X-Men: First Class

Filmer som bygger på böcker kan bli riktigt bra; även om man behövt skära ned på handlingen och bifigurer, finns det bakgrundsdetaljer att fylla på med så att historien inte blir enkelspårig. Men filmer som bygger på seriealbum verkar oftast bli rätt så dåliga, tyvärr. Det finns seriehjältar som existerat länge och har en rik flora av ärkefiender och ursprungshistorier att välja från. Men som till exempel i Marvels universum av X-Men, mutanterna som kämpar mot yttre fiender, oförstående människor och även inbördes, finns det så många sidohandlingar och omstarter som trasslat till mytologin, att det blir ett enda pussel att försöka göra ett filmmanus av det. Det som förklarades i serierutor och tillbakablickar gör sig inte alltid bra på filmduken. X-Men: First Class är dessutom en prequel som skall förklara begynnelsen till de X-Men-filmer som gjorts de senaste åren. Som Stålmannen-fan sedan barnsben är jag nu lyckligt obevandrad i X-Mens universum, och behöver bara jämföra filmen med det jag sett på bioduken tidigare.

Hur verkar de här mutationerna som ger sin människa så spännande superkrafter? Det berättas inte så noga i filmen, men Charles Xavier (James McAvoy) vet tillräckligt mycket för att disputera och bli professor i ämnet. Det gör honom tillräckligt intressant för att CIA-agenten Moira MacTaggart (Rose Byrne) skall flyga till England och hämta honom och hans fostersyster Raven (Jennifer Lawrence) till USA, där hon just sett några människor med mystiska förmågor. Några riktigt onda människor, fiender till världsfreden, visar det sig till och med.

Logiska luckor finns det gott om i filmens första halva, liksom taffliga dialoger och goda skådespelare som gör usla insatser. Dessutom utspelar sig det mesta av filmen på 1960-talet, så alla kvinnor har klänningar som slutar ovanför halva låret, om de ens har klänningar. Oj oj. Ja, January Jones är helt klart läcker som Emma Frost, en mutant med många starka förmågor. Men ännu läckrare tycker jag förstås att Michael Fassbender är i sin roll som Erik Lehnsherr, den plågade pojken som söker revansch på sin torterare. Han pratar engelska, franska, spanska och tyska; han lyfter en hel atomdriven ubåt med kraften av sin ilska; han är en riktigt bra skådespelare i de sista minuterna, när det verkligen gäller att övertyga.

Det är i andra halvan av filmen som de stora actionscenerna brakar igång. Mutanterna har tränat upp sina förmågor, och tredje världskriget står på spel. Med stora, tunga stridsskepp på väg mot varandra och missiler på väg att skjutas av kan jag glömma alla krav på logik och njuta av spänningen och explosionerna. Och av Michael Fassbender! För i de sista scenerna prövas hans rollfigur gång på gång, både fysiskt och moraliskt, och det krävs en bra skådespelare för att föra historien i hamn. X-Men: First Class hör inte till de bättre av X-Men-filmerna, och jag tror att den inte tillför lika mycket till den övergripande handlingen som den lånar av den, men slutar med tillräckligt många explosioner för att vara en bra actionfilm.