SthlmJazzFest11 dag 1

Jag hittade till Skansens jazzscen, trots att jag var rädd att jag skulle traska till Skeppsholmen av gammal vana. Vädret var grått och det låg duggregn i luften, och jag kom sent till första konserten, Lisa Bodelius Quartet featuring Carolina Wallin Perèz. Jag hann bara höra att Lisa Bodelius har ett bra band, spelar trombon bra och skriver bra låtar. Jag hoppas på att höra mer från henne!

Därefter kom en orkester med många bra musiker jag hört många gånger och inte kan få nog av: Goran Kajfes, Per "Ruskträsk" Johansson och Per "Texas" Johansson, som jag saknat de senaste åren. Goran Kajfes Subtropic Arkestra lät inte riktigt lika flummiga som i den liknande konstellationen häromåret, utan litet mer koncentrerat, och det var bra. De inledde med en låt som började och slutade som filmmusik från en het dammig öken, som flankerade en del i femtakt med skönt driv. Därefter följde en låt i sjutakt och några andra som ofta lät som om de gick i udda takt fastän de inte gjorde det. De flesta låtarna var uppbyggda på en psykedelisk melodislinga från rymden. Det är bra! Ibland blev det för monotont, men oftast var det jättebra.

Jag höll mig kvar vid den litet mindre Galejan-scenen, där det sedan var dags för de tre killarna i Lekverk att kliva in. Med bara bas, trummor och piano lät de som många fler, och när de tog in tre vänner på blåssektion (trombon, klarinett, sax) blev musiken ännu fylligare. Men de hade ju ännu fler vänner, på keyboard och sång, förstås. Även om alla musikerna är begåvade, tyckte jag att det blev litet för mycket lek och för litet business när scenen fylldes med glada människor som sjöng.

Lizz Wright på stora Sollidenscenen var en underbar konsert. Sättningen med bas, gitarr, trummor och keyboards (flygel och Hammondorgel!) är ju inte liten, men lät koncentrerad och sparsmakad på ett bra sätt. Och ändå var Lizz Wrights stora stämma så rik att den hade kunnat klara sig helt själv! Hon sjöng som om hon menade varenda stavelse, och speciellt i de långsamma sångerna hade hon kunnat sjunga vad som helst och ändå förmedlat sin djupaste känsla.

Kunde det bli bättre än så? Chics konsert på Jazzfestivalen för några år sedan var en konsert som man minns länge, så jag såg fram emot årets konsert med nästan för höga förväntningar. Och ändå så blev det bara ännu bättre än jag trott! Framför Sollidenscenen kan man stå nästan öga mot öga med artisterna, och det var ju ett perfekt utgångsläge för ett band med så god publikkontakt som Chic. Och vilken låtlista sedan! Everybody Dance (Clap Your Hands) följt av Dance Dance Dance (Yowsah Yowsah Yowsah) - ja, bara texten säger ju allt, och hade den inte gjort det skulle vi dansat ändå. Det otroligt sköna groovet som bygger upp låtarna lät bara ännu bättre live.

Nile Rodgers och saligt bortgångne Bernard Edwards har skrivit och producerat så fantastisk musik som de och andra artister har spelat in, och som andra artister lånat basgångar av. I Want Your Love, I'm Coming Out, Upside Down, He's the Greatest Dancer, We are Family, och även Like a Virgin och Bowies Let's Dance glider förbi som smörklickar, utan att det låter stressat. Den svala sommarkvällen blir varm och alla blir en familj, Chic Family, när bandets egna hits dyker upp; Chic, Le Freak och Good Times, med stolt rap av Nile Rodgers själv! Det är rätt av Chic att "ta tillbaka" låtar som andra har lånat bitar av, för Chic spelar dem låter det inte som covers utan som något bättre än originalet. Jag skulle kunna stå kvar hela natten och höra Chic spela alla låtar de känner för ur världshistorien, så bra är de! De superbegåvade musikerna är så oerhört tighta och samspelta, och ändå har de inte tappat känslan, groovet, det som gör att det låter bra. Kärleken till musiken och kärleken till publiken är det som gör att en konsert blir riktigt riktigt bra, och det har Chic i överflöd. Kan det bli bättre än så här? Jag vet inte. Jag är bara tacksam för en underbar kväll.