker och innerlig kärlekssång (som inte kan förstöras helt av pussljuden i högtalarna och att kören hånglar i bakgrunden). Och si, så slutar det lyckligt ändå! Nej, Don Pasquale är inte ett av Donizettis mästerverk, men den hade ändå förtjänat bättre behandling än den här uppsättningen på Kungliga Operan.

Länk till Operans sida om Don Pasquale

The Tree of Life

I inledningen till Terrence Malicks film The Tree of Life får vi några brottstycken ur ett liv; familjeband, sorger, ekon av barndomen i en vuxen mans liv. En fågelflocks flykt mellan skyskrapor övergår i ljusfenomen, som övergår i framvällande lava, som övergår i magnifika bilder av galaxer och nebulosor. Under mer än en halvtimme visar Malick en skapelseberättelse; stjärnstoft, solar, planeter, vulkaner, djupa hav, vågor, gryende liv, dinosaurier! Skönheten och kraften i bilderna fångar mig, och mina tankar vandrar inte för ett ögonblick. Tänk så många miljoner års utveckling som har lett fram till vårt liv nu; hus, gator, familjer, skivspelare, fabriker med arbeten åt människor.

Det föds ett barn, en pojke med mjuka runda armar och ben, som älskas och tas om hand av sin vackra mor med rödlockigt hår. Det föds en pojke till, och en till, och till slut är de tre bröder som leker på sin gård och bråkar ibland. Mamman (Jessica Chastain) är närvarande, älskar dem och försöker jämka samman dem när avundsjukan slår till. Hennes röst har talat under inledningen om hur nunnorna lärde henne att det fanns två krafter: naturen, som är självisk och krävande, och nåden, som är osjälvisk och förlåtande. Hon är ju själv så kärleksfull och förstående mot sina barn, och ändå så full av en naturlig kärlek, att jag tycker att det är svårt att förstå den uppdelningen.

Så kommer i alla fall den andra kraften in i livet; pappan (Brad Pitt), också kärleksfull mot sina pojkar, men också sträng och lynnig. Där ser man verkligen två krafter kämpa emot varandra; kärleken och kravet på underkastelse. Man ser kampen i pappan, och man ser den i pojkarna. Kameran följer den äldste pojken, som pressas av en ständig skuldkänsla över att inte vara god nog och en vilja till uppror. Det är litet för enkelt att modern står för den stadiga, villkorslösa kärleken, och fadern för yttre pålagor och ett kontrollbehov som inte verkar syfta till något. Det finns så många goda, älskande fäder, och sorgligt nog mödrar som skrämmer och plågar sina barn. Men filmen väver ändå så väl samman de två stridande krafterna och hur de formar
barnen.

Många scener är ordlösa; långa, långsamma, stillsamma eller vilda. Inte alltid vackra, men rogivande och sköna för att de så helt och hållet lever sig in i personerna de visar. Filmens val av musik är vackert men litet lustigt; Brahms, Bach, Smetana och spännande nog just den Mahler-symfoni som låg i min skivspelare hemma.

I en modern, kal designerlägenhet och utanför spegelblanka skyskrapor rör sig pojken som vuxen (Sean Penn) och vill nog försöka jämka samman de båda krafterna. Mest av allt hör han moderns lugna ord om kärlek; hur viktigt det är att älska. Det är sant! Men ser jag på staden runt omkring mig ser jag allt som inte hade skapats utan den ambitiösa kraften som driver framåt; hus, vägar, bilar, och filmkameror som låter en säker regissör skapa starka filmer som den här. Det vill jag inte vara utan. Jag vill att båda krafterna skall få råda; kärlek och framåtskridande.