The Tree of Life

I inledningen till Terrence Malicks film The Tree of Life får vi några brottstycken ur ett liv; familjeband, sorger, ekon av barndomen i en vuxen mans liv. En fågelflocks flykt mellan skyskrapor övergår i ljusfenomen, som övergår i framvällande lava, som övergår i magnifika bilder av galaxer och nebulosor. Under mer än en halvtimme visar Malick en skapelseberättelse; stjärnstoft, solar, planeter, vulkaner, djupa hav, vågor, gryende liv, dinosaurier! Skönheten och kraften i bilderna fångar mig, och mina tankar vandrar inte för ett ögonblick. Tänk så många miljoner års utveckling som har lett fram till vårt liv nu; hus, gator, familjer, skivspelare, fabriker med arbeten åt människor.

Det föds ett barn, en pojke med mjuka runda armar och ben, som älskas och tas om hand av sin vackra mor med rödlockigt hår. Det föds en pojke till, och en till, och till slut är de tre bröder som leker på sin gård och bråkar ibland. Mamman (Jessica Chastain) är närvarande, älskar dem och försöker jämka samman dem när avundsjukan slår till. Hennes röst har talat under inledningen om hur nunnorna lärde henne att det fanns två krafter: naturen, som är självisk och krävande, och nåden, som är osjälvisk och förlåtande. Hon är ju själv så kärleksfull och förstående mot sina barn, och ändå så full av en naturlig kärlek, att jag tycker att det är svårt att förstå den uppdelningen.

Så kommer i alla fall den andra kraften in i livet; pappan (Brad Pitt), också kärleksfull mot sina pojkar, men också sträng och lynnig. Där ser man verkligen två krafter kämpa emot varandra; kärleken och kravet på underkastelse. Man ser kampen i pappan, och man ser den i pojkarna. Kameran följer den äldste pojken, som pressas av en ständig skuldkänsla över att inte vara god nog och en vilja till uppror. Det är litet för enkelt att modern står för den stadiga, villkorslösa kärleken, och fadern för yttre pålagor och ett kontrollbehov som inte verkar syfta till något. Det finns så många goda, älskande fäder, och sorgligt nog mödrar som skrämmer och plågar sina barn. Men filmen väver ändå så väl samman de två stridande krafterna och hur de formar
barnen.

Många scener är ordlösa; långa, långsamma, stillsamma eller vilda. Inte alltid vackra, men rogivande och sköna för att de så helt och hållet lever sig in i personerna de visar. Filmens val av musik är vackert men litet lustigt; Brahms, Bach, Smetana och spännande nog just den Mahler-symfoni som låg i min skivspelare hemma.

I en modern, kal designerlägenhet och utanför spegelblanka skyskrapor rör sig pojken som vuxen (Sean Penn) och vill nog försöka jämka samman de båda krafterna. Mest av allt hör han moderns lugna ord om kärlek; hur viktigt det är att älska. Det är sant! Men ser jag på staden runt omkring mig ser jag allt som inte hade skapats utan den ambitiösa kraften som driver framåt; hus, vägar, bilar, och filmkameror som låter en säker regissör skapa starka filmer som den här. Det vill jag inte vara utan. Jag vill att båda krafterna skall få råda; kärlek och framåtskridande.