SthlmJazzFest11 dag 2

Äntligen! Jag slog mig ned framför Sollidenscenen och fick den rätta sommarstämningen av solstrålar, glittrande vatten och varm jazz. Bohuslän Big Bands konsert hade som tema att hylla Charlie Parker och hans musik. Men storbandet har ändå en egen klang, och det lät riktigt bra. Sköna arrangemang, samspelta musiker och mycket begåvade solister gjorde starten på andra dagen av jazzfestivalen till en höjdpunkt.

Nästa grupp på stora scenen var David Sanborn Trio. Det behövdes inte mer för att fylla eftermiddagen med ett stort sound. Joey De Francesco på Hammondorgel och Byron Landham på trummor backade väl upp David Sanborns skarpa och känsliga saxofontoner. De höll sig inte till en genre utan rörde sig ut i jazzens kringmarker, och i en låt vävde Sanborn till och med in en vers och en refräng av Michael Jacksons The Way You Make Me Feel med boogiewoogie-sväng. Jag är inget stor fan av blues, men till och med när trion spelade den mest lufsande bluesen hade de ett driv och en skärpa som gjorde att jag gillade det.

Donny McCaslin är en annan saxofonist som inte håller sig inom ramarna. Med sin kvartett stampade han upp vågade rytmer och harmonier på den mindre Galejan-scenen. Igår lät ljudet litet för högt och skrälligt där inne, men idag satt jag strax utanför och fick en riktigt fin ljudbild.

Till konserten med Bilal som följde direkt efter fylldes det på med ännu mer folk. Jag har inte lyssnat på hans musik tidigare, och tyckte om det hårda svänget i bandet, men blev aldrig så förtjust som resten av publiken. Språket och innehållet i Bilals låtar kommer från gatan, från en hårdare värld, och även om jag såg inlevelsen i en del av låtarna, kunde jag inte bli kvitt känslan av att gruppen tänkte litet för mycket på att själva vara coola, istället för att låta musiken ta över.

Kvällens sista och största nummer var Bobby Womack, som äntrade scenen klädd i glänsande svart paljettkostym. Stylish! Han hade många fans i publiken som jublade och sjöng med i låtarna. Jag tycker om historierna han berättar och stämningen han får fram i låtar som Along 110th Street och Trust Me, men med Womacks raspiga, trötta röst och det grötiga ljudet var det svårt att höra texterna. Det var ingen fantastisk konsert i mina öron, men det verkade som att Bobby Womacks publik var lycklig ändå.